Föregående sida

Tidningsklipp 1973

 

Riskerar sitt liv för en ersättning på hundra kronor

Gotlands Allehanda 1/2 1973

Att vara ammunitionsröjare är att ha ett riskfyllt jobb. Det gäller att genom sprängning oskadliggöra blindgångare, skarpladdade granater som inte briserat vid nedslaget. Det handlar om laddningar som kan detonera när som helst, genom beröring eller påverkan av värme.

En av dem som ägnar en del av sin tid åt ammunitionsröjning är Nils Engström, civilanställd vid A 7 och chef för ammunitionsförrådet. Tofta skjutfält tillhör A 7 och där gjordes en rensningsaktion under ett par dagar i december i fjol. Ett hundratal blindgångare spårades upp av ett kompani värnpliktiga och markerades. Sedan var det röjarpatrullens sak att spränga.

En del av blindgångarna ligger fritt på öppna marken men de flesta måste först grävas fram och friläggas. Röjaren fäster därefter sprängdeg på den frilagda granaten, ett och ett halvt kilo på en 10,5 centimeters och ungefär ett kilo på en 7,5.

Eventuella handgranatsfynd får inte på några villkor vidröras utan här måste sprängdegen placeras runt granaten efter mycket noggranna anvisningar.

A 7 förfogar i dag över fyra utbildade ammunitionsröjare, varav två civilanställda. En rensningsaktion som den ovan omtalade hör till ovanligheterna. Det vanligaste är att man får rycka ut för att ta hand om enstaka fynd.

Om Nils Engström, hans kolleger och deras riskfyllda jobb har tidsskriften Statsanställd gjort ett reportage i sitt senaste nummer. Under sina år som ammunitionsröjare har Engström varit med om en del spännande episoder. Det mest dramatiska var när han en natt hämtades av brandkåren och i ilfart kördes ut till en storbrand på Tofta skjutfält.

 

SPECIALAVTAL

Att ammunitionsröjningen är ett jobb med uppenbara risker råder ingen tvekan om. En välutrustad ambulans är obligatorisk vid varje sprängning, men ammunitionsröjarna är ganska ense om att de antagligen inte skulle ha så stor glädje av ambulansen om en granat exploderade under dem.

Det dröjde ända till 1 juli i fjol (1972) innan ammunitionsröjarna fick ett extra tillägg. Enligt ett centralt specialavtal får de nu 100 kr om dagen för friläggning av granater, raketer, bomber och landminor av känd konstruktion.

Är föremålen okända för den svenska krigsmakten ökar tillägget till 350 kr för stridsladdade sjöminor, robotar och torpeder utgår 600 kr per objekt. För desarmering, aptering, tömning får man också 600 kr per objekt. 
— Det var verkligen på tiden att vi fick ett avtal, säger Nils Engström. Men det är horribelt att skattebelägga den lilla riskpenning vi får nu. Inte ens hälften blir kvar.

Det är inte bara på skjutfält, i militär övningsterräng och vid stränderna som ammunitionsröjarna får göra sin insats. Ibland händer det att de får hämta blindgångare i hemmen. Trots ständigt upprepade varningar är det fortfarande ganska vanligt att skarpladdade granater använts som prydnadsföremål.

Nils Engström har åtskilliga gånger hämtat skarpladdade granater som betraktats som prydnader från första världskrigets tid som stod prydligt uppställda på en kakelugnshylla.

Enligt anvisningarna skall sådana blindgångare fraktas med speciella ombyggda och skyddsutrustade lastbilar på avstängd väg med polisbil före och efter transportfordonet. Men enligt ammunitionsröjarna är det i  praktiken omöjligt att följa reglementet.

 
 
 

Militärer skadades då buss vurpade

Gotlands Allehanda 15/3 1973

Fem militärer skadades, då en mindre militärbuss strax efter klockan 14.00 på onsdagen (14/3 1973) vurpade och blev liggande på taket på vägen mellan Kettelviken och Hoburgen. Bussen som har plats för 9 personer kom körande mot Hoburgen, när den plötsligt kom i sladdning på den smala men raka vägen. Slutligen slog fordonet runt och blev liggande. Vagnen hade då fått omfattande karosseriskador. I bussen färdades föraren och sex passagerare. Fyra passagerare och föraren fick efter olyckan i två tillkallade ambulanser föras till Visby lasarett för att få skador omsedda. Polisen mätte efter olyckan upp sjuttio meters sladdspår på olycksvägen. Troligen har rullande grus på vägbanan orsakat att bussen kom i sladdning och olyckan hände. På lasarettet förklarade man på kvällen att tillståndet inte var allvarligt för någon av de skadade.
 
 
 

USA-plan på svenskt territorium vid Fårö

Gotlands Allehanda 15/3 1973

Ett amerikanskt militärplan har kränkt svenskt territorium, omtalar utrikesdepartementet.

Kränkningen skedde vid 15-tiden på tisdagen (13/3 1973) nordost om Fårö.

UD har påtalat händelsen hos USA:s ambassad i Stockholm.

Planet var enlig militära bedömare ett spaningsplan av en typ som ofta trafikerar Östersjön.

På försvarsstaben omtalar man att det amerikanska planet först observerades när det var på väg in mot svenskt territorium.

Eftersom man ansåg att det fanns att det fanns risk för att det skulle kränka det svenska området sändes svenska jaktplan upp. Dessa kunde identifiera planet men piloterna var inte säkra på om det amerikanska planet verkligen kommit in över svenskt territorium.

Först på onsdagen (14/3 1973) sedan försvarsstaben studerat radarfilmen kunde staben konstatera att det amerikanska planet kommit in över svenskt territorialhav som sträcker sig sju km från närmaste svenska strand.

 
 
 

Bråk med läkare på P 18 tillbakavisas i yttrande till JO

Gotlands Allehanda 20/3 1973

Klagomål över missförehållanden på P 18:s sjukavdelning i Visby tillbakavisas i ett yttrande till JO av försvarets sjukvårdsstyrelse. Den har gjort en utredning med anledning av klagomål från en kompaniassistent på regementet.

Kompaniassistenten har påstått att det funnits ett allmänt missnöje med två namngivna läkare och begärt JO:s ställningstagande till anklagelser om att värnpliktiga som regel inte på något sätt undersökts vid sjukvårdsavdelningen efter sjukanmälan.

Vidare har det anförts att värnpliktiga blivit betecknade som avförda i sjukredovisningssystemet innan de varit inne hos den ene läkaren och att denna frikostigt öst skällsord över värnpliktiga han inte gillar.

Slutligen har det uppgetts att samme läkare skrivit ut narkotika i rikligt tilltagna doser utan föregående undersökning.

Försvarets sjukvårdsstyrelse konstaterar att sex av kompaniassistenten åberopade fall har granskats av militärkommandoläkaren. Han har inte funnit anledning sätta tilltro till att de värnpliktiga inte undersökts. Genom militärapoteken har man vidare klarlagt att narkotika och lugnande medel inte rekvirerats till P 18 i större mängd än till annat jämförbart regemente.

Beträffande påståendet att värnpliktiga avförts ur redovisningen utan att ha varit inne hos läkaren anför sjukvårdsstyrelsen att man inte kunnat finna något som verifierar detta.

Endast i fråga om den ene läkarens utskällning av värnpliktiga förekommer det i sjukvårdsstyrelsens yttrande något som vitsordar kompaniassistentens påstående. Utredningen har visat att sådan ordväxling förekommit som kompaniassistenten uppgett.

Här hänvisar emellertid sjukvårdsstyrelsen till vad som omvittnats om ”alla nedsättande miner och gester” som värnpliktiga gör när de inte blir sjukskrivna. Det sägs att vissa värnpliktigas uppträdanden skapat en sådan otrivsel för en läkare att han lämnat krigsmakten och övergått till annan läkarverksamhet. Att affektladdade situationer kan uppstå finner sjukvårdsstyrelsen förståeligt om än inte ursäktligt.

 

 
 

Tveksamt om andan är god på A7

Gotlands Allehanda 29/3 1973

För många sjukanmäler sig inför de större övningarna

Ser man till sjukanmälningarna måndagar innan de större övningarna, är det tveksamt om man kan beteckna andan inom bataljonen som bra, sade överste Stig Nihlén i går vid avtackningen av de cirka 300 värnpliktiga som i dag muckar från A7. Ser man däremot till andan under övningarna, då sjukskrivningsfrekvensen f. ö. varit mycket låg, måste man beteckna andan som god. Bataljonen har fungerat fältmässigt, fastslog översten.

I övrigt tyckte överste Nihlén att de utryckande årskullen visat det bästa resultatet på många år, under inlämningsarbetet. Ordningsbestämmelserna har överträtts mindre än vanligt och i det fall man gjort sig skyldiga till överträdelser har man stått för sina handlingar.

Överste Nihlén berörde även en del andra negativa sidor av värnplikten. Bl. a. det faktum att en del inte stoppar psykiskt att vara skilda från familj och vänner under en sådan lång tid som det rör sig om.

Som vanlig när det rör sig om muck delades det ut en rad utmärkelser av olika slag.

Till bäste idrottsman bland värnpliktiga och fast anställd personal utsågs Eddy Magnusson.

Bäste soldat vid de olika kompanierna blev: 1:a komp. korpral Lundstedt, 2:a komp. 1 plut. vpl. Gardelius, 2 plut. vpl Linhart och 3 plut. vpl Ekerot. 3 komp. 2 plut. vpl. Tidholm, 2 plut. vpl Aman, 3 plut. Stenström, 4 plut. vpl Lennström.

Till bäste motorman utsågs vpl Cederlund.

 
 
 

Överstelöjtnant Stig Ferdfeldt

Gotlands Tidningar 5/4 1973

STIG FERDFELDT

 

Överstelöjtnant Stig Ferdfeldt, Bremergränd 4, Visby, fyller 50 år den 8 april. Jubilaren som är född i Stockholm, tjänstgör sedan 1971 vid militärkommando Gotland i Visby.
Han avlade studentexamen 1944, genomgick krigsskolan 1948, krigshögskolan 1967-1969. År 1945 gjorde han rekryten vid I 18, där han sedan åren 1948-60 tjänstgjorde som officer. Han blev kapten vid fortifikationskåren 1960, major 1966 och överstelöjtnant 1969. Åren 1965-1971 tjänstgjorde han bland annat i Boden.

 

 

 

Stenciler vid P 18 förverkas

Gotlands Allehanda 14/6 1973

Något tiotal stencilerade tidningar med ett politiskt budskap, som tagits i beslag på P 18 i Visby, förklarades på onsdagen (28/2 1973) förverkade av Gotlands tingsrätt. Då befäl på P 18 påträffade stencilerna för några månader sedan togs de i beslag. Befälet ansåg att bladen innehöll sådana uppmaningar, som strider mot bestämmelserna för verksamheten vid ett militärt förband. Senare lämnades stencilerna till åklagaren, som nu begärde dem förverkade. Rätten sa ja.

Man känner inte till vem som skrivit och spritt stencilerna.

 

P 18-skrift förverkad

Tingsrätten i Visby beslutade på onsdagen (13/6 1973) att 6 exemplar av en skrift med namnet Pansarfront, som beslagtogs på P 18 i år, skall förverkas. Rätten höll med åklagaren om att innehållet i skriften är förolämpande för befäl vid förbandet. Skriften innehåller bl. a. grova sexuella antydningar.

Ingen vet vem som skrivit eller spritt skrifterna på förbandet.

  

Stencilerna var sjutton till antalet, rubriken på skriften löd ”Mot det militära rövslickeriet för soldaternas enighet och kamp.”

 

 
 

För första och sista gången - Översten i arresten!

Gotlands Allehanda 20/6 1973

Det här är första gången jag satt i arresten, sade överste Stig Nihlén när han på GA:s begäran lät sig intervjuas i ”buren” på A 7.

Det var sista gången också. Arreststraffet avskaffas nämligen vid månadsskiftet. (juni-juli 1973)

I stället kommer en kombination av böter och förbud att lämna kasernområdet under en tid av åtta till 7B9164tondagar. Överste Nihlén tror att det blir svårt att övervaka utegångsförbudet.

Några av arrestlokalerna kommer dock att finnas kvar i fortsättningen. Hur många vet man ännu inte. Men onyktra värnpliktiga måste även i fortsättningen finkas i så kallad förvarsarrest tills de nyktrar till.

Cellen för de vildaste intagna har tätare galler framför elementet. Detta för att skydda mot skador.

Överste Nihlén har aldrig utdömt mer än åtta dagar.

Burarna är tomma när GA hälsar på. Det brukar de vara. Överste Nihlén tror att vetskapen om arreststraffet har haft en avskräckande inverkan.

Två lokaler är dock utnyttjade. En har byggts om till tvättrum för vaktofficeren, med modernt duschrum. Den andra cellen är inredd med de berömda låsbara spritskåpen. Den buren är populär bland soldaterna och kommer att finnas kvar även i fortsättningen. 

 
 
 

Han ryckte in i det militära med hela sin familj på Fårö

Gotlands Allehanda 20/7 1973

 

 

Erling Köhler är adjunkt i Åmål. Just nu är han dock fanjunkare på Fårö. Men han har ryckt in i det militära med hela familjen, hustrun Ing-Marie och Pontus 2 år, och Niklas 7 år. Det är pojkarna som följer med till dagens uppställning på FBU-lägret.

Tjugosex FBU:are har under ett par veckor gått på kurs, medan deras familjer haft semester. Det är en utbildningsform som blir populärare för varje år. Och Fårö är en lägerplats som blir mer omtyckt för varje år.

Fem av de 26 är gotlänningar. Fyra överfurirer har gått kursen för att bli sergeanter och en menig, har stigit i graderna till furir. Kursen avslutas i morgon. Men redan nästa vecka är det nya FBU:are som rycker in.

 

Hela familjen inkallad:

 

Här drar pappa ut i ”smultronkriget”

 

 

Fru Ing-Marie Köhler följer sin man Erling, som är adjunkt i det civila, till bilarna som ska föra ut FBU:arna i ”Smultronkriget”. Pontus håller pappa handen och Niklas talar med Jan Henri Bergqvist. I dagens övning var Bergqvist kompanichef och Köhler ställföreträdande kompanichef.

 

Av RUNE JACOBSSON

Morgon på FBU-lägret på Fårö! Fanjunkare Erling Köhler från Åmål och kapten Jan Henrik Bergqvist från Stockholm skall dra ut i ”Smultronkriget”. Fru Ing-Marie Köhler och Pontus ”The Boss”, 2 år, och Niklas, 7 år, följer med bort till KP-bilarna.

”Smultronkriget” skall rasa på Ryssnäset där fienden gått i land och trycker bland de låga tallarna. Det första gotländska motanfallet kommer från ett lamm med lammunge. Men fienden vågar inte skaffa sig en god lunchstek. Ett skott kan röja gömställena.

Men när P 18-soldaterna, ledda av FBU-befäl, rycker fram blir det liv i skogen och lamm och rabbis skuttar därifrån. Fienden åker i sjön förstås och våra soldater kan återgå till att plocka smultron i skogen.

På eftermiddagen blir det ett nytt krig med nya befäl, men med samma soldater.

 

 

Stig-Olof Scherling, Eskilstuna, med karta i handen förklarar för Bo Carlsson, Slite, var fienden finns. Scherling blir fanjunkare efter kursen och Carlsson blir furir.

 

FAMILJELIV

Men vad gör Ing-Marie och de andra fruarna. Och vad gör Pontus och Niklas och de andra barnen?

Jodå, det finns program för dem också. Hemma i lägret vid kyrkan ordnar Christina Ahrnfelt – dotter till lägerchefen – och hennes fästman Henrik Falkman lekar och tävlingar, som både mammor och barn kan vara med i. och så kan man bada förstås, åka runt på Fårö, ta färjan över till storön…

Tjugosex FBU:are från hela landet – de flesta med familjer – har semester på detta sätt under ett par veckor. FBU:arna får gratis resa och uppehälle, hustrun betalar mellan 20 och 24 kronor per dygn, de större barnen hälften och de små barnen ingenting. För det får de bo hyggligt och tre mål mat om dagen. Billigare Fårö-semester kan man inte få!

 

 

Åhej, åhej… Ett lag med mammor och barn mot ett annat lag med mammor och barn. Det går att äta äpple medan man drar.

 

FEM GOTLÄNNINGAR

Fem av de 26 är gotlänningar. Det är överfurirerna Paul Lundgren, Visby, Olle Pettersson, Bro, Freddie Lundberg, Lärbro, Denis Lindgren, Stenkyrka som efter kursen blir sergeanter, och menige Bo Carlsson, Slite, som blir furir. De flesta i den här omgången går befordringskurs, men en del gör kompletteringsutbildning.

En av de sista kvällarna under kursen var det gotländsk afton med stångstörtning, dragkamp, herre på vågrät stång, varpkastning och andra gotländska idrottslekar. Freddie Lundberg, som är vaktkonstapel på fångvårdsanstalten i Lärbro, berättade hur de olika idrotterna går till och Olle Pettersson – Gotlands ”mister FBU” – visade sig vara säker att både störta och sitta på stången. Där har Stångaspelen gått miste om en profil.

 

 

Olle Pettersson på vågrät stång mot Ulf Söderhielm. Gotlänningen Olle P. förlorade men Ulf är förstås gymnastikdirektör hemma i Falköping. De gotländska idrottslekarna är alltid ett populärt inslag på Fårö-lägret.

 

RUTINERAD LEDNING

Fårö-lägret är populärt bland landets FBU:are. Många kommer igen år efter år. Det beror inte bara på den vackra miljön och de sköna baden, utan även på den rutinerade ledningen – lägerchefen major Bengt Ahrnfelt är där för den sjätte sommaren, lägeradjutanten kapten Sune Ljungberg tredje sommaren och biträdande lägeradjutanten överfurir Lennart Sturevik också för tredje sommaren. Ahrnfelt och Ljungberg arbetar för FBU hela året, men Sturevik går på Lärarhögskolan i Falun under vintern.

Förutom de tre i lägerledningen och husmor Elsa Andersson, Endre, finns det, en rad instruktörer. Det är en eftertraktad tjänst att vara FBU-instruktörer. Det är en eftertraktad tjänst att vara FBU-instruktör och det finns till och med dem som tar semester för att få jobbet. I den här kursen har instruktionen skötts av överstelöjtnant Lars Nohlgren, Visby, kapten Ebbe Lundberg, Skövde, kapten Gunnar Eriksson, Visby, kapten Lars-David Karlsson, Visby och kapten Jan-Christer Ankre, Visby.

Och högre militära chefer tittar också gärna upp till Fårö. Gotlands FBU-förbunds ordförande, överste Nils Stenqvist, har varit där förstås. Gotlands militärkommandochef, generalmajor Kjell Nordström, kom också upp till lägret en av de första dagarna efter semestern i Frankrike. Nästa vecka kommer arméchefen, generallöjtnant Carl-Erik Almgren, att slita sig för en dag från sin gotländska semesterstrand för att studera utbildningen. På onsdagskvällen var han förresten på Tiljans Talanger för att se hur GT hjälper hemvärnet att samla in pengar.

 
 
 

Den genom drunkning bortgångne

Gotlänningen 21/7 1973

Den genom drunkning bortgångne kyrkovaktmästaren Bertil Friberg, Lärbro, född i Hall 1907 och han övertog så småningom föräldrarnas gård, som han brukade fram till 1951 då familjen flyttade till Lärbro. Sedan några år tillbaka var Friberg kyrkovaktmästare och dessförinnan var han även skolvaktmästare i Lärbro. Hans stora intresse var sången och han hade tillhört sångföreningen i 50 år. Han var även hemvärnsman och i Hall var han också hemvärnschef. Han har tillhört kyrkorådet.

Som närmast sörjande efterlämnar han makan Astrid, född Lindbom, och barnen, Signe med maken Gösta Friberg, byggnadsarbetare i Lärbro, Yvonne Flensburg, Stockholm, samt tvillingbröderna Hans och Lars Birath, med respektive familjer, bosatta i Stockholm, systern Sigrid Gardell, Hall, fostersyskon, barnbarn och övrig släkt.

 
 
 

När roboten lyfter

Gotlänningen 23/8 1973

 

 

Här brakar en robot i väg. En trådstyrd apparat à 13 000 kronor på väg mot ett säckmål tre kilometer ut till havs. Fyra sådana brändes av under tillämpningsövningen på Bungenäs i går. Bara en träffade målet. Men i de andra övningsmomenten gick det bättre.

350 man från KA 3 och ett hundratal man från P 18 hade övning i Bunge på onsdagen. Det var avslutningsuppvisning med de mannar som har muck nästa vecka. Att robotarna missade berodde enligt KA 3-chefen på nervositet och kraftiga vindar. Det blåste ganska hårt.

 

Bunge-strand återtogs i rök och damm

”Stora smällen var det bästa”

 

 

Kulsprutan i färdigställning innanför Bunge-stranden. De båda värnpliktiga är Hasse Lexelius, Stockholm och Karl-Axel Olsson, Solna. De skall ge eldunderstöd medan kamraterna stormar fram för att driva undan den fingerade invasionsstyrkan.

 

Av DOUGAL MACFIE

- Det var bra skjutet, sa major Willy Bragd i högtalaren sedan han konstaterat att pansarvärnsjeeparna skjutit 14 träff av 16 möjliga.

Övningen ingick i den så kallade tillämpningsövning som brakade lös på Bungenäs i går. (22/8 1973) 350 man från KA 3 och ett hundratal från P 18 övade tillsammans på en för dagen ganska snålblåst Bungestrand.

KA 3-mannarna rycker ut nästa vecka och det här är deras avslutningsuppvisning. De flesta ryckte in i november 72 och januari i år.

I höst blir det tomt på KA 3. Inga värnpliktiga och repgubbar kommer att hasa runt mellan kasernerna, i stället får befälet öva och träna för sig själva. Samma sak gäller för P 18.

Det är krigsmaktens nya inryckningsplan med bara en åldersklass varje år som gör att det blir rätt så ödsligt på regementena framöver.

 

EN TRÄFFADE

Genom att anslagen till krigsmakten skurits ner lite på senare år får man spara på ammunitionen. Men det hindrade inte att man under gårdagen brände av fyra trådstyrda lätta robotar. Kostnad 13 000 per styck. Alla utom en missade det bogserade säckmålet ute till havs. Men det var också det enda övningsmomentet där resultatet inte blev så lyckat. I vanliga fall brukar man kunna träffa målen med över 50 procents säkerhet enligt överste Jean Carlos Danckwardt.

De stora väl kamouflerade kustartillerikanonerna fyrade av skott med några minuters mellanrum och sköt in sig väl på säckmålet vid horisonten.

- Det krävs stadiga mannar för att hantera kanonernas projektiler, sa kapten Olof Artéus, de väger 45 kilo och vem som helst klarar inte av att mata kanonen med sådana tyngder i tät följd. Man väljer oftast gotländska pojkar till sånt jobb.

Efter granatsalvorna pffade (sic) granatkastarna på mot en liten holme så att kalkstenen yrde. De3 flesta värnpliktiga så på när pjäsbetjäningarna övade. Men sedan var det dags för rekryterna från P 18 att under ivrig eldgivning storma ner bland buskarna för att återerövra stranden som man låtsade vara besatt av fienden. Man sköt skapt mot de fingerade motståndarna och soldaterna hade order att rycka fram i linje så att ingen skulle träffas av kulorna.

 

 

Pansarvärnsjeeparna sladdar iväg mot stranden i rök och damm. De efterföljande stormtrupperna sköt skarpt, så det gällde för mannarna att rycka fram på linje så att ingen blev skadad.

 

STORA SMÄLLEN

Som avslutningssalut på tillämpningsövningen lät man en bottenmina detonera några hundra meter ut från stranden. En bevakningsbåt släpade en flotte efter sig som gick på minan. Explosionen och vattenpelaren blev enorm. En värnpliktig sa att den smällen var det bästa på hela övningen. Men måsarna verkade skakade av de militära fyrverkerierna. De flaxade bort i förvirrade flockar och skriade gällt.

 

 

Den trådstyrda roboten görs klar för avfyrning av Leif Gustavsson och Kennet Sabel, Katrineholm och Benny Larsson, Ösmo.

 

Att sjörobotarna missade ansåg en del berodde på den hårda sidvinden. Någon sa att man borde ha styrt dem högre, 13 000-kronorspjäserna daskade i vattnet framför målet och försvann i djupet. Överste Danckwardt ansåg att det dåliga resultatet kunde bero på att skyttarna var nervösa. 160 i puls har uppmätts hos robotskyttar. Han tillade att man i övningssyfte inte väljer ut de bästa skyttarna. Alla ska få pröva. Under hela utbildningstiden avfyrar varje skytt bara sex till åtta riktiga robotar. Men de gör ett otal blindavfyrningar i simulator.

 

ÖVERSTEN NÖJD

På onsdagens eftermiddag avtackade överste Danckwardt KA 3-arna som alltså rycker ut nästa vecka.

Resultatet av årets utbildning ansåg KA 3-chefen vara så bra att man kunde begära efter den avkortade utbildningstiden. De värnpliktiga och befälet har gjort ett bra jobb och disciplinen och sammanhållningen har varit bra, sade överste Danckwardt. Han menade att ett mått på det goda resultatet är att flera skytte- och idrottsmärken erövrats. Fler än på många år.

Därefter belönades de som man bedömde som förbandets bästa soldater med plaketter och extra ledighetsdagar.

 
 
 

Sjunde västtyska eskadern löpte in

Gotlänningen 25/8 1973

 

 

Uppradade på däck i stram givakt stod den västtyska besättningen på moderfartyget Glücksburg när regionmusiken spelade välkomstmarscher.

 

Under pampig och taktfull marschmusik från regionmusiken svepte i går sjunde västtyska minsvepareskadern in i Visby hamn. Ett flottbesök om tio minsvepare tillsammans med moderfartyget ”Glücksburg”.

Som vanligt ägnades första dagen åt de rutinmässiga, officiella besöken och återbesöken. I tur och ordning efter ett strikt tidsschema fick landshövdingen, biskopen, militärkommandochefen, kommunledningen och garnisonschefen överste Stig Nihlén besök av de västtyska officerarna.

Sen var det dags för samma gotlänningar att i tur och ordning göra återbesök ombord på ”Glücksburg”.

Besök ombord gjorde också västtyske marinattachén oberfeldwebel B. Schnoor tillsammans med förbundsrepublikens konsul på Gotland, bankdirektör Gillis Waldenström.

 

 

Tyske konsuln i Visby, bankdirektör Gillis Waldenström och Västtysklands marinattaché i Stockholm, oberfeldwebel B. Schnoor, var de första att gå ombord och hälsa de västtyska flottisterna välkomna.

 

PISTOLSKYTTE

Västtyskarna stannar här ända till tisdag. (28/8 1973) under de följande dagarna blir det lite mindre officiellt. Tyskarna ska b. a. möta KA 3-arna i ”pistolskytte med förfriskningar” och på A 7 blir det fotboll, också där med förfriskningar.

Besök på Fornsalen, dans på Borgen och barnfest för ett 30-tal utvecklingsstörda barn från Bingebyskolan står också på programmet. Som vanligt vid västtyska örlogsbesök görs också en utfärd till Östergarn för att lägga ned kransar på Albatrossoffrens grav.

En rad frivilliga försvars- och andra organisationer inbjuds att besöka eskaderns fartyg och i dag och i morgon eftermiddag är det fritt fram för allmänheten att gå ombord och titta.

 
 
 

Tyskt örlogsbesök i Visby hamn

Gotlands Allehanda 25/8 1973

 

 

Hela inre hamnbassängen fylldes på fredagen av ryska (sic) örlogsbesöket. På bilden ser vi eskaderchefen, fregattenkapitän Uwe Büttner t. v. samt befälhavaren på depåfartyget Glücksburg, korvettenkapitän Karl-Friedrich Fendler, ombord på Glücksburg.

 

Tyska flottans yngsta minsvepareskader, bestående av 10 minsvepare och depåfartyget Glücksburg, tog på fredagen (24/8 1973) Visby hamn i besittning med 400 man ombord.

7:e minsvepareskadern, som man kallar sig, är ute på sin årliga utbildningsresa i utländska farvatten. Att man valt just Visby och Gotland hänger samman med en del tidigare örlogsbesök.

ꟷ Gotland och Visby har under de tidigare tyska flottbesöken och givit soldaterna oförglömliga intryck och upplevelser. Det var därför inte svårt för oss att välja ett lämpligt mål för vår resa, säger eskaderchefen, fregattenkapitän Uwe Büttner.

 

7:e minsvepareskadern ur tyska flottan anlände på fredagen till Visby med 10 minsvepare samt depåfartyget Glücksburg.

 

Den tyska marinenheten hör till vardags hemma i Neustadt i Holstein. 1967 började man bygga upp denna 7:e minsvepareskader. 1969 var enheten komplett och redo att träda in i utbildningen av tyska marinsoldater.

10 minsvepare om vardera 230 ton och en längd av 37 meter, 8 meters bredd och 2 meters djupgående utgör tillsammans med depåfartyget Glücksburg eskadern. Glücksburg har ett tonnage på 3.500 ton, längden är 105 meter och bredden drygt 13 meter. Marschfarten ligger på 17 knop och besättningen består av 84 man varav cirka hälften värnpliktiga. Tyskarna kommer närmast från övningar i Östersjön.

Under det fem dagar långa besöket i Visby väntar ett digert program. I dag skall man bl. a. ha en pistoltävling på KA 3 och i morgon gör man ett besök vid Albatrossgraven i Östergarn, där man också lägger ner en krans till minnet av de stupade tyska sjömännen. På måndag spelar man traditionellt en fotbollsmatch mot de värnpliktiga på A7. Däremellan kommer mesta tiden att ägnas åt sightseeing och soldaterna kommer också att beredas tillfälle att uppleva ”Visby by the night”. Vad nu detta medför.

De gotländska flickorna kan dock med all säkerhet räkna med att bli uppbjudna av de tyska sjömännen på dansbanorna i staden.

De tyska fartygen kommer att stå öppna för allmänhetens besök i dag lördag mellan kl. 14 och 16 samt i morgon söndag mellan kl. 14 och 16.

 
 
 

Tysk gudstjänst i Östergarn och krans på Albatross-graven

Gotlands Allehanda 27/8 1973

 

Hedersvakten vid Albatross-graven

 

Det tyska flottbesökets söndagsprogram kulminerade med ett besök vid Albatross-graven på Östergarns kyrkogård och tysk gudstjänst i kyrkan. Vid gudstjänsten talade den tyske skeppsprästen Kettenbach som assisterades vid altartjänsten av kontraktsprosten Ture Westerström.

Vid graven bildade matroserna från den tyska minsveparflottiljen hedersvakt. Militärkommandochefen generalmajor Kjell Nordström talade om Albatross-minnet. Karl Paul, en av de överlevande från Albatross´ besättning, talade till sina stupade kamraters minne. Högtiden kulminerade då eskaderchefen fregattenkapitän Uwe Büttner lade ned den tyska eskaderns krans på graven.

Efter besöket vid Östergarns kyrka samlades de deltagande tyskarna jämte inbjudna gäster till samkväm på pensionat Borgvik.

 
 
 

A 7 på tredje plats i armémästerskapen

Gotlänningen 1/9 1973

 

Av THOMAS GOTTFRIDSSON

A 7:s lag i armémästerkapen i budkavleorientering gjorde en mycket fin insats vid tävlingarna i i Kristinehamn i går. (31/8 1973) bland 47 sexmannalag kom A 7 på tredje plats, slagna av segrande I 3 från Örebro med 19 minuter och tvåan A 4 från Östersund med 10 minuter.

- Men det här hade jag nästan räknat med, kommenterar lagledaren Gösta Björnlund för GT. Så här starkt lag har vi aldrig någonsin haft tidigare.

 

Anders Nilsson sprang första sträckan i A 7:s lag som kom tvåa i armémästerskapen i budkavleorientering. Anders blev tvåa på sin sträcka.

 

I förra veckan deltog medlemmarna i A 7-laget då de individuella armémästerskapen avgjordes norr om Östersund. Då gick det inte lika bra. Men sedan dess har man legat på träningsläger i Filipstad, vilket tydligen gjort susen.

I A 7:s lag sprang i tur och ordning Anders Nilsson (8 km), Inge Ask (6,9 km), Hasse (6,5 km), Sven-Erik Johansson (6.9 km), Harry Hanell (7,8 km) och Mats Bergvall.

- Andra och femte sträckans män efter 50 000-delen, berättar Gösta Björnlund. Det ställde till vissa bekymmer för Inge Ask och Harry Hanell som dock skötte sig bra ändå.

 

NATTORIENTERING

De tre första sträckorna gällde det nattorientering där Anders Nilsson startade strålande och kunde växla över som andra lag till Inge Ask (skåning som jobbat på A 7 några år). Inge blev 29:a på sin etapp och siste nattlöparen Hasse Erlandsson blev 17:e man.

I det läget såg det kanske inte så ljust ut. Men de tre återstående löparna gjorde alla mycket fint ifrån sig där Sven-Erik Johansson blev tvåa, Harry Hanell nia och slutmannen Mats Bergvall fyra på sina respektive sträckor. Mats tog för övrigt upp fem placeringar på sista sträckan – från en åttondeplats till den slutliga tredjeplatsen.

A 7 låg 37 minuter efter täten då de tre maratonlöparna gjort sitt. I mål var alltså marginalerna 19 minuter. Vi nämnde tidigare Anders Nilssons andraplacering, samma fick Sven-Erik Johansson, lagets kanske största överraskning i de här tävlingarna som arrangerades vid A 9 i Kristinehamn.

 
 
 

Skenholmen mål vid stor flygövning

Gotlänningen 6/9 1973

En stor övning med flygvapnets attackförband ordnas i Mellansverige och Sydsverige 10—13 september.

Det är första flygeskadern i Göteborg som skall öva med förband från Luleå i norr till Ronneby i söder.

Under övningen fälls stridsladdade bomber och skarpa raketer skjuts.

Av det över 40-tal flygplan som deltar är de flesta av typ A 32 A Lansen, men även en division AJ 37 Viggen från Såtenäs och en grupp SK 60 från Luleå är med.

Flygförbandet opererar under från baser i Sydsverige. Genom att man uppträder så stridsmässigt som möjligt är det oundvikligt att bullerstörningar på grund av lågflygning och bombfällning uppkommer. För att minska olägenheterna för de boende inom området kommer emellertid flygning att utföras huvudsakligen under dagtid och som vanligt undviker man lågflygning över bebyggelse.

 
 
 

Generalen delade ut guldur

Gotlänningen 11/9 1973

 

 

Vid en ceremoni på militärkommandostaben i Visby på måndagsmorgonen överlämnade militärkommandochefen generalmajor Kjell Nordström förtjänsttecken i form av armbandsur i guld till förste förrådsman Harry Pettersson (t. v. på bilden) och förrådsförvaltare Erik Salomonsson. Harry Pettersson har varit i försvarets tjänst sedan 1943 och vid staben sedan 1965. Erik Salomonsson har tjänstgjort vid staben sedan 1945.

Innan ceremonin höll generalmajor Kjell Nordström en parentation över generallöjtnant Fale F:son Burman, som var militärbefälhavare på Gotland 1959-1963. Generalmajor Nordström sade Bl. a:

- Flera av er här har tjänstgjort under general Burman och minns honom väl. Jag har många gånger kunnat konstatera i hur hög grad general Burmans tid som militärbefälhavare på ön levat kvar i gotlänningarnas medvetande – på förbanden, hos hemvärnet, bland frivilligorganisationerna och skyttarna och i många hem. Han älskade Gotland och kämpade outtröttligt för öns intressen.

 
 
 

Hundratals följde sjödramat utanför Visby

25 meter från räddningen när motorn stannade

Gotlänningen 13/9 1973

 

Hela tiden surrade helikoptern ovanför den ensamme seglaren. Men denne valde att stanna ombord på sin segelbåt till slutet. Sjön gick mycket grov, båten kastades med en väldig kraft mot stranden.

 

Av BJÖRN SMITTERBERG

En ensamseglare från Gålö i Stockholms skärgård lämnade Visby hamn på onsdagsmiddagen. (12/9 1973) Några timmar senare vräks han omkring bland bränningar vid skutrevet. Båtens strandade strax söder om fiskehamnen. Seglaren klarade sig dock till synes oskadd från grundstötningen.

 Väderlekstjänsten spådde i sjörapporten på middagen styv nordvästlig kuling, som skulle avta långsamt. Vid 14-tiden gav sig seglaren iväg från Visby.

En halvtimme senare hade vinden ökat till halv storm. Vågorna bara växte. Seglaren vände tillbaka till Visby. Plötsligt blåste storseglet sönder. Med bara focken försökte seglaren ändå manövrera sin Havsfidra tillbaka till hamnen.

 

Så nära räddningen var seglaren. Han kom in i skydd av vågbrytaren, och lotsbåten var bara 25 meter ifrån honom. Men motorn stannade, rodret slets loss. Segelbåten kunde inte manövreras längre.

  

I bränningarna

Utanför Fristad kom seglaren in i bränningarna. Båten drev allt närmare Söderstrand.

Lotsarna på lotsutkiken i Visby upptäckte plötsligt seglaren. De larmade helikoptern på flygplatsen, och sprang sedan ner till lotsbåten och gav sig ut.

Men lotsarna kunde ingenting göra. Seglaren var för nära land.

Helikoptern kom. Kretsade likt flugan kring lampan över segelbåten. Väldiga brott slog över segelbåten. Men seglaren vägrade ge upp. Han ville inta lämna sin segelbåt och följa med helikoptern till tryggheten.

 

Utan chans att kunna styras kastas segelbåtn (sic) Hringhorne från Gålö upp på stranden. Där väntade brandmän som snabbt lyckades fästa linor i båten och hålla den kvar. Dessförinnan kastades båten mot den hårda botten.

 

Vind i seglet

Plötsligt fick han vind i focken. Han seglade snett ut från land, inte minst med hjälp av motorn. När han tyckte att han kommit tillräckligt långt från stranden vände han och försökte segla den sjömil som fattades för att han skulle komma i skydd av vågbrytaren. Där kunde lotsarna hjälpa honom.

Efter en stund var han inne vid den inre pricken. Och lotsarna var på väg med en bogserlina. Räddningen var nära, trots att sjön gick allt högre.

Då hände det

Motorn stannar!

Förtvivlat försöker seglaren få igång motorn igen samtidigt som han försöker hålla upp båten mot vinden så att lotsarna skall hinna fram.

Då försvinner rodret!

Dramat följs av hundratals åskådare, fiskare, sjömän och brandmän på stranden bakom trädgårdsprodukter och fryshuset. Förtvivlade över att inte kunna göra något. De kan bara konstatera att katastrofen var ett faktum, när räddningen var 25 meter ifrån seglaren.

Seglaren går ner i ruffen och väntar på kraschen. Han behöver inte vänta länge. Knappt en minut dröjer det innan kraschen kommer, alla springer mot segelbåten. Tysta.

När båten är ett par meter från strandkanten, och slår hårt i botten, kastar sig en brandman ut i vattnet och kravlar sig ombord på segelbåten. Nu slår den så hårt i botten att brandmannen har svårt att hålla sig kvar.

 

Håller inte

Livlinor kastas ut till segelbåten och fästs. Brandmän, fiskare och andra gör en kraftansträngning. Men livlinorna håller inte. Vågorna lyfter båten från det hårda berget som utgör strandbotten. Bakom vågorna faller båten ner mot berget. Dova dunsar varslar om att båten kommer att brytas sönder.

- Vi måste ha bättre linor, skriker en fiskare.

Och med bättre linor lyckas man dra segelbåten så långt upp på stranden att den inte lyfts upp av vågorna och kastas mot botten igen.

Seglaren kommer omtumlad ur ruffen. Fullständigt genomblöt. Byxorna har han dragit av sig i fall han skulle i vattnet. Han hoppar iland, där ambulansmän tar hand om honom. Hamnkapten, Tore Thuresson, lovar:

- Vi skall klara båten.

 
 
 

Student 43: Erik Nygren, Kristianstad

När det är för grått sticker jag upp och tittar på solen

Gotlänningen 14/9 1973

 

Av OLA SOLLERMAN

 

Erik Nygren, student 1943, tog chansen, att söka till flyget fast han inte ens varit i närheten av ett flygplan tidigare. I dag är han fyrstjärnig överste och flyginspektör inom milo syd.

 

Det har sagts att han är omilitärisk och att han är pacifist! Hur man nu kan säga så om Erik Nygren, Visbygrabben som blev fyrstjärnig överste och flyginspektör vid södra milo-staben i Kristianstad.

Jo, man menar inget illa med det. Med omilitärisk menar man bara att han är trevlig och lättsam och inte alls typen stram militär. Och om pacifisten Nygren säger han själv:

− Vi militärer är faktiskt pacifister – men pessimistiska pacifister.

Att Erik Nygren blev militär och flygare var dock något av en tillfällighet. Det var kriget som spelade in när han efter studentexamen hemma i Visby 1943 hade att välja jobb.

 

Lantmätaren

Nej, det var knappast för någon brinnande längtan att gå ut och försvara sitt fosterland han valde det militära. Det medger han själv:

− Vad jag ville ha var ett utejobb, ett fritt yrke. Tänkte mycket på att bli jägmästare eller lantmätare. Annars var alternativen att bli lärare eller officer på I 18. Det hade jag ingen lust till. – Men det var inte lätt att studera vidare. De flesta fick efter studentexamen ligga inne i det militära ett par tre år. Och just då såg man inget slut på kriget. – Det gällde alltså att utnyttja de här åren i det militära på ett vettigt vis. Jag tänkte på flottan eller flyget. Jag valde flyget ur ekonomisk aspekt. Det innebar ju framtidsutsikter, de kunskaper man fick under flyget kunde man sen ha nytta av i det civila.

 

Krasst? Javisst!

− Visst var det ett krasst sätt att välja. Mitt val var definitivt inte känslomässigt. Men framtiden kom att visa att Erik Nygren gjorde ett gott val. Här fick han möjligheter att utveckla sina ambitioner och starka vilja att uträtta något, egenskaper som redan hans klasskompisar hemma i Visby noterat.

− Och dessutom, säger han, har det varit ett skojigt liv. Inte minst därför att det är så roligt att flyga.

  Annars var det här med att bli flygare en ren chanstagning av Erik Nygren. När han sökte till Ljungbyhed hade han inte suttit i ett flygplan tidigare.

− Ja, jag hade inte ens varit i närheten av ett flygplan tidigare, erkänner han. Men jag tog en chans.

De övriga som kom till Ljungbyhed hade helt andra erfarenheter. Många hade byggt modellplan sen de var i koltåldern och snackade som om de redan var färdiga flygare. Många hade redan provat på flygning vid flygklubbar i deras hemtrakter.
− Men det jämnade ut sig. Det blev helt andra egenskaper som slutligen fällde utslaget. De som flugit tidigare fick svaret: Vi skall nog kunna lära er flyga i alla fall…

Jodå, Visbygrabben och postiljonsonen som tänkte bli lantmätare tog sin flygareexamen med glans. Han hörde till de tio, tolv procent som klarade sig igenom den hårda gallringen.

 

Smärtsamt

Sen klättrade Erik Nygren snabbt uppåt. Blev så småningom flygchef vid F 15 i Söderhamn överstelöjtnant och sektionschef vid E 2 i Göteborg, överste och chef för F 4 i Östersund och sen fyra år tillbaka flyginspektör inom milo syd.

− Tänk vilken utveckling jag varit med om, säger han. Inte för att jag har haft så mycket tid att tänka tillbaka – men jag kan bara se på hur det var när jag 1944 kom ut på förband för första gången. Då satte man sig i flygplan från första världskriget!

− Men i dag får jag tyvärr uppleva en smärtsam omställningsprocess genom de nedskärningar som sker inom försvaret. Det känns svårt när man har viljan att försöka åstadkomma något…

 

Att flyga själv

För en flygare har det förstås sina problem att hänga med i denna snabba utveckling som skett och sker inom flygets område. Särskilt svårt kan det vara för dem som hamnar i stabs- och specialtjänst. Då brukar det, som Erik Nygren uttrycker det, vara slut på det roliga.
− För att flyga själv, det är verkligen roligt. Tillfredsställelsen i det här jobbet är just att få vara i aktiv flygtjänst.

− Jag tillhör de få som kontinuerligt haft flygjobb även om jag suttit på flygbänken eller haft stabstjänst. Det är inte många som får en sådan chans att hänga med.

Erik Nygren hoppar gärna in i en kärra när han ger sig ut på flyginspektion. Det är ett bra överraskningsmoment, menar han. Han tar också den möjlighet som finns för stabsmilitärer att låna ett plan ur flygvapnet och weekend-flyga. Till Gotland, till exempel.

− Ja, han har till och med prövat på Viggen, tillägger hustru Elsie och verkar inte det minsta orolig över att hennes 50-åring ger sig upp i det blå med en av de allra nyaste krutkärrorna.

 

Mot solen

− Men jag är inte någon slags flygromantiker, påpekar överste Nygren. Fast – visst händer det någon gång att jag sticker upp för att titta på solen. Här i Skåne försvinner solen i november och återvänder först någon gång i februari. Då är det skönt att kunna ta sig upp över diset och molnen och se att solen verkligen finns kvar där ovanför!

− Men visst börjar man bli överårig snart. Fast jag har förstås ett inspirerande jobb på staben. Att föröka få ett flygsystem att fungera, att få ut så mycket som möjligt av det. Att få vässa svärdet när det börjar bli trubbigt med hjälp av övningar, utbildning och dylikt.

Man kunde tro att Erik Nygren inte hinner med andra intressen än flygvapnet. Men han satsar också på sport och idrott. Och inte enbart för att idrotten, som han säger, är en ren livsförsäkring för en flygare.
− Jag idrottade mycket redan hemma i Visby. Av gammal vana tvingar jag fortfarande min kropp att gå ut och röra på sig. Tävlar fortfarande i en del fältidrotter, motionerar och kastar en och annan varpa.

 

Erik Fornsamle

Ett annat intresse är historia. Helt naturligt för en gotlänning i förskingringen. Den som läser historia lär sig uppskatta ännu mer av Gotland när han kommer hem. Man förnyar bekantskapen med Gotland hela tiden.

− Och har man börjat läsa gotländsk historia så utvidgar sig snart intresset till andra områden. När jag till exempel bodde i Östersund och Jämtland, också det en gammal kulturbygd, kallades jag ibland för Erik Fornsamle.

 

Gotland är hemme

 

Att Erik Nygren håller så intim kontakt med Gotland beror förstås mycket på att också fru Elsie är född på Gotland. Hon är dotter till Gösta Löfveberg vid gamla Atterdags-affären i  Visby.

 

När vi i familjen pratar om hemme, med e på slutet, så menar vi Gotland. När vi säger hemma menar vi den plats vi just då bor på.

− Nackdelen med det här jobbet är ju alla flyttningar. Vi har flyttat åtminstone sju gånger och det är minst tre gånger för mycket.

− Man behöver en fast punkt i tillvaron – och för oss har det blivit Gotland. Inte minst för barnen. Så som de tvingats flytta har de aldrig fått chansen att skaffa sig barndomsvänner. När de talar om sina gamla kompisar menar de kamraterna från somrarna på Gotland.

− Vi återvänder till Gotland minst en gång varje år. Och jag är övertygad om att barnen kommer att fortsätta med det också i framtiden.

 
 
 

Klintebo borta på sjön. Tom båt hittades

Gotlands Folkblad 14/9 1973

 

 

Günter Itzigehl har under flera år haft ett fiskerökeri i Klinte.

 

Fiskaren Günter Itzigehl, Klintehamn, befaras ha drunknat under en fisketur utanför Korumpu i Sanda i går (13/9 1973) eftermiddag.

Han gick ut med sin båt vid 16.30-tiden för att pilka torsk. Han var ensam i båten. Cirka en halv timme senare såg fru Kerstin Olsson, maka till konstnären Erik Olsson, att båten oupphörligen gick runt sin egen axel med motorn påslagen. Erik Olsson gick ut med en motorbåt, samtidigt som polisinspektör Lennart Wallin i Klintehamn kontaktades.

Även Lennart Wallin gick ut med sin båt tillsammans med sonen Göran. När de kommit ut kunde de konstatera att båten var tom. den gick fortfarande runt med fullt pådrag på den cirka 30 hästkrafter starka motorn.

Båten är en sex meter lång oruffad plastbåt. Göran Wallin gick in till hamnen igen för att kontakta sjöräddningen.

Lotsbåten från Klintehamn, liksom flera privata båtar och räddningshelikoptern från Visby gick ut. Även från stranden sökte man den försvunne fiskaren, allt dock utan resultat.

Båten drev sakta ner mot Sågholmen. Vid 19-tiden lyckades man från lotsbåten få motorn att stanna i fiskebåten.

Båten befann sig ett par kilometer ut från Korumpu. Det är 5 à 6 meter djupt på platsen. Vinden var i går svag sydvästlig, men väntas öka till stormstyrka i dag. Om vädret tillåter kommer polisen tidigt i dag att påbörja draggning i området.

Den saknade Günter Itzigehl led av kärlkramp och kan ha drabbats av sjukdom under fisketuren. Han har under flera år haft ett fiskerökeri vid sin bostad på Norra Kustvägen.

 
 
 

Fälttjänstövning

Gotlands Folkblad 14/9 1973

 

 
 
 

Garageplan på P 18 blev borggården i Stockholm

Gotlänningen 17/9 1973

 

VAKTPARADEN I VISBY

 

 

Garageplan på P 18 förvandlades på lördagen (15/9 1973) till borggården på Stockholms slott. Där kom vaktparaden och där var det vaktavlösning. Det var Gotlands FBU:are som generalrepeterade inför högvakten nästa helg.

På söndag går gotlänningarna på vakten i Stockholms slott. Det (sic) har tränat länge för sin uppgift. FBU:s ”hjärntrust” major Bengt Ahrnfelt och kapten Sune Ljungberg tar med sig följande trupp till Stockholm: Lars Levander, Visby, Olle Pettersson, Bro, Bengt Yllander, Visby, Bengt Uddin, Visby, Jan Axelsson, Visby, Hans Tingström, Visby, Lars H. Bjerehjelm, Visby, Anders Larsson, Öja, Lars Björkegren, Vamlingbo, Peter Björkegren, Vamlingbo, Rolf Bengtsson, Hangvar, Sixten Björklund, Hangvar, Kjell Ohlin, Slite, Bo Carlsson, Slite, Lars H. Lassen, Visby, Sune Larsson, Visby, Rolf Stengård, Visby, Dennis Lindgren, Stenkyrka, Tage Carlsson, Visby, Jan Löwenborg, Slite, Taisto Hyttienen, Dalhem, Gösta Kotz, Ekeby, Sture Larsson, Grötlingbo, Lars E. Kattlunds, Grötlingbo, Eskil Gahnström, Tingstäde, Karl J. Werkelin, Fårösund, Leif Ohlsson, Slite, K. G. Runander, Visby, Stig Kjellgren, Slite, Gunnar Nilsson, Visby, Bengt Andersson, Burs, Bengt Cederlund, Stånga, Sven O. Larsson, Stånga, Bernt Lindström, Stånga, Erland Pettersson, Dalhem, Seth Gahnström, Fole, Erik Holm, Slite, Bertil Klasson, Fole, Bernt Norrby, Visby, Harry Söderholm, Fole, Ragnar Ahlström, Slite, Hilding Jansson, Visby, Oskar Utas, Visby, Rolf Nordin, Hablingbo, Ove Silvén, Dalhem, Berthold Hoffman, Eksta, Åke Körkander, Etelhem och Jan Gahnström, Tingstäde.

 

 

På den övre bilden kommer den gotländska vaktparaden över Visborgs slätt. I Stockholm gäller det, som bekant, att klämma sig över Norrbro. Vaktavlösningen på garageplan följdes av några anhöriga till FBU:arna. I Stockholm får de betydligt större publik.

 
 
 

Granat hamnade trettio meter från restaurang

Gotlands Allehanda 19/9 1973

—Tänk om blindgångaren hade landat här under högsäsong, mitt bland turister och lekande barn!

  Kocken Eero Nikkola vid Kneippbyns restaurang pekar på en blindgångare som tagit mark trettio meter från restaurangen, mitt bland småstugorna.

— Jag såg granaten när jag gick hem på måndagskvällen, (17/9 1973) berättar han. Den hade inte funnits där tidigare.

På tisdagsmorgonen ringde han på P 18 och råddes att inte röra granaten i väntan på att militären kom och hämtade den.

När GA besökte Kneippbyn på tisdagsförmiddagen kom löjtnant Sture Svensson från P 18, inspekterade granaten och upptäckte att den var tom, och därmed ofarlig.

—Förmodligen har granaten slagit i en sten vid utskjutningen och studsat hit, säger löjtnant Svensson. Vi skjuter aldrig med sprängladdade granater i sådana här grova kalibrar på detta skjutfältet. Bebyggelsen är för nära.

Löjtnanten troppar av med den ofarliga hylsan.

Men Eero Nikkola undrar:  —
Tänk om den hade landat här i turistsäsongen, rakt i någons huvud. Jag skulle inte ha velat vara ägare till det huvudet…

 
 
 

Den gamla bilden

Gotlänningen 24/9 1973

 

MOBILISERADE 1904

 

 

Så här krigiskt såg det ut på Gotland under mobiliseringen 1904. Rysk-japanska kriget rasade och Sverige mobiliserade sin krigsmakt. Bilden är tagen i Boge, där de här mannarna var förlagda. Av tälten i bakgrunden och den bastante sjukvårdaren till höger att döma är bilden tagen på en förbandsplats eller något liknande.

Längst till vänster på bilden står Hjalmar Olsson, medan de övriga herrarna är okända.

Bilden är inlämnad av Lennart Olofsson, Hägvalds i Vänge

 
 
 

40 gotländska FBU:are går högvakt

Gotlands Allehanda 24/9 1973

 

De gotländska FBU:arna med fanbäraren Jan Löwenborg marscherade mot kungliga slottet.

 

ꟷ Av ANNECHRISTINE LINDGREN ꟷ

Stockholm (GA) Kungliga slottet i Stockholm vaktas sedan kl. 13 i går (23/9 1973) av gotländska FBU:are. Fram till kl. 14 i dag ansvarar 40 frivilliga från Gotland ꟷ med vakthavande majoren Bengt Ahrnfeldt i spetsen ꟷ för ordningen på slottet. 24 av dessa stannar kvar i Stockholm till tisdag och medverkar vid häckbildning vid kung Gustaf Adolfs begravning.

Inför femdubbla led med tusentals åskådare ꟷ till stor del gotlänningar ꟷ överlämnades vaktskapet till värnpliktige kaptenen Lars Lewander från Visby. Denna högtidliga ceremoni föregicks av marsch genom Stockholms gator med vaktparaden i spetsen.

 

I det traditionella skådespelet på yttre borggården imponerade FBU:arna på sina stamanställda kamrater och de civila åskådarna i de krångliga turerna.

Det var första gången som FBU:are från Gotland går högvakt på kungliga slottet. Över huvud taget har det bara skett en à två gånger att FBU:are haft högvakten.

Med anledning av kungens död blev högvakten för gotlänningarna högtidligare än den annars skulle ha varit. Fram till i lördags kväll hade 30.000 människor defilerat förbi kistan med kungens stoft i slottskapellet. Redan tidigt på söndagsmorgonen stod folk i kö för att komma in i slottet. Man har därför utökat antalet posteringar, bl. a. utanför dörrarna till slottskapellet.

Totalt har 53 FBU:are rest upp från Gotland. 40 man ingår i den ordinarie vaktstyrkan och de övriga är reserver. Samtliga 53 deltog emellertid i marschen och ceremonin på slottet.

Inför den stora uppgiften har gotlänningarna tränat och förberett sig sedan slutet av augusti. Generalrepetitionen ägde rum förra helgen på Gotland då regionmusikkåren ”spelade” vaktparad.

Vakthavande major Bengt Ahrnfeldt poängterade att det inte enbart är fråga om skådespel. Vaktstyrkan har en viktig uppgift att fylla. Den ska ansvara för ordningen på och kring slottet.

Varje vaktpass är två timmar. I den pinande blåst och kyla som rådde på söndagen blev det långa pass. Vakten får endast gå 20 steg utanför sin kur och tillbaka igen. Vaktchefen detta dygn, Lars Lewander, måste vara beredd att ställa upp inom två minuter. Det händer verkligen att kommendanten på slottet vilken tid som helst på dygnet kallar på vaktchefen för att se hur vaktarbetet sköts. Då gäller det att klara tvåminutersregeln. Högvakt på slottet anses därför vara det hårdaste vaktarbete inom armén som finns i Sverige.

Varför anmäler man sig då att som frivillig gå högvakt?

ꟷ För mig är det en ära att få gå högvakt. Jag har en nationalitetskänsla inför min uppgift och genom kung Gustaf Adolfs död har den djupnat, sa Bernt Lindström från Stånga. Han är 21 år och byggnadsarbetare i det civila.

ꟷ Jag tycker det skulle vara kul att få se slottet inifrån, sade Lars-Erik Kattlunds, 29, som annars är lantbrukare i Grötlingbo.

ꟷ För FBU:are är det en ära att gå högvakt och för oss ett nödvändigt ont, sade avgående vaktchefen från Hälsinge flygflottilj.

När FBU:arna går av vakten i dag övertar Svea Livgarde ansvaret, som det alltid är brukligt vid högtidligare ceremonier på slottet.

 
 
 

Skjutvarningar

Gotlänningen 24/9 1973

 

 

 

 
 
 

Gotlänningarna vaktar slottet

Gotlands Allehanda 24/9 1973

 

 

Gotlands FBU går just nu högvakt på Stockholms slott. De gotländska FBU:arna gick på i går klockan 13 och går av i dag klockan 14.

Det var ovanligt mycket folk på Borggården vid vaktavlösningen på söndagen. (23/9 1973) även i går var det 10 000-tals människor som kom till slottet för att paradera förbi kistan med kungens stoft.

Ungefär hälften av den gotländska FBU-truppen stannar kvar i Stockholm efter högvakten. FBU:arna kommer nämligen att ingå i den stora hedersvakten när kung Gustaf Adolf begravs på tisdag.

Bilden är från vaktavlösningen på Borggården på söndagen. I den här gruppen ingår en av öns mest kända FBU:are, Olle Pettersson i Bro.

 
 
 

Nu står repgubben på post

Gotlänningen 25/9 1973

 

 

Det knakar och smäller lite varstans i skogarna på ön just nu. Det är repövning och inte är det lätt att vara igelkott när pansarbilarna manglar sönder friden bland buskarna.

Repövningen hör visserligen inte till de största, men 1200 man från P18 är med plus 300 från värnkompaniet i Tingstäde. Nästa vecka ansluter sig haubitskompaniet från A7 till ”kriget” och då är man fulltaliga i det här repmötet som döpts till Graip och som vi berättar mera om på mittuppslaget.

Repgubbarnas ålder varierar från 22 till 47 och en del har inte varit i kronans kläder på flera år men flera av de yngre muckade från lumpen bara för ett år sedan.

Furir Anders Högstadius (bilden) har inte gjort repmöte på sju år. Det känns lite ovant i början, säger han, men man finner sig snabbt till rätta. Och stämningen är rätt avspänd mellan befäl och meniga på repövningar.

 

Snabbt upp i KP-bilen och iväg efter lunchpausen. En hand för dig själv och en för AK-4:an tänkte väl furir Anders Högstadius när vapnet togs ombord i KP-bilen.

 

Här har 62 kompaniet strömmat ut ur KP-bilarna på en av småvägarna vid Stenkyrka kyrka. Man väntar på att kapten Göran Edlund, kompanichef, ska ge instruktioner för vidare övningar.

 

Nu ångar repgubbarna fram i skogen

Av DOUGAL MACFIE

Nu ångar repgubbarna fram i skogen. De knakar bland enbuskarna och tallarna darrar när KP-bilar och stridsvagnar banar sig fram i terrängen.

Det är P 18:s stora repövning som pågår och mannarna ska skjuta, leva lägerliv och äta ur ”snuskburk” fram till och med lördag nästa vecka. Pansarbataljonen med sina 1200 man är huvudstyrkan med 300 äldre repgubbar är med och slåss i värnkompaniet, som är förlagt till Tingstäde.

I går var det råkallt när GT följde 62:a kompaniet bestående av 150 man med KP-bilar, traktorer och trosskärror. Det var fältövningens första dag man ägnade sig åt att trimma in kompaniet. En del har inte varit i lumpen på sju år andra muckade från rekryten för bara ett år sedan.

– Det känns nästan som man bara haft en lite längre skördepermis säger Jan Bengtsson, värnpliktig från Stockholm som muckade från P 18 i september förra året.

– Jag fick reda på att jag skulle in på repövning i julas och då hade jag bara varit ifrån lumpen några månader säger Conny Hollstrand, Stockholm. Sånt här är besvärligt för de som familj och på jobbet undrar de väl vem man är som rycker in i det militära stup i kvarten.

Men det här förklaras helt enkelt med att kompaniet inte haft repövning sedan 1968 så för en del kan det kan det komma litet olyckligt med repmöte så tätt inpå rekryten. Andra som exempelvis furir Anders Högstadius säger:

– Det här är mitt andra repmöte men det var sju år sedan sist. Och en del grejor har ju hunnit ändra sig på den tiden. Det känns något ovant även om man finner sig till rätta efter en vecka förberedande övningar på regementet. Och mycket underlättas av att vi har så bra övningar på regementet. Och mycket underlättas av att vi har en så bra plutonchef – sergeant Kurt Mårtensson.

Och det vill alla i plutonen intyga.

Första dagens övningar gick i en ganska lugn takt och det är en mer avspänd stämning på repövningar jämfört med den vanliga militärtjänsten.

 

MYCKET FRIARE

– Det är mycket friare nu än då jag gjorde lumpen, intygar en kille. Befälet lägger sig inte i om knappar är oknäppta eller om man håller händerna i byxfickorna. Men allt för schavig får man väl inte se ut.

Samtliga man i 62:a kompaniet, från menig till kompanichefen kapten Göran Edlund, är värnpliktiga eller reservare med ett undantag, en stamanställd sergeant. Några tycker att också detta betyder mycket för stämningen.

– Har man juste befäl och kamratanda mellan befäl och meniga känns inte en order som tvång, menar menige Börje Fridlund, Finspång, som gör sitt andra repmöte på Gotland.

Halva måndagen körde man runt på grusvägar vid Stenkumla. Varv på varv mullrade KP-bilarna runt på en utstakad slinga. Kompaniet sammantrimmades. Kapten Edlund dirigerade från ”Valpen” som körde i täten.

Plötsligt utgick det för alla lumpare så välkända påbudet –”Flygare skydd!”. Överraskande. I det här läget tänker man sig att ett fientligt flygplan dyker upp. Då gäller det för kolonnen att så snabbt som möjligt köra av vägen och in i skogen. Så långt det går eller 30 meter in bland enbuskar och tallar.

Det fungerade bra den här gången, kunde kapten Edlund konstatera efter att ha inspekterat den upplösta kolonnen per motorcykel.

Leverbiff, potatis, lingon och krusbärskräm doldes i kantiner, som stod snyggt uppradade i en glänta i skogen. Det smakade gott för gubbarna som huttrat i KP-bilarna. Trossmanskapet hade redan varit där en timme och grejat med utspisningen. De hade fältkök med släp men första dagen lagades maten på regementet.

 

Se krigisk ut. Sikta åt höger, säger menige repgubben Börje Fredlund, Finspång till en av kompisarna i plutonen och låter smalfimskameran gå. Det här kan vara kul att visa upp hemma i vardagsrummet.

 

BLIR LIKA BRA

Kapten Edlund kunde dock intyga att käket blir lika bra om det lagas i fältköket. Det tar tid att utspisa så här mycket folk och gubbarna fick finna sig att snällt vänta i små grupper på behörigt avstånd från ångande leverbiffar.

Hur trivs du med lumparlivet frågar vi en sjukvårdare som står och sparkar mossa i matkön:

– Jodå alldeles utmärkt, alldeles utmärkt, svarar han, men man kan spåra en viss ironi i uttalandet.

Nästa vecka ska man strida tillsammans med A 7 i den stora fälttjänstövningen som kallas Graip. Då blir det hårdare tag.

 

Leverbiff, potatis och lingon stod på menyn i det råkalla höstvädret. Det var inget fel på käket, tyckte man, men det svalnade fort i kylan.

 

En man i ”Graip” får ersätta helt KA-batteri

Graip heter höstens stora Gotlandskrig, som hålls för att öva de inneliggande repförbanden. Omkring 1 800 repsoldater och ett par hundra frivilliga FBU-are, hemvärnare och andra kommer att vara med. Drygt 200 fordon och en del flyg kommer också att sättas in i striden om Gotland.

Jämfört med årets Gotlandskrig är det här en ganska liten övning. Det beror bland annat på den dåliga ekonomin. Man har till exempel inte råd att sätta in några förband ur KA 3, annat än så kallade kaderförband. Det betyder att det på en plats där det annars skulle ligga ett helt batteri istället sitter en ensam man med en telefon och därmed utgör ett fingerat KA-batteri!

Kriget kommer liksom i fjol att stå på norra Gotland eftersom de inneliggande förbanden i första hand skall inrikta sig på att försvara norra Gotland vid ett verkligt fientligt anfall. Striden kommer att stå inom ett område med Boge och Lummelundsbruk i söder, Bunge och Fleringe i norr.

Tanken är att en pansarbataljon och ett par värnkompanier från P 18 tillsammans med främst ett haubitskompani från A 7 skall försvara delar av Gotland. Spänningen har nämligen under den senaste tiden stigit i hela Europa, stormakterna har haft en del skärmytslingar i Östersjön och i samband därmed har svenskt territorium kränkts.

På Gotland har övnings- och övervakningsverksamhet ökat, farvattnen runt ön har minerats och det blir nu repförbandens sak att kasta fienden tillbaka i havet.

När repgubbarna har löst den uppgiften avslutas övningen med skarpskjutning den 2 oktober – innan dess har man fått nöja sig med lösa skott.

Gotlandskriget beräknas kosta omkring en halv miljon kronor, betydligt billigare än fjolårets krig. Hela repövningen på Gotland – KFÖ som den kallas – beräknas kosta omkring fyra miljoner.

Repgubbarna får under den här månaden inte bara öva sig i att försvara Gotland. De får också en historielektion om Gotland via den broschyr MKG-chefen, generalmajor Kjell Nordström, delat ut till alla förband.

Där får repsoldaterna lära om Gotland både förr och nu och de får en redogörelse hur en strid om Gotland skulle kunna tänkas gå till om det blev allvar en dag.

– En stormakt har förmodligen i och för sig tillräckliga styrkor kvar för att ”knäcka” ett gotländskt försvar – men angreppet kan bli dyrt för honom, skriver MKG-chefen och tillägger: Det lönar sig att försvara Gotland.

 
 
 

Flaggan åter i topp

Gotlänningen 26/9 1973

 

 

Med anledning av Gustav VI Adolfs gravsättning på tisdagen ordnades flaggceremonier både på A 7 och P 18.

Vid Blåhäll på Toftafältet arrangerades en flaggceremoni med betraktelse av komminister C G Hjalmarsson och tal av överste Stig Nihlén. De mannar som för dagen deltog i repövningarna på övningsfältet ställde upp i regnvädret medan flaggan hissades från halv stång till toppen som ett tecken på att gamle kungen var gravsatt.

Överste Nihlén sade i sitt tal att kungen i en demokrati ska fungera som en symbol för staten och genom sin pliktuppfyllelse hade Gustav VI Adolf väl lyckats med detta sade överste Nihlén.

 
 

Den gamla bilden. Albatross-tyskarna reser hem

Gotlands Folkblad 27/9 1973

 

 

Så här såg det ut när tyskarna från Albatross gav sig iväg från Gotland den 30 september 1917. Här marscherar man förbi Ångbåtsbolagets trädgård ned mot hamnen. K. Gösta Nilsson är den andre grabben vänster på bilden.

 
 
 

Värnpliktig svårt skallskadad i vurpa. Förd till Karolinska

Gotlands Allehanda 8/10 1973

En värnpliktig på P 18 — med Eskilstuna som hemortsadress — ådrog sig en allvarlig hjärnskada i en singelolycka natten till söndagen. (7/10 1973) Olyckan inträffade kl. 02.25 vid Mickels i Vall.

Ett vittne i en annan bil uppger att han blivit omkörd av en bilist 600-700 meter från olycksplatsen samma natt. Han tyckte att föraren framförde sin bil något vingligt men observerade bilen endast en kort stund då den sedan körde ifrån. Vid Mickels upptäcker vittnet att den omkörande bilen gått ner i diket på vägbanans vänstra sida.

Han larmar polis och ambulans. Ambulansmännen kommer först till platsen och upptäcker att ynglingen ligger under bilen, vilken slagit runt och hamnat på taket.

Polisen konstaterar att föraren fått sladd på sin bil på högra sidan av vägbanan. Sedan har bilen gått över på andra sidan och gått runt ner i diket.

Eskilstuna-ynglingen fördes i ilfart till lasarettet där jourhavande läkare konstaterade att han ådragit sig en allvarlig hjärnskada. Han behandlades enligt rutinen men var fortfarande medvetslös när han kl. 12.00 transporterades till Stockholm med räddningshelikoptern. På Karolinska sjukhuset uppger jourhavande neurokirurg att ynglingen fortfarande är medvetslös och att han har lagts i respirator. Tillståndet är allvarligt men inte kritiskt. Man räknar inte med att behöva genomföra någon operation.

Visbypolisen meddelar att misstanken om rattonykterhet inte har kunnat styrkts. Det är mer troligt att han gripits av trötthet bakom ratten med dikeskörningen som följd.

 
 
 

Utmärkelser på förbanden

Gotlänningen 31/10 1973

 

Snickare Sten Karlström mottar en guldklocka av överste Nils Stenqvist som tack ”för nit och redlighet i rikets tjänst”.

 

Nådevedermälen utdelades i går på P 18 och A 7. På P 18 var det kansliskrivare Knut Pettersson, snickare Sten Karlström, förrådsmännen Rune Lindgren, Eifel Rosendahl, Helge Ringvall, Edvin Lindström och före detta maskinförman Ivar Tärngren som tilldelades guldklockor

Förste armétekniker Evert Söderström tilldelades Vasamedaljen, femte storleken.

I samband med krigsmans erinran för de som ryckte in i juli och augusti på A 7 tilldelades nådevedermäle till fanjunkare Tage Fridman av överste Stig Nihlén.

På  P 18 utdelades olika utmärkelser till avgående personal under gårdagen. Kapten Christer Wennström fick regementets plakett i brons, fanjunkare Lars Lindlöf, regementets minnesmedalj, fanjunkare Rolf Martelör, regementets minnesmedalj, kansliskrivare Knut Pettersson, regementets minnesmedalj, förrådsman Edvin Lindström, regementets minnesmedalj, förrådsman Helge Ringvall, regementets minnesmedalj, bokhållare Sigrid Söderström, regementets minnesmedalj, värmeskötare Karl Sandström, regementets minnesmedalj och ekonomibiträdet Bengt Lorentzon, regementets minnesmedalj.

 
 
 
 
 
_________________________________________________________________________________________
                            

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper

                            
Till huvudsidan                    Kontakta sidansvarig