Föregående sida

Tidningsklipp 1977

 

Beredskapsår på glada Fårö

Gotlands Allehanda 10/9 1977

Beredskapstiden hade väl både sina ljusa och mörka sidor. Nu så långt efteråt minns man mest de ljusa. För visst finns det väl roliga hågkomster även ifrån den tiden. Att jag tillsammans med en grupp krigare råkade hamna på Fårö räknar jag till de trevligaste minnena från militärtjänstgöringen.

Vi kom till Fårö nyårsafton 1939 och tillsammans med två andra mannar blev jag inkvarterad vid Nyströms, Nystugu. Vi hade tidigare på dagen provianterat hos den gemytliga handlaren Nyström och han kunde också ge oss besked om vägen för det var just till hans släktingar vi skulle.

 

Gästvänliga fåröbor

Alltså pulsade vi i vinterskymningen i väg genom snödrivorna, Jakob Pettersson från Burs, Oskar Johansson från Dalhem och undertecknad med hemort Näs. Vi blev väl mottagna av familjen och kände oss genast som hemma. Vårt logi fick vi i salen. Ved fanns det gott om och vi eldade på för fullt i den öppna spisen. En liten kaffehurra hade vi också och den anlitades flitigt, även om nätterna ibland. Det kunde behövas för det var bittert kallt den här vintern, den första av flera för övrigt.

Men fåröborna visade sig vara ett mycket gästvänligt släkte, var vi kom blev vi bjudna på kaffe och fick många pratstunder med folket i gårdarna.

Kvällarna fördrevs på bästa sätt. En afton svarade vi vid lampans sken till en högstämd dikt betitlad ”Landstormsliv”, ur vilken jag plockat några verser:

 

Så bister sveper vinden, kring gammal Fårögård,

och yrsnön piskar rutan och stormen den är hård,

kring öppna spisen bänkat sig landstormsherrar tre,

som nu med stor förväntan mot kaffepannan ser.

 

Sen disken blivit klarad med möda och besvär

vi skriva brev till hemmet och lilla vännen kär,

hon kanske går och väntar, ja väntar varje dag,

men flickor lätt man glömmer i detta glada lag.

 

När vårsolns varma strålar med blommor klätt vår strand

vi hoppas vara åter i sudergutars land

vi minnas dock de dagar vi lågo här på vakt

och ibland landstormsgubbar fick stå i stram givakt.

 

Men kvällens timmar skridit och brasan brunnit ut

och lampan synes slockna ty oljan tagit slut

Vi bädda våra britsar och lägga oss till ro

och snart vi fridfullt snarkar uti vårt enkla bo.

 

Men ute stormen ryter och vågen slår mot land

och fyrarna i natten syns blinka ifrån land

Så lugnt på britsen vilar de landstormsgubbar tre

och deras namn härunder du kanske önskar se

  

Var införd i GA

Och undertecknarna var alltså Petter, Johan och Mats. Dikten skulle väl egentligen ha kallats ”Beredskapsliv”. För egentligen var vi inte landstormsgubbar, men begreppen var väl inte så klara så i början på beredskapstiden. Vi sände i varje fall in vår ”dikt” till GA, där den också var införd den 11 januari 1940. Honoraret blev tre kronor och det var ju inte så illa. Dagsförtjänsten i det militära var på den tiden bara 1:50 vill jag minnas. Men någon inbjudan att bli med bland ”de aderton” har ännu inte hörts av.

Vi blev senare förlagda på en annan gård på Fårö, dit vi kom på sena kvällen. Min vana trogen gick jag före sänggåendet ut för att titta på vädret. Som jag ännu inte hunnit orientera mig på det nya stället tog jag fel dörr när jag skulle gå in och kom in i en kammare där gårdens fru just klev i säng. Mycket snopen bad jag om ursäkt och försvann så fort jag kunde ut och lyckades efter något letande hitta dörren till den militära vilokammaren. Men fåröborna är ett folk med sinne för humor så dagen efter fick jag minsann höra för min nattliga vandring.

 

Möte med chefen

En dag mötte vi kapten Einar Råberg, vår högste chef, och han frågade vad vi höll på med om dagarna. ”Kokar kaffe och sågar ved, kapten”, svarade jag. För det var faktiskt det enda vi gjorde. Hur det var tog jag mod till mig och anhöll på egna och kamraters vägnar om fem dagars permission. Vilket han på stående fot beviljade. Vi hade med honom att göra senare också. Han var inte bara en god militär, han var en alla tiders karl.

Jag brukade fördriva kvällarna med att rita mer eller mindre lyckade karikatyrer av mina medbröder bland grårockarna. En lördagskväll satt vi länge uppe och jag förevigade så gott jag kunde mina kamraters nunor och även befälens. Följaktligen var jag ganska sömnig på söndagsmorgonen när jag hastigt väcktes. ”Kapten vill tala med dig”, ropade någon. Jag tog det hela som ett skämt, men hoppade för säkerhets skull snabbt i byxorna. Klädseln för övrigt var nog ganska oordnad. I köket stod kapten Tiberg och folkskolläraren på Fårö, Birger Larsson, och tittade på mina kvällen förut uppritade gubbar. Barfota som jag var slog jag dock klackarna eller rättare sagt hälarna ihop och intog något som skulle föreställa militärisk hållning. Nåja, sådant händer och är man sömnig faller man lätt ur rollen. De båda herrarna kände i varje fall igen flera av typerna jag ritat och det tyckte jag förstås var roligt, men jag skämdes ordentligt över mitt omilitäriska uppträdande.

 

Blev lovad stryk

Jag kom senare till andra förläggningar, där jag fortsatte med karikatyrtecknandet. En gång gjorde jag en verkligt lyckad bild av en brasse (basse). Han betalade visserligen de två kronor jag ville ha, men lovade mig också stryk vid tillfälle. Eftersom han var nästan dubbelt så stor som jag gjorde jag en betydligt snällare teckning och gav honom varefter friden var återställd.

Tiden på Fårö gick fort, man tänkte nästan inte på att man var inkallad och när jag sedan blivit förflyttad till annan ort hade jag riktigt långsamt i början efter både ön och dess gemytliga gästvänliga och gemytliga folk.

Text: Axel Mattsson

 
 
 

Det var under beredskapens kritiska dagar

Gotlands Allehanda 10/9 1977

Det var under beredskapens kritiska dagar då tyskarna nödlandade i Mästermyr med bombplan. Stor uppståndelse vid de gotländska förbanden och något av panik inför vad som kunde hända. På en kompaniexpedition på Sudret sprang befälen om varandra och det blev också nödvändigt att tänka på den personliga utrustningen för fältförläggning. En av plutoncheferna kunde i nervositeten inte finna sin tandborste och han beklagade sig för en kollega.

−Ge f-n i tandborsten, blev svaret. Du har säkert inga tänder att borsta vare sig i kväll eller i morgon. Det blir krig och du vet väl att plutoncheferna är de första som åker med.

Inte blev den stackars löjtnanten vid bättre mod efter den repliken och knappast mer lämpad att föra befäl.

 
 
 

Oro när P 18 sköt i mörker

Gotlänningen 27/9 1977

Det var mörkerövning på Södra hällarna i Visby i går kväll. Och det förorsakade en hel del oro för de omkringboende.

– Jag har bott här ända sedan födseln, men aldrig varit med om något liknande. Rutorna skallrar, och det skramlar överallt inne i rummen. Man får vara glad att man inte har en stenkåk…

Det sa Tommy Eriksson, 34 år, Vibble.

– Med dagens miljökrav och så vidare är det märkligt att de får hålla på med något sådant här.

Smällarna började vid 19-tiden och pågick till 22-tiden.

Ingrid Sandberg bor invid Kneippbyn och sa så här:

– Hela huset skakar. Barnen vaknar, kommer upp och är oroliga.

Det var rep-övningsförband vid P 18 som var ute i går kväll på Tofta skjutfält och Södra hällarna. På Södra hällarna användes pansarvärnsvapen och lysraketer. Major Sven Larsson, som är pressofficer vid P 18 säger så här:

– Det är bara att beklaga att vi stör, men vi måste öva och utbilda våra förband även under mörker. Och vi blir allt mer kringgärdade på våra övningsplatser.

 
 
 

Flygande repgubbe övade på landsväg i Kräklingbo

Gotlänningen 28/9 1977

   

Här kommer ett flygplan 1)  – på landsvägen! Det är faktiskt en flygande repgubbe som är ute och övar start och landning på vägen strax öster om Kräklingbo kyrka. Vägen stängdes av några timmar i går eftermiddag för att artilleriflyget skulle få möjlighet att öva. Det är flygare som inte är särskilt bortskämda när det gäller landningsplatser. Artilleriflyget ingår i det speciella underrättelsekompani som repövar på Gotland just nu. I nästa vecka deltar de höstens Gotlandskrig, den stora repövningen, där nära 2000 man är med och slåss på mellersta och norra Gotland.

 

 

De tunga grabbarna i manövern

  

Det här är några av de ”tunga grabbarna” i höstens krigsförbandsövning på Gotland. De kommer säkert att vara med och avgöra striden i nästa veckas stora slutövning. Det är nämligen grabbarna som slåss i stridsvagn – det vapen som är tyngdpunkten i P 18:s pansarbataljon. Kanske är stridsvagnen till och med det bästa och effektivaste vapnet i hela det gotländska försvaret? Eller vad säger P 18:s utbildningschef, överstelöjtnant Stig Olovsson?

 

Fyra i en vagn

Det går inte att välja ut det bästa vapnet, svarar han diplomatiskt. Alla vapen kompletterar varandra. Vi i pansarbataljonen klarar oss till exempel inte utan artilleriet och vi behöver också pansar skytte för att komplettera stridsvagnarna.

Grabbarna på bilden utgör en besättning i det stridsvagnskompani som just nu gör repmöte på Gotland. Det behövs alltså fyra man i varje vagn: en chef, en skytt en laddare och en förare.

Claes Tärnrot, längst till vänster på bilden, är chef i vagnen. Bakom sig har han 15 månaders grundutbildning vid P 18 och muckade för ett par år sedan som värnpliktig sergeant. I det civila är han polis med Tullinge som hemort.

Intill honom syns Per Steensen, ställföreträdande chef och skytt i stridsvagnen. Han kommer från Uppsala och jobbar som snickare samtidigt som han studerar.

Ove Östergren heter vagnens laddare. Han ägnar sig också åt radion och är sjukvårdsman ombord. I det civila är han kamrer i Stockholm.

Tommie Johansson, längst till höger på bilden, är förare i stridsvagnen. Inte alltid så lätt med den nästan ibland obefintliga sikten. I det civila är han teleingenjör och bor i Västerhaninge.. alla 4 gör minst en veckas längre repmöte än de flesta andra i pansarbataljonen. Att tjänstgöra i stridsvagn räknas som en avancerad uppgift som kräver mycket av sin man. Därför har stridsvagnsbesättningarna också längre övningstid.

 

Därför 102

Stridsvagnen de åker i är en så kallad Centurion, en vagn som främst gjort sig känd för framgångarna i Israels krig.

Här hemma kallas vagnen stridsvagn 102 och har använts vid P 18 sedan ungefär 10 år tillbaka. Det är en slitstark vagn som tidigare, innan ombyggnaden för cirka 10 år sedan, hette 81:an.
Vagn nummer 103, mera känd som stridsvagn S, är alltså den 3:e svenska modellen med över 10 cm:s kaliber.
102:an är en verklig bjässe på drygt 50 tons vikt och som därför lämnar rejäla spår efter sig. Man kan inte öva med den var som helst – och därför vill man också ha ett pansarövningsfält.
Vi som arbetar med stridsvagnsutbildning – vi beklagar verkligen att det inte finns ett fält att öva på, påpekar kompanichefen Gunnar Eriksson.

Stridsvagnen har som främsta uppgift att bekämpa andra stridsvagnar och slåss helst på ett avstånd kring en och en halv kilometer. Men den kan skjuta betydligt längre än så – bara sikten räcker till.

Sikten är nämligen viktig eftersom stridsvagnen enbart skjuter direkt mot målen – till skillnad mot A 7:s haubitsar som skjuter indirekt eld med hjälp av eldledare.
Stridsvagnen är därför hänvisad till i stort sett öppen terräng när den skall slåss.

  

  

Roligaste sättet att göra rep-möte:

”Avancerad busflygning” med snudd mot trädtoppar

 

Medan kollegerna tar igen sig nere på marken övar en artflygare i sin Bulldog. Så här öppet vill de egentligen inte uppträda, de flyger helst över skogen, bara några meter över trädtopparna.

 

Av OLA SOLLERMAN

− Det här är det definitivt roligaste sättet att göra repmöte på!
Claes Ahnell ser verkligen ut att trivas när han i sin Bulldog SK 61 landar på en åker som kallas flygfält någonstans på östra Gotland.

Claes Ahnell är en något annorlunda repgubbe. En stor del av sin repmånad får han göra uppe i luften. Han är artilleriflygförare vi det underrättelsekompani som just nu repövar på Gotland.

Det betyder att han får sysslan hobby på repmötet. För flyg är hans hobby, till yrket är han distriktschef.

 

Lars Eggeling, flygande repgubbe. Nu flyger han lågt över trädtopparna, annars är han van att flyga betydligt större plan på betydligt större höjder. Han är trafikflygare i det civila.

 

För Lars Eggeling, en annan av artilleriflygarna, är det litet annorlunda. Han är flygare till yrket. Men till vardags flyger han stora jetplan på charterresor kors och tvärs i Europa – nu sitter han i ett litet enmotorigt propellerflygplan och sveper lågt över gotländska talltoppar.

  

Ett artilleriflygplan övar landningar och starter på ett flygfält på östra Gotland. Fast flygfältet ser ju mera ut som en vanlig åker. Artilleriflygarna är inte särskilt bortskämda när det gäller landningsplatser.

 

Lite busflygning

Det går inte att jämföra mitt vanliga jobb med de här flygningarna, förklarar Lars Eggeling. Det här är något helt annorlunda – och visst är det roligt.
Man kan väl kalla det lite av avancerad busflygning. Så här får vi inte flyga i det civila, säger Claes Ahnell utan att därmed mena att artflygare flyger som busar.
Men lågt flyger de. Deras främsta uppgift är att leda elden från artilleriets pjäser och därför måste de fram i stridslinjerna. För att hålla sig undan från fiendens radar och kulor flyger de lågt över trädtropparna.
− Vi tar oss helst fram i bevuxen terräng – och helst bara fem meter över den, förklarar flygplutonens chef, kapten Ulf Theander.

  

Artflygare Gösta Lindgren är klar att ge sig upp på uppdrag. Flygmekaniker Åke Svensson rapporterar att maskinen är kontrollerad före starten.

 

Sex Bulldoggar

I flygplutonen ingår sex maskiner av typ Bulldog SK 61, i en liten enmotorig kärra som lämpar sig bra för den här uppgiften. Förarna är alla värnpliktiga, en del alltså flygare till yrket, en del mera amatörer.

Fast några rena amatörer sitter naturligtvis inte i artilleriflygplanen. Var och en, som går igenom artilleriflygskolan i Nyköping, skall först kunna visa upp ett civilt flygcertifikat och minst 150 flygtimmar bakom sig.

Den flygning de utövar kan som sagt betecknas som ”avancerad busflygning” med snudd mot trädtopparna. Ibland använder de landsvägar att landa på, ibland något åkerfält som är tillräckligt hårt för att skumpa ned på. 

Artilleriflygets främsta uppgift är som sagt att leda elden från artilleriets pjäser. Från flygplanen har man förstås fin utsikt över skjutmålet.

Artilleriflygets främsta uppgift är som sagt att leda elden från artilleriets pjäser. Från flygplanen har man förstås fin utsikt över skjutmålet. Fast artilleriflygarna kan förstås inte cirkla där uppe i det blå för att observera granaternas nedslag. De måste hålla sig undan från beskjutning och det är bara under några sekunder de kan stiga upp från trädtoppshöjd till 150-200 meter. Sen gäller det att dyka igen.

Ibland följer eldledare från något markförband upp i flygplanen. Men för det mesta får föraren klara sig själv. Han är nämligen utbildad eldledare och skall kunna klara det jobbet samtidigt med navigering och själva flygningen.

Men artflyget kan naturligtvis användas till annat också. Det är inte för inte som det ingår i underrättelsekompaniet. Det får alltså hjälpa till med spaningsflygningar av olika slag.

 

”Spionförband”

  

003 Larsson står det på Lars-Göran Larssons namnbricka. Nej, han är ingen hemlig agent men chef för underrättelsekompaniet där artflyget ingår.

 

Underrättelsekompaniet, som tillhör A 7, är ju något av ett ”spionförband”. Förutom flygspaningen finns radar som kan lokalisera fiendens artilleri och granatkastare och där finns fotogrupper med högklassig utrustning för fotospaning.

Fast kompanichefen. A 7-kaptenen Lars-Göran Larsson, kallar inte sitt kompani för spionförband.
− Vi inhämtar vissa uppgifter, uttrycker han saken.

Till de uppgifterna hör också att kolla vädret, bland annat för de skjutande förband vissa atmosfärvärden. I vädertroppen finns radar till hjälp och en grupp meteorologer.
Flyget kräver naturligtvis också en mängd personal utöver piloterna. Man kan säga att förbandet är en flygplats i miniatyr med flygmekaniker, drivmedelspersonal och sjukvårdare. Men en detalj får de klara sig utan: söta flygvärdinnor…

  

Flygplutonen är en miniatyrflygplats ute i busken, kan man säga. Bland annat finns här flygmekaniker som Roland Olsson här på bilden. Han kollar en motor före en övning.

 

1) Det är en Fpl 61 C Scottish Aviation Bulldog model 101 

 
 
 

Flickorna blev fotograferade vid flottbesök i Visby

Gotlänningen 28/9 1977

 

 

Den här bilden är (1977) 50 år gammal och togs i samband med ett örlogsbesök i Visby hamn.

Många visbybor tog tillfället i akt att besöka fartygen och de här två visbyflickorna, Ninnie Jönsson och Greta Nilsson blev fotograferade ombord på pansarskeppet ”Drottning Victoria”.

 
 
 

”Jag ville inte ta emot pistolen av tysken…”

Gotlänningen 15/10 1977

Här syns det tyska bombplanet som landade på Mästermyr. Det var i stort sett oskadat och sändes efter någon månad hem till Tyskland igen. Henning Svensson, påpasslig fotograf i Hemse, tog den här bilden på myren sedan svenska soldater från Sproge kompani tagit hand om bevakningen.

  

Minns den exakta platsen för landningen

Av OLA SOLLERMAN

- Den tyske piloten riktade pistolen mot mig och vinkade mig närmare. Han bredde ut en karta på marken och frågade: Danmark? Finland?
- Då pekade jag på kartan och svarade: Gotland. han tittade länge på mig, trodde väl att jag ljög.
- Sen vände han på pistolen, tog den i pipan och räckte den åt mig. Men jag ville inte ta emot den…

Albin Hammarström, 63 år, och nu bosatt i Klintehamn, minns ännu tydligt söndagskvällen den 21 april 1940. Det var kvällen då tre tyska bombplan flög in över Gotland.

Ett av planen nödlandade i När och antändes av besättningen. Ett plan fortsatte ut över havet igen. Det tredje landade i Mästermyr där Albin Hammarström var den förste att ta emot tyskarna.

Många gotlänningar märkte flygplanen. Dels cirklade de länge över södra Gotland, dels släppte de sin last av bomber på isen mellan Karlsöarna och land. Det fick husen att skaka, fönster klirrade och dörrar sprang upp. Och det blev en extra, överraskande ljudeffekter för dem som satt och såg en krigsfilm på Klintebio!

 

Var det övning?

Om ni förra helgen såg Lars Krantz TV-film om tyskarnas nödlandning i Äppelbo i dalarna så minns ni lärarinnans reaktion. ”Gud hjälpe oss, nu har kriget kommit till Äppelbo”, sa hon.

Om tyskarnas landning på Gotland skrev en tidning så här:

När planet kretsade över sydöstra Gotland såg folk hakkorsen på planen och trodde då att det var någon slags övning.

I Dalarna gissade lärarinnan på krig, på Gotland trodde man att tyskarna var ute och övade!

En annan Gotlandstidning skrev att eftersom det verkade som om planen inte förberedde anfall gick inget flyglarm för att ej skrämma allmänheten i onödan.

 

Dålig information

Nej, folk skulle inte skrämmas i onödan, ändå lär flyglarm ha gått i Havdhem, När och Rone.

Folk skulle inte heller få information ”i onödan”. Militärbefälet på Gotland nöjde sig med följande korta kommuniké till pressen:

”Tre tyska krigsflygplan flögo i går omkring kl. 19.00 in över södra Gotland. Efter beskjutning av neutralitetsvakten nödlandade ett plan på Mästermyr och ett plan på Närslandet. Det senare antändes av sin besättning. Båda besättningarna äro omhändertagna av de militära myndigheterna”.

Tidningarna kunde dock få mer uppgifter från ”folk i trakten”. Men inget nämndes om planen träffats eller inte av det gotländska luftvärnet.
- Men planet i Mästermyr var inte träffat. Och vad jag vet besköts När-planet bara av en tvåpipig kulspruta vid Havdhem korsgata. Men den kulsprutan fick eldavbrott efter ett halvt band, berättar Albin Hammarström.

De tre planen var tvåmotoriga lätta bombplan av typ Heinkel 111. De flög in över Gotland öster om Klintehamn och kretsade länge på låg höjd över ön.

Ett av den fortsatte ut till havs igen i trakten av Faludden för att sedan nödlanda på Bornholm. Ett landade i Mästermyr och det tredje buklandade inte långt från Östervik i När. Där tände besättningen eld på planet så att bara stjärtpartiet och lite av vingarna återstod. Det ingick tydligen i instruktionen vid nödlandning. Också planet i Mästermyr var nära att brinna upp. Albin Hammarström såg hur tyskarna tände eld på ett slags pulver på ena vingen strax över bensintanken. Men svenska soldater hann släcka i tid.

Tyskarna berättade att de kom från uppdrag i Narvik där Hitler ännu hade besvär med norrmän och allierade. De tre planen skulle nu hem till Tyskland igen men hade kommit fel och tvingades landa på grund av bensinbrist.

En av tyskarna förklarade att de först trodde de landat på Sjælland i Danmark!

 

Albin Hammarström på Mästermyr där det tyska bombplanet landade och där han mötte den tyske piloten med dragen pistol och en karta. Han minns fortfarande den exakta platsen för landningen. Det var strax söder om myrvägen Hemse-Sproge och cirka en kilometer in från kustvägen mellan Hablingbo och Klinte.

 

Varför bomber?

Kom tyskarna verkligen från Norge? Varför fanns då ännu bomber ombord? Och hade de verkligen navigerat fel i det fina vädret? Det var frågor son tidningarna ställde.

Men några svar gavs inte till allmänheten. Myndigheterna och pressen teg i fortsättningen. Bara några bilder dök upp i tidningarna några dar senare.

I morgon kommer i TV en fortsättning på förra helgens program från Äppelbo. Lars Krantz berättar hur militär och myndigheter tiger om de tyska överflygningar och landningar som skedde under kriget. Det var lika tyst på Gotland.

Lars Krantz tar för övrigt upp händelsen på Gotland i den bok han gett ut i samband med TV-programmen. Boken heter som morgondagens program ”När tyskarna flög i luften”.

 

Rädd för hakkorset!

Lars Krantz berättar i boken hur bombplanet på Mästermyr fick lämna Gotland. Albin Hammarström från Klinte kan berätta hur det kom dit. Han var på den tiden korpral med placering vid Lindeberget och fick order att snabbt bege sig till landningsplatsen i Sproge. Han var först på plats.
Planet hade kommit norrifrån och tuschat kanalvallen. Det landade strax intill myrvägen mellan Hemse och Sproge, berättar han.

Visst blev jag rädd och vit om nosen när jag såg hakkorset bak på planet. Och ännu värre blev det när jag fick se piloten sätta på sig pistolhölstret och komma emot mig på åkern.

Jag fick visa honom var han landat och sen ville han ge mig pistolen. Men jag ville inte ta emot den och han återvände till sina kamrater i planet.
Nej, jag hade inte fått order att avväpna besättningen. Min enda instruktion var att med min hund bevaka besättningen – men jag fick inte släppa hunden, förklarar Albin Hammarström.

 

I tyskarnas knän

Albin Hammarström väntade bara på att fler skulle komma till platsen. Under tiden försökte tyskarna – en löjtnant, en korpral och två meniga – att gömma undan kartor och andra papper.

De grävde ner papperen i spåren som planet gjort vid landningen. Men de togs om hand senare, förklarar Albin Hammarström.

Sen kom en kompanichef med sitt folk till platsen. Men kaptenen var ”rund under fötterna”. Medan tyskarna visiterades viftade han i luften med en osäkrad pistol tills en underlydande fick säga till honom att säkra vapnet.
- Sen, under transporten i bil in till Visby, somnade kaptenen i tyskarnas knän, så full var han. Det var en skandal för det svenska försvaret, menar Albin Hammarström.

 

37 år efteråt.

Vad som sedan hände avslöjades inte i några tidningar. Först nu, 37 år efteråt, berättar Lars Krantz i sin bok vad som hände med planet på Mästermyr.

Det togs in till Visborgs slätt, reparerades och fick de tyska beteckningarna övermålade. Fyra tyska officerare hämtades sedan från ett läger i Växjö för att flyga hem planet till Tyskland igen. Eller som Lars Krantz avslöjar i sin bok tyska stridsflygplan skulle återlämnas till Tyskland igen, andra utländska stridsflygplan skulle tas omhand!

Hemflygningen ägde rum den 8 juni men i de gotländska tidningarna nämns ingenting om det. Tidningarnas enda rapport från Visborgsslätt den dagen gäller en lyckad lottafest där Visby amatörteater spelar ”Eliza stannar”.

Men det tyska bombplanet stannade inte. Det lyfte först från Visborgsslätt, sedan från Roma för att under eskort av två svenska jaktplan flyga hemåt mot Tyskland.

Att planet lyfte från Roma förklarar Helge Gahne i Björke. Planet kunde nämligen inte lyfta fulltankat från den korta startbanan vid Visborgs slätt.

Därför fick det flygas till Roma för att tankas full inför hemflygningen.

De officerare som flög hem planet hörde inte till de besättningar som nödlandade i När och Sproge. Vart de besättningarna tog vägen vet vi inte. Kanske sändes också de hem till Tyskland så att de kunde sättas in i kriget igen.

 

 

 

 

De tre bilderna härovan visar resterna av det förstörda flygplanet i När under bevakning av svensk militär. Bilderna togs av framlidne Karl-Gustaf Wessman från Roma som under den här tiden gjorde beredskap i Gammelgarn.

 
 
 
 
 
_________________________________________________________________________________________
                            

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper

                            
Till huvudsidan                    Kontakta sidansvarig