Föregående sida

Tidningsklipp 1975

 
 

Det visar rapport från ÖB: Luftrummet vid ön kränktes!

Gotlands Allehanda 9/7 1975

Antalet  rapporter om misstänkta främmande ubåtar har öket men de faktiska ubåtskränkningarna fortsätter sannolikt som hittills.

Det visar överbefälhavaren Lennart Ljungs rapport om gränskränkningar under andra kvartalet i år, som offentliggjordes på måndagen av försvarsstaben.

De misstänkta främmande ubåtarna jagades under våren på Västkusten – utanför Onsalahalvön och i Gullmarsfjorden.

Observationerna på Västkusten ”har utsatts för en noggrann analys men ändå inte fått någon entydig förklaring” som ÖB uttrycker det.

- Undervattensverksamhet kan således inte utelsutas. ÖB bedömer att sådan verksamhet kan ha förekommit. Några ovedersägliga bevis föreligger dock inte, skriver försvarsstaben.

Att antalet rapporter ökat under andra kvartalet är inte så märkligt, eftersom i stort sett samtliga svenska vattenvar täckta av is under det första kvartalet.

- Antalet rapporter som föranlett någon utredning är i stort sett lika som under motsvarande tid tidigare år, säger Bertil Lagerwall på försvarsstaben till TT.

 

Ingen ubåt

Ubåtsjakten  utanför Karlshamn har nu också formelltavskrivits av militären

En patrullbåt fällde i början av april antiubåtsgranater mot vad som misstänktes vara en främmande ubåt utanför Karlshamn i Blekinge. Insatsen gjordes efter indikation från teknisk utrustning, sannolikt hydrofon.

Den misstänkta ubåten var dock inte någon ubåt utan ”har vid efteranalys visat sig ha en annan förklaring än undervattensverksamhet”, som försvarsstaben uttrycker det.

Två rapporter om främmande dykare har under perioden kommit från Stockholms skärgård, den ena från området kring Gålö där ostkustens patrullbåtsdivision är förlagd.

Det var civilpersonr som rapporterade att de sett något som liknade dykare, men undersökningarna har inte givit något resultat. Några bevis finns inte.

Under perioden har en enda kränkning av övervattensfartyg gjorts, då holländska krigsfartyg kränkte gränsen söder om Skåne. Efter tillsägelse gick de omedelbart ut på internationellt vatten.

I luften har tio kränkningar skett – nio av Natoplan och ett av plan från Warszawapakten. Praktiskt taget samtliga har skett söder om Skåne, på Västkusten och vid Gotland.

Flygning utan tillstånd i restriktionsområde – som alltså inte klassas som kränkning – ökade kraftigt under perioden, vilket berodde på TCO-strejken då detinte fanns några civila flygledare.

Svenska militära enheter har inte kränkt något annat lands gränser under perioden.

 
 
 

Det var en ren olyckshändelse

Gotlands Allehanda 12/7 1975

Olyckan i söndags sydost om Gotland, då ett sovjetiskt jaktplan av typen SU-15 störtade i Östersjön, var en ren olyckshändelse. Det uppger försvarsstabens presschef Bertil Lagerwall för TT.

Olyckan inträffade när ett svenskt Viggenplan bevakade en Warszawapaktsövning på internationellt vatten c:a 8 km väster om den sovjetiska gränsen.

Två sovjetska jaktplan gick upp för att identifiera det svenska planet. Ett av de sovjetiska planen förlorade plötsligt höjd och störtade från ett par hundra meters höjd i havet.

Enligt det svenska flygvapnet har planet ännu inte återfunnits.

- Det ingår i vår rutin att bevaka vårt närområde och identifiera främmande flygplan. Samma rutin har Sovjetunionen. Det rörde sig om rutinåtgärd med en olycklig utgång, säger Lagerwall.

På UD uppger man att det inte finns någon anledning att vänta sig något diplomatiskt efterspel till händelsen.

 
 
 

Ett gotländskt levnadsöde: Mårten Sturtzenbecher

Gotlands Allehanda 5/9 1975

Den 7 juli 1760 eller för 225 år sedan föddes Mårten Sturtzenbecher på Länna gård i Slite. Han blev officer, avancerade till överstelöjtnant men var en mångsidigt begåvad, väl värd att uppmärksamma.

Ätten Sturtzenbecher har gamla anor på Gotland. Det får, dessbättre anses tvivelaktigt om släkten har något med den Claus Störtebecher som 1398 tillsammans med andra sjörövarhövdingar inom Vitalieorden intog Gotland.

 

 

Överstelöjtnant Mårten Sturtzenbecher, efter oljemålning av Per Krafft d. y.

 

- Den förste kände Sturtzenbecher på Gotland var Henrik, född 1651 i Nordtyskland och död 1697. En sonson som också hette Henrik blev kalkbruksägare vid Länna och far till Mårten.

Sonen Mårten föddes som nämnts den 7 juli 1760. Han tycks redan i unga år ha behärskat latin, tyska och franska.

Den 12 oktober 1776 inskrevs Mårten vid Uppsala universitet, således vid 16 års ålder. Här studerade han bland annat matematik, i vilket ämna han uppges ha ”förvärvat utmärkta insikter”.

 

Blev militär

Efter fyra år i Uppsala valde Mårten den militära banan. 1780 blev han volontär vid fortifikationen. Han skulle således utbilda sig i fästningsbyggande. Detta var givetvis ett vapenslag där det krävdes matematisk och teknisk beläsenhet. Vid sidan av officersutbildningen var Mårten elev vid Konstakademien i Stockholm. Här vann han pris både i ornamentteckning och civilarkitektur. 1783 blev Mårten själv lärare vid fortifikationen. Men länge skulle Mårten inte få stanna kvar. Han behövdes för andra uppgifter. Förhållandet mellan Sverige och Ryssland blev under 1780-talet gradvis sämre. 1785 sändes generalen och chefen för fortifikationen Johan von Hermansson till Finland för att inspektera befästningarna där. Till sin adjutant utsåg han Mårten Sturtzenbecher. Tillsammans besökte de bland annat Sveaborg, där de sammanträffade med Gustaf III. Från Finland reste de via Karlskrona till Skåne. Här stannade generalen, medan Mårten på egen hand företog inspektionsresor i södra och västra Sverige. I juli 1787 besökte han även Gotland.

 

Till Turkiet

Under det svensk-ryska kriget 1788–90 tjänstgjorde Mårten i Finland. Strax före fredsslutet fick han i uppdrag att resa till Konstantinopel. Hans äldre bror Adolf Fredrik hade varit legationspredikant där men dött 1784. Turkiet var en gammal bundsförvant till Sverige, eftersom båda länderna hade intresse av att Ryssland inte gjorde sig starkt på sina grannars bekostnad.

I Turkiet vistades Mårten i två år, varunder han studerade befästningskonst. Efter återkomsten till Sverige blev han lärare i fortifikation vid den nygrundade krigsakademien på Karlberg. Samtidigt gifte han sig med Petronella Laurentia Enander från Göteborg.

 

Swedenborgs läror

Tre av parets barn nådde vuxen ålder. Här kan inskjutas att de två döttrarna gifte sig med tvillingbröderna Johan Fredrik och Olof Emmanuel Fåhræus från Slite, båda så småningom medlemmar av regeringen och adlade.

Genom sin hustrus familj tycks Mårten Sturtzenbecher ha fått kontakt med swedenborgska kretsar. Emanuel Swedenborg hade börjat som naturvetenskapsman men övergått till att utforska andevärlden. Han skådade den i syner och beskrev den på ett vis som vittnar om hans naturvetenskapliga förflutna. Han avled 1772.

Swedenborgs läror tilltalade Mårten som ju själv hade utbildning i matematik och mekanik. Han publicerade först sina ”föreläsningar i Fortifikation” och några matematiska skrifter men övergick så småningom till undersökningar i Swedenborgs efterföljd. Liksom denne ville Mårten hitta motsvarigheter mellan förhållandena här på jorden och i den andra världen. Han försökte först få sina funderingar tryckta i olika tidningar. När detta misslyckades gav Mårten ut dem i bokform. Titlarna säger en del om innehållet: Geometri på philosophiskt sätt betraktad. Tankar om syndafallet och Fördomsfria tankar om åtskilliga ämnen.

Men Swedenborgs tankar var inte längre aktuella för 1820-talets människor. Det var just inga som ville läsa Mårtens böcker, långt mindre kommentera dem. Mårten klagar över att hans filosofiska skrifter helt enkelt tegs ihjäl. Däremot hade han större framgång med de verser han utgav 1835 året före sin död.

I värdsligt hänseende gick det väl för Mårten Sturtzenbecher, han blev ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademin, riddare av svärdsorden, medlem av Italienska akademin i Pisa och skattmästare i Svenska bibelsällskapet. Han avled 1836. Ett omdöme om honom, nedskrivet några år därefter, lyder: ”Sturtzenbecher var en hedersman, men samtiden hade vuxit hans teologi och filosofi över huvudet”.

 

Fick upprättelse

Hundra år senare skulle en av Mårtens skrifter få en upprättelse, som han själv inte kunnat drömma om. En dagbok utan författarnamn som i början av 1900-talet inköpts i Helsingborg, visade sig vara den journal som Mårten förde under åren 1785–90. Den trycktes 1947. De skisser och notiser av allehanda slag som där ingår vittnar gott om den unge gotländske officerens duglighet för det ansvarsfulla uppdrag han erhållit. Hans skicklighet som tecknare, hans sinne för korrekta detaljer och hans förmåga att behandla svenska språket kommer här väl till sin rätt. Han är värd att minnas.

Bengt Stolt

 
 
 

Behöver man rep-öva för att hålla i en kvast?

Gotlänningen 2/10 1975

 

Av SAM BJÖRK

Solen sken när han kom. Det gjorde den också när han for. Han hade tur med vädret. Malajen var repgubbe för första gången. Vad kom han hit fö? Behövs det någon repetitionsutbildning för att lära sig sopa golv och hugga ved.

Han fick sin säck första dan som alla andra. Vände den ut och in lika geistlöst som de andra gjorde. Lika oentusiastiskt som malajer gjort på P 18 i åratal. I korridoren stod de på led. De skrapade i golvet…linnekläder, vapenrock modell 59, fältmössa.

 

BEHÖVDE INGEN HJÄLP

Han behövde ingen hjälp att hitta i högen som låg framför hans fötter. Han visste skillnaden på byxbälte och livrem och han kände igen en fältstrumpa när han såg en. Nu var Jonsson repgubbe. 620 Jonsson skulle bädda åt soldaterna till låtsaskriget började.

Jonsson borde själv varit en av dem. Vid det här laget skulle han haft tre streck på vapenkragen, varit furir och basat över menigheten. Han klassade ner sig frivilligt.
620 Jonsson ledsnade lagom till befordran. De tre strecken fick han aldrig. Bland repmalajerna på P 18 fanns fler som han, med samma bakgrund. De hade tröttnat på lumpen och förkortat eländet. Många fnyste ”myglare” åt dem.

Visst hade de rätt i det.
Nu skulle han stanna på P 18 i nästan tre veckor. 18 dagar i änden på ett kvastskaft. Vid ett tillfälle en av de första dagarna fick han en yxa att hantera. Hugg! Ombyte förnöjer. Han högg och staplade på hög. Han flyttade vedhögen och fyllde på till en ny, på samma ställe. Vadå för? Det visste inte Jonsson.

 

BÄST ATT INTE FRÅGA

Han frågade aldrig
Statliga arbeten ska man vara rädd om. Han var inkallad nästan tre veckor. Under den tiden skulle han sysselsättas. Den civila måttstocken på arbete äger inte längre samma giltighet.
Han var klok nog att inte be om meningsfullare jobb. Vad spelade det för roll i vilken kasern han sopade eller till vilket förråd han bar. Bara dagarna gick. Ibland verkade det som om de inte gjorde det ens.
Jonsson hade ingen hemlängtan. Det kände bara så onödigt att ”sysselsättas”.
Den första tiden gick snabbt. Då slog de upp tält, ett nästan civilt arbete. Det var ett bra jobb med frisk luft hela dan. Om några veckor skulle andra repgubbar sova i tälten. Förmodligen satt förrådslukten kvar i tältduken då också.

Ska soldaterna ha samma service om kriget kommer? Tälten slagna och veden upphuggen i kaminlängder. Det är dem väl förunnat förresten!

Jonsson fick 240 kronor som tack för sina dagar på P 18. Det var uppskattningsvis lika mycket som han gjort sig förtjänt av. Ingen skugga ska tynga Jonsson.
Han åkte hem fjorton dagar innan ”kriget” drog igång. Solen sken men det blåste snålt och båten gungade.
Han mådde bra.

 

Så här ser han ut, Jonsson. Sopa kunde han. Rep-malaj var han, och degraderad. Men där slutar likheten. Visst stämmer en del men inte allt. Det finns säkert andra som känner igen sig i texten. Av dem som ryckte in på P 18 i vintras, drygt 770, lämnade 120 tjänsten före ordinarie ”muck”, 96 av dem på grund av medicinska skäl och två tredjedelar av dessa avfördes av psykiska orsaker.

 
 
 

Så blev min man rep-gubbe för andra gången

Gotlänningen 2/10 1975

Av BIRGITTA ANDERSSON

Fem papperstallrikar, några plastbestick en halvflaska ”vinbärs” – gjort på köpt brännvin och svarta vinbär från trädgården – det var den civila packningen för fyra dagar i fält. Plus en necessär med toalettssaker för standardhygien. Slutövningen med det urgutniska namnet ”Havde” är snart över. Likaså utryckningen. Sedan är han civil igen.
Med glimten i ögat hämtades hemliga papper ut. De, som berättade att det var dags för repövning – förlåt KFÖ. Ordet repövning är för oss oinvigda. Men egentligen heter det KFÖ. Det betyder krigsförbandsövning och hör till de bättre av alla militära förkortningar. Men repövning känns bättre att säga. Det hänger med ihop med repgubbar.

Så blev han då repgubbe för andra gången. Min man och i det civila min skrivbordsgranne på GT-redaktionen. Alltid annars kan vi prata om jobbet. Men under de snart gångna fyra veckorna har jag haft svårt att hänga med i hans jobb. För visst är det skillnad att vara journalist och hans eldledare på et haubitskompani vid A 7. Jo, det heter haubits. Inte kanon. Det är bara de oinvigda som säger kanon. Och så är det mera schvung i att säga haubits, att hålla ut på au i haubits.
För att bli något lite invigd i det militära livet brukar jag emellanåt följa med på en ”pressrunda” tillsammans med militär ciceron. Dels för att återge något av repövningen i tidningen, dels för att kunna ”prata jobb” med min man. Och inte minst för att kunna slänga mig med någon term som får honom att studsa till vid hemkomsten från fält.

Under ”pressrundan” kommer min manlige kollega från konkurrenten med ”invigda frågor”. Medan jag har besvär att hålla isär begrepp som kompani, bataljon och pluton. Och när jag lärt mig betydelsen så börjar man förklara att de blir annat i fält under övning. Då ger jag upp. Tänk att en del skall vara så självklart för somliga. Ta det här med bensin och olja till fordon till exempel. Kom inte och tala om bensin. I det militära talar vi om drivmedel.
Och så var det det här kompaniet som håller soldaterna i fält med bland annat mat, sjukvårdare, bensin och ammunition. Det heter underhållskompani. Inte underhållningskompani.

När jag ser grönsakerna, mazarinerna, kaffet och kexen på intendenturavdelningen då tycker jag min man skall vara nöjd. Det ser bra ut alltihop. Lika bra käk som han och jag lagar hemma.

Men våra två barn tycker i alla fall synd om pappa som skall ”ligga i buskarna”. Under de första veckorna, då han bodde hemma på nätterna, hade de koll på honom på grund av kängorna. Väl innanför ytterdörren såg de med ens om pappa var hemma. För då stod de bruna kängorna i tamburen och de gröna kläderna som hängde där andades en särskild doft.

Eller som den där kvällen när pappa kom till dagis och hämtade dem iförd de där bruna kängorna och gröna kläderna. Och dagiskompisarna tittade. För sådana kläder brukade han inte ha.

Visst kan det vara svårt för barn arr förstå innebörden av ordet militär. Vad en militär gör. Och varför pappa helt plötsligt skall vara militär en tid.  Och sedan blir han vanlig pappa igen.

Eller som den militäre presschefen berättade om ett av sina minderåriga barnbarn:
− Jag frågade vad han ville ha i födelsedagspresent.
− Ge mig en handgranat och kola, blev svaret.

 
 
 

Här börjar sex sidor rep-extra. Mycket pengar går upp i rök när de skjuter

Gotlänningen 2/10 1975

Av OLA SOLLERMAN

 

Klart för skott. 5:e pjäs i haubitsbataljonens gotlandskompani smäller av så att marken skakar, elden står ur eldröret och tryckvågen nästan blåser omkull dem som står för nära.

 

Det här är gänget som verkligen kan få kronans pengar att gå upp i rök.

Det handlar om haubitsbataljonen, alltså artilleristerna i det stora Gotlandskriget i Havde. Den tunga delen av den bataljonen består av tre batterier med sex pjäser eller kanoner var. Eller haubitsar, som de egentligen heter.
En enda sån här pjäs kan slänga iväg ungefär 20 tunga granater i minuten. Men bataljonens alla 18 pjäser blir det 360 skott på en minut.

Räkna sen med att varje skott kostar i snitt 400 kronor. Då går alltså nästan 150 000 kronor upp i rök under en enda minut!

Dyrt? Jovisst, alldeles för dyrt. Repgubbarna vid pjäserna i Havde-kriget fick nöja sig med att skjuta iväg ett skott bara då och då. Man tvingas hålla igen på den dyra ammunitionen trots att skjutning är en viktig del i repövning.

 

Dyr ammunition som skall gå upp i rök. Kurt Johansson, Linde, stoppar i krutpåsen som skall ge fart åt granaten. På bilden syns också Gunnar Mattsson, Levide, som hör till pjäsens ammunitionsmanskap.

 

Dyra rör

Havde, den stora tillämpningsövningen under repmötet, har därför gått ganska tyst förbi vad gäller kanonskott. Hela haubitsbataljonen tilldelades bara 400 granater sammanlagt, alltså i snitt bara 20 skott per pjäs.
Det gör ändå en ammunitionskostnad på 160 000 kronor om man räknat 400 kronor per skott.
Ändå skjuter man inte med riktiga granater. Det är mest cement i de klumpar som far iväg. Men själva tändrören, de som ser till att sprängämnet i granaten exploderar kostar en del. När man kostar på sig ett så kallat urverksrör, ett tändrör som kan inställas på viss tid, så kostar enbart röret mer än 200 kronor. Hela skottet kostar då närmare 500 kronor.

 

I bplatstältet är biträdande plutonchefen Olle Gustafsson från Visby – mera känd som utkastare på Solhem – i färd att räkna ut värdena. Han kontrolleras av sin plutonchef Allan Larsson från Klintehamn och batterichefen Peter Ahlvin, en av de tre i hela kompaniet som är yrkesmilitär. I bakgrunden syns bplatsbiträdet Leif Zachrisson från Endre.

 

Rörligt

Pjäskillarna i bataljonen får därför hålla igen med skotten och öva annat istället. Och ”annat” – det blir för artilleristerna oftast att flytta sig en bit och sen ligga och vänta.
− Vi far som tättingar, säger en av repgubbarna. Ena stunden ligger man och väntar och gör ingenting. I nästa minut blir det en väldig brådska att flytta till en ny plats. Sen ligger man där och väntar och gör ingenting…
− Men så blir det också i krig, menar befälen. Snabba omflyttningar för att fienden inte skall upptäcka våra ställningar. Och vi måste vänta på order framifrån när P 18 anfaller.

 

”Ögonen”

Order om eld kan ju inte ges av chefen för pjäsbatteriet. Han och övriga på pjäsplatsen är ”blinda”, skulle man kunna säga. De ser inget av målet, som kanske ligger en mil eller mer från pjäserna.
Därför finns så kallade grupper av eldledare, bataljonens ”ögon”. De samverkar med P 18 framme vid fronten och mäter där in de mål som pjäserna ska träffa. Sen sänder de sina värden tillbaka till batteriplatsen, där man räknar ut sånt som riktning och avstånd till målet.

De där ögonen består av lätt flyttbara grupper – de kan till och med placeras i flygplan. Men utan dem kan inte pjäserna fungera.

De långa väntetiderna vid en pjäsplats kan förstås fyllas ut med mycket. Varpa, till exempel. GT besökte en bplats eller batteriplats där det bara fanns gotlänningar. Där kastade man varpa framför eldrören mellan skotten.
− Till och med prästen var med och kastade men han var faktiskt inget vidare på det området,  avslöjar en av pjäsgubbarna.

Problemet för artilleristerna är också att det inte finns så många platser att skjuta skarpt på. Det blir mest Tofta skjutfält. Det är stränga säkerhetsbestämmelser för haubitsar och det skall egentligen inte mycket till för att ett skott skall slå fel. Ett litet slarv, till exempel en felinställning med någon centimeter på de skalor som finns på pjäsen, kan betyda att skottet slår flera 100 meter fel.

Huka er, gotlänningar, när A 7 är ute och skjuter skarpt!

  

  

HÄRIFRÅN LEDS HELA ÖVNINGEN

 

Här sitter övningsledarna som spindlar i nätet inne i sin hytt på lastbilsflaket. Närmast kameran stabschefen vid MKG, överstelöjtnant Lennart Sölvinger, stående överstelöjtnant Eiler Helander, major Leif Mårtensson, major Peter Antoni som svarar för sambandet samt hans efterträdare major Osmo Murrey.

 

Av OLA SOLLERMAN

Vet ni vad de verkliga ”höjdarna” sysslar med när övriga repsoldater kryper omkring ute i busken?
Jo, de sitter gömda någonstans i skogen i en så kallad stabshytt till bredden fylld av kartor, telefoner och radioapparater. Där sitter övningsledningen som spindeln i nätet och följer hela tiden stridens förlopp på kartor och via radio.
− Här hör vi hela tiden vilka order som bataljonscheferna ger och kan på så vis följa striden, förklarar stabschefen vid MKG, överstelöjtnant Lennart Sölvinger.

I stort sett är striden ”styrd” i förväg, inte minst för att undvika alltför stora markskador på civil mark. Men samtidigt har förstås cheferna för bataljonerna egen rörelsefrihet och möjligheter till egna initiativ.
− Härifrån kan vi också initiera vissa saker genom att genom att vi själva ger vissa order till bataljonerna. Sen kan vi se hur bataljonerna omsätter dessa order. Förklarar Lennart Sölvinger.

 

Styr fi

Övningsledningen försöker så lite som möjligt ingripa i bataljonschefernas beslut. Om bataljonen avviker för mycket mot övningsledningens planer kan man här ifrån stabshytten styra om B-styrkan istället för bataljonerna.
− Enkelt när man har både förband och B-styrka, menar Lennart Sölvinger.
B-styrkan, det är alltså fienden i kriget, bestående av i första hand värnpliktiga på grundutbildning. Övningsledningen har alltså möjligheten att styra både vän och fiende i det här kriget!

Övningsledningen i stabshytten kompletteras dessutom av den stridsledning som finns ute på fältet. Stridsdomare som följer förbanden och ser hur de uppträder.

 

På hotell

Övningsledaren för Gotlandskriget Havde, MKG-chefen generalmajor Kjell Nordström, hör också till dem som reser runt bland förbanden. Men om det blir en större strid, där en mycket stor del av MKG-styrkorna måste sättas in, tar han över i stabshytten han också. Annars får stabschefen Lennart Sölvinger och hans närmste medhjälpare fatta besluten.

Den här stabshytten går lätt och snabbt att flytta mellan olika stridsområden. Den har till exempel ingen tross eller kok på släp.
− Nej, vi gynnar istället såna ställen som Hemse hotell, Stiftsgården och Tofta-pensionatet, medger stabschefen.
Inga snuskburkar eller tältvakt, där inte. Men finns det till exempel någon pansarskyttesoldat i busken som skulle vilja byta?

 

Från den här stabshytten, helt enkelt en stor låda på ett lastbilsflak, följer övningsledningen hela kriget. Någon koktross har man inga problem med, man kör bara till närmaste hotell eller pensionat när det blir matdags.

 

 

Skarpskjutning på östra kusten:

ROBOT-SKOTTEN HÖLLS INNE

Av JÖRGEN FAGERSTRÖM

 

Med hjälp av TV, radar, laser och en dataanläggning skjuter man ända upp till 20 skott i minuten med osviklig precision.

 

Det small ordentligt på Östergarnslandet på onsdagsmorgonen. (1/10 1975) En spärrbataljon ur GK/KA 3, en haubitsbataljon ur A 7 och granatkastare ur P 18 öppnade eld mot sim ”låtsasfiende” som försökte landstiga på östra kusten under krigsförbandsövningen HAVDE:
Tyvärr fanns det inga mål att skjuta på eftersom det blåste så pass kraftigt att man inte kunde använda sig av bogserade sjömål.  Därför kunde man inte heller skjuta med robotar. En robot kostar 14 000 kronor och övningsledningen fann det lite väl slösaktigt att bara låta dem dimpa ner i havet. Varje robotskytt skall skjuta 4-5 robotar under sin övning och då vill det till att man har mål att skjuta på.

Artilleriet sköt emellertid på simulerade mål och en minsprängning utanför kusten genomfördes också, så det blev lite skådebröd i alla fall för ett antal inbjudna från civilförsvaret och frivilligorganisationerna, som följde övningen.

 

En minsprängning utanför Östergarnslandet inledde den skarpa övningen på onsdagsmorgonen.

 

I skogen och vid stranden fanns också militärkommandochefen generalmajor Kjell Nordström tillsammans med bland andra chefen för östra militärområdet, generallöjtnant Nils Sköld och GK/KA 3-chefen, överste Arne Lundell tillsammans med sin företrädare, överste Jean-Carlos Danckwardt.
− Det är viktigt med skarpa övningar, det ger bättre insikt i vapnen och större förtroende för materielen, säger generallöjtnant Nils Sköld.
− Sedan fordras det givetvis träning och åter träning. Robotskyttarna, till exempel, har med sig transportabla simulatorer, för att ständigt öva upp sina färdigheter innan roboten avfyras.
Generalmajor Kjell Nordström var nöjd med övningarna, men tyckte att det kanske brast lite ibland i det fältmässiga uppträdandet.
− Soldaterna är lite för bekväma ibland för att ta skydd ordentligt.
När de tunga pjäserna hade gjort sitt var det dags för repsoldaterna att anfalla för att kasta fienden tillbaka i sjön – men då hade man förstås laddat med lös ammunition.

 

Riksdagsman Torsten Gustafsson hörde till åskådarna på onsdagsmorgonen och får här en orientering av generallöjtnant Nils Sköld och överste Jean-Carlos Danckwardt.

 

 

Om några minuter börjar skjutningen rapporterade kapten Ekelund till KA 3-chefen överste Arne Lundell och militärkommandochefen generalmajor Kjell Nordström.

 

 

Generalmajor Kjell Nordström är inte helt nöjd:
TRÖGHET OCH BRIST PÅ FANTASI

 

 

Vid onsdagsmorgonens skarpskjutningsövningar på Östergarnslandet hade en hel del åskådare från bland annat länsstyrelsen och frivilligorganisationerna inbjudits.
Det var ingen uppvisningsövning, betonade militärkommandochefen generalmajor Kjell Nordström, när han välkomnade åskådarna i Östergarnsskogen. Övningen gick helt enligt ritningarna, om man undantar att det givetvis blev en liten besvikelse för de civila åskådarna att man inte fick se robotskjutningar. Vädret tillät inte målbogseringar och därför fick den delen inställas.

…men han är också nöjd med mycket:

 

  

Utmärkt pansarfront och brobygge

Nästan inga skador på civil mark

Av OLA SOLLERMAN

 

När det är repövning är det spännande. Från Österlings i Stånga till Malmgard cyklade Niklas Martell och Arne Levedahl för att se repgubbarna och allt intressant materiel som de för med sig.

 

− Jag måste säga att förbanden varit litet tröga och visat brist på fantasi. Jämfört med fjolårets övning var resultatet sämre i år när det gäller det fältmässiga uppträdandet.

Generalmajor Kjell Nordström, MKG-chef och övningsledare för Gotlandskriget Havde, var inte helt nöjda med sina repförband när de i går eftermiddag hade slagit tillbaka ett anfall på Östergarns-landet för att gruppera om först i Tingstäde, sedan i Tofta.

Kjell Nordström har under hela övningen följt förbanden, också till fots och per helikopter. Han har till exempel hunnit med att träffa samtliga kompanichefer.
− Jag har också mycket positivt att säga. Men för att börja med det negativa måste jag ta upp de hopklumpningar som skett under marscher och vid korta raster. Också dåliga maskeringar, som vittnat om tröghet och brist på fantasi.
− Jag kan förstå att befälen haft mycket att stå i – men de måste ändå hinna med att tjata om fältmässigheten. Den var sämre i år jämfört med fjolårets manöver.
 

DET VAR BRA

− Till det positiva hör däremot de mindre rörliga förbanden, till exempel underhållsförbanden, vilka uppträtt bättre fältmässigt. En annan sak är mycket bra kunnat öva sjukkedjan framifrån och bakåt.
− Jag måste också säga att pansarbataljonen trängt framåt mycket metodiskt på så vis att eldunderstödet stämt bra överens. Trupperna har också hängt med mycket bra trots att det varit en ganska hård takt och lite sömn.
− Till det positiva hör också den pansarvärnsfront där minor lades ut snabbt och fint. Man har också byggt en bro både snabbt och med bra kvalitet.
− Glädjande är också att vi haft knappast några markskador på civil mark. Det beror förstås mycket på det fina vädret.

 

VÄNTAN

− Tillämpningsövningen Havde har bestått av två delar, dels manöver eller ”rörelse”, dels skarpskjutningar. Vi har skjutit mycket för att de skjutande förbanden inte bara skulle stå och vänta på batteriplatserna.
− Ändå blir det mycket väntan och det tror jag de flesta repsoldater kommer att klaga över, förklarar Kjell Nordström.
− Om man övar med en pluton med över 30 man är det ingen svårighet att hålla samtliga sysselsatta. Övar man med en hel bataljon blir det genast väntan, inte minst med tanke på eldunderstödet som krävs.
− Nu har vi övat med flera bataljoner och förband – och då blir det helt enkelt väntan. Så måste det vara, det är fel att rusa iväg innan allt stämmer överens.
− Befälen hålls nog rätt väl sysselsatta men för den enskilde soldaten kan väntan vara svår att förstå. Men de får vänta också i ett verkligt krig.

 

 

 

Sture Olofsson från Vallentuna hörde till de värnpliktiga som fick agera sårad i gotlandskriget. Han fick ett otäckt öga, som skulle tas omhand bland repläkarna ute i busken.

 

Havdes hjärta i Stånga

Av BIRGITTA ANDERSSON

Slutövningen Havdes hjärta ligger i Stånga-trakten. Hjärtat är nämligen det underhållskompani som förser de övande repsoldaterna med bland annat mat och ammunition. Och vad vore en militärövning utan skjutning och utan mat?
Chef för underhållskompaniet är Hubert Schenholm, Stockholm, och ställföreträdande chef Jan Fagréus, Stockholm.

Kompaniet består av sjukvårdsplutonen förlagd till Malmgard. Vidare intendenturavdelningen med massor av livsmedel. Den är förlagd till festplatsen på Stangmalmen. På scenen står potatissäckar. I bodarna runt omkring finns matvarorna uppdelade avdelningsvis som de skall hämtas. Till och med mazariner för extratilldelning någon kväll. Och 5985 tredeciliters mjölkförpackningar gick åt första övningsdagen.

Alla personer inom militära livsmedelsavdelningen är salmonellatestade innan de kommer till repövningen. De får tester hemskickade till sig som de gör innan de åker till övningen. Det gäller att ha skärpt kontroll när man skall dela ut mat till 2 500 personer under övningen Havde.

I trakterna runt Stånga ligger andra delar av underhållskompaniet som drivmedelsgruppen, som förser fordonen med bensin och olja, tygplutonen, som förser bland annat med ammunition, transportplutonen och reparationsplutonen.

 

Bra jobb

Hemvärnet och FBU har som vanligt ryckt in som fiender i krigsförbandsövningen. Deras arbete har mest skett nattetid, så deras insatser har inte varit så populära hos rep-gubbarna. Men som vanligt har hemvärnsmän och FBU:are gjort ett bra jobb.

 

 

Fem fastlänningar om rep-övningen på Gotland: Delade meningar – som vanligt…

 

 

Göran Nyqvist från Vadstena pansarskyttesoldat med uppgift att skydda bland annat en förbandsplats. 

− Rent löjligt det här, säger han. Jag får inte ut ett dugg av det här mötet. Jag låg inne senast 1966, alltså för snart 10 år sedan, och borde ha mycket nytt att lära.
− Under utbildningstiden har vi förstås fått skjuta lite men inte mycket mera. Det har varit alldeles för mycket spilltid.

− Och manövern har nu pågått två dagar Men vi har inte fått göra annat än att ladda bössan. Inte heller vet vi så mycket av vad som händer. Det här är en övning enbart för staben…

 

 

Per Alström från Nyköping träffade vi när han stod på post vid en tross inom pansarbataljonen, P 18.
− Banta ner repmötet till en vecka, tycker han. Det skulle utan vidare räcka till.
− Jag muckade från min grundutbildning så sent som förra året och blev repgubbe redan  i år. Visst har man hört att det var skillnad mellan grundutbildning och repmöte – men jag hade inte trott att skillnaden skulle vara så här stor. Åtminstone hade jag trott att det skulle vara mera att göra på repmötet.
− Det här verkar rena vara semestern med en massa väntetider under själva manövern men också mycket dödtid under resten av repmötet.

 

 

Bertil Öster från Stockholm är sambandsbefäl vid artilleriet och gör nu sitt tredje repmöte. Tidigare repmöten1966 och 1970.
− Man har ju rostat igen en del sen sist och jag tycker det finns mycket att lära, åtminstone på mitt område. Det har varit jobbigt att först lära in allt nytt under en vecka, sen att lära ut samma saker till de övriga. Som i alla andra ansvarsbefattningar  är det jobbigt.
− Visst finns det en del negativt, en hel del borde kunna rationaliseras. Det är mycket spilltid under en sån här övning men å andra sidan måste det vara svårt att simulera ett mera realistiskt krigsläge. Det skulle väl bli för dyrt.

 

 

Lennart Rylander, Nyköping:
− Jag stortrivs här på repövningen. Trevligt att åka till Gotland under elva dagar, som jag ligger inne den här gången. I det civila är jag grävmaskinist. Men i lumpen hör jag till personalen i koktrossen. Visst händer det att jag lagar söndagsmiddagen någon gång hemma. Det är intressant med matlagning. Just nu skär jag präktiga skivor ost inför middagsmålet.

 

 

Gunnar Öhman, Stockholm:
− Det är bra med ett hus med tvättmöjligheter och så där. Det har vi här vid Malmgard. Det är första gången jag gör repövning på Gotland. Tidigare har jag varit vid I 14 i Gävle. Men det här Gotlandsbesöket är trevligt. Och så är det omväxling. Här är jag sjuktransportman. Min arbetsplats är annars på Kunjunkturinstitutet i Stockholm.

 

 

Fingerade skador för barnläkaren

Av BIRGITTA ANDERSSON

 

Under de senaste fyra veckorna har barn som kommit till lasarettet inte träffat ”farbror doktorn” Bengt Lagerstedt. Han har varit läkare för vuxna på repövning.

 

Att tända till på fingerat sårade, som har med sig en skiss över skadan är lite svårt. Det som håller oss uppe är en lätt förkylning eller någon med feber som kommer ibland eller någon annan lindrig åkomma.

Det säger en av barnläkarna på Visby lasarett. Under fyra veckor gör han sin repetitionsövning, som medicinare vid sjukvårdsplutonen på Malmgard i Stånga.
Även om det är meningen att sjukvårdsplutonen skall kunna ta hand om lindrigare skottskador och smärre ingrepp, blir det mest övning med ”sårade”. Med blod som inte är blod och en liten fyrkantig papperslapp fastsatt runt en knapp i uniformen vad den ”sårade” har för skada.
− Det känns lite konstigt.  Jag är ju van att ta hand om sjuka barn i mitt civila arbete, säger Bengt Lagerstedt.

 

INTE FULLTALIGT

Egentligen är inte sjukvårdsplutonen läkarlag fulltaligt. Det skall också finnas en kirurg på plutonen. Men han är inte inkallad den här gången.
− När jag flyttade till Gotland blev jag krigsplacerad här, säger Bengt Lagerstedt. Eftersom jag är läkare har jag också den befattningen inom det militära. Det blir litet avigt om det skulle bli allvar. Vad händer om både jag och min kollega Urban Luhr kallas in och lämnar barnavdelningen på lasarettet?
Även om den praktiska delen av repetitionsavdelningen blir mest fingerat sårade för Bengt Lagerstedts del, är han väl medveten om att alla de instrument och sjukvårdssaker som använts är bra att kunna. De skiljer sig från dem som han använder i sitt civila läkarjobb.
Sjukvårdspersonalen vid Malmgard flyttade på tisdagsmorgonen från tältsjukhuset in i Malmgard och upprättade såväl operations- som vårdavdelning.

Bengt Lagerstedt har till sin hjälp på Malmgard bland annat tre läkarassistenter. Det är Jarl Synnerfors, Stockholm, Henrik Håkansson, Rönninge, och Heiki Reinvaldt, Visby. Synnerfors är tandläkare i det civila.

 
 
 

Det var en kränkning: Utländsk u-båt och flyg utanför Gotland

Gotlänningen 6/10 1975

En främmande u-båt siktades klockan 09.45 vid Gotska Sandöns nordvästra spets på lördagen. (4/10 1975) Natten till lördagen iakttogs ett främmande flygplan, troligen en helikopter, en halvmil från Slite. Detta meddelar försvarsstaben som betecknar båda händelserna som kränkningar av svenskt territorium.

Flygspaning, enheter från kustflottan övade förband ur marinens beredskapstroppar på Gotland, hemvärn och kustbevakning har satts in i spaningen efter det flygande föremålet och u-båten, meddelar försvarsstaben.

- Det flygande föremålet rapporterades av hemvärnsgruppchef Gösta Stenberg, Boge, utanför Slite. Dessutom hade två döttrar till en major hört flygplanet som uppges kan ha varit en helikopter, säger överstelöjtnant Sven Alm till TT.

- Dessutom har två spaningsradarstationer sett flygplanet som rörde sig först över östra Gotland och sedan vände och flög tillbaka söderut. Från vilket land eller vilken typ av flygplan kan inte med bestämdhet avgöras.

- Vi kan givetvis inte med hundra procent säkerhet säga om det verkligen rör sig om en olovlig överflygning av främmande flygplan, menar överstelöjtnant Alm.

- Beträffande u-båten anser vi att uppgiften är hundraprocentigt tillförlitlig. En tillsynsman på Gotska Sandön såg ett u-båtstorn vid öns nordvästspets. Han kunde inte avgöra vilken typ eller nationalitet som u-båten kan ha haft.

 
 
 

Två tog med sig familjerna till FN-tjänst i Gaza

Gotlänningen 7/10 1975

Karl Gunnar Lansgard, fanjunkare vid P 18, befinner sig på FN-uppdrag i Mellan Östern. Han tjänstgör vid informationsdetaljen i Sinai.

En ledig helg for han iväg till Gaza för att träffa ”landsmän”. Karl Gunnar Lansgard hälsade på två gotländska familjer som sedan den 1 juni i år och sex månader framåt har sina hem i filistéerna gamla stad, Gaza.

De två familjerna är Yngve och Britta Wahlner, i vanliga fall kapten på A 7, och Hans Thungström, lärare vid Södervärnsskolan i det civila, uttogs i våras till FN-tjänst på Mellan-Östern bataljonen i Sinaiöknen. Familjerna var intresserade av att få följa med. och så blev det.

Britta Wahlner och Rachel Thungström bor med barnen i en lägenhet i Gaza, cirka 16 mil från makarnas förläggningsort i Al Nagila.

 

Av KARL GUNNAR LANSGARD

Min FN-bil sökte sig ned genom gamla, välkända kvarter i Gaza. Vi for genom Main Street, huvudgatan, ned mot den medelhavska stranden. Där ligger ”United Nations Beach Club”. Inte långt därifrån bor de två gotländska familjerna.

Efter något besvär och sökande – och efter att ha fått hjälp av en ung arabpojke som visste ”var de svenska familjerna bodde” – kom jag fram till deras hus. Det var en villa i tre våningar omgärdad av den i Gaza så vanliga stenmuren.

Arabpojken förde mig upp en trappa till en dörr där det i snirklade arabesker, men även med svenska bokstäver, stod ”Wahlner, Thungström”. Jag hade hittat fram.

 

Lämnade åt sig själva

Att träffa svenskar utomlands är alltid en glädje. Att träffa bekanta gotlänningar är en ännu större glädje. Även Britta Wahlners och Rachel Thungströms förtjusning över att träffa en bekant, en gotlänning, var uppenbar.

Deras män kan på grund av sin tjänstgöring inte besöka dem varje vecka så de är lämnade åt sig själva mesta tiden av sin vistelse här nere.

Deras huvudsakliga mänskliga kontakt är den i Gaza boende arabiska befolkningen. På den tidigare nämnda FN-klubben har de ibland möjlighet att också träffa västerländska människor av olika nationaliteter.

Britta Wahlner och Rachel Thungström dukade fram kaffe, svenskt kaffe, knäckebrön och hembakat bröd. Gotländsk gästfrihet förnekar sig aldrig!

 

Invid Gaza-stranden

Vi satt på den stora balkongen på andra våningen där deras lägenhet om fyra rum och kök var belägen. I trädgården nedanför balkongen växte meterhöga pelargonier. Ett fikonträd sträckte sina skuggande blad över trädgården. Fikonen hade just mognat.

Några hundratal meter från huset bröt bränningarna från Medelhavet in mot Gazastranden. På grund av hård vind och farliga strömmar var den svarta flaggan hissad vid badplatsen. Det var förbjudet att bada denna dag.

Som ersättning bjöd det Wahlnerska-Thungströmska hemmet på den dusch som fanns i tvättrummet. I den 36-gradiga stadsvärmen kändes även en tempererad dusch som en njutning!

Så satt vi där och pratades vid.

- Hur har ni det? Trivs ni?

Ja, det hade inte varit några större bekymmer hittills. Litet magbesvär några gånger förstås men det är ju vanligt i ”heta” länder. Annars var allt bra. Och Mr Faris – eller Eriksson – FN-svenskarnas specielle arabiska ”contraktor”, som hjälpte till i alla möjliga sammanhang, han hjälpte till att pressa hyran, kommit med goda råd om matinköp och så vidare.

 

Låga priser i Sinai

- Hur är priserna här nere, tycker ni? Undrar jag.

- Lägenheten betalar vi 800 israelitiska pund eller drygt 500 kronor för – och då är den möblerad. Lite spartanskt kanske, men ändå. Och titta vilka vackra golv, utbrister Britta Wahlner.

- Jag tycker att vi lever billigt här, fortsätter hon.

I det övriga Israel är priserna på varor och tjänster betydligt högre ön i de ockuperade områdena.

I Gazaområdet lever mellan 200 000 och 300 000 flyktingar. Många av dem under ytterst knappa förhållanden. Den israeliska regeringen har insett att det därför inte är möjligt att låta priserna här följa den israelitiska inflationen – för närvarande två procent per månad – utan att ett särskilt prisstopp har införts i det ockuperade Sinaiområdet.

 

 

Britta Wahlner och Rachel Thungström är på shoppingrunda tillsammans med sina barn. Här på frukttorget finns massor av olika frukter och det mesta är billigt.

 

Ljus i natten

Den österländska natten kommer fort. Från mina gotländska vänners balkong, kunde jag i mörkret se en guppande kedja av ljus några kilometer från strandkanten. Det var Gazas fiskare som i ljussken gått ut för fångst.

En stund tidigare, just innan solen gick ned, hade beduinkvinnan gått förbi med sin fårhjord. Hon hade sin hjord på bete på en sandslätt inte långt från gotlänningarnas moderna hus.

Blandningen av gammalt och nytt, är påfallande i Gaza.

 

 

I öknen utanför Gaza bor beduinerna. De här barnen är på väg hem från skolan. Beduinskolan ligger i närheten av FN-förläggningen i Al Nagila.

 

Shoppingrunda

Följande dag gick jag shoppingrunda tillsammans med familjerna Wahlner och Thungström. De hade verkligen fått många bekanta bland den arabiska befolkningen.

Där var den arabiske affärsmannen med klädbutiken. Han hade varit i Österrike i flera år och talade flytande tyska. Några skämtsamma ord utbyttes i förbifarten.

Hos bröd- och mjölkhandlaren blev det en längre visit. Rachel hade nämligen under vår promenad tappat en skruv till barnvagnen. Nu undrade hon om inte mjölkhandlaren kunde hjälpa. Hade han kanske någon skruv som passade?

Jodå, efter någon minut satt där en passande skruv på plats.

- Vad kostar det då, undrade Rachel Thungström.

- Ingenting, svarade mjölkhandlaren. Det var bara en glädje att hjälpa.

- Vi var inne hos frukthandlaren, hos skomakaren och hos godishandlaren. Överallt lyste vänligheten och hjälpsamheten igenom. Det var ingen tvekan om att de gotländska familjerna var populära bland arabbefolkningen.

I de äldre delarna av Gaza verkar det nästan som om tiden ståt still. Där kände jag igen den gamla atmosfären från min förra vistelse i staden.

 

  

Marknadsdag i Gaza. Många av handlarna forslar sina varor till torget med hjälp av sin åsna. Till höger på bilden syns Catharina Thungström, dotter till FN-soldaten Hans Thungström från Visby.

 

På ”Tygtorget” stod fortfarande de gamla korrigerade (sic) plåtskjulen kvar. Somliga täckta av palmbladstak.

”Frukttorget” höll på att moderniseras men även här fanns mycket av det gamla kvar. De konservativa,  de ”tidlösa” människorna dominerar. Männen bär ”galabias” och kvinnorna svarta klädnader och slöja för ansiktet.

Trängseln var enorm på frukttorget. Och där fanns en uppsjö av Mellanösterns frukter – äpplen, päron, vindruvor, mangofrukter, meloner och citroner. Frukten var också billig. Drygt 1 krona för ett kilo äpplen. Utan prutning!

 

 

- Härligt varmt och skönt och goda meloner. Anders, Anna och Maria Wahlner och Agneta och Elisabeth Thungström syns här i trädgården utanför den (sic) ”gotländska huset” i Gaza.

 

Återsåg campen

Innan jag lämnade mina gotländska vänner och Gaza för att fara tillbaka till förläggningen i Al Nagila hann jag återse mingamla camp där jag tillbringat ett halvår av mitt liv för fjorton år sedan.

Då kunde jag stå vis campens taggtrådsstängsel och titta ut över den väldiga sandöknen. Nu fanns där ingen sandöken längre. Istället såg jag kompakta fruktodlingar. Vindruvsstockar stod där i rader med sina mogna frukter. Där fanns olivträd, dadelpalmer och apelsinodlingar.

Sandöken har återerövrats och förvandlats till bördig jord.

 
 
 

Seglade hit med hela sin familj till rep-månaden

Gotlänningen 8/10 1975

 

 

Ingvar Larsson har seglat till sin repmånad på KA 3. Båten har han delvis byggt själv och hela familjen följde med. Ingvar Larsson är född och uppvuxen på Fårö.

 

 

Ingvar Larsson, född på Fårö, men numera lärare i Sandhamn, seglade till repmånaden på KA 3. Båten har han till stor del byggt själv – den blev färdig i slutet av augusti!

 

När Ingvar Larsson, lärare i Sandhamn, fick inkallelse till repmånad på KA 3 lade han in slutspurten – han såg till att familjens segelbåt blev färdigbyggd.

I augusti sjösattes båten, den provades en tur runt Sandhamn innan hela familjen satte kurs mot Fårösund och repmånaden. Ingvar Larssons fru Irja har aldrig seglat – Men det har gått fint. Det har varit mycket trevligare så här i stället för att vi skulle vara ensamma hemma, säger Irja Larsson.

De tre barnen har gått i skola i Fårösund och de senaste veckorna i Östergarn. Ingvar Larsson avslutar nämligen sin repmånad någonstans i Östergarn. När han skulle dit tog han helt enkelt och seglade till Katthammarsvik, nu har han familjen i närheten.

På fredag muckar Ingvar Larsson, då seglar familjen hem till Sandhamn igen.

 

Av BJÖRN SMITTERBERG

 

 

Det här är familjen Larsson från Sandhamn. Ingvar Larsson i uniform, gör repmånad på KA 3. I segelbåten tog han med sig hela familjen, från vänster, Lisa, Egil, Lena och Irja Larsson. På fredag muckar Ingvar Larsson, då seglar familjen hem igen.

 

En segelbåt ligger förtöjd i Katthammarsvik. Ombord bor en familj på fem personer. Den nordvästliga kulingen pinar riggen och regnet smattrar mot däck. Det är tio grader ute.

Inne i ruffen på havskryssaren är det varmt. Ingvar Larsson, född på Fårö men numera lärare i Sandhamn i Stockholms skärgård, har satt in en kamin.

Ingvar Larsson ligger på repmånad någonstans på Östergarnslandet. På fredag muckar han. Då skall han och familjen segla hem till Sandhamn. På måndag är han lärare igen.

- Det har blivit ensamt både för mig och familjen om jag varit här ensam, säger Ingvar Larsson. Om jag skulle resa hem över en helg hade jag varit tvungen att övernatta i Stockholm på vägen.

Båten är av typ Rasmus och kostar cirka 150 000 kronor. Ingvar Larsson köpte skrovet och riggen för fyra år sedan. All inredning har han gjort själv. Egentligen skulle båten inte bli färdig i går.

 

 

Lena Larsson går i sjätte årskursen i Östergarns skola den här veckan. När hon tar klasskompisarna med hem blir det till båten, där hela familjen bott sedan fyra veckor.

 

”Mavan”

- Men när inkallelsen kom lade jag på en slutspurt. I slutet av augusti sjösatte vi båten.

Havskryssaren  har inte fått någon namnbräda ännu, men den ska heta ”Mavan” – det gotländska uttrycket för ås.

Ingvar och Irja Larsson, båda 41 år, bestämde sig under sommaren för att hela familjen skulle vara med på repmånaden. Kanske hade familjen kunnat bo hos farfar, folkskolläraren Birger Larsson på Fårö. Men den valde att på segelbåten i stället.

De tre barnen Lisa, Egil och Lena går till och med fredag i skola i Östergarn.

Visst blir det lite trångt ombord på en havskryssare så lång tid och under en årstid då man knappast vistas ute på däck.

- Men det har gått bra, säger Irja.

Alla barnen instämmer:

- Vi har skojigt!

- Min fru har fått utforma pentryt på båten, säger Ingvar Larsson. Där finns en del saker som inte finns på andra båtar.

- Det är nästan bättre än hemma, säger Irja Larsson. Jag behöver inte ta mera än ett steg vad jag än skall göra i pentryt.

 

Isolerad

”Mavan” är dessutom vinterbonad! De små ventilerna har dubbla fönster och mellan all inredning och skriv finns fem centimeters isolering. En kamin med skorsten och allt finns.

- Båten blev bara hälften så dyr genom att jag gjorde så mycket jag kunde själv. För att köpa en sådan här båt helt färdig måste man antingen deklarera falskt eller heta Wallenberg…

Irja är den enda medlemmen i familjen Larsson som inte seglat något tidigare. Barnen har seglar OK-jolle och Ingvar Larsson har haft en roddbåt som han fiskat med.

Men seglingen till Gotland blev hård. Och den enda träningen som familjen fått på ”Mavan” är en tur runt Sandhamn innan seglingen mot Fårösund och repmånaden på KA 3 inleddes.

- Det blåste så pass hårt att jag först gick mot Landsort innan vi gick över till Fårösund. Vi hade motvind – kuling – hela vägen över. Jag trodde ungarna skulle bli rädda. De blev ordentligt sjösjuka. Irja, som aldrig seglat tidigare, klarade sig fint. Men min roddbåt och barnens OK-jolle spolades över bord och de båtarna ser vi nog aldrig mera.

Ingvar Larsson är Sandhamns enda lärare. Han har tre årskurser i samma klass – officiellt heter det B 2-skola.

- Ena året har jag första, tredje och femte årskurserna. Året därpå har jag andra fjärde och sjätte årskurserna. På det viste växlar det. Och skolan i Sandhamn kommer att bli kvar. Där finns en hel del barn som ännu inte börjat skolan.

 

Samma klass

- För min del trivs jag bra i Sandhamn och med skolan där. Man är sin egen helt och hållet. Ingvar Larsson har sällskap av alla tre barnen till skolan varje dag.  Deras lärare är deras pappa.

Men inte nu. När familjen kom till Fårösund började Lisa, Egil och Lena skolan i Fårösund. Det blev en upplevelse att få komma till en stor skola. Plötsligt gick de inte längre i samma klass.

Efter ett par veckor i Fårösund förflyttades Ingvar Larsson till Östergarnslandet. Irja, Ingvar, Lena, Egil och Lisa packade vad de hade i båten och seglade till Katthammarsvik. Nu har barnen gått i skolan i Östergarn.

- Jag talade med rektorerna. Det här med att barnen går här istället för i Sandhamn har ordnats helt utan byråkratiskt krångel.

 

Nyttigt

- Det har nog varit nyttigt för barnen att komma till andra skolmiljöer. De har kunnat berätta om sina erfarenheter, och eleverna i Fårösund och Östergarn har säkert gett våra barn något.

- Det har i alla fall varit mycket roligare nu än om vi hade varit kvar hemma och Ingvar varit här ensam.

Att hela familjen skulle bo ombord på båten när Ingvar Larsson gjort sin repmånad – var den idén genomförbar eller inte? Det visste ingen från början.

- Det är ju egentligen helt avigt att sjösätta en båt i slutet av augusti…

Båten, en jämförelsevis stor havskryssare, hade utrymmen så de båda flickorna får en hytt för sig, Egil ligger på soffan i ruffen och i en ruff akter om sittbrunnen sover Ingvar och Irja Larsson.

- Vi skaffade båten för att kunna segla till Fårö till mina föräldrar och till Finland till Irjas föräldrar, säger Ingvar Larsson. Och så för att kunna segla in till Stockholm. Vi kan ta oss ända in till centrum med båten. Vi kan lägga till vid Strandvägen…

Vad händer om det blåser för hårt för segling när familjen skall hen på fredag?

- Då får vi ta Gotlandsbåten, och hämta ”Mavan” senare. Det är också galet, seglar man skall man ha gott om tid så att ett par stormiga dygn inte spelar någon roll.

 
 
 

Sändes att inspektera krigsfångar i Sovjet

Gotlands Allehanda 8/10 1975

 

 

Mannen i fezen på den här bilden heter Håkan von Schulman. Han bor i en pensionärslägenhet i Lärbro och den 13 oktober fyller han nittio år.

 

I lägenheten har han samlat många minnen från resor runt om i världen. En period under och efter första världskriget var Håkan von Schulman delegat för Röda Korset Han skulle se hur det stod till bland tyska krigsfångar i Ryssland och i Orienten. En bild på väggen i vardagsrummet visar Håkan von Schulman i samtal med en man i Afghanistan. Fezen har Håkan von Schulman tagit hem från Egypten. Dit gick hans senaste resa. Han hälsade på en släkting, som var verksam som rådgivare där under Nassers sista år. En egyptisk flagga i miniatyr hör också till souvenirerna. Den hissade Håkan von Schulman på halv stång utanför dörren, när Nasser var död.

— Grannarna undrade. Men jag gjorde det för att jag tyckte det var roligt, säger han.

 

Britta Didriksson:

MÖTEN MED MÄNNISKOR

90-åring minns ännu mötet med Tolstoj

Håkan Stierncreutz von Schulman föddes den 13 oktober 1885 på Gumtäcks gods utanför Helsingfors. Nu bor han i hyreslägenhet i Lärbro. Väggarna i vardagsrummet är prydda av bilder av Håkan von Schulman som pojke, som ung kadett och som Röda Korsdelegat i orienten. Där sitter också bilder på släktingar och vänner från Håkan von Schulmans resor runt om i världen.

På bordet står en orientalisk vattenpipa, behängd med en röd turkisk fez och en annan orientalisk mössa.

 

På väggen hänger ett silverbroderat hästtäcke tillsammans ed en kroksabel och en pistol, och på en annan vägg hänger Nassers Egyptens flagga.

– Den senaste resan jag gjorde gick till Egypten, berättar nittioåringen.

En släkting arbetade där som ekonomisk rådgivare åt Nassers regering, jag sa till honom, att nu får du ordna så att jag får träffa chefen. Och jag var också med på någon stor mottagning med mycket fint folk. Något personligt sammanträffande med Nasser blev det aldrig. Men jag fick en liten egyptisk flagga av släktingen. Det var bra, för man kunde inte köpa den flaggan som souvenir.

 

Flaggade för Nasser

- När Nasser dog halade jag den egyptiska flaggan på halv stång på den lilla flaggstången utanför min dörr här i Lärbro. Grannarna undrade ”va f-n jag gjorde så för”.  Men jag gjorde det för jag tyckte det var roligt.

Den 13 oktober planerar Håkan von Schulman att fira nittioårsdagen med stor middag för släktingar och vänner på Visby hotel. Gäster kommer tillflygande från både Finland och Sverige.

Klädsel frack och ordnar.

- Det är inte så vanligt med stora frackmiddagar nu som förr. Men Håkan von Schulman tycker det är roligt att klä upp sig någon gång.

 

Lufta kraschanerna

- Har man några kraschaner liggande i byrålådan kan det vara roligt att lufta dem emellanåt.

Nittioåringen tar ur en ask varsamt fram en guldskimrande kraschan med grön sten i mitten.

- Den här fick jag, när jag var Röda Korsets delegat i Turkestan, säger han. Det är bara jag och en välkänd författare och upptäcktsresare som har den här utmärkelsen!

Redan som mycket liten pojke kom Håkan von Schulman till Ryssland med föräldrarna. Fadern Allan var godsförvaltare först på furst Galitzyns gods Marino i guvernementet Novgorod och senare hos greve Bobrynsky, på Bogoroditz i guvernementet Tula.

Schulmans blev en tid grannar med Leo Tolstoj, som bodde på Jasnaja Poljana. Mötet med Tolstoj är kanske Håkan von Schulmans främsta minne från barndomen. Tolstoj levde 1828–1910 och var greve, godsägare, författare och filosof. Han skrev den stora romanen Krig och fred och han var en man med radikala uppfostringsidéer. Att folkets breda lager skulle få lära sig läsa ansåg han skadligt. Och all undervisning som gavs skulle bygga på religionen – kristendomen, tyckte han.

Fadern, Allan Schulman, avled i en tyfusepidemi 1892. Han hade i samarbete med Tolstoj arbetat med att hjälpa dem som drabbats av epidemin. Modern Anna f. Stierncreutz flyttade hem till Helsingfors med barnen., som fick börja skolan där.

- Vi pratade inte som de andra barnen, mina syskon och jag, minns Håkan von Schulman. Kamraterna brukade ropa ryssungar efter oss. Vi sprang hem till mamma och grät.

På den tiden ansågs det fint att man i bättre familjer talade franska med varandra. Håkan von Schulmans kusiner hade t. o. m. en fransk guvernant.

 

 

FÖRUT HADE HÅKAN von Schulman en hund som sällskap i hemmet i Lärbro. Men hunden dog, djupt sörjd. Nu har han i stället skaffat sig ett par gröna undulater, som kvittar när han pratar med dem.  (FOTO: Leif Öst).

 

Baltiska baroner

Schulmans är i Finland adliga ätten nr 1. Moderns familj, Stierncreutz, tillhör adliga ätten 35.

- Schulmans är en släkt av baltiska baroner, säger Håkan von Schulman. Den kommer från Ösel. Men redan på 1300-talet var släkten också känd i Preussen i Tyskland. Efterhand kom släkten till Finland och senare också till Sverige.

Håkan von Schulman: - Egentligen vet nog ingen när vi blev adel.

 

Svensk student

Håkan von Schulman kom till Sverige 1903 och gick i gymnasium i Skara till 1906. Han utbildade sig sedan vid Kjellbergska gymnastikinstitutet. En tid var han verksam vid gymnastikinstitut i Wiesbaden och Frankfurt am Main i Tyskland. Frank Heller har Håkan von Schulman som förebild i sin roman ”Hennes höghets massör”. Bland Schulmans patienter i Tyskland var bl. a. en tysk prinsessa.

Nittioåringen har flyttat mycket i sitt liv. När han 1941 kom till Gotland, köpte Norrbys i Hall och blev bofast där i sju år, var det den längsta tid han dittills bott på samma plats under ett långt liv.

Tidigare ägde Håkan von Schulman en period Flemma gård vid Vreta kloster i Östergötland. En period var han godsförvaltare i Tyskland. Senare blev han ägare till Stora Hamrum i Korsberga socken i Västergötland och under 1920-talet var han bosatt i Esbo socken i Finland. Han var då också under en rad år chef för Esbo skyddskår.

 

Tidningsskribent

Under den här perioden i Finland var han också en tid intendent vid Karlbergs turisthotell i Kristinestad och medarbetare i lokaltidningen Syd-Österbotten. Han skrev under pseudonymen Poeticus. Även från Lärbro har han skickat artiklar till den tidningen, som han alltjämt prenumererar på.

1948–1953 bodde Håkan von Schulman också i Finland. 1953–1963 ägde han Kullshage i Hangvar. Han har sedan under åren bott på olika håll på norra Gotland och också vissa perioder i Finland, där han har en syster och många andra släktingar.

- Jag har kontakt med släkt både i Finland och på andra håll. Den finska släktgrenens huvudman, Otto Schulman,  hör till dem som kommer till nittioårsfesten. En annan inbjuden är brorssonen, TV-producenten Allan Schulman. (Hans bild står på TV:n i Lärbro!)

Håkan von Schulman minns, att han en gång träffade en tysk släkting, som drev ett stort lantbruk. Jag bad att få se hur hans arbetare hade det, och jag fann att de bodde hemskt.

 

 

HEMMA I vardagsrummet har Håkan von Schulman både en avbildning av en gotländsk bildsten och en orientalisk vattenpipa behängd med två orientaliska huvudbonader på bordet. På väggen syns en bild av den första gården Håkan von Schulman ägde på Gotland, Norrbys i Hall. Ett par andra bilder återger scener med Håkan von Schulman som ung kadett. (Foto: Leif Öst).

 

Arbetarnas vana…

- Så här kan jag inte behandla mina medarbetare, sa jag. Hur kan det gå att behandla dem så här?

- Sie sind nicht anders gewöhnt, blev svaret. Arbetsgivaren ansåg att arbetarna inte var vana vid annat. Och så förblev förhållandena som de var!

 

Han for i egen salongsvagn som delegat för Röda Korset

Håkan von Schulmans hem på äldre dar är en liten pensionärslägenhet intill kyrka och centrum i Lärbro. I ett rum och sovalkov bor nittioåringen och hans undulater, som kvittrar i en bur. Han klarar sig på egen hand, med daglig hjälp med de tyngre hushållssysslorna.

Håkan von Schulman har med åren fått det litet besvärligt att gå. Men med en rullvagn som stöd kan han gå och hämta posten och uträtta dagliga ärenden.

Under och efter första världskriget var Håkan von Schulman engagerad som Röda Korsets delegat och reste bland annat runt både i Ryssland och i orienten för att se till att krigsfångarna fick en mänsklig behandling.

 

- Som delegat för RK åkte man i egen salongsvagn på järnvägen, minns han.

- Kunde man uträtta något för fångar och nödlidande, när man kom åkande så där i finns salongsvagn?

- Jo, det kunde man. Man hade en hel del resurser till sitt förfogande. Och man möttes med stor respekt, för det mesta.

- Fast slutligen tyckte jag att det började lukta illa. Så jag tog avsked och reste hem.

 Min efterträdare blev sedan mördad. Mördaren var någon bolsjevik, sas det.

Att resande delegater kunde bemötas med respekt får man också en aning om, när man tittar på en av bilderna som Håkan von Schulman har på väggen i sitt lilla vardagsrum. En officer i uniform med spetsbyxor och stövlar och en annan officer i lång soldatkappa och monokel står och talar med en man i lång, orientalisk klädnad.

- Mannen med spetsbyxorna på teckningen är jag, säger Håkan von Schulman. Den andre officeren är en tysk. Bilden är från ett möte med en lokal förtroendeman i Afghanistan.

 

Duktigt folk

Under resorna mötte man mycket folk och hade många olika upplevelser.  Jag minns att jag pratade med en officer en gång, han blev sedan general: Österrikarna är duktigt folk, sa han. De kan uppehålla fienden tills militären kommer…”

- Ryssarna tyckte dock inte om, när vi kom för att besöka deras läger för tyska fångar. De ville sköta sina egna affärer själva.

- men man hade ju alltid den hållhaken, att om man rapporterade att tyska fångar behandlades dåligt i ryska läger, så kunde ryssarna bli oroliga för att deras egna landsmän blev lika dåligt behandlade i tyska läger.

- När jag nu ser tillbaka tycker jag ändå att det bästa jag gjort i mitt liv var insatserna som RK-delegat.

Med krigsfångefrågor arbetade Håkan von Schulman också efter det att han tagit avsked från Röda Korset 1919. Han var verksam i preussiska krigsministeriet och sysslade där också med hjälp åt fångna soldater.

Håkan von Schulman tycker, att förhållandena i världen på många sätt har ändrat sig till det sämre under hans långa liv.

- Det var rejälare förr. I allmänhet i alla fall. Man skall ju aldrig generalisera.

 

Sverige är lyckligt lottat

Nu trivs Håkan von Schulman bra i Lärbro. – Sverige är lyckligt lottat, som haft fred så länge, säger han. Det finns väl inget annat lika lyckligt land i världen. Och själv är jag tacksam över att jag fått vara med och leva så länge, och att jag kanske ännu får vara med en tid till. Mitt liv har varit lyckligt, tycker jag. Men det är inte min egen förtjänst utan Gud faders.

 

En gul vapensköld

Bland bilderna i hemmet har Håkan von Schulman också släkten Schulmans vapensköld. En gul, kronprydd sköld med en svart triangel inuti.

I farstun hänger ett diplom på väggen, underskriven av finske presidenten Gustaf Mannerheim. ”I fosterlandets namn” tackar han Håkan von Schulman för hans insats för Finlands sak under andra världskriget.

Både Håkan von Schulman och hans son som var ute som frivilliga under Finlands krig. Och Håkan von Schulman entusiasmerade också många andra svenskar att ge sig ut som frivilliga.

- Finland var mitt fosterland från början, säger Håkan von Schulman. Men nu har jag bott så många år i Sverige ,så jag känner mig förstås mest som svensk.

 

En uniform som riktmärke

Tiderna har ändrats under Håkan von Schulmans långa liv. I hans ungdom klädde sig ännu adelsmännen i adelsuniform och levde mycket privilegierat, det finns foton bevarade av den unge Håkan von Schulman i adelsuniform, själva uniformen är dock borta. Den förstördes vid en brandolycka en gång.

 

 

ETT SILVERBRODERAT hästtäcke, en kroksabel och en pistol är bland de många minnen Håkan von Schulman samlat under ett långt liv. (Foto: Leif Öst).

 

Släktingar sträckte ut en hjälpande hand och såg till at den faderlöse Håkan von Schulman fick tillfälle att studera. De tyckte att han skulle bli militär och officer en gång. För att sporra honom, och för att han inte skulle glömma vad han läste och arbetade för, skaffade en kvinnlig släkting en officersuniform och hängde upp den i hans studiekammare. Han kunde se uniformen dagligen.

- Jag levde nog rövare ibland, säger Håkan von Schulman eftertänksamt på äldre dagar. Det var sådant man kan ångra nu i efterhand. Men jag har klarat mig bra på det stora hela. Och nu kan jag känna tacksamhet för vad jag fått vara med om och uppleva under åren.

 

  

Som ung adelsman i adelsuniform. En bild av Håkan von Schulman.

 

 

Som krigsfångedelegat i Röda Korset. En annan bild av Håkan von Schulman.

 
 
 

Nytt larm vid Gotlands-kusten

Gotlänningen 9/10 1975

OKÄND UBÅT JAGAD

Besättningar ombord på främmande ubåtar fortsätter att visa sitt intresse för Gotland. Vid 8.30-tiden i går morse (8/10 1975) upptäckte två befäl i ett repförband en främmande ubåt i Kappelshamnsvikens mynning på svenskt territorialvatten. Ubåten befann sig i övervattensläge med skrov och torn fullt synliga.

Senare gav även radareko utslag, som tydde på att ett okänt fartyg befann sig i närheten av platsen, uppger försvarsstaben.

Larm gick omedelbart. Eftersom en helikopter från Berga utrustad för ubåtsjakt råkade befinna sig på Gotland kunde den snabbt sättas in i spaningarna. Ytterligare en helikopter från Berga örlogsskolor tillkallades och lades i beredskap.

Spaningarna gav inget resultat. Något nytt radareko fick man inte under dagens lopp. Spaningarna avbröts på kvällen, men en helikopter fanns i beredskap.

 
 
 

Den gamla bilden: De gick i I 27:s furirskola 1923

Gotlänningen 15/10 1975

 

 

Det här är furirskolan på gamla I 27 – nuvarande P 18 – och året då bilden togs var 1923.

I övre raden står från vänster: Nyberg. Inge Fredriksson, Einar Gardelin, furir Hejdström, Herman Jonasson, Nilsson och Pettersson. Bilden är inlämnad av Inge Fredriksson, Visby.

 
 
 

”Hemvärnschefs-paret” avtackades

Gotlänningen 20/10 1975

 

 

Ställföreträdande hemvärnschefen i Slite, Ragnar Ahlström (till vänster) överlämnar en etsning och blommor till Åke och Margit Wahlström, sedan 17 år Slites ”hemvärnschefspar”.

 

17-årig insats i Slite

 

Av GUNNAR NILSSON

 

”Hemvärnschefs-paret” i Slite blev avtackade i helgen.

I 17 år har Åke Wahlström och hans fru Margit – kämpat sida vid sida. Åke som hemvärnschef och Margit som lotta. De har bland annat medverkat till att den nya hemvärnsgården blivit verklighet.

Under lördagen och söndagen hade Slite och Tingstäde hemvärn storövning med ett realistiskt spel. Vid genomgången i hemvärnsgården blev det fin kritik. För den svarade militärkommandochefen, generalmajor Kjell Nordström och hemvärnschefen löjtnant Lars Nohlgren.

Sedan avtackade generalen hemvärnschefsparet. De fick ur hans hand motta Tore Dahlgrens minnesplakett, utformad av Slite-skulptören Bertil Nyström.

Hemvärnschefen i Slite heter Erland Hemmander. Han var bortrest, men ställföreträdande hemvärnschefen Ragnar Ahlström avtackade i stället. Han överlämnade en etsning av Erik Olsson och blommor. Hans Othberg, som varit med i Slite hemvärn i många år, fick ta emot veterantecknet och en bronsplakett.

 

EN DESERTÖR

Ute i terrängen hade bland andra Rolf Bengtsson – FBU-ordförande på norra Gotland – smugit omkring. Men honom gällde det att se upp med.

Vid en av kulsprutorna var Gösta Stenberg gruppchef. Som tillfällig laddare hade han Åke Wahlström. Där fanns också Kent Thomsson och (vid radion) Conny Eriksson.

Då dök Rolf Bengtsson upp.

- En desertör, ropade Kent Thomsson.

Han rusade iväg och grep Rolf Bengtsson var Rolf Bengtsson ute för att ställa till oreda.

Sedan fick sjukvårdaren Sune Granvall träda i funktion. En av de unga hemvärnsgrabbarna hade ”skadats”. På söndagen kom larmrapport via expeditionslottorna. Så var det dags att braka ut i terrängen där slutövningen började. Här fick tillförordnade hemvärnschefen Ragnar Ahlström sitt elddop.

 

 

Kulsprutegruppen i ställning. Från vänster: Gösta Stenberg, skytten Kent Thomsson, tillfällige laddaren Åke Wahlström och (vid radion) Conny Eriksson.

 
 
 

Den gamla bilden: EN ÖL UTANFÖR MARKAN

Gotlands Tidningar 10/11 1975

 

 

Den här bilden är från 1914 och är tagen utanför nionde kompaniets marketenteri vid gamla I 27 – nuvarande P 18. Edla Jonsson, Humlegårdsvägen 6 B, Visby, har skickat in den här bilden från mobiliseringen.

 
 
 

Generalens stabschef flyttar. Tar hand om marinofficerare

Gotlänningen 11/11 1975

 

 

En Erik Olsson-etsning med MKG-staben som motiv var en av de avskedsgåvor som MKG-chefen Kjell Nordström lämnade över till avgående stabschefen Lennart Sölvinger.

 

- Jag tar farväl av en mycket god vän och en utomordentligt kunnig och lojal stabschef. Med lojal menar jag, att han sagt sin mening rätt upp i ansiktet på mig men ändå utfört de beslut som jag tvingats fatta.

Så avtackade i går MKG-chefen generalmajor Kjell Nordström sin stabschef Lennart Sölvinger, som efter drygt fyra år på MKG-staben nu flyttar bort för att bli chef för marinens kompaniofficersskola på Berga.

Ett 60-tal medlemmar i MKG-staben hade samlats för att avtacka överstelöjtnant Sölvinger, som fick en Erik Olsson-etsning och en rad plaketter i avskedsgåvor. Plaketterna kom bland annat från hemvärnet.

- Det är inte enkelt att vara stabschef, det är inget lätt och avundsvärt ämbete, sa generalen i sitt avskedstal. En stabschef hamnar lätt mellan många och olika lojaliteter. Men Lennart Sölvinger har varit en utomordentlig stabschef och jag och stabspersonalen vill visa vår tacksamhet och uppskattning.

 

KÄMPAT EMOT

Lennart Sölvinger lämnar inte MKG-staben på Gotland frivilligt. Militärer flyttas ofta från ort till ort och även en överstelöjtnant måste lyda order i såna fall.

- Men jag har kämpat emot för att åtminstone få stanna några år till, förklarar han. Framför allt därför att jag ville vara kvar för att följa den nya organisationen som vi arbetat med.

- Dessutom har jag trivts mycket bra i Visby, både med vännerna och den fina miljön. Jag har till exempel hyrt en våning på Tranhusgatan, alldeles ovanför Paviljongsplan, och jag vågar påstå att det inte finns ett bättre läge i innerstan.

 

ÅTTONDE FLYTTLASSET

Lennart Sölvinger har under sin karriär fått byta jobb tolv gånger och tvingats flytta åtta gånger. Känns det inte besvärande?

- Omflyttningar får man väl tåla och förresten har jag ganska van vid det. Och nu – när flyttlasset väl kommit iväg- känns det på sätt och vis befriande att resa efter för att dels ta itu med de nya arbetsuppgifterna, dels ta hand om den pyramid av prylar som lastats in i den nya lägenheten i Saltsjöbaden.

- Mina nya arbetsuppgifter blir förstås någon mer begränsande till officersutbildning och jag måste sätta mig in i befattningsutbildningen inom kustartilleriet och flottan.

 
 
 

De fick bilkåristernas kungliga medalj

Gotlänningen 11/11 1975

 

  

De gotländska bilkåristerna på riksmötet: kårchefen Ulla Hammarhjelm, medaljerade Birgit Stengård och utbildningsledaren Elisabeth Klang. (Foto: S-Å Pettersson)

 

Birgit Stengård, veteran bland Gotlands bilkårister, fick ta emot riksförbundets kungliga medalj i silver när SKBR – Sveriges kvinnliga bilkårers riksförbund – i helgen höll riksmöte i Härnösand.

Hon har varit medlem sedan bilkårens startade på Gotland 1949. De första fem åren var hon sekreterare mellan 1954 och 1963 kårchef och därefter har hon fungerat som förbundsrepresentant.

Bland övriga som fick den kungliga medaljen i silver fanns också Christine Barke, tidigare medlem i bilkåren på Gotland.

Vid gästerna vid riksmötet märktes försvarsminister Carl Eric Almgren. 450 av landets 11.000 bilkårister deltog i mötet. Gotland representerades förutom ab Birgit Stengård också av kårchefen Ulla Hammarhjelm och utbildningsledaren Elisabeth Klang. Där fanns också Anna-Stina Hildebrand, förut vice ordförande i förbundet och numera hedersledamot.

 
 
 
 
 
 
 
 
 
_________________________________________________________________________________________
                            

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper

                            
Till huvudsidan                    Kontakta sidansvarig