Föregående sida

Tidningsklipp 1983

 

Pansarinspektörens avskedsvisit på Gotland. ”P 18 kan aldrig läggas ned”

Gotlänningen 2/9 1983

 

 

Sveriges pansarinspektör i ”skottgluggen”, Björn Zickerman, pensionär om en månad, besökte i går P 18 för sista gången och talade optimistiskt om pansartruppernas framtid. Inte minst P 18 ligger väl framme. (FOTO: Tommy Söderlund)

 

Av ANDERS SJÖSTRAND

– P 18 ligger väl framme i jämförelse med landets övriga pansarregementen. Utbildningen fungerar bra och det är glädjande att renoveringen av ett 80-tal centurionstridsvagnar har kommit igång.

– Det viktigaste för P18 på sikt är att ersätta kp-bilarna – terrängbilarna med pansarkaross – med de modernaste pansarbandvagnar som finns på fastlandet. Möjligen har vi råd med det på 90-talet.

 

FRAMTIDSTRO

Efter 41 år som högste övervakare av landets pansarutbildning går Zickerman i pension den 30 september. Hans efterträdare på arméstaben i Stockholm blir överste Curt Hasselgren, chef för P 6 i Kristianstad och i mitten av 70-talet P 18-chef i ett par år.

Det är ingen sjunkande skuta utan ett vapenslag på uppgång och med framtidstro som Björn Zickerman nu lämnar, om man får tro honom själv.

– I dag ser det ljusare ut för pansartrupperna än till exempel på 70-talet, säger han. Med tanke på att tiderna är kärva och alla tre försvarsgrenarna – armén, flottan och flyget – har stora ekonomiska problem, måste vi vara nöjda med det gehör vi fått.

– Vi kan utveckla truppslaget på ett riktigt sätt. Vi har fått väsentliga frågor lösta, framför allt frågan om renovering och modifiering av stridsvagnar. Det kommer också att märkas här vid P 18.

 

FEL I AKTUELLT

TV-AKTUELLT påstod i onsdags (31/8 1983) att renoveringen av den svenska stridsvagnen S 103 blir uppskjuten. Men den uppgiften dementerar Björn Zickerman:

– Renoveringen genomförs planenligt med start 1985. Ett par år senare renoverar vi även pansarbandvagnarna. Renoveringen på hela stridsvagnsområdet kommer att kosta cirka tre miljarder kronor under en tioårsperiod.

– P 18:s stridsvagnar, centurion-modellen, har redan börjat renoverats vid Milo-verkstaden i Visby och även kp-bilarna skall renoveras. Den enda allvarliga bristen vid P 18 är, som jag ser det, att ni inte har pansarbandvagnar i stället för kp-bilar.

- Men pansarbandvagnarna kommer nog och i slutet av 90-talet lär det också vara dags för nya stridsvagnar över hela landet, nya modeller. Ett annat önskemål speciellt för P 18 är att utveckla simulatorsidan vid skjutningen, fortsätter Björn Zickerman.

 

GOD FÖRSVARSVILJA

P 18, som 1963 förvandlades från infanteri (I 18) till pansar, är det näst minsta av landets sju pansarregementen. Men ändå en förhållandevis stor krigsorganisation med en styrka på 500 man och ett lovvärt utbildningssystem, enligt pansarinspektören.

Björn Zickerman har haft för vana att besöka P 18 tre gånger om året. Han poängterar den goda försvarsviljan hos gotlänningen i gemen.

- Under mina 41 år i yrket har jag ofta kunnat konstatera att det finns tre områden i landet där försvarsviljan är högre än vanligt. Det gäller Gotland, övre Norrland och Skåne. I dessa utsatta landsändor verkar försvarsviljan vara inpräntad i folksjälen.

Innan Björn Zickerman tog farväl av P 18 passade han på att återstifta bekantskapen med en pensionärskollega. Närmare bestämt den gamla ”PVK-stridsvagnen”, som står som monument utanför Soldathemmet.

 

”DE FORO VIDA”

- Vi är nästan årsbarn. Pansarvärnskanonvagnen är av modell 1943 och jag blev pansarinspektör 1942, sa Björn Zickerman och skyndade iväg till vikingautställningen ”De foro vida”.

- Jag är mycket historieintresserad. Och för att förstå Gotlands strategiska betydelse måste man lära känna dess historia!

 
 

Fyra grabbar från Ganthem firade ”muck” hos fotografen

Gotlänningen 6/9 1983

 

 

1915 togs den här bilden av fyra glada grabbar från Ganthem som hade lagt av krigsmunderingen och klätt sig civila.

De firade dagen med att gå till Gardstens fotoateljé i Visby och blir fotograferade.

Från vänster står Sven Persson, Karl Dahlström och Arvid Söderberg och framför dem sitter Henrik Viman.

 
 
 

Inblåst på ”Benguela” hade bråttom till färjan

Gotlänningen 7/9 1983

 

Fick hämtas med helikopter

Det blev lite dramatiskt kring haveristen ”Benguela” utanför Klintehamn i går. En av de män som ska hjälpa till med bärgningen blev kvar på ”Benguela” i den hårda västliga vinden.

Flygvapnets räddningshelikopter ryckte ut och vinschade mannen ombord på helikoptern. Men problemen var inte slut med det.

Mannen son var i 45-årsåldern, hade bråttom tillbaka till fastlandet. Han måste till Nynäshamnsfärjan klockan 17.15. kontakt tog med besättningen på ”Visby” om man var beredd att hålla färjan någon minut för att 45-åringen skulle hinna med.

Helikoptern skulle då få landa på hamnområdet, men man föredrog i stället att låta färjan gå i ordinarie tid och sedan vinscha 45-åringen ombord på färjan.

Detta skedde vid hamninloppet innan färjan hunnit ut i den gropiga sjön. Allt gick väl och 45-åringen kunde återförenas med ”Benguelas” nya ägare som redan fanns ombord på ”Visby”.

Det finns nu ett litet hopp om att ”Benguela” ska kunna dras flott från grundet.

 

Inblåst på ”Benguela” — hämtad av helikoptern

 

 

I går eftermiddag hämtade räddningshelikoptern en man ombord på haveristen Benguela vid inloppet till Klintehamn. Här är en ytbärgare på väg ned för att hjälpa mannen som står på akterdäck. Mannen skulle med Nynäshamnsfärjan klockan 17.15. eftersom det var knappt om tid vinschades mannen en stund senare ombord på färjan vid inloppet till Visby hamn, ett par minuter efter det att färjan lämnat kajen.

 

Litet hopp att haveristen kan dras flott

 

Av PER NORDFELDT och KARL MELANDER (foto)

Lastfartyget ”Benguela” ligger där det ligger några hundra meter utanför Klintehamn. Men nu finns det åtminstone ett litet hopp om att båten kommer att tas loss från grundet. De nya ägarna Pauli och Christina Virtanen jobbar hårt för att kunna få båten flott.

I en vecka har de bott i Klintehamn. Varje dag har de varit ute på Benguela och jobbat.

– Just nu kan vi inte göra mer än att testa pumparna för att se om de klarar att ta hand om det vatten som båten tar in, säger Pauli Virtanen. Och det gör de.

 

200 TON HAVRE

Problemet är den stora mängd havre som ligger kvar i båten. De tidigare ägarna har tagit bort den del av havren som gick att använda. Resten, omkring 200 ton, ligger kvar under vattenytan.

– Jag skulle tro att det blir väldigt svårt att dra båten flott utan att först ta hand om havret, (sic) säger Pauli Virtanen.

Paret har gått in med en ansökan till naturvårdsverket om att få dumpa havren på sju meters djup i havet. Något svar har man inte fått på den ansökan än.

– Vi avvaktar länsstyrelsens besked innan vi fattar beslut, säger Ulf Bjällås på naturvårdsverket.

 

PRINCIPIELLT FEL

På länsstyrelsen i Visby kommer man att avstyrka ansökan.

– Vi är av den uppfattningen att omhändertagandet av havren inte är den stora frågan när det gäller bärgningen av ”Benguela”, säger länshälsovårdsinspektör Hans Eliasson. Men sett ur miljöskyddssynpunkt är det principiellt fel att bara slänga den i vattnet.

– Vi menar att det går att ta hand om havren på annat sätt, fortsätter han. Ägarnas ansökan gäller att dumpa havren på sju meters djup. Skall man göra det måste man använda sig av pråm och gör man det så kan man lika gärna ha iland havren.

Men paret Virtanen menar att det blir för dyrt. Det skulle kosta dem runt en halv miljon, om bortskaffandet av lasten skulle gå till på det sättet.

– Så vitt jag förstått så var vår ansökan ett misstag, säger Pauli Virtanen. Om vi kan rädda båten genom att dumpa havren, så behöver vi inte fråga någon om lov.

 

TAR ALLT SYRE

Ur miljösynpunkt är Hans Eliasson inte rädd för havren om den dumpas på sju meters djup.

– Då blir det fiskmat och det lär inte hända så mycket mer med den, säger man. Men skulle man dumpa där ”Benguela” ligger nu, på cirka 2,5 meters djup, då sätter de naturliga processerna igång, havren reagerar på vattnet och tar allt syre ifrån det. Det betyder att man får ett illaluktande vatten som går att jämföra med rutten släke. Inte så trevligt med tanke på närheten till Varvsholm.

Paret Virtanen köpte båten för 4 000 kronor utan att ha sett den. Lite av en chansning?

– Nja, vi hade hört oss för om i vilket skick den var, säger Christina Virtanen. Vi förstod att det skulle kunna gå att få ”Benguela” flott.

 

”SKAMFLÄCK”

Bärgningen av ”Benguela” har varit planerad i flera veckor nu men havren och vädrets makter har satt stopp för arbetet.

– Nu är det bara att hoppas att vädret blir bra under hösten, säger Christina Virtanen. Jag tror att alla är överens att det bästa vore att få bort båten.

Säkert är det så. ”Benguela” har legat där som en skamfläck sedan tidigt i våras. En mycket olämplig tidpunkt att gå på grund kan man tycka. Benguela har hela sommaren utsatts för plundringar. Båten är inte vacker anblick.

– Nästan allting är bortplockat, säger Pauli Virtanen. Allt av värde vill säga. Skriv att vi är beredda att betala hittelön för alla båttillbehör som kommer tillbaka. Till och med ratten är stulen.

 

 

Pauli och Christina Virtanen heter de nya ägarna till ”Benguela”. De väntar på bättre väder för att kunna sätta igång med bärgningsarbetet.

 

HELIKOPTERN HÄMTADE

På tisdagen när GT träffade paret i Klintehamn hade de ett annat problem att tänka på. En av de män som hjälpt dem ute på båten hade blivit kvar där. Den hårda blåsten gjorde det omöjligt för honom att komma i land. Räddningshelikoptern larmades och hämtade honom i går eftermiddag.

Eftersom mannen skulle med färjan till Nynäshamn klockan 17.15 och det var knappt om tid sattes mannen ombord på färjan ”Visby” i hamninloppet med hjälp av vinschen. Det var alltså en kort stund efter det att färjan lämnat kajen.

 
 
 

Orientering på natten inte lockande för öns militärer

Gotlänningen 9/9 1983

 

Av RUNE JACOBSSON och HANS BLOMBERG (foto)

För ett par veckor sen gick DM i nattorientering i Östergarn. Då var det många som var arga när de kom i mål. Det var för svårt var det allmänna omdömet.

I går kväll gick MDM i nattorientering i samma marker och på samma karta. Det var ingen, som vi hörde, som var besviken när de kom i mål. Det var ganska lätt var den allmänna meningen.

Pelle Karlsson, inblandad i banläggningen både i DM och MDM, hade inte gjort det allt för svårt för det 40-tal militära orienterare som ställde upp i MDM-natt.

– Det är ju flera B-klassare med i MDM, så det får inte vara för svårt, tyckte han.

Nattorientering är tydligen ingen lockande idrott en torsdagskväll för Gotlands militärer. Det var bara ett 50-tal anmälda och ett 10-tal kom inte till start. Kan det vara så att man inte kan nattorientera samma dag det serveras ärtsoppa i de militära matsalarna…

Eller var det ”Dallas” i TV som var för stark medtävlare…

●Max Magnusson, A 7, var favorit i H 21-klassen och han vann också klart. Segermarginalen blev över sex minuter. Efter honom kom Mikael Carlsson, P 18, men sen kom en rad FBU:are från Bro OK.

●Sven-Erik Johansson, MKG-stab, segrade i H 35, som hade lockat de flesta anmälningarna. Han vann med precis sex minuters marginal på Rolf Malmros, P 18.

●Erland Ljunggren, som här tävlade för FBU, är suverän natt som dag. Här vann han med över sju minuters marginal på Mats Bergvall, P 18.

●Sauli Jacobsson, Bro OK, blev gotländsk distriktsmästare i söndags på sin 50-årsdag. I går kväll, , då han tävlade för FBU, blev han militärmästare i H 50. Han startade sist och kom först i mål. Även här blev det en segermarginal på över sex minuter.

●Ulf Nilsson, Bro OK och A 7, startade sist i H 17-20 och var tvåa i mål i sin klass. Han slog tvåan Anders Bruhn med drygt två och en halv minut. I den klassen, de värnpliktigas klass, var det bara sex A 7-värnpliktiga anmälda…

 

 

Ulf Nilsson, Sauli Jacobsson och Håkan Jacobsson, samtliga Bro OK i civila sammanhang, i eftersnack över kartan. Ulf och Sauli vann sina klasser.

 

 

Max Magnusson, A 7, infriade sitt favoritskap i H 21 i MDM i nattorientering.

 

De bästa i MDM

H 50 (5 370 meter): 1) Sauli Jacobsson, FBU, 44.34, 2) Bengt Söderlund, P 18, 50.51, 3) Sven Larsson. MKG-stab, 53.52.

H 43 (5 445 meter): 1) Erland Ljunggren, FBU, 40.18, 2) Mats Bergvall, P 18, 47.25, 3) Nils Hallgren, MKG—stab, 49.37.

H 35 (7 320 meter): 1) Sven-Erik Johansson, MKG-stab, 47.29, 2) Rolf Malmros, P 18, 53.29, 3) Olle Gardell, P 18, 58.07.

H 21 (7 965 meter): 1) Max Magnusson, A 7, 55.07, 2) Mikael Carlsson, P 18, 61.19, 3) Thomas Blomér, FBU, 62.16, 4) Anders Blomér, FBU, 62.31, 5) Kjell Söderberg, FBU, 63.23.

H 17-20 (5 490 meter) 1) Ulf Nilsson, A 7, 42.07, 2) Anders Bruhn, A 7, 40,38, 3) Håkan Jacobsson, A 7, 52.45.

 

 

Som i gamla goda tider — alla orienterarna fick åka buss till startplatsen i Östergarn.

 
 
 

Är gotländsk flygare FÅNGE I SOVJET?

Gotlänningen 17/9 1983

 

 

Det var en gotlänning – Alvar Älmeberg – som flög DC 3:an som spårlöst försvann utanför Gotland den 13 juni 1952.

Hans son,  tror inte att fadern sköts ner av ryssarna. Han togs till fånga – och lever kanske ännu!

Det tror Roger Älmeberg i sin uppmärksammade bok ”Flygaren som försvann” som just kommit ut. Där berättar han om sin far och den så kallade Catalina-affären från 1952. Den ställer bara ännu fler frågetecken kring Alvar Älmebergs och hans besättning på det spionflygande planet.

Alvar Älmeberg hette tidigare Pettersson och kom från Västerhejde. Så sent som tio dagar före den ödesdigra flygningen var han hemma på Gotland några dagar för att hälsa på. Och det var meningen han skulle återvända hit på semester direkt efter flygningen.

— Jag hade redan bokat plats för honom — han skulle bo på Kneippbyn, minns systern Maria Andersson som bor i Vibble.

Boken har inga svar att ge.

 

Gotländske flygaren som försvann – lever han ännu i rysk fångenskap?

 

Av OLA SOLLERMAN

Den gotländske flygaren Alvar Älmeberg som flög den DC 3:a som försvann utanför Gotlands den 13 juni 1952 – lever han fortfarande i fångenskap någonstans i Sovjet?

– I varje fall tror jag att han överlevde den 13 juni, skriver hans son, journalisten Roger Älmeberg, vars uppmärksammade bok om Catalina-affären nu kommit ut.

Boken heter ”Flygaren som försvann” (Askelin & Hägglunds förlag) och försöker ge en bild av vad som hände den heta sommaren 1952 då först en spionflygande DC 3:a med åtta man försvann spårlöst över Östersjön och sedan ett Catalina-plan på spaning efter DC 3:an sköts ner av ryska Mig-plan. Dess besättning kunde dock rädda sig ombord på ett fartyg.

 

RETADE RYSSAR?

Några klara svar ger inte boken – i stället tycks frågetecknen hopa sig ännu tätare. Försvann planet verkligen vid Gotska Sandön som det officiellt heter – eller försvann det rakt ut från Östergarn? Den livflotte, som hittades vid Sandön, var den bara utplanterad?

Är det riktigt, som den mystiska, uppbrända dagboken antyder, att den gotländske piloten Alvar Älmeberg ville reta ryssarna genom att gå närmare ryska gränsen än (det) egentligen var tillåtet – och att ryssarna därför tappade tålamodet med det svenska spionplanet?

Själv tror Roger Älmeberg att DC 3:an var för dyrbar att skjutas ner av ryssarna som ville åt planets avancerade spionutrustning. Han tror att planet tvingades in till land och att besättningen togs omhand.

Uppgiften att besättningen skulle ha setts i olika fångläger i Sovjet och att flygplanet inte bara setts utan också fotograferats på rysk mark stärker hans tro.

 

OVISSHET

Men han får inte veta säkert. Lögner, motsägelser, inblandade som vägrar tala, handlingar som hålls hemliga eller är förstörda eller undangömda – allt bidrar till att Roger tvingas leva vidare i ovisshet. Precis som hustrur och andra anhöriga till de försvunna fått och får leva i ständig och ohygglig ovisshet.

Boken kan betraktas som något av ett nödrop, ett försök att få hjälp att få veta mer om vad som egentligen hände. Boken kan också ses som ett andningshål, en möjlighet att få ”skriva av sig” för en psykiskt stressad son som år efter år försökt förtränga bilden av sin far och det som hände fredagen den 13 juni 1952.

Boken är dessutom ett lärorikt exempel på hur militär och andra myndigheter i det heliga försvarets och säkerhetens namn kan få bedra och dupera en hel nation.

Om ”handlingen” i Roger Älmebergs bok verkar tunn, om han inte har så många besked att ge som man kanske hade hoppats – då är det knappast hans fel.

 

Var hemma på Gotland före flygningen

 

Av OLA SOLLERMAN

Så sent som 10 dagar före den ödesdigra flygningen 13 juni 1952 var DC 3:ans pilot Alvar Älmeberg hemma på Gotland för att hälsa på!

Han uppvaktade sin syster Maria i Vibble som nyligen fyllt 50. Och tillsammans med sin pappa Karl Pettersson la han blommor på sin mors grav i Västerhejde.

– Och det var meningen att Alvar skulle komma tillbaka till Gotland direkt efter den hemska flygningen. Han skulle hem på semester och bo med familjen på Kneippbyn. Jag hade redan bokat plats till honom, minns systern Maria som ännu bor kvar i Vibble.

 

 

Roger Älmebergs teori om var DC 3:an med hans far verkligen försvann. Inte vid Sandön, som det officiellt sägs, utan rakt utanför Östergarn. Strax intill pågick en stor sovjetisk manöver. Kartan hämtad ur ”Flygaren som försvann”.

DC 3:ans piloten av de åtta som försvann spårlöst — var alltså gotlänning. Han var född i Västerhejde den 11 september 1916. Han skulle ha varit – eller är – 67 år i dag.

Hans föräldrar hette Karl och Axelina Pettersson och fadern var rättare på Suderbys gård i Västerhejde. Själv fick Alvar – efter skolgång i Västerhejde skola – arbeta som lantbruksarbetare på Nygårds. Där var han i flera år, från 1930–1936.

  

  

Västerhejde skola i början av 20-talet. Längst bak framför trädet till vänster på bilden ses Alvar Pettersson, senare Älmeberg. 30 år senare blev han spionflygaren som försvann spårlöst över Östersjön. Lever han ännu. Bilden är från Roger Älmebergs bok om Catalina-affären.

Men han var tidigt intresserad av flyget och efter sin värnplikt vid flyget i Fårösund blev han antagen som volontär vid Roslagens flygflottilj. Som flygare bytte han efternamn och kallade sig Älmeberg.

Han gifte och bosatte sig på fastlandet men släppte aldrig kontakten med Gotland och släktingarna där. I dag är hans föräldrar sedan länge döda och hans två bröder har flyttat till Stockholm och Blekinge. Men systern Maria bor kvar i Vibble, gift med lantbrukaren Carl Andersson.

— Vad jag tror om Alvars öde? Jo, jag tror att min bror ännu lever som fånge, säger Maria idag.

Tiden innan den ödesdigra flygningen sommaren 1952 hade Alvar Älmeberg haft åtskilliga flygningar just till och kring Gotland, sjuktransporter till exempel, och en del andra uppdrag.

— Han brukade ibland flyga lågt över vårt hus i Vibble och hälsa genom att svänga med vingarna, berättar Torgny Andersson, marknadschef på Gotlandsresor och systerson till den försvunne piloten.

Alvar Älmebergs sista besök hemma på Gotland skedde i slutet av maj 1952. Sonen Roger berättar i sin bok så här:

”Den sista maj flög han över till Visby. Det var en kall eftermiddag. Han och farfar gick till kyrkogården vid Västerhejde kyrka och satte blommor på farmors grav.

Sedan åt familjen middag på gården vid Vibble efter det att pappa tagit en långpromenad i trakten. Kanske återupplivade han barndomsminnen och mindes barndomens höbärgningar och häståkningar. På de stora fälten ner mot Nygårds fanns numera traktorer som skötte plöjning och det övriga tunga arbetet inom jordbruket.

Hästarnas tid var förbi, precis som flygets barndom med samtal om zeppelinare och individuella flygarbragder.”

 
 
 

Heltidspräst för öns värnpliktiga

Gotlänningen 19/9 1983

 

Det föreslår utredare som talade på Soldathemmet:

 

Heltidspräst för öns värnpliktiga

 

Av BIRGITTA ANDERSSON

 

 

Tre huvudpersoner vid Soldathemmet på söndagen.  Från vänster ordföranden Lars-Eric Ericsson, husmor och allt-i-allo Anna-Lisa Enekvist och utredaren och föredragshållaren Per-Ola Larsson.

 

Per-Ola Larsson, Stockholm – utredare när det gäller andliga vården i försvaret – nämnde ord som utredningsraseri och utarmning då han talade om denna utredning vid Föreningen Visby Soldathems årsmöte på söndagen. Per-Ola Larsson är från början präst. Men sitt vardagliga yrke har han numera som avdelningsdirektör i Stockholms fögderi, när han inte ingår i statliga utredningar. Först den om andliga vården för försvarsdepartementet och just nu en om folkbokföringen för finansdepartementet.

  Redan i begynnelsestadiet fick utredarna för andliga vården klart att de inte fick komma med idéer som kostar pengar. När Per-Ola Larsson gjort intervjuer med många, många värnpliktiga kom fram till att det verkligen behövdes fler präster inom svenska försvaret. Präster, som lärde känna de värnpliktiga och som kunde ta sig an deras livsåskådningsfrågor. Men i intervjuerna framgår att grabbarna vill prata med en präst de känner.

 

 

Soldathemmets årsmöte började redan utanför i solskenet. Där spelade regionmusiken.

 

SVERIGE ”U-LAND”

Om man jämför med utlandet är Sverige ett u-land när det gäller militär själavård.

– Visserligen kan man fråga om det är kyrkans uppgift att stärka försvaret eller att nedrusta för fred, sade Per-Ola Larsson. Men i vårt neutrala land måste vi ha försvar och då måste det också ha en fungerande själavård. Tyvärr är den militära miljön utarmad när det gäller kristendom. Många kristna gör inte värnplikten.

Per-Ola Larsson och hans utredning föreslår en omfördelning av kyrkans präster så att det skulle bli en heltidspräst på cirka 2 000 värnpliktiga. Det skulle betyda en tjänst på Gotland. Eller 22 tjänster i hela Sverige. Därav skulle Svenska kyrkan bestå med två tredjedelar och frikyrkorna med en tredjedel. Alltså en omfördelning i varje stift så att man till exempel på Gotland kunde få en heltid hos militären.

Men förre ärkebiskopen Olof Sundby var, när han skrev remissvar på utredningen, inte beredd att göra denna omfördelning. Inte heller Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund var positiva till förslaget.

 

STÖRSTA SOLDATHEM

Han kom in på de sociala relationerna och förklarade att man på Soldathemmet i Visby – som är landets största – känner sig hemma under värnplikten. Det finns studier, motion, servering och annat. Lika naturligt skulle det vara med en präst som deltog där.

Ärkebiskopen vill ha fortsatt utredning.

- Hur mycket skall man utreda? Ett utredningsraseri har utbrutit i Svenska kyrkan, sade Per-Ola Larsson. Nej, ta itu med saker istället för att utreda. Gör försöksområden. Testa!

Han framhöll att de kristna samfunden kan göra mycket på soldathemmen även om det är mer ”inne” att jobba med freden – längre bort!

Eftermiddagen inleddes med att regionmusiken spelade, sedan hälsade föreningens ordförande, Lars-Eric Ericsson, välkommen och landshövding Lars Westerberg talade. Han nämnde soldathemmet i Visby som ett hem för de värnpliktiga från fastlandet och framhöll då särskilt Anna-Lisa Enekvist som en verkligt fin reservmamma. Hantalade om det militära som ett inslag i samhällsbilden på Gotland och om dem som har fast jobb i det militära. Han kom då in på dem som inte har något jobb och särskilt ungdomsarbetslösheten. När det gäller Gotland finns inte bara lantbruket utan också kvalificerad teknologi på Cementa, Ericsson med flera. Men volymen som ger sysselsättning saknas.

 

 GENERALS-TACK

Generalmajor Lars-Eric Wahlgren avslutade med att tacka alla som bidrar till Soldathemmets verksamhet. Han förklarade att Soldathemmets anda bidrar till att sprida en kristen etik, som innebär goda seder bland de värnpliktiga.

När personalen tackades vid förhandlingarna kunde man också presentera en ny anställd, nämligen Stefan Johansson, som blivit fritidsledare på halvtid. Han gjorde värnplikten här i fjol.

Under året som gått har personalen som var anställd i Soldathemmets motionsavdelning själva övertagit verksamheten och arrenderar den från och med november i fjol.

De avgående i styrelsen, Einar Wettersten, Gösta Hägg, Rune Olsson, Kerstin Gottberg, Seved Tammergård och Lars-Eric Ericsson omvaldes liksom suppleanterna Rolf Bengtsson, Yngve Paulin, Gustav Södergren, Sylve Bergström och Helene Rondahl omvaldes och Lars Alvinge nyvaldes efter Sven Johansson som undanbett sig omval.

Till revisor omvaldes Per Ernst Eriksson och nyvaldes Gunnar Klingvall.

 
 
 

På vakt medan TV sände

Gotlänningen 22/9 1983

 

 

Samtidigt som Magasinet i går kväll (21/9 1983) direktsände sitt andra program om gränstvisterna i Östersjön från Militärkommandostaben på Visborgs slätt stod örlogskapten Veljo H. Pärli i ett angränsande rum och följde de sovjetiska manövrerna ute på havet på sin radarskärm. De ryska ubåtarna har redan utforskat den gotländska kusten, sa örlogskaptenen, som en förklaring till varför det är så lugnt utanför den gotländska kusten för tillfället.

Som ensam kvinna och gotlänning satt Ulla Pettersson från Öja med i studion i går. Hon sa att gotlänningens känsla av inte vara riktigt fullvärdig medlem i Sverige förstärks om politikerna ger upp mittlinjekravet i Östersjön.

 

Generalen i TV: Vår nattsömn är god

 

  

Förre utrikesministern Ola Ullsten, Ulla Pettersson, Öja, och militärkommandochefen Lars-Eric Wahlgren inför Magasinets andra direktsändning från Gotland om gränsproblemen i Östersjön.

 

Ulla från Öja rädd för att politikerna släpper mittlinjen

 

Av SVEN ERIC ERICSON och TOMMY SÖDERLUND (foto)

De är stela i kroppen men skjuter bra, sa generalen, betraktade en hemvärnsman från Lau.

Förra året fick hemvärnet pris som Sveriges bästa och i gårdagens Magasinet, som direktsändes från Visby, cyklade hemvärnet från Lau till sina försvarspositioner. En cykeltur som inte tar mer än tre minuter om kriget kommer.

– Man har kanske en känsla av att moderniteten inte är riktigt tipp-topp, sa generalen, Lars-Eric Wahlgren, som fick frågan om han kunde försvara sitt område, Gotland.

Bredvid honom, i den direktsända MKG-studion på Visborgs slätt, satt den enda kvinnan och gotlänningen i församlingen, Ulla Pettersson från Öja.

Det kom ett telefonsamtal till jobbet tidigare på dagen och en röst undrade om hon kunde ställa upp i Magasinet senare på kvällen och berätta hur gotlänningarna upplever hotet från Öster och diskussionerna om gränsdragningen i Östersjön.

 

ELDEN I BALTIKUM

Tidigare i programmet hade Gunhild Bolander i ett bandat inslag talat om sin rädsla österut. En rädsla som grundlades i ungdomen när hon från Gotland såg skenet på himlen från brinnande städer

i de baltiska staterna och hörde kanonmullret från sjöslagen i Östersjön.

Ulla Pettersson, 30 år, har inga sådana minnen utan tryckte i stället på gotlänningens känsla av mindervärdighet, känslan av att kanske inte vara en riktigt fullvärdig medborgare i den svenska statsbildningen.

En känsla som måhända förstärks om politiker från det fasta landet börjar ge avkall på mittlinjekravet i Östersjön i förhandlingarna med Sovjet.

– Det är en generationsfråga, trodde Ulla, när hon efter programmet tillfrågades om skillnaden mellan hennes och Gunhild Bolanders inställning till gränsdragningen och ryssar.

 

GLÖMDE HÄLSA HEM

Hon fick inte prata länge i programmet, någon minut, där hon satt bland idel TV-proffs som moderaten Carl Bildt och förre utrikesministern Ola Ullsten.

Men det gjorde inget, hon sa det hon ville få sagt. Det enda hon ångrade var…

– … att jag glömde hälsa hem till Vamlingbo, sa Ulla från Öja.

 

 

Det var roligt att få vara med, men jag glömde att hälsa hem till Vamlingbo, sa Ulla från Öja efter programmet.

 

SOVER GOTT

Några större motsättningar mellan de medverkande framkom inte under programmets gång, även om det lät litet motsägelsefullt när Ola Ullsten att det farligaste av alla vägar som Sverige kunde gå var att bli vän med Sovjet och militärkommandochefen kontrade med:

– Ryssarna är ganska schyssta, vårt umgänge ute till havs är ganska lugnt så vi sover gott om natten.

Kvällens med diplomatiska svar om gränsdragningen lämnade utrikesminister Bodström från sitt tjänsterum i Arvfurstens palats i Stockholm.

– Gränser är viktiga, sa utrikesministern.

 

LÅNGT VIKTIGARE

En av anledningarna till att Magasinet satsade på två direktsända program från Gotland om gränstvisterna med Sovjet och med Danmark var för att få proportion på problemen.

– Gränstvisten med ryssarna i Östersjön är långt viktigare och har långt större konsekvenser än konflikten med Danmark, sa programledaren Christer Pettersson.

Han ville inte medge att proportionerna förryckts i övriga massmedia, men slutsatsen är inte långt borta.

– Det är viktigt att vi håller liv i den här debatten, sa Ulla Pettersson innan hon gick hem.

 
 
 

De hade kökskommendering på I 27

Gotlänningen 26/9 1983

 

  

Den här gamla bilden har Karl Hallin, Sorby, Stenkyrka skickat in. Den är tagen 1926 i köket på I 27 – numera P 18.

Karl Hallin låg på nionde kompaniet år 1926 och den här dagen skulle man hjälpa till i köket. Karl Hallin står som andre man från höger med kniv i handen. Kompanichef var kapten Snöbohm.

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
_________________________________________________________________________________________
                            

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper

                            
Till huvudsidan                    Kontakta sidansvarig