Föregående sida

Tidningsklipp 1974

 

Marinchefen talade i Fårösund: VI SKA SLÅ DEM PÅ SJÖN

Gotlänningen 18/5 1974

- Självklart är det effektivare att sänka fienden båtlassvis till sjöss än att slå ihjäl soldaterna en i taget sedan de kommit i land.

Det sade chefen för marinen, viceamiralen Bengt Lundwall när han på fredagen (17/5 1974) besökte KA 3.

- Jag tycker att man inte skulle behöva orda så mycket om en sådan enkel tes, fortsatte amiralen, men det är tydligen nödvändigt, och jag tänker fortsätta att upprepa det så länge jag är marinchef.

Amiralen tillhör dem som ivrar för ett marint djupförsvar. Därmed har han tagit ställning i en av de stora stridsfrågorna inför nästa försvarsbeslut. I varje fall misstänker han själv att detta kommer att bli en av stridsfrågorna.

- Naturligtvis skall vi möta fienden långt utanför våra kuster. Om vi släpper honom iland blir det genast svårare.

Om KA 3:s framtid sade han bland annat:

- Jag är fullt övertygad om att ingen personal härifrån behöver flytta till Visby. I stället kan jag tänka mig en utökning av personalen i Fårösund, till exempel genom att förstärka varvet med ytterligare ett tiotal man.

Men han underströk att det inte är han som bestämmer om detta.

 

  

Marinchefen Bengt Lundwall, här tillsammans med KA-översten Jean-Carlos Danckwardt, kunde inte bestämt lova att KA 3 inte skall drabbas av personalförflyttningar till Visby. men han var ändå övertygad om att några förflyttningar inte blir av.

 

Chefen för marinen besökte KA 3:

Kan tänka mig utökning här

 

Av OLA SOLLERMAN

- Jag kan inte ge några bestämda löften eftersom det inte är jag som bestämmer. Men jag är fullt övertygad om att ingen personal från KA 3 behöver flytta till Visby.

- I stället kan jag tänka mig en utökning av personalen i Fårösund, till exempel genom att förstärka varvet med ytterligare ett tiotal man.

Så säger chefen för marinen, viceamiral Bengt Lundwall, som i går kom till KA 3 för att titta på förbandet och för att påpeka att kustartilleristerna knappast behöver vara oroliga för omflyttningar till Visby.

Det är FFU, försvarets fredsorganisationsutredning, som i samband med sitt förslag om ett storförband i Visby också tar upp möjligheten att flytta över en del stabsfunktioner från KA 3 till Visby. FFU vill ha en särskild utredning som tittar närmare på en sådan förflyttning.

 

DET BEHÖVS INTE

- Men en sådan utredning behövs inte, den vill vi inte ha, förklarar amiral Lundwall bestämt. Min inställning är att vi för närvarande har den lämpligaste och billigaste organisationen.

- Jag anser också att KA 3bör innefatta det som kustartilleriförsvaret innefattar i krig. Det vore helt meningslöst att ha en organisation i Visby i fred, som i krig flyttade tillbaka hit till KA 3.

- Vad en sådan överflyttning skulle betyda ekonomiskt har inte studerats. Men jag är övertygad om att en överflyttning till Visby skulle bli dyrare än dagens ganska strömlinjeformade organisation här i Fårösund.

 

HÄR ÄR JAG SÄKER

- Därtill kommer att KA 3 betyder så mycket inte bara för Fårösunds samhälle utan för hela norra Gotland, inte minst Fårö. Ur den synpunkten är just KA 3 det sista förband som skall behöva flytta bort personal.

- Därför är jag ganska övertygad om att ingen överflyttning blir av. Jag skulle inte vara lika säker på min sak om jag nu satt på något annat av marinens förband. Men när det gäller KA 3 i Fårösund är jag övertygad.

  - Jag tror säkert att en del av FFU:s förslag kommer att gå igenom. Och, vill jag framhålla, om det skall bli ett storförband i Visby så bör det komma genast. Sluta utreda ytterligare, det betyder bara fortsättning på den osäkerhet som länge rått om gotländska fredsorganisationen.

 

FÅRÖ EN DÖD Ö

  - Jag tror inte heller på några överflyttningar från KA 3 till Visby, tillägger KA-chefen överste Jean-Carlos Danckwardt. Vi har ju också fått ett massivt stöd för den uppfattningen bland annat från arbetsmarknadsstyrelsen, Statens planverk, länsstyrelsen och Gotlands kommun.

- KA 3 har omkring 400 fast anställda, den största arbetsplatsen utanför Visby. man brukar räkna att cirka 1.000 människor är direkt beroende av den här arbetsplatsen. Därtill kommer många som är indirekt beroende av KA 3.

- Se till exempel Fårö. Där kan många fåröbor ha kvar sina småjordbruk tacka vare att de har arbete hos oss. Om de saknade den möjligheten skulle Fårö vara en död ö.

- Om FFU verkligen trott att det skulle vara någon mening med att flytta personal från KA 3 hade de säkert gjort en utredning om den saken genast, lugnar amiral Lundwall.

 

UTÖKAR I STÄLLET?

I stället för en indragning av KA-personalen kan det kanske bli en utökning. Det antydde marinchefen i går.

- Vi kan utöka personalen om det visar sig lönande – och det tror jag nog att det gör. Det antydde marinchefen i går.

- Då tänker jag främst på varvet. Inte att utöka till något jättevarv men det skulle kunna bli ännu mera konkurrenskraftigt om man på verkstadsgolvet utökade med ett tiotal man.

Varvet har redan nu åtskilligt med arbete. Man har order för åtminstone ett och ett halvt år framåt och skulle egentligen kunna öka personalen redan nu o m det bara fanns yrkeskunnigt folk att få tag i.

 

´Bättre att sänka fienden båtlassvis´

 - Självklart att det är effektivare att sänka fienden båtlassvis till sjöss än att slå ihjäl soldaterna en i taget sedan de kommit i land!

- Jag tycker man inte skulle behöva orda så mycket om en sådan enkel tes – men det är tydligen nödvändigt och jag tänker fortsätta att upprepa det så länge jag är marinchef.

Så sa marinchefen Bengt Lundwall när han i går höll tal inför befäl och personal på KA 3.

Amiral Lundwall tillhör dem som ivrar för ett svenskt marint djupförsvar, något som man inte är helt enig om i försvarsdebatten och som amiral Lundwall förmodar bli en av de stora stridsfrågorna när ett nytt försvarsbeslut skall fattas inför 1977, då nuvarande beslutsperiod går ut.

- Naturligtvis skall vi möta fienden långt utanför våra kuster. Om vi släpper in honom iland biter han sig genast fast och vi får genast mycket svårare att försvara oss.

- Om vi har ett marint djupförsvar måste det nedkämpas innan en fientlig invasion har utsikt till framgång. En sådan bekämpning kan ta veckor och månader – och det skulle ge politikerna tid att handla.

- Detta är kanske den viktigaste uppgiften för vårt försvar, nämligen att vinna tid för politiska förhandlingar, framhöll amiral Lundwall.

- Jag anser det vara helt oansvarig försvarspolitik om man lämnar havet öppet som en fördelaktig anfallsväg för fienden. Det är lika oansvarigt att inte utnyttja de fördelar so ett hav ger oss ifråga om försvarsdjup, påpekade han.

Marinchefen så optimistiskt på möjligheterna att skaffa fram den materiel och utrustning som behövs för marinen. Nya batterier, patrullbåtar och ubåtar modell Näcken är redan på gång eller färdiga. Kustartilleriets luftvärn moderniseras och ett nytt minfartyg är på väg.

- Visst är läget kärvt, det är ont om pengar. Delar av kostnaden måste tas från fredsorganisationen. Men marinen är redan hårt rationaliserad genom 1972 års försvarsbeslut och utrymmet för ytterligare beskärningar är hos oss betydligt mindre än vid de andra försvarsgrenarna.

- Min inställning är att vi inom marinen redan har den lämpligaste och den billigaste organisationen. Vi vill inte vara med i någon ny, konstig hoplappad organisation.

 

”Jag tog visst fel” sa amiralen

- Mina damer och herrar!

Så började marinchefen, viceamiral Bengt Lundwall, sitt tal inför befälskårerna och personalen på KA 3 i går.

Men några damer fanns inte i salongen på KA-bion, hur mycket man än tittade.

- Jag sade visst fel, ursäktade sig amiralen efteråt. Men jag såg en hel del långa hår – och man kan ju aldrig vara säker!

Amiral Lundwall höll förresten på att ”göra bort sig” ännu värre när han besökte KA 3 för drygt 30 år sedan. Då var han ubåtsofficer under kriget och låg infrusen här under en av de svåra isvintrarna.

Den som höll på att göra bort sig var hans blivande fru. Han skulle nämligen hem och gifta sig till påskhelgen – och det var allra sista stund han lyckades komma över till fastlandet.

- Men två av mina arbetskamrater kom för sent. De skulle annars ha varit marskalkar på bröllopet.

 
 
 

Jakten slut vid Kappelshamn

Gotlänningen 22/5 1974

 

UBÅTEN KOM UNDAN

Vid 23-tiden på tisdagskvällen avbröt den svenska marinen jakten efter en främmande ubåt i Kappelshamnsviken. Då hade jakten pågått oavbrutet sedan klockan 10.30. Då upptäcktes ubåten av Visbyflygaren Nils Thüring när den var på väg in i Kappelshamnsviken. Dessförinnan hade ubåten siktats väster om Fårö av en annan Visbyflygare., Ingvar Nordesparr.

Marinen satte omedelbart in flera fartyg i spaningarna. Bland annat två jagare, bevakningsbåtar, helikoptrar och dessutom deltog kustbevakningen. Så fort man fick hydrofonkontakt med ubåten i Kappelshamnsviken fälldes signalsjunkbomber. De hade dock ingen effekt. I stället började man fälla så kallade lätta sjunkbomber.

Då började ubåten sakta röra sig mot vikens utlopp. Där stannade den dock. Vid 19-tiden hade man hydrofonkontakt med ubåten. Det var sista gången. Den har troligen slunkit ut. Det uppgav man på försvarsstaben vid midnatt. Mindre spaningar skall fortsätta i dag på morgonen.

 

På tisdagsförmiddagen kom de första rapporterna om en främmande u-båt i Kappelshamnsviken. KA 3 sände genast dit en bevakningsbåt, nederst på bilden, och kustbevakningen sände TV 101 från Slite. TV 10 1 har hydrofonanläggning.

 

Två jagare låg i beredskap utanför Kappelshamn

 

Lätta sjunkbomber fälldes men ubåten visade sig inte

- Ubåten har antagligen tagit sig ut ur viken. Därför fick jagarna vid 23-tiden order att lämna platsen. De övriga enheterna skall på nytt avspana viken i gryningen.

Så sade man på försvarsstaben sent i natt. Då hade ”ubåtsjakten” i Kappelshamnsviken pågått sedan 10.30-tiden på tisdagen. (21/5 1974)

Marinen hade kontinuerligt släppt sjunkbomber i sökandet efter ubåten.

Indikationer visar att båten finns kvar i viken och en av marinens helikoptrar har haft optisk kontakt med den, meddelade försvarsstaben på kvällen.

Det var i samband med en gotländsk luftvärnsövning som piloten i målflygplanet. 28-årige trafikflygaren Ingvar Nordesparr, siktade den främmande ubåten vars periskop stack upp över vattenytan.

- Ubåten tillhör sannolikt inte den största typen av ubåtar. I så fall hade den inte manövrerat så långt in i viken som denna gjort, sade kommendörkapten Jarl Ellsén vid försvarsstaben. Han gissade att ubåten hade möjlighet att ligga kvar i undervattensläge minst ett dygn.

 

TVÅ JAGARE

I mynningen till Kappelshamnsviken, som är cirka tre distansminuter bred, låg på tisdagskvällen jagarna Halland och Östergötland (Gotlänningen 22/5 1974) samt ett par av kustartilleriets bevakningsbåtar. Ett par sjunkbombsutrustade marinhelikoptrar fanns också på plats.

Det var chefen för Gotlands kustartilleriförsvar, Jean-Carlos Danckwardt, som förde befälet över de aktioner som företogs.

Enligt de bestämmelser som finns skall i ett sådant här fall ”verkningselden” avpassas så att ubåten tvingas inta övervattensläge. När den gjort det och nationaliteten fastställts skall den avvisas.

- Men bestämmelserna kan tolkas så att den antingen skall avvisas eller inta övervattensläge, förklarade kommendörkapten Ellsén. Det var – enligt vad han då bedömde det – nästan omöjligt för ubåten att passera den bevakningskedja som var posterad i vikens mynning.

Vid mynningen är vattendjupet cirka 100 meter. Det var dock temperatur- och salthaltsskillnader i vattnet som avgjorde om hydrofonkontakter skulle räcka till för att registrera ubåtens manövrer, sade man, effekterna dock räcka till. (sic)

Till att börja med släppte marinen sjunkbomber på stort avstånd från ubåten för att göra den uppmärksam på att den befann sig på svenskt område.

- Först om den inte rör sig sätter vi in starkare … sade en talesman … …. .

- Jag kan ju inte svära på att det var en u-båt jag såg, säger Nils Thüring i Visby. men jag såg en strimma på vattnet som efter ett periskop. När jag kom närmare försvann strimman.

- Något skrov såg jag inte, och därför kan jag inte svära på att det var en u-båt jag såg. Men jag antar det. Jag blev ombedd av KA 3 att flyga till Kappelshamnsviken och söka efter en u-båt.

- Vi hade ett annat plan uppe, säger Nils Thüring. Piloten på planet, Ingvar Nordesparr såg en u-båt väster om Fårö. Men den båten gick i ytläge och drog sig ner mot Norra gattet.

Strimman som kan ha varit efter ett periskop såg Nils Thüring vid inloppet till Kappelshamnsviken. Det var vid 10.30-tiden.

- Och om jag uppfattade det riktigt så var u-båten på väg in i Kappelshamnsviken.

 

 

Trafikflygaren Ingvar Nordesparr, 28 år, var den som först upptäckte u-båten. Då gick den i ytläge och var på internationellt vatten väster om Fårö. Han meddelade per radio försvaret att han sett u-båten.

 
 
 

Spaningen gav inget resultat

Gotlänningen 24/5 1974

Den ubåt som på tisdagen upptäcktes i Kappelshamnsviken har marinen inte fått något spår efter. På tisdagskvällen förlorade de svenska örlogsfartygen kontakten med ubåten. Fyra timmar senare avbröts spaningarna.

De återupptogs dock på onsdagen, då helikoptrar och en del mindre fartyg ur marinen sökte inne i och utanför Kappelshamnsviken. Eftersom ubåten då inte fanns kvar avbröts alla spaningar. Den har troligen slunkit genom bevakningskedjan redan på tisdagskvällen.

 
 
 

På utflykt med minutläggare

Gotlänningen 25/5 1974

 

 

Minutläggare lade till vid Herrviks hamn på fredagen. (24/5 1974) men var inte ute i något egentligt militärt ärende. I stället hade de med sig cirka 200 fårösundsbor som deltog i KA 3:s personalutflykt.

Denna utflykt anordnas varje år och den här gången gick den till östra Gotland.

På bilden har ena minutläggaren just lagt till i Herrviks hamn och börjat lasta av resenärerna.

 

Dagen då KA 3:s företagsnämnd kopplade av:

 

Familjeresa med minutläggare

 

 

Minutläggare gick in i Herrviks hamn och sedan ringlade fårösundsborna upp från hamnen mot berget ovanför Herrvik där matkantinerna väntade. Överste Jean-Carlos Dankwardt ser till att alla får sin ranson. Och den som ville backa om fick det också.

 

 

Överallt under berget satt KA 3:s personal med familjer och njöt av det fina vädret och maten som kronan bjöd på när det var lunchdags.

 

Av CARIN HÄGLUND

200 fårösundsbor kom med minutläggare till Herrvik på fredagen. Det var KA 3:s företagsnämnd som förlagt den årliga personalutflykten till Östra Gotland. För att göra den extra attraktiv hade man förlagt en del av resan till sjöss med fartyg från minutläggningsdivisionen på KA 3.

Resan började tidigt på fredagen med buss från Fårösund till Slite. Där gick man ombord på minutläggarna och tog en tur förbi Enholmen som många tidigare inte hade besökt.

Båtarna lade till i Herrviks hamn vid 11-tiden och under berget blev det sedan lunch som kronan bjöd på. Tur med vädret hade man också. Solen sken och havet låg lugnt och stilla.

Resan gick sedan vidare med buss till Gammelgarns kyrka och vidare till Torsburgen. Vid halvfemtiden var fårösundsborna hemma igen.

- En sådan här resa anordnar företagsnämnden vid KA 3 varje år och det brukar vara mycket uppskattat, sade presschefen Sigvard Oscarsson.

 

 

Det var gott med mat i det fria, tyckte Hanna Thunholm som fått åka med på personalutflykten till Östergarn.

 
 
 

27 bilkårister deltar i grundkursen på A 7

Gotlänningen 29/5 1974

 

Med såna här flickor på ”skolbänken” ser man resultat. Fanjunkare C. G. Bandinge är mäkta belåten när han talar om de bilkårister han instruerar.

 

- Skoj det här, tycker Inger Lindgren. Man känner att man gör lite nytta. Sen ger det också känslan av likställdhet med grabbarna en extra puff.

Inger Lindgren är enda gotlänning bland de 27 bilkåristerna som är i Visby just nu. Det är en grundkurs i regi av Sveriges kvinnliga bilkårers riksförbund.

- Kursen är för kvinnor av kvinnor. Så uttryckte sig Märta Mörth. Hon är chef för bilkåristerna.

Det är ett ganska pressat program flickorna har att ta sig igenom. 100 lektionstimmar på fjorton dagar. Under kursen ska de få en inblick i motorkunskap, trafikkunskap och materielvård. Också sjuk- och olycksfallsvård ska de lära in.

Kursen är trots det endast en introduktion. Den riktiga övningen ska deltagarna få i respektive bilkår på hemmaplan.

Här i Visby huserar bilkåristerna i A 7:s slottskasern.

Deltagarna kommer från hela riket. Från Kiruna i norr till Malmö i söder. För att komma med på kursen krävs medlemskap i någon bilkår och ett giltigt körkort samt att man är frisk.

Enda manliga inslaget är fanjunkarna C.-B. Bandinge från P 18 och Bertil Ireljung, A 7. De fungerar som instruktörer.

- Det här är ett tacksamt jobb. Om ändå de värnpliktiga vore likadana.

Det är fanjunkare Bandinge som önsketänker mellan varven som han lär ut felsökning på ”Valparnas” elsystem.

- Anledningen är att det är så lättsamt är väl den att hit kommer flickorna frivilligt. Det är femte kursen jag instruerar och det är rena nöjet.

 
 
 

Fienden höll stånd vid Tingstäde i natt

Gotlänningen 29/5 1974

 

Hektiska dygn för repsoldater

 

I går fick bilisterna på Toftavägen trängas med ett kompani stridsvagnar på väg mot ”slagfältet”. De deltar i den stora slutövningen där 1500 repsoldater kämpar.

 

På tisdagskvällen började två hektiska dygn för alla de repsoldater som befinner sig på ön. Det var den stora slutövningen som startade. Omkring 800 man deltar från P 18 och drygt 600 man från A 7.

Bland P 18:s mannar deltar också 500 värnpliktiga ömsom får fungera fiende och ömsom ingå i den stora pansarbataljonen.

Övningen i år är betydligt kortare än förr om åren. Det beror på den avkortade utbildningstiden. Hela förbandet är inte samlat mer än två veckor och under den tiden är det mycket som måste friskas upp ur minnet.

På onsdagens slogs pansarbataljonen från P 18 mot luftlandsättningsstyrkor ute på Tofta skjutfält. Framgångsrikt kan man förmoda, eftersom de mot kvällen kunde omgruppera sina styrkor vidare österut.

I går kväll hade repförbandet hunnit till Tingstäde, men före dem fanns redan alla rekryter som deltar i övningen. De fungerar som fiender och ska hålla stånd till fram emot småtimmarna. Då har de gjort sitt och får åka hem till P 18 och sova ut.

Repförbandet däremot drar vidare mot Tofta skjutfält igen. Där avverkar de i dag stridsskjutning innan övningen avblåses klockan 12.

A 7 ställer upp på övningen med ett haubitskompani. Detta har under hela övningen följt och understött pansarförbandet. A 7-arnas krigsförbandsövning är däremot inte slut när P 18:s repsoldater muckar på fredag. De har ännu en vecka kvar.

 
 
 

Flög kanske till ett museum

Gotlänningen 15/6 1974

 

”Den fula ankungen” vrålar ut sin svanesång. I går (14/6 1974) försvann en välkänd profil ut i luftrummet över den gotländska kusten.
− Det är som att ta adjö av en kompis. Visst är hon en ful ankunge på marken men jisses så fin hon är i luften.

Hela F 13 G och kapten Hans Hagman i synnerhet sörjde när Gotlands sista ”Flygande Tunna” lämnade ön. Kapten Hagman har 1 400 flygtimmar bakom sig med ”tunnorna”. Sedan slutet av 60-talet har han bogserat mål.
Nästa anhalt för kapten Hagmans ”kompis” blir antagligen något museum på fastlandet. Under förutsättning att man inte föredrar att plocka ner planet bit för bit.

 

Huggs i bitar eller hamnar på museum:

Sista ”Tunnan” lämnade ön

 Av SAM BJÖRK

Cesar 55, Kom hem! Cesar 55, Kom hem!
Riktigt så gick det kanske inte till när kapten Hans Hagman tog emot ordern att flyga hem Gotlands sista ”Flygande Tunna” till Malmslätts flygflottilj utanför Linköping.
Cesar 55. Det är namnet på en trotjänare och ett stycke flyghistoria. ”Tunnan” har varit en välkänd profil på Visbyfältet sedan slutet av 60-talet. Redan innan den kom hit var den skrotningshotad. Det var tills man kom underfund med dess fina egenskaper som målflygplan. Lättmanövrerad och kan hålla låg fart. Men nu är det slut med det också. Ingen mer målbogsering.

  

På drygt 1 400 timmar i sittbrunnen hinner man bli kompis även ett flygplan. Så många flygtimmar har kapten Hans Hagman bakom sig när han flög Gotlands sista flygande tunn till ”hemmet” på Malmslätts flygflottilj i Linköping.

  

I går strax före kl. 11 gick den sista Tunnan definitivt i pension. Då stack planet i väg på sin jordafärd ut över den gotländska kusten. Mot vad? Vart bär det hän?
− Antingen hugger de henne i småbitar eller också blir det raka spåret till ett museum någonstans. Ibland frågar folk om det om det är där jag hämtat henne. Annars har jag hört rykten som säger att den här kärran ska till Göteborg och ställas upp utanför Torslanda.
Det märks att planet inte är ett dött ting när kapten Hagman pratar om det. Det är en ”hon” och en kompis som försvinner. Men så har han flugit ”tunnor” sedan 1957. Då hade plantypen existerat i närmare tio år. Det blir åtskilliga flygtimmar som kapten Hagman fått bakom sig under åren. Drygt 1 400 timmar i sittbrunnen.

Men alla vackra sagor måste få ett slut en gång.
− Ja men visst. Den är en ful ankunge, den här. Men vänta tills hon kommer upp i luften och fått in landningsställen. Det är någonting helt annat.
− När J 29:orna, ”tunnornas” egentliga beteckning, togs i bruk i slutet av 40-talet var de nog de vassaste planen i Europa. Mycket lättmanövrerade.
Efter ”tunnorna” kom J 32:orna som döptes till ”Lansen”. Det är ett Lansenplan som ska ersätta Cesar 55 som målflygplan.
− Använder vi samma typ av mål, vingmål, när vi bogserar med Lansen så blir det säkert besvärligare. Lansens flygegenskaper är inte alls lika bra med en målatrapp hängande och slängande efter.

 
 
 
 
 
_________________________________________________________________________________________
                            

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper

                            
Till huvudsidan                    Kontakta sidansvarig