Föregående sida

Tidningsklipp 1976

 

Ka 3-löjtnant räddade livet på Uppsala-bilist

1976

KA 3-löjtnanten Bengt Kristiansson räddade för en tid sedan livet på en man som voltat i en bil vilken därefter tog eld. Det framgår av en tackskrivelse, som skickats till chefen för KA 3 i Fårösund. Så här berättar jur stud Lennart Kanter, Uppsala:

 

Söndagen den 9 maj räddade den under er lydande löjtnanten Bengt Kristiansson, med fara för sitt eget liv. mitt liv. Jag hade slungats ur min bil som voltat och fattat eld efter att jag kört av vägen straxt söder om Uppsala.

Kristiansson kom körande i motsattt riktning, såg vad som hände, och agerade sedan blixtsnabbt. Han flyttade mig undan lågorna, så genast att jag fått skador i bröstet varför han lade mig i framstupa sidoläge och sålunda klarade min andningsväg. Så gott som samtidigt fick han andra tillskyndande att larma ambulans, vilket innebar att jag efter mindre än femton minuter från det olyckan inträffat befann mig under läkarvård på Akademiska Sjukhuset.

Det står klart för mig, Uppsalapolisen och läkarna att utan Kristiansson hade jag inte skrivit detta till er idag.

Jag är en vanlig student, och kan inte tacka Kristiansson på det sättet jag egentligen vill. Vad säger man till en man som räddat ens liv? Jag har försökt uttrycka min tacksamhet till honom, men känner att det inte är nog, utan hoppas att ni militärt och mänskligt kan hedra honom som sig bör.

Genom sin rådighet och sitt kunnande har Kristiansson inte bara räddat ett liv som råkade vara mitt. Det tycks mig som om han omsatt hela sin militära utbildning i praktiken, att skydda människolivet.

Respekt för en yrkeskår med sådana medlemmar, slutar Lennart Kanter sitt brev.

Eftersom händelsen inte inträffade under egentlig tjänsteutövning vet man ännu inte hur chefen för KA 3 kommer att handlägga skrivelsen.

 
 
 

Tullkryssare kom till Klintehamn med

ÖVERGIVEN RYSK TORPEDBÅT

Gotlands Allehanda 21/2 1976. Gotlänningen 21/2 1976

Drev omkring med släckta lanternor
- Av OLA SVEDBERG –

En obemannad motortorpedbår har hittats utanför Gotland. Den drev omkring med släckta lanternor. Det fanns inga nationalitetsbeteckningar.
Mystiken kring torpedbåten är stor. Det är oklart hur den kommit till farvattnen utanför ön. Nationaliteten har dock kunnat fastställas. Besättningen på Kustbevakningens motortorpedbåt (sic!) TV 101 fann en marinmössa och en kavaj, med sovjetiska beteckningar ombord.

 

Kustbevakningens motortorpedbåt (sic!) TV 101 kom in med den mystiska sovjetiska torpedbåten vid sin sida i Klintehamns hamn.

 

Kustbevakningen fick kontakt med torpedbåten 50 distansminuter söder om Hoburgen.

Militära experter ska undersöka fyndet i dag. Under tiden spekuleras allmänt att torpedbåten använts som målfartyg vid ryska marinövningar. Och sedan slitit sig från moderfartyget.

Larmet till kustbevakningen kom vid niotiden på torsdagsmorgonen. (19/2 1976) Ett polskt fartyg hade siktat torpedbåten. Kustbevakningens motortorpedbåt (sic!) TV 101 lämnade Slite mot kvällen och kom fram till torpedbåten vid tretiden på fredagsmorgonen.

Bevakningspersonal tog sig omedelbart ombord för att undersöka den mystiska torpedbåten med värmepanna och skorsten på däck. Man fann bland mycket annat fyra oljefat. Det befarades att de kunde innehålla farliga kemikalier. Undersökningen avbröts efter kort tid, då dimman och mörkret försvårade avsevärt. Fartyget läcker i aktern och har fyllts av tomma oljefat för att inte sjunka

Den sovjetiska båten togs på släp av TV 101. Första destination var Kappelshamns hamn. Den fick ges upp eftersom isen täppt till hamninloppet. Det beslöts att man i stället skulle gå till Klintehamns hamn.  Meddelande kom över Tingstäde radio att TV 101 skulle komma in omkring middagstid. Kustbevakningen kom in med sitt fynd först tre timmar senare.

Orsakerna var att de militära myndigheterna dröjde med sitt tillstånd – det krävs i sådana här fall. Dessutom fick bevakningspersonalen order om en noggrannare undersökning av fyndet, än vad som skett under natten.

 

Mannen på bilden (sic) som granskar det tomma däcket är Göran Andersson från TV 101.

  

Med den sovjetiska torpedbåten vid sin sida kom TV 101 in till hamnen.
Kusttullmästare Gunnar Svensson kommenterar händelsen så här:
- Vi betraktar torpedbåten som ett helt vanligt sjöfynd. Det är fastställt att torpedbåten är sovjetisk. Men vad den använts till och liknande frågor är de militära experternas sak att reda ut.
- Innan vi kom in till hamnen grovundersökte vi farkosten.  Vi fann inga hemligheter. Det enda som fanns ombord av värde var en marinmössa, en kavaj och några ytterligare tillhörigheter.
- Det var viktigt att få bort den herrelösa torpedbåten, eftersom den utan tända lanternor var en sjöfara, fortsätter kusttullmästaren.
Torpedbåten ska nu, där den ligger i Klintehamns hamn, undersökas av militära experter. De ska inom kort kunna fastställa vad det är för en mystisk – 25,5 meter lång – båt som hittades, 30 distansminuter, 5, 5 mil, söder om Hoburgen. Avståndet till sovjetiska kusten var cirka 80 distansminuter, cirka 15 mil.

 

Den gamla sovjetiska torpedbåten ser underlig ut. Vid kustbevakningen hade man på fredagen ingen aning om vad den använts till. Av båtens form och överbyggnad framgår det att det är en torpedbåt. Men på däck står en panna med skorsten…  Överbyggandens sidor och skostenen är målat med randig rödfärg. Båten såg spöklik ut när den bogserades in till Klintehamn i tät dimma av kustbevakningens TV 101.

 

Vid Försvarsstaben uppgav man på fredagen att man av säkerhetsskäl inte kunde ge någon kommentar till fartygsfyndet. Om Sovjet inte gör några anspråk på att få tillbaka sin båt är det möjligt att den säljs på sjöfyndsauktion så småningom…

 

Myteri på rysk bevakningsbåt

Så sent som för några månader sedan försökte besättningen på ett ryskt bevakningsfartyg utföra ett myteri. Händelsen utspelades mellan Rīga och Gotland. Besättningen hade efter kapningen satt kurs mot Sverige. Men kursändringen upptäcktes.

Ryska ubåtar och flygplan tog upp jakten på myteristen, som gensköts. Några sjömän försökte kasta sig överbord för att undkomma. Men de fångades också in.

Ryssarna försökte tysta ner historien. Men bl. a. lettländska fiskare har fört det vidare. Det har bl. a. framkommit att myteriet utfördes på hemväg från Rīga. Där hade det varit firande av revolutionsdagen. Bevakningsfartyget återfördes efter infångandet till Rīga. Vad som sedan hänt myteristerna är okänt.

 
 
 

BÅTEN KVAR I KLINTE

Gotlands Allehanda 23/2 1976. Gotlänningen 23/2 1976

Den ryska motortorpedbåten låg kvar i Klintehamns hamn under helgen. Kajområdet vid båten var avspärrat och uniformerade vakter, ur P 18:s beredskapsstyrka, hindrade nyfikna att komma ombord.

Som GA berättade i lördags låg den obemannade torpedbåten med släckta lanternor i farvattnen kring Hoburgen. Kustbevakningens TV 101 bogserade den till Klintehamns kaj, efter att besättningen först hade gjort en undersökning för att se om inget explosivt eller giftigt fanns ombord på den gamla träskorven.

Efter militära undersökningar talar allt för att sjöfyndet fått tjänstgöra som målfartyg vid marina övningar.

Försvarsstaben har dock ännu inte angivit någon officiell rapport.

 
 
 

Den ryska båten tog temperaturprov

Gotlänningen 24/2 1976

Den sovjetiska gamla motortorpedbåt som i fredags i tät dimma bogserades in till Klintehamn av kustbevakningen har använts för värmeundersökningar. Försvarsstaben gjorde på måndagen en undersökning och konstaterade detta. Den militära bevakningen av fartyget drogs in efter undersökningen., eftersom inga vapen påträffades.

 

Spökbåten i Klintehamn har troligen använts för temperaturprov. Det visar den undersökning som experter från försvarsstaben i Stockholm gjort ombord på det träskrov efter en äldre sovjetisk torpedbåt som på fredagen bärgades och drogs till Klintehamn av kustbevakningen.
På den gamla torpedbåtens däck fanns en värmepanna med skorsten som målats polkagrisrandigt.

Redan på fredagskvällen spärrades den del av hamnen i Klintehamn där båten ligger av. Det var kustbevakningen som gjorde det för att ingen skulle klättra ombord på båten och skada sig. Sedan blev försvarsstaben underrättade om värnpliktiga från P 18 fick överta bevakningen över helgen.

På måndagen gjorde försvarsstabens undersökning. Då påträffades utrustning för olika sorters värmeprov. Eftersom ingenting av militärt intresse påträffades drogs bevakningen av spökfartyget sedan in. Kustbevakningen fick återta ansvaret för båten.
- Vi kommer att lämna båten vidare till tullkammaren i Visby, säger kusttullmästare Gunnar Svensson. Tullkammaren har hand om alla sjöfynd.
Genom utrikesdepartementet underrättades Sovjetunionen redan i fredags. Om Sovjetunionen inte hör av sig om båten kommer den att säljas på auktion.

 
 
 

25-årig vapenvägrare matstrejkar. Ska försöka hålla ut i sju veckor

Dömd andra gången till fängelsestraff

Gotlands Allehanda 26/2 1976

- Av OLA SVEDENBERG-

Intern nummer 63 vid kriminalvårdsanstalten i Lärbro, 25-årige Carol Sosnecki, matstrejkar. Han har inte ätit sedan fredag kväll i förra veckan, han intar endast vätska av olika slag.

Matstrejken är en protest mot att han fått fängelsestraff för vapenvägran.
− Mitt brott är att jag inte kan bära vapen. Mitt samvete förbjuder att jag lär mig döda andra människor. Det här är enbart en samvetsfråga, eftersom jag inte är religiös.

Carol Sosnecki har fått två månaders fängelse för sin vägran. Av den strafftiden återstår sju veckor. Han kommer att fortsätta matstrejken så länge han kan.
− Det här är enda sättet för mig att protestera mot samhällets behandling av vapenvägrare. Den lag som finns måste ändras.
− Inför vapenfrinämnden har jag klart deklarerat att jag kan fullgöra min värnplikt på ett daghem eller ett sjukhus. Men mina ansökningar har avslagits. Vilken nytta har samhället av mig när jag sitter internerad?

Carol Sosnecki har tidigare dömts till fängelse och avtjänat sitt straff.
− Under första fängelsevistelsen blev jag än mer övertygad i min tro att vapenvägran var det enda rätta.

Han har ytterligare ett straff att avtjäna när han kommer ut, eftersom han fortsätter vägra. Strafftiden som utdöms blir troligen två månader.
− Det är betydligt lättare att slippa bära vapen om man är religiös. Men eftersom jag endast är samvetsöm anses jag som smitare. Men alla ska veta att det definitivt inte är lindrigare att sitta här än att fullgöra värnplikten. Det borde finnas ytterligare alternativ. Ingen ändrar uppfattning av att de döms till fängelse.

Sosnecki är medveten om riskerna med matvägran. Han vet att kroppen kan ta allvarlig skada utan föda under längre tid. Men han kommer att fortsätta sin kamp ”tills han stupar”.

 

Carol Sosnecki, 25, är internerad vid kriminalvårdsanstalten i Lärbro. Han matstrejkar sedan fem dygn tillbaks. ”Det är en protest mot att jag straffas för vapenvägran”, säger han. Det kan bli aktuellt med tvångsmatning vid sjukhus om matstrejken fortsätter under längre tid. (Foto: Leif Öst).

 

Det är sju veckor kvar. Det är lång tid. Men jag ska försöka hålla ut. Eftersom jag valt den här linjen kommer jag envist att fortsätta.

Om matstrejken fortsätter under så lång tid att han kan ta skada förflyttas han till sjukhuset, där det kan bli aktuellt med tvångsmatning. Sosnecki kommer att neka till tvångsmatning också.

 

Tvångsmatning

Anstaltsdirektör Per Kristensson.
− Jag har personligen tillsammans med en läkare talat med honom. Vi har förklarat riskerna med fastan.  Men det är meningslöst att försöka att påverka honom i någon riktning. Utvecklingen framöver blir avgörande för vilka åtgärder vi kommer att vidta.
− Vi har internen under ständig kontroll av anstaltsläkaren och en sköterska han vägs bl. a. varje dag för att vi ska kunna kontrollera förändringarna.
− Det är inte aktuellt med tvångsmatning. Vi vill inte vidta sådana åtgärder. Det är oss helt främmande.  Läkarresurserna på anstalten är dessutom inte tilltäckliga.

 

Förflyttas

Direktör Kristensson har varit i kontakt med kriminalvårdsstyrelsen. Han har föreslagit att Sosnecki ska förflyttas om han fortsätter matvägra.
− Anstalten kan inte ta ansvar för människor som utsätter sig för sådant här. Vi har dessutom inte tillräckliga möjligheter att kontrollera hans hälsotillstånd i den utsträckning som krävs. Det här är definitivt ingen lämplig plats att fasta på.
− Den strafftid internen har kvar är tillräcklig för att han ska ta stor skada om matstrejken fortsätter.

 

”Ingen näring”

 Göran Ando, läkare vid medicin på Visby lasarett.
− Det finns fall där personer fastat i flera månader innan de avlidit. Det kan dock gå fortare också.
− Vad som händer är att kroppscellerna inte får näring. Kroppen orkar inte med lika mycket som annars. Efter ett tag blir personen omtöcknad och svimmar av tidvis. När det stadiet är nått har kroppen tömts på fett och döden inträder efter kort tid.
− Det viktigaste är dock att kroppen får vätska, vilket tydligen sker i det här fallet. Det är bra. Om kroppen inte får vätska skadas den på bara några dygn.
Carol Sosnecki har blivit tillfrågad av anstaltsledningen om han vill fortsätta arbeta, trots matstrejken. Han har valt att inte arbeta. Det innebär att han i stort sett kan ligga på sin säng hela dagarna, om han vill.

Det är oklart vad som nu kommer att hända. Det kan bli tal om tvångsmatning i fall matstrejken fortsätter. Det är fem dygn i dag sedan han senast intog någon fast föda. Han kommer att fortsätta hela strafftiden ut, sju veckor till, om han orkar.

 
 
 

Ewert Trofelt har avlidit

Gotlänningen 26/2 1976

 

Förre civilförsvarschefen i Gotlands län har avlidit. Han var född 1909.

Ewert Trofelt var född i Sundsvall och avlade studentexamen i Östersund 1928. Ett par år senare blev han reservofficer och han var kapten i Jämtlands fältjägarregemente.

Åren 1930-1947 innehade han anställning vid polisverket i Stockholm, därav sex år som lärare vid statens polisskola 1943-1945 var han utbildningsinspektör för den norska rikspolisutbildningen i Sverige. Efter kriget inbjöds han till Oslo, där han tackades för sina insatser för Norge under kriget.

Ett par års tid innehade han posten som poliskommissarie i Östersund, det var åren 1948-1950. I början av 50-talet var han chef för statens civilförsvarsskola och 1953 blev han civilförsvarschef på Gotland.

Ett av de främsta fritidsintressena var hästsporten och han hade i många år varit måldomare på Skrubbs. Ewert Trofelt var också ordförande i Norrlands gille på Gotland.
Den bortgångne pensionerades 1 oktober 1974 och då flyttade makarna Trofelt till Uppland. Ewert Trofelt har tidigare aldrig varit sjuk, men på senaste tiden har han haft krångel med hjärtat.

Som närmast sörjande efterlämnas makan Ann-Sofi, samt två systrar, svåger och svägerska.

 
 
 

KA 3-värnpliktig skadad under räddningsuppdrag

Gotlands Allehanda 5/5 1976

Fisketrålaren ”Clipton” drogs loss efter grundstötningen av kustbevakningens kryssare TV 101. Under natten till tisdagen försökte ett av KA 3:s bevakningsfartyg få loss trålaren. Arbetet avbröts när en värnpliktig ombord på fartyget skadades svårt.

Fisketrålaren ”Clipton” drogs loss efter grundstötningen av kustbevakningens kryssare TV 101. Under natten till tisdagen försökte ett av KA 3:s bevakningsfartyg få loss trålaren. Arbetet avbröts när en värnpliktig ombord på fartyget skadades svårt.

En KA 3-värnpliktig skadades svår under ett sjöräddningsuppdrag norr om Gotland natten till tisdagen (4/5 1976). Olyckan inträffade ombord på ett av KA 3:s bevakningsfartyg.

Bevakningsfartyget larmades vid 2-tiden. Fisketrålaren ”Clipton” hade gått på grund utanför Fårösund. Man försökte dra loss trålaren, då en fästanordning brast och träffade den värnpliktige, 19-årige Tomas Pettersson från Norrköping, med våldsam kraft i bakhuvudet. Olyckan hände vid tretiden.

Tomas Pettersson fördes med ambulans i ilfart till lasarettet i Visby. Från lasarettet meddelas att han ådragit sig ett allvarligt brott på skallbenet. Hans tillstånd är dock efter omständigheterna väl. Den skadade fördes till Linköpings lasarett under tisdagseftermiddagen.

Direkt efter olyckan igångsattes en utredning av polisen. Det som framkommit under utredningen tyder på att en ren olyckshändelse föreligger.

Arbetet med att få loss fisketrålaren avbröts omedelbart efter olyckan. Kustbevakningens tullkryssare TV 101 fortsatte arbetet under tisdagen. Man fick loss trålaren vid halvtvå-tiden. Den hade grundstött i den dåliga sikten under natten i den smala rännan in till Fårösunds hamn.

 
 
 

Gutes 800-meterslöpare blev chef för I 2 i Karlstad

Gotlands Allehanda 11/12 1976

Britta Didriksson: Möte med människor
Den 19 juni1940 ryckte nyblivne studenten Per Sune Wallin in till Sven Löwenborgs kompani vid I 18 i Visby.

I dag sitter överste Per Sune Wallin i regementschefens rum i en av de röda kasernerna vid Värmlands regemente, I 2 i Karlstad. Han har utsikt över den myllrande trafiken på E 18 och några angränsande trafikleder. Bakom honom på väggen hänger några gamla vapen och i hörnet bakom honom står regementets fana tillsammans med några standar instoppade i sina kapell.

 

Överstens rum vid Värmlands regemente har ett fönster ned utsikt mot trafiken på E 18. På väggen i rummet sitter några gamla vapen och bakom översten står regementets fana, gömd under sitt kapell.

 

– Det är tur att vi inte så ofta måste ut i den starka trafiken, när trupp från regementet skall ut på övningar, eller när det gäller transporter av gods till och från regementet. Vi har mesta delen av våra domäner på den här sidan E 18, säger Per Sune Wallin.
– Liksom P 18 har vi behov av ett nytt övningsfält. Vi vet också vilket område vi vill ha. Jag tror inte att det behöver bli så hårda diskussioner här i Värmland som det är om Homa och Martille i Stenkumla. Den mark I 2 vill ha är inte sådan god jordbruksmark, som är aktuellt för det gotländska övningsfältet.

 

Gotländska kontakter

Per Sune Wallin håller täta kontakter med barndomsön Gotland. Han är underrättad om vad som är aktuellt.
– Det var roligt att höra gotländska pratas, säger han när han möter i korridoren utanför arbetsrummet. Klädd i grön fältuniform, silverhårig, glatt leende. En vänlig och lättsam bekantskap.
Han tycker själv att han har en tillgång i att jämt och gott humör, som om möjligt bara bättre med åren.
Och han tycker att det är en fin egenskap, när underlydande och medarbetare kan handla självständigt!
– Till bilden av en bra människa och medarbetare vill jag därtill lägga pålitlighet och lojalitet, förklarar han sedan.

Per Sune Wallin ångrar inte att han valde militärens yrke. Tvärt om. Han trivs och tycker att han kommit rätt i livet. 

 

Per Sune Wallin, chef vid Värmlands regemente I 2 i Karlstad: Den menige och det lägre befälet, som i krigstid tvingas leva i frontlinjen, i regn och gyttja, är de mest utsatta i ett krig.”

 

Sommarjobb på GA

Någon sommar under gymnasieåren var han volontär (som journalisteleverna kallades på den tiden) och vikarie på Allehanda. Då funderade han lite på att bli tidningsman.

Men när studentexamen var klar var det krig och beredskapsår. Så blev det militäryrket i stället för tidningsyrket.
– Jag fick skriva om idrott och om film, minns Per Sune Wallin. Eftersom jag var yngst sände de äldre kamraterna på alla de sämsta filmerna. En gång skrev jag att en deckarfilm som gick på Röda Kvarn, var rena rama lorten. Dagen efter kom redaktionssekreteraren Gösta Storm, som hade hand om Röda Kvarn vid sidan om arbetet på tidningen och sa: Ja, filmen var ju inte så bra. Men för den skull behöver du inte ta i så hårt…

 
Tradition från far

– Men, Otto Wallin, är gammal underofficer, fanjunkare och kapten på äldre dagar. Genom honom fick jag tidigt kännedom om militärlivet. Det bidrog väl också, när jag slutligen valde yrke.
– Mina föräldrar är i nittioårsåldern. Men de är båda pigga och vitala och klarar sig mestadels på egen hand i hemmet vid Södertorg. Jag tycker de är beundransvärda.
– Var det lättare att vara militär och befäl förr i tiden än i dag?
– Jag vill inte tala om bättre och sämre. Men det förstås annorlunda. Befälet hade det lättare förr i tiden, när de värnpliktiga genast gjorde vad de blev tillsagda. Nu för tiden vill ungdomarna ifrågasätta och diskutera.
– Och det är bra det också.
– Det är klart att demokratiseringsprocessen i dagens samhälle måste medföra förändringar på de militära förbanden. Försvaret måste följa med samhällets utveckling i övrigt och kan inte bli en stat i staten
– Befälen skriker fortfarande och talar högt många gånger. Är det nödvändigt?
– ett befäl måste kunna tala högt i vissa situationer, men det behövs förstås inte alltid. Ibland är det en ful vana. Och jag tycker att det har blivit tystare på senare år.

 
Beredskapen är god

– Har vi ett bra försvar i dag?
– Ja, det har vi absolut. Vår beredskap i dag är bra mycket bättre än den var när Per Albin sa att beredskapen var god. Men det är ändå oroande att försvarets slagkraftigaste enheter kommer att få minskad slagkraft genom politiska beslut.
– Försvaret har ändrats på många sätt, både positivt och negativt, under de år som gått sedan 1940.

 

Flyktingström

– Bland de minnen jag har från krigsåren är minnena av flyktingströmmen från Baltikum, särskilt hösten 1944. En period var jag lägerchef när flyktingarna togs emot i ”Lägerskogen” vid Kungsladugården. Dit kom många människor totalt utmattade. De kunde berätta om hur flyktingbåtar anfallits av flyg under överresan, hur det kämpat med väder och vind., hur anhöriga och vänner blivit kvar eller omkommit under flykten. Många tragiska berättelser och människoöden.

 

Kritiskt 6:e juni

– Men den mest dramatiska tiden jag upplevde var junidagarna 1941. Svenska flaggans dag det hade den paraderande truppen i Visby sina vapen skarpladdade. Vi visste inte om kriget var omedelbart förestående. Vi hade sett tyska fartyg på väg norrut tätt under den gotländska kusten. Från land kunde vi konstatera, att ombord på fartygen fanns det artilleri, hästar och annan militär utrustning för ett överraskande anfall.
– Var tyskarna på väg till norra Sverige? Eller vart skulle de?

 

Ovisshet

– Den 21 juni utbröt det finska fortsättningskriget. Då visste vi att det var till Finland tyskarna dirigerat sina trupper.
– Under krigsåren minns jag också hur jag var med och tog hand om en nödlandad flygare i Hablingbo. Flera plan och flygare hamnade på Gotland vid olika tillfällen.
– En period var jag hundofficer på I 18. Jag hade bl. a. ansvar för utbildning av hundförare. På den tiden hade förbandet 30-talet hundar eller mer. Hundarna användes för bevakningsuppgifter, som rapporthundar och på andra sätt. Nu för tiden är det väl bara flyget som har kvar vakthundar i sina hangarer. Under krigsåren kom de värnpliktiga vid Gotlandsförbanden till stor del från Småland, Västervik och Kalmar.
– Hela krigstiden tillbringade jag på Gotland. först 1948 fick jag den första längre kommenderingen till fastlandet. Efter den turen sejouren återkom jag hem igen en tid och var bl. a. plutonchef under kompanichefen Stig Runeborg.

Efter krigshögskolan 55-57 var jag kompanichef i Visby sommaren 57. Men sedan har det varit fastlandskommenderingar. Först vid staber i Stockholm såsom lärare vid försvarshögskolan.

Efter en sejour som bataljonschef hos FN-trupperna på Cypern och en tid i Umeå kom jag till Karlstad som regementschef 1969. Här räknar jag med att stanna till pensioneringen.
 

Svårt jobb med gott humör

– Kanske bosätter jag mig i Skåne sedan. Min fru kommer därifrån. Jag vet inte än. Jag trivs bra här i Karlstad. Värmlänningarna är trivsamma människor. Kanske är det en värmländsk dygd att kunna gå till ett svårt jobb och ändå vara på gott humör. Det är i alla fall något som jag uppskattar.
 – Min son är stuvare här i Karlstad och min dotter är lärare och båda trivs bra. Barnbarn växer också upp här i Värmland. Så jag har numera starka band till både Gotland, Värmland och Skåne.

 
Bostad i en lägerbarack

Per Sune Wallin bor på Sandbäcksudden. En gammal barack, som en gång tillhörde Trossnäs läger, har gjorts i ordning till överstens bostad.

Men när översten är ledig ger han sig gärna ut i naturen och tittar på växter och fåglar.
– Jag är en ren amatör, men under åren som mitt fågelskådarintresse hängt i har jag lärt mig en del.
– För motionens skull spelar jag också tennis. Och fortfarande skjuter jag en del här inom regementet. Den gamla träffsäkerheten från förr, när jag ett år var trea i SM i fältskytte och skolskjutning på gevär har inte helt försvunnit. Jag deltar inte mer i större tävlingar men bevarar med glädje Gotlands Folkblads guldmedalj, som jag fick efter SM-framgången 1947.

 

Segrar i stadslöpning

Under åren i Östra folkskolan – som Solbergaskolan hette på den tiden – och läroverket i Visby och Per Sune Wallin aktiv som idrottsman. Han kom så småningom med i Gute och i slutet av 30-talet sprang han två år i Gutes vinnande stadslöpningslag.
− VIF var huvudfienden på den tiden, minns han.

I Gutes stadslöpningslag sprang bland annat Nils Ekström och Lasse Sundahl, som båda är kvar på Gotland. Roland Nordberg, som nu är stadsarkitekt i Lidingö. Bosse Kuhlau, som är köpman i Kalmar, Anders Dahlin, Ove Silvén och Erik Fransson, som alla är kvar i Visby. Evert Hejneman, som är läkare på fastlandet, och många andra. Med i laget var också Harry Åberg, som senare stupade i Finland.
Per Sune Wallin minns att Beppe Löwin sprang den knegiga sträckan uppför Hästgatsbacken. Själv sprang han ena året 800 meter på Visborgsgatan och in genom Skansport. Starten skedde vid möbelhandlare Löfqvists villa, som nu är riven. Andra året sprang han en sträcka genom Norderport och ner till lasarettet.

Häcklöpning, både 110 meter och 400 meter, sökte sig Per Sune Wallin också på. Ett år var han fyra i skolungdomens tävlingar. Som stavhoppare tävlade han på sin tid i junior DM. och en gång var han juniormästare i fotboll för Gute!
− Men jag fick sluta att idrotta efter det att jag en gång halkat och slagit knäet, när jag var på Karlsö och tittade efter fåglar, tillägger han förklarande. Fågelskådarintresse fick jag redan under skolåren. Vi hade ”Stumpen”, Daniel Glansholm i biologi något år. Då blev jag intresserad och engagerade mig också i Naturvetenskapliga föreningen, som fanns vid läroverket. Vi som var medlemmar i föreningen brukade om vårarna cykla till Lina myr, som ännu var outdikad, för att titta på fågellivet. Slutligen fick vi lov att byta ut en hel skolvecka i maj mor fågelstudier i Lina myr eller på Karlsö. Vi for också till Sandön ett år.
Tandläkare Bo Franzén, Pelle Runander, som nu är ingenjör vid Stockholms gasverk, K G Stålhandske, som sedan själv blev biologilärare, och Ove Silvén deltog i fågelskådarexpeditionerna. Fågelintresset sitter i. när jag är ute och reser nu för tiden har jag alltid fågelboken med.

 
 
 

Han var matros på Albatross 1915

Gotlands Allehanda 3/7 1976

  

Den 2 juli 1915 inträffade Albatross-katastrofen. Med vid denna var den tyske matrosen Karl Paul. Han klarade livhanken och blev vid krigsslutet (sic) internerad i Roma. I går kväll, (2/7 1976) när Svante Hedin på Katthamra i Katthammarsvik invigde den utställning av fotografier som han samlat kring katastrofen dök Karl Paul upp. På bilden resonerar han med Svante Hedin om Albatross och de många minnena.

 
 
 
 
 
_________________________________________________________________________________________
                            

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper

                            
Till huvudsidan                    Kontakta sidansvarig