Föregående sida

Tidningsklipp 1997

 

En död, en svårt skadad

 Militärfordon från FMB fattade eld efter krock mot träd i Hejnum

Gotlands Tidningar 22/4 1997

  

 

En värnpliktig från FMB omkom vid 15-tiden i går (21/4 1997) vid Rings i Hejnum. En militär terrängbil med två värnpliktiga gick av vägen och krockade med en tall. Bilen fattade eld och en av de båda värnpliktiga kunde inte räddas.
Den andre fördes med ambulans till Visby lasarett med allvarliga krock- och brännskador. Efter undersökning skickades han vid 21-tiden i går med helikopter till brännskadekliniken i Linköping.

 

Olycksorsaken ännu oförklarlig

 

 

Polisen gjorde direkt en första undersökning av olycksplatsen, men har ännu inga teorier om hur olyckan skett. Teknisk personal kommer nu att göra en undersökning av olycksbilen.

Terrängbilen med de båda värnpliktiga fattade omedelbart eld vid kollisionen med tallen. De två värnpliktiga i den efterkommande bilen gjorde en stor insats för sina kamrater, men lyckades bara få ut en av de två värnpliktiga.

 

 

En olycka med dödlig utgång inträffade vid 15-tiden i går eftermiddag vid Rings i Hejnum. En militär terrängbil med två värnpliktiga gick av vägen och krockade med en tall. Bilen fattade genast eld och en av de båda värnpliktiga kunde inte räddas.

Den andre fördes med ambulans till Visby lasarett med allvarliga krock- och brännskador. efter undersökning skickades han vid 21-tiden i går med helikopter till brännskadekliniken i Linköping.

Det var vid en rutinmässig fordonsutbildning i terrängbil 11 som olyckan inträffade. En kolonn med åtta bilar som utgått från 2:a batteriet vid Marinbrigaden i Fårösund var på väg tillbaka när plötsligt bil nummer tre i kolonnen gick av vägen i en vänsterkurva vid Rings mellan Tingstäde och Hejnum.

Bilen gick av på vänster sida och krockade med en grov tall som står nära vägbanan. Vilken hastighet som hölls vid olyckstillfället gick inte att få svar på under måndagskvällen.

 

100 meters lucka

Bilarna körde med 100 meters lucka och när den fjärde bilen kom fram till olycksplatsen hade olycksbilen redan fattat eld och lågorna slog ut under bilen.

De värnpliktiga i den efterföljande bilen gjorde en heroisk räddningsinsats, med risk för eget liv, men lyckades bara få ut en av de skadade ur det brinnande inferno som uppstod. Passageraren gick inte att få ut ur bilen, eftersom dörren var demolerad.

Även de två värnpliktiga som stod för räddningsförsöket ådrog sig rökskador i andningsvägarna, och en av dem fick kvarstanna på Visby lasarett under natten för observation.
Både räddningstjänsten i Slite och Visby kallades till platsen, men kunde inte göra något för den person som omkom vid olyckan. De övriga tre fördes till Visby lasarett.

 

Inga teorier om olyckan

För den skadade föraren är läget mycket allvarligt. Dels har han fått skador vid kollisionen med tallen, dels har han fått allvarliga brännskador. vid 21-tiden i går fördes han med hjälp av helikopter till brännskadekliniken vid lasarettet i Linköping. Personal från FMB och någon värnpliktig kamrat till den skadade kommer att resa till Linköping redan i dag på morgonen.
Polisen har ännu så länge inga teorier om hur olyckan skett.
− En inspektion av vägbanan vid olycksplatsen ger inget besked. Den krockade bilen kommer nu att undersökas av teknisk personal, uppger BC Larsson vid Visbypolisen.
− Rent allmänt kan sägas att terrängbil 11 har ett dåligt krockskydd vid frontalkollision. Den aktuella bilen är just nu säkrad och inlåst tills den tekniska undersökningen är klar, säger BC Larsson.
Alla de fyra värnpliktiga kommer alla från fastlandet och började sin grundutbildning vid FMB i februari i år. Den omkomne är hemmahörande i Stockholm och den svårt skadade kommer från Finspång.

 

TEXT: BENG VALENTINSSON

FOTO: TOMMY SÖDERLUND

GRAFIK: DAGE ERICSSON

 
 
 

Värnpliktig dog efter avåkning vid Tingstäde

Gotlands Allehanda 22/4 1997

En 19-årig värnpliktig från Fårösunds marinbrigad omkom, och en 21-årig värnpliktig skadades svårt, vid en bilolycka som inträffade vid 15-tiden i går. Den svårt skadade, som körde bilen, fördes i går kväll till Linköpings lasarett för vård på brännskadeavdelningen. Den omkomne var passagerare i bilen.

Olyckan inträffade i närheten av Tingstäde träsk på vägen mellan Hejnum och Tingstäde. Av okänd anledning körde bilen av vägen, snett ner i ett dike och krockade med en stor tall. Bilen fattade eld. Värnpliktiga i en efterföljande bil lyckades få ut föraren. Men den värnpliktige som var passagerare brann inne.

Orsaken till olyckan är inte känd. Den omkomne, vars anhöriga ännu inte är underrättade, var från Stockholmsområdet. – Den svårt skadade föraren är från Finspång.

 

Svår olycka vid Tingstäde träsk: En värnpliktig omkom under övningskörning i bilkolonn

En dödsolycka inträffade vid 15-tiden i går vid Tingstäde träsk i samband med att värnpliktiga från Fårösunds marinbrigad övade kolonnkörning med terrängbilar och lastbilar.

En 19-årig värnpliktig från Stockholmsområdet omkom och en 21-åring från Filipstad, blev svårt skadad. De båda färdades i den bil som låg först bland åtta bilar, då olyckan inträffade.

Av okänd anledning gick bilen av vägen, snett ner i ett dike och krockade mot en mycket kraftig tall.

Det blev en våldsam smäll och bilen fattade eld. Två värnpliktiga i närmast efterföljande bil skyndade fram och försökte först få upp högerdörren men misslyckades. Den vänstra dörren, vid förarplatsen var öppen och de lyckades få ut föraren.

Men passageraren fick man inte ut. Han brann inne. Anhöriga är ännu inte underrättade.

Föraren, som är från Finspång, fördes till Visby lasarett med svåra trafik- och brännskador. I går kväll flögs han till Linköpings lasarett för vård på brännskadeavdelningen där.

 

Övningskörde

Det var alltså övningskörning i kolonn som pågick när olyckan inträffade. De värnpliktiga ligger sedan tre månader inne på motorutbildning vid andra batteriet på Fårösunds marinbrigad, FMB.

Åtta fordon, terrängbil 11 och lastbilar, körde i kolonn från Hejnum i riktning mot Tingstäde.

De befann sig cirka en kilometer från kyrkan i Tingstäde, när den första bilen i kolonnen, en terrängbil 11, av okänd anledning plötsligt körde av vägen snett ner i diket och mot en mycket kraftig tall. Enligt polisen har man inte kunnat finna några bromsspår.

När man kör i kolonn så kör man med 100 meters avstånd mellan fordonen. I varje bil finns två värnpliktiga. De turades om att övningsköra. När de två värnpliktiga i bilen närmast efter olycksbilen, såg vad som hänt, skyndade de sig fram. Då hade olycksbilen fattat eld och det brann också under bilen.

De lyckades få ut föraren men inte passageraren. En av de värnpliktiga blev i samband med räddningsarbetet lindrigt bränn- och rökskadad och fördes även han till Visby lasarett. Enligt Anders Berlin, pressofficer vid FMB, så vill denne värnpliktige inte åka hem utan tillbaks till FMB i dag.

Kjell Guy

 
 
 

Tekniskt fel på fordonet kan ha orsakat olyckan

Gotlands Allehanda 23/4 1997

Vid tisdagens bilolycka mellan Tingstäde och Hejnum var den värnpliktige 21-åringen Jonas Gredenmo från Stockholm som förolyckades.

De anhöriga är underrättade.

För den 19-årige Fredrik Martinsson från Finspång som skadades svårt vid olyckan, rapporterades i går förmiddag läget vara stabilt. 19-åringen har fått 30-procentiga brännskador och skador på ett ben.

En av de lätt rökskadade värnpliktiga som deltog i räddningsarbetet, fick under gårdagen lämna lasarettet efter en natts observation.

På torsdagen skall experter från Försvarets materielverk och polisen undersöka det kraschade det kraschade och nedbrunna olycksfordonet, en terrängbil typ 11. Olycksorsaken kan möjligen vara ett tekniskt fel på fordonet.

 

Tredje militära olyckan i år med dödlig utgång

19-årige Fredrik Martinsson från Finspång, som skadades när en terrängbil körde av vägen vid en militär övning på Gotland på måndagen, har omfattande och allvarliga skador. Det meddelade läkarna vid Linköpings lasarett i en bulletin på tisdagsförmiddagen.

Vid olyckan började bilen brinna och 21-årige Jonas Gredenmo från Stockholm, som satt på passagerarplats, omkom.

Den överlevande värnpliktige opereras under tisdagen för sina brännskador och för en allvarlig brännskada.

I en tidigare bulletin under natten betecknades 19-åringens tillstånd som stabilt och icke livshotande. Han har fått 30-procentigabrännskador.

Olycksoffren tillhörde andra batteriet vid Fårösunds marinbrigad (KA 3). De skulle på måndagseftermiddagen i kolonn öva landsvägskörning med terrängbil.

Vid Tingstäde körde olycksbilen av okänd anledning av vägen och krockade med en stor tall. Bilen fattade omedelbart eld. Andra värnpliktiga lyckades dra ut 19-åringen ur bilen, medan hans kamrat blev kvar eftersom det inte gick att öppna bildörren.

 

Vårdas i Linköping

Svårt brännskadad fördes 19-åringen med flyg till brännskadeavdelningen vid Linköpings lasarett där han nu vårdas.

En värnpliktig brännskadades lindrigt under räddningsförsöken.

Kolonnen körde i cirka 40 km/tim och vägbanan var torr.

Militära och civila brandexperter ska på torsdagen undersöka bilen närmare för att försöka utröna orsaken till dikeskörningen och branden.

Bengt-Christer Larsson vid Visbypolisen räknar med att det tar några dagar att få klarhet i vad som ligger bakom olyckan.

 

Krisgrupp tillsatt

FMB:s krisgrupp har nu trätt in och soldater och befäl var i går samlade för krissamtal med regementschef, brigadpastor och sjukvårdspersonal. Familjerna till den omkomne och de två skadade, kommer så långt möjligt är, också att stödjas av förbandet.

Under ledning av brigadpastorn, samlades i går eftermiddag värnpliktiga och befäl från FMB åter vid olycksplatsen för en kort minnesstund.

Måndagens olycka vid Tingstäde träsk, var den tredje militära dödsolyckan i år.

 

Sköt sig själv

Tidigare i år dog en värnpliktig från NB 21 i Sollefteå, sedan han av misstag skjutit sig själv med fyra skott från en AK 5:a. En värnpliktig från KA 1 i Vaxholm förolyckades också i år, efter en alltför snabb fri uppstigning från en dyktank på 18 meters djup.

 
 
 

De sörjer sin döde kamrat

Gotlands Tidningar 23/4 1997

 

Stillsamhet och tröst genomsyrade den minnesstund som i går kväll (22/4 1997) hölls för den 21-årige värnpliktige Jonas Gredenmo från Stockholm som i måndags eftermiddag omkom vid olyckan i Hejnum.
På plats fanns värnpliktiga kamrater, befäl från FMB och brigadpastor Agneta Serck, men även en del anhöriga som redan hunnit till Gotland.

Facklor tändes och plutonvis lade alla kamrater och befäl ner var sin röd ros på platsen för olyckan

Minnesstunden, som ackompanjerades av fårfåglarnas sång, ingick som en naturlig del i det krisarbete som inletts vid FMB i Fårösund.

Minnesstunden avslutades med några ord och psalmsång, ledda av brigadpastor Agneta Serck.

   

En minnesstund på olycksplatsen

 

 

I går kväll hölls en stillsam minnesstund vid olycksplatsen i Hejnum, där den 21-årige värnpliktige Jonas Gredenmo från Stockholm omkom och den 19-årige Fredrik Martinsson från Finspång fick allvarliga skador i måndags eftermiddag.

Plutonvis lade den omkomnes värnpliktiga kamrater från FMB, befäl och några civila ner var sin röd ros på platsen.

  

Många av de värnpliktiga och befälen från FMB i Fårösund är tagna efter den olycka som inträffade i måndags eftermiddag då en värnpliktig dog och en skadades svårt. Även några av de närmaste anhöriga har rest till Gotland och Fårösund för att få vara med och bearbeta den chock och sorg som just nu råder.

En professionell briefinggrupp har bildats med befäl från FMB, som redan är utbildade, och en grupp från KA 1 i Stockholm som nu får rycka in och hjälpa till i Fårösund. Några i gruppen har utbildats för att hjälpa till i FN-sammanhang och de kommer att finnas på plats åtminstone denna vecka.

Alla värnpliktiga, med något enstaka undantag, finns kvar på FMB och de kommer gemensamt att bearbeta sorgen och saknaden där.

 

Minnesstund

Ett led i detta var den minnesstund som hölls i går kväll på olycksplatsen i Hejnum. De värnpliktiga bussades i tre bussar från Fårösund tillsammans med befäl, brigadchef och de anhöriga som kommit till Gotland.

Brigadchef Tommy Jonsson och utbildningschefen Johan Jigström tände facklor på plats och plutonvis lade sedan kamraterna ner en röd ros på platsen. Det var mycket stillsamt, bara fågelsången bröt då och då tystnaden.

Brigadpastor Agneta Serck avslutade med tröstande ord ur bibeln och gemensamt sjöngs en psalm. Efter en privat stund, ensamt eller i grupper, bussades sedan de värnpliktiga till FMB.

 

Läget stabilt

Den allvarligt skadade Fredrik Martinsson från Finspång kom redan under måndagskvällen till brännskadekliniken i Linköping. Enligt rapporter är brännskadorna 30-procentiga och läget rapporteras som stabilt och man förberedde under tisdagen operation av brännskadorna i benet som han ådrog sig vid olyckstillfället.

Anhöriga finns på plats på universitetskliniken på Linköpings lasarett, liksom befäl och en kamrat från FMB. Även personal från I4/Fo41 biträder i kontakterna med de anhöriga.

 

Krisgrupp samlades

Förbandets krisgrupp har trätt in och soldater och befäl har under tisdagen varit samlade för krissamtal med regementschef, brigadpastor och sjukvårdspersonal.
Krissamtal med den värnpliktige som räddat den svårt brännskadade Fredrik Martinsson ur bilen och som kvarlåg på lasarettet i Visby för observation av de rökskador han ådragit sig, fortsatte under tisdagen efter utskrivningen från lasarettet. Även hans föräldrar finns på plats på Gotland.

De värnpliktiga som på måndagen deltog i förarutbildningen då olyckan inträffade ryckte in den 3 februari och de kommer att mucka i oktober.

FMB kommer att genomföra en egen utredning om orsaken till olyckan, men det är polisen i Visby som står för det officiella utredningsarbetet. Under torsdagen kommer troligen den terrängbil som användes vid olyckstillfället att undersökas av teknisk personal.

 

TEXT: BENG VALENTINSSON

FOTO: TOMMY SÖDERLUND

 
 
 

Bildnotisen / Tommy Söderlund

Gotlands Tidningar 23/4 1997

 

 

VISBY, Hamnterminalen, tisdag klockan 16.42: En äldre kvinna konstaterar lugnt att ännu en last med repgubbar från Sveriges alla hörn just anlänt med färjan.

 
 
 

Fortsätter i dag att undersöka olycksbilen

Gotlands Allehanda 25/4 1997

Utredningen av dödsolyckan i Tingstäde tidigare i veckan där en värnpliktig omkom och en skadades svårt, fortsätter i dag.

Polisens tekniker sökte i går efter förklaringar till olyckan, dels på platsen där bilen svängde av vägen och kraschade mot ett träd, dels inledde man undersökningen av den brandskadade terrängbilen.

 
 
 

”Kriget” flammade upp på ön

Gotlands Allehanda 26/4 1997

 

Den här pangbilden är tagen bara några hundra meter från Ganthems kyrka i går (25/4 1997) eftermiddag. Då rasade ”kriget” där. Ett kompani från MekB 18 på slutövning hade fått uppgiften att anfalla mot en luftlandsatt fiende och det var en operation som lyckades väl. I dag avslutas MekB 18:s slutövning och soldaterna kan sedan koncentrera sig på avrustning och muck.

 

 

Dagen då kriget kom till Dalhem

 

Här släpps ingen över bron. Fredrik Larsson, Visby

 

Våra pojkar avgick med segern – igen

I går kom kriget till Dalhem med omnejd.

Sverige befann sig sedan tidigt på morgonen i krigstillstånd och den lede fienden visade stort intresse för det aktuella området av Gotland.

Fiendesoldaterna landsattes både med landande helikopter och i form av fallskärmsjägare.

Fienden hade dock inte mycket att sätta emot när våra pojkar understödda av artillerield kom rullande i sina pansarbandvagnar.

 

MekB 18-soldaterna höll till i tätorten Dalhem, vilket framgår av närheten till kyrkan på bilden.

 

David Börstad, prästen i Dalhem, dök plötsligt upp hos en av plutonerna och överlämnade en kasse med bullar, kakor, kyrkobeskrivning och vykort. Mottagare var fänrik Magnus Dahlström.

 

Efter snabb framryckning med pansarbandvagnarna kunde skyttesoldaterna göra avsittning och rensa terrängen.

 

I dag har troligen allt återgått till det normala i Dalhem med omnejd.

Allt handlade givetvis om övning. I det här fallet var det en del av MekB 18:s slutövning.

 

Det hela föreföll att ha gått ganska lugnt till.

En och annan påstod sig ha sett stridsvagnar, men det berodde nog på felbedömning. För ett otränat öga är kanske inte skillnaden mellan stridsvagn och pansarbandvagn så stor.

  

Fallskärmsjägare

Vid 13-tiden i går (25/4 1997) landsattes fallskärmssoldater i myren mellan Dalhem och Hörsne-G hem. Att de var misstänkt lika fallskärmshopparklubbens mannar har sin helt logiska förklaring.

Fyra flygplan svepte och ut hoppade soldater, som ganska snabbt singlade till marken, vecklade ihop sina skärmar och försvann in i skogen. Vi såg sex fallskärmssoldater men kan livligt föreställa oss att de i spelet skulle föreställa betydligt fler.

Dessa fallskärmssoldater blev av allt att döma inte så gamla på gotländsk jord.

De observerades och ett kompani som befann sig i Buttle-trakten beordrades att genomföra ett anfall mot den terräng där fienderna befann sig.

 

Inte störande

Vid 14-tiden genomfördes detta anfall och det blev en synnerligen livlig stund med mycket löspluggsknallande i terrängen. Fienderna, som igenkändes på sina blå overaller, kan inte ha haft en chans.

En del av förmiddagens småstrider genomfördes i eller i närheten av tättbebyggt samhälle. Förhållandet mellan militär och civila tycktes inte ha tagit minsta skada av detta förhållande.

Erik Holmberg vid Prästgården såg glad ut trots att han hade fått hela sin gård invaderad av en pansarskyttepluton, som hade slagit upp sitt tält i närheten av ladugården.

Den militära verksamheten störde inte. Möjligen var det så att de militära blev litet störda av den civila verksamheten. Om tuppens galande kan kallas civil verksamhet så var det utan tvekan så.

-De började gala vid två-tiden på natten, berättade plutonchefen fänrik Magnus Dahlström, Visby.

Enda orosmolnet för Erik Holmberg gällde den lilla svanslösa katten.

Hon hade av allt att döma sprungit till skogs med anledning av den militära ockupationen av hennes revir.’

I dag är hon nog tillrätta igen.

 

Davids bullar

Den dahlströmska plutonen: Cesar Quintus på radiospråk, bör han lämnat gården intill kyrkan med förhöjd stridsmoral. För visst är det väl så att bullar och kakor har en höjande effekt?

Rätt som det var kom nämligen en man med raska steg och en papperskasse i handen på besök.

-Det är jag som är prälle här, presenterade han sig.

De flesta förstår då att det var David Börstad. Med sig hade han assistenten Jeanette Leino.

I kassen hade han en plutonsuppsättning bullar och kakor och dessutom varsitt kuvert till mannarna innehållande en beskrivning av kyrkan samt några vykort.

Detta med någon form av uppmuntran och uppmärksamhet tillhör traditionen när militären kommer i närheten av Prästgården.

Finns det möjlighet så brukar det ordnas korum i kyrkan också men det hanns inte med den här gången.

MekB 18:s slutövning fortsätter även i dag. Sen kan soldaterna inrikta sig på avrustning och muck.

  

Uppe med tuppen fick en del av soldaterna vara i går, i synnerhet de som övernattade intill en hönsgård med tre morgonpigga hanar.

 

KRIGSTEXT: Roland Ohlsson

KRIGSFOTO: Mats Hemlin

 
 
 

Första storövningen med nytt digitalt observationssystem

Gotlands Allehanda 28/4 1997

 

 

Den första storövningen med försvarets luft- och markobservationssystem, Lomos, genomfördes i helgen. Totalt deltog 450 personer på Gotland samt Östergötland, Södermanland och nordöstra Småland.

Det nya digitala systemet gör det möjligt att från knapptelefoner ringa in kodade meddelanden direkt till en persondator i en observationslokal.

På Gotland fanns 85 personer från fyra frivilligorganisationer på 13 olika observationsplatser. En av dessa platser fanns vid F 16 G. Där var det också förevisning och information för bland andra chefen för MKG, generalmajor Göran De Geer, försvarsdirektören Gun Zachrisson och Christer Stoltz från räddningstjänstens beredskapsenhet. På vakt vid observationstornet på F 16 G stod i helgen Mattias Wahlgren.

 

Christer Stoltz från räddningstjänstens beredskapsenhet fick låna telefonen av observatören Göran Fridlund för att lyssna på kvittensen efter rapporteringen till observationscentralen i Östergötland. Intresserad åskådare är försvarsdirektör Gun Zachrisson.

 

Storövning i helgen med nytt övervakningssystem

Gotland deltog i helgen i den första storövningen med försvarets nya luft- och markobservationssystem, Lomos. Totalt deltog cirka 450 personer i övningen som genomfördes på Gotland, i Östergötland, Södermanland och nordöstra Småland. På Gotland fanns 85 deltagare fördelade på 13 observationsplatser. Dessutom deltog ett 20-tal som skötte om transporter och mat.

Det nya digitala övervakningssystemet ersatte tidigare system för tre år sedan. Det nya är att man från observationsplatser kan ringa in rapporter som lagras i datorer.

Med hjälp av observationsplatser, vanlig teleteknik och observationscentraler med PC-miljö, kan systemet snabbt och effektivt rapportera om allt som sker, framför allt i Sveriges luftrum, men också till sjöss och på marken.

Lomos bygger alltså på avancerad datateknik i vanliga persondatorer och rapportering från vanliga telefoner. Olika typer av observationer, i luften, till sjöss och på land, har varsin kod, som via knapptelefon överförs till datorer i en observationscentral.

Men på Gotland har man igen sådan central. Den är placerad i Östergötland och där finns också kompanichefen i övningen. Det här ifrågasattes vid helgens övning av bland andra chefen för Gotlands militärkommando, generalmajor Göran De Geer.

Generalen och andra som har med Gotlands försvar och beredskap fick i helgen information om övervakningssystemet ute på F 16 G, där en av observationsplatserna i övningen fanns. Bland dem som informerades fanns också försvarsdirektör Gun Zachrisson och Christer Stoltz från räddningstjänstens beredskapsenhet.

 

Generalmajor Göran De Geer passade på att få lite motion genom att klättra upp i observationstornet på F16 G och titta på den utrustning som används i Lomos, det senaste inom luft- och markobservation.

 

Lomos bygger på frivilliginsatser från fyra av försvarets frivilligorganisationer, FRO, frivilliga radioorganisationen, FVRF, flygvapenföreningarnas riksförbund, SKBR, kvinnliga bilkårers riksförbund och SLK, Sveriges lottakårer.

De här organisationerna har bemanningsansvaret. Det innefattar rekrytering av drygt 5 500 frivilliga. Fram till år 2001 har man på sig att ordna bemanning och utbildning. Sedan ska den frivilliga personalen ingå i en stridsbataljon. I helgen var det dock fredsförhållanden som gällde. Det man skulle spana efter var om flyktingbåtar var på väg österifrån. På Gotland hade 13 observationsplatser upprättats. På varje plats fanns det sex personer som fick sköta övervakningen i tvåskift. För att klara teleförbindelserna hade man bland annat lånat teleabonnemang från civila företag, t. ex. Lantmännen i Klintehamn.

Text: Kjell Guy

Foto: Mats Hemlin

 
 
 

Veljo Pärli blev riddare av estländsk Örn-orden

Gotlands Allehanda 3/5 1997

 

Veljo Pärli med en unik estnisk utmärkelse. Örnkorset, instiftat 1928.

 

”Örnkorsets orden” känns igen på bandet i blått och orange och själva orden i metall med svart emalj och i mitten ett Johanniterkors med bilden av en örn som håller Estlands vapensköld med de tre leoparderna och ett svärd därtill.

Om detta vet örlogskaptenen och tidigare säkerhets- och underrättelsechef på MKG Veljo Pärli.

Han har nämligen just tagit emot denna orden vid en ceremoni på estländska ambassaden i Stockholm av justitieminister Paul Varul och lär därmed vara den enda i svenska försvaret som fått den.

− ”Örnkorset” erinrar om Johanniterorden och instiftades 1928 i Estland för framstående gärning för det estniska försvaret, berättar innehavaren som innehade tjänsten som estnisk marinstabschef i närmare två år och alltjämt har konsultuppdrag för estländske marinchefen Roland Leit, en tidigare chef för sovjetryska atomisbrytare.

 

Underrättelseman

För Veljo Pärli kom denna orden som toppen på en märklig karriär, ett märkligt människoöde. Han var son till en estnisk diplomat i Stockholm, tjänstgjorde i många år i svenska marinen bl. a. i storheter som kryssarna ”Göta Lejon” och ”Tre Kronor”, jagarna ”Ehrensköld”, ”Nordensköld”, plus en rad landskapsjagare och kustjagaren ”Magne”. Han var specialist på artilleri och robotvapen.

Här på Gotland blev han som örlogskapten chef för underrättelse och sjöbevakning. Han var med sitt baltiska ursprung som klippt och skuren att sammanställa information frän ”därhemma”.

Det fria Estland, hopplöst nedgånget efter femtio år sovjetrysk ockupation, behövde efter frigörelsen alla sina söner för återuppbyggnaden och återställandet av den nationella särarten.

− Jag tillhörde dem som fick en förfrågan med tanke på min bana som sjöofficer, berättar Veljo Pärli. Det var ett känslomässigt om inte i lönehänseende lockande erbjudande. Och professionellt, förstås. Man avancerade ju ett par pinnhål i en som man trodde avslutad militär karriär!

Ändå var det med tvekan han slog till och infann sig i Tallinn där jobbet som marinstabschef väntade. Det fanns redan en inhemsk marinchef. Men inte mycket annat: ingen budget, just inga pengar, inga fartyg och inga utbildade officerare.

− Inte minst administration och rutiner måste byggas upp från början. Liksom utbildningen och omskolningen från sovjetryska stilen som varit allenarådande, minns han.

Ett känsligt uppdrag blev att följa och underlätta den sovjetryska utmarschen – även på den marina sidan – 1994. Två örlogsfartyg kunde ”beslagtas” som Väljo Pärli uttrycker det och två f. d. östtyska minsvepare förvärvades och blev ryggraden i den lilla Pärli-flotta som byggdes upp. Till den kom en dansk patrullbåt – ”Ahti”, estniska för Sjögud – som trotsat farvattnen kring Grönland i sina dar. Summa sju fartyg blev det och flottan växer alltjämt.

Flaggskepp var f. d. östtyska Condor-minsveparen med namnet ”Sulev” som faktiskt gjorde estniskt flottbesök i Visby för några år sen.

För kommendör Pärli (hans nya grad, just under amiral!) blev lilla ”Sulev” historisk som det första fria estniska örlogsfartyg som deltog i en internationell övning med NATO-inslag – ”Partnership for Peace” – och gjorde det med den äran trots den signal- och språkförbistring som råder örlogsfartyg emellan. Veljo Pärli var med ombord tillsammans med marinchefen Robert Leit!

 

Sovjetisk teknik

Hur upplevde nu underrättelsechefen från vårt MKG den sovjetryska militärmakten som den såg ut i Estland. Bättre och farligare än vi trott? Sämre?

− Både ock, summerar, Veljo Pärli. Sovjetmakten förfogade över delvis högklassig material och vissa elitförband. Men där fanns också sekunda material och låg utbildning på andra förband. Boende- och hygienstandard var undermålig efter svensk standard. Alkoholmissbruket var utbrett, även bland officerare. Generellt visste vi svenska militärer mer om den sovjetiska krigsmaskinen i Baltikum än vad den inhemska befolkningen gjorde.  Övervakningen från härskarmakten var nämligen rigorös. Allt kunde betraktas som ”hemligt” och anklagelsen att vara ”spion” hängde alltid i luften. Inte minst gällde det detta Paldiski, örlogshamnen för kärnvapenbestyckade ubåtar.

Tjänsten i Estland stärkte sammantaget Veljo Pärli i tron på det svenska försvaret och vårt lands förmåga att försvara sig. Sverige betraktades som en stormakt med imponerande resurser, det var en vanlig estnisk uppfattning, tyckte han.

Sverige har visserligen inte bidragit till att rusta upp den lilla estniska flottan med fartyg. Däremot har estniska tullverket fått överta patrullbåtar och svenska minröjarförband har haft mycket realistiska övningar att röja minor, bomber och torpeder i estniska farleder.

Summerar Veljo Pärli, f. d. kommendör i estniska flottan och nu riddare av Örnkorsorden.

Jurgen von Zweigbergk

 
 
 

Gotlänning ny hemvärnschef

Gotlands Tidningar 3/5 1997

52-årige gotlänningen överste Alf Lundqvist har av regeringen utsetts till ny rikshemvärnschef från 1 oktober i år.

Alf Sandqvist är bördig från Othem. Efter militärhögskolans högrekurs tjänstgjorde han vid dåvarande arméstaben, var kompanichef på P 10, chef för underhållssektionen för Milostab Ö, bataljonschef vid P 10, chef för Skaraborgsbrigaden, försvarsområdesbefälhavare på P4/Fo 35 och är sedan fyra år tillbaka pansarinspektör. Nuvarande rikshemvärnschef generalmajor Jan-Olof Borgén pensioneras i höst.

 
 
 

Amputation i nöd för att rädda sin kamrat

Beröm till två FMB-värnpliktiga

Gotlands Tidningar 6/5 1997

Två värnpliktiga vid FMB i Fårösund får beröm för sina insatser när de räddade en kamrat ur den brinnande terrängbilen vid den svåra olyckan i Hejnum.

Trots hetta, rök och stark psykisk påfrestning genomförde de en nödamputation. Vid olyckan dog en värnpliktig som var passagerare i terrängbilen. Bilens förare brännskadades, men kunde tas loss tack vare en nödamputation, utförd av hans värnpliktiga kamrater.

 

Insatser räddade livet

Två värnpliktiga vid FMB i Fårösund får beröm från sina insatser i samband med terrängbilsolyckan i Hejnum den 21 april. Det konstaterar FMB efter att ha utrett insatserna på olycksplatsen. Orsaken till olyckan är inte klarlagd, både FMB och polisen fortsätter sina utredningar.

När FMB övade kolonnkörning den 21 april körde en terrängbil av vägen, kolliderade med ett träd och fattade eld. Passagerare, värnpliktige Jonas Gredenmo från Stockholm, omkom vid olyckan. Den värnpliktige föraren, Fredrik Martinsson från Finspång, skadades svårt.

I helgen vaknade Fredrik Martinsson, som har varit nedsövd sedan olyckan. Polisen har inte talat med honom, men han har fått besök från sin brigad.

Enligt Anders Berlin, informations- och presschef vid FMB, går förbandet ut med informationen nu innan hela utredningen är klar, eftersom det går rykten om olyckan.

Vid olyckan klämdes föraren fast i den brinnande bilen. De värnpliktiga på platsen lyckades inte släcka elden som flammade upp igen och utvecklade kraftig hetta och rök. För att få loss föraren var de tvungna att utföra en nödamputation.

-Det var rätt gjort, säger Anders Berlin.

Fredrik Martinsson var vid medvetande efter olyckan och insåg själv att enda räddningen för honom var en amputation.

Eftersom dörren på passagerarsidan inte gick att få upp var de tvungna att få ut föraren först för att kunna hjälpa passageraren. Trots försök kunde de värnpliktiga inte få ut passageraren.

Räddningstjänsten larmades omedelbart efter olyckan via mobiltelefon. När de var på plats kunde de släcka elden och bryta sig in till passageraren, men han var då redan död.

Redan två dagar efter olyckan kom arbetet igång med att bearbeta upplevelsen med professionell hjälp. FMB fick hjälp av personal som är utbildad för att ta hand om dem som kommer hem efter FN-tjänst.

De värnpliktiga som var med om olyckan ryckte in den 22 februari och muckar till hösten. För tillfället har de övning på Tofta skjutfält.

Jonas Gredenmo, som avled vid olyckan, begravs den 12 maj.

FMB fortsätter sin interna utredning för att ta reda på olycksorsaken. FMB medverkar också i polisens utredning tillsammans med FMB och biltillverkaren.

JONAS NEUMAN

 
 
 

”Enda chansen var att kapa hans ben”

Gotlands Tidningar 7/5 1997

 

Det fanns ingen chans att få loss honom, det brann i bilen och det brann i hans kläder. Så enda chansen var att kapa benet.

Daniel Müller och Kasper Pettersson, de två FMB-värnpliktiga som häromveckan tvingades kapa benet på en kamrat för att rädda honom ur en brinnande bil, valde i går att tala ut om vad som hände sedan en del felaktiga rykten kommit i gång.

Kasper Pettersson och närmast Daniel Müller som räddade sin kamrat genom att kapa hans ena ben. Det fanns ingen annan utväg.

 

De kapade kompisens ben för att rädda livet

 

-Det fanns inget annat att göra. Vi var tvungna att kapa av benet för att rädda honom. Det insåg han själv, han gick med på det. Samlat, lugnt och till synes oberörda berättar Daniel Müller och Kasper Pettersson om olyckan i Hejnum häromveckan då de tvingades hugga av benet på sin kamrat för att rädda honom ur en brinnande militärbil.

 

I går valde de två värnpliktiga att träda fram och berätta vad som hände. GT träffar dem i en solig glänta på Tofta skjutfält, just efter en övning. Expressen, Aftonbladet, TV 3 har också varit där för att intervjua och ta bilder. De två värnpliktiga är nästan högvilt och rubrikerna i kvällstidningarna är stora och svarta.

-Men vi kände att det ändå var bäst att gå ut och berätta hur det var. Hellre det än det uppstår en massa felaktiga rykten. Och man vet ju själv när något händer, man vill veta sanningen, hur det verkligen var, säger Kaspar fundersamt.

 

”En övning till”

Daniel, lätt skadad i huvudet vid olyckan, berättar att han åkte strax bakom olycksbilen. Han hade slumrat till och väcktes av föraren.

-Jag såg att bilen framför stod mot ett träd och jag trodde först att det var övning. Vi hade haft en liknande övning strax innan och jag trodde det var dags igen.

-Men när jag kom ut såg jag att det brann under bilen, och sen fick jag se att de två grabbarna i framsätet var blodiga. Då förstod jag att det var allvar och jag greps av panik.

-Fredrik Martinsson satt fast, hans högra ben hade klämts under rattstången. Det gick inte att få loss honom.

-Så jag sprang runt för att få ut Jonas Gredenmo som satt på andra sidan. Men dörren hade pressats ihop, den var omöjlig att öppna. Det gick bara inte.

 

Brann i kläderna

-Nu brann det i kläderna på grabbarna och vi fick fram brandsläckare och släckte elden. Men elden tog fart igen och nu måste vi få ut killarna. Vi försökte bända och bryta med spett och yxa. Men inget hjälpte.

-Gredenmo gick inte att få ut och vi insåg att enda chansen att rädda Martinsson var att hugga av honom benet. Först ville han inte, men sen insåg också han att det var enda chansen. Så han gick med på det, berättar Daniel.

Så Daniel satte igång men kunde inte fortsätta länge, värmen och påfrestningen blev för stark.

-Så Kasper tog över och gjorde ett fantastiskt jobb, konstaterar han.

 

Ta benet

-Jag försökte få av rattstången men det gick bara inte. Ta benet, sa Martinsson – och då tog jag yxan och gjorde det, berättar Kasper.

-Martinsson var hela tiden vid medvetande och när benet var av hoppade han själv ut. Vi bar bort honom och lade honom en bit från bilen – och nästan omedelbart var hela bilen övertänd, det brann överallt.

Amputationen räddade livet på Fredrik Magnusson (sic), det vet också Kasper och Daniel. De vet att de gjorde rätt, att de gjorde vad som måste göras. Det hjälper dem i dag – men det var förstås en oerhörd upplevelse.

-Vi samlades strax efteråt i en krisgrupp, där fanns några killar som annars brukar snacka med FN-soldaterna i Bosnien. Det kändes skönt att få prata ut, det hjälpte, säger Daniel.

 

Ser bilder

I dag är Daniel och Kasper i gång som vanligt igen. Nästan genast fick de hoppa upp i en terrängbil lik olycksbilen, visst kändes det lite nervöst men det var lika bra att göra det direkt, menar de. De verkar lugna och samlade men naturligtvis är de starkt berörda av vad de upplevt.

-Men vi har inte längre några krissamtal, däremot har man lovat oss hjälp om vi bara säger till. Men just nu klarar vi oss hyfsat.

-Mardrömmar? Nej. Men på dagarna dyker plötsligt bilderna upp av det som hände, man ser allt framför sig. Och känner lukten, lukten av bränt kött…

TEXT: OLA SOLLERMAN

FOTO: TOMMY SÖDERLUND

 

PS Jonas Gredenmo gick inte att rädda medan Fredrik Martinsson vårdas för sina allvarliga skador i Linköping. Han har haft besök från FMB, men varken Daniel eller Kasper har ännu träffat honom.

-Jag har träffat hans på hans föräldrar och vill så fort som möjligt också träffa Fredrik, jag bor i Norrköping inte långt från sjukhuset. Jag hoppas att han också vill träffa mig, säger Daniel.

 
 
 

76-åring man hittad svårt medtagen i stridsvagnsspår

Gotlands Allehanda 10/5 1997

En 76-årig man, som varit saknad sedan torsdagskväll (8/5 1997) på servicehuset på Gråbo, påträffades vid 14-tiden på fredagen i ett stridsvagnsspår mellan mek. B18 och Vibble av personal i Superpuman, flygets helikopter.

Han var tillsynes livlös, men visade livstecken när helikopterpersonalen kontrollerade honom. Han fördes omedelbart till lasarettet för vård.

På lasarettet uppger mannen var nedkyld och medvetslös, men oklart varför. Hans tillstånd betecknas som livshotande och utgången är oviss

76-åringen hade förmodligen givit sig iväg från Gråbo för att ta sig till Vibble, där han har släktingar.

 
 
 

Monument på slätten

Gotlands Tidningar 16/5 1997

  

En så kallad monumentstridsvagn invigdes vid Visborgsslätt i Visby på torsdagen.  (15/5 1997) Den skall stå där som ett minne för allmänheten – ett minne över att området hat varit övningsplats sedan mitten av 1800-talet. Även MekB 18:s bagge Harald är numera något av ett monument för detta ställe.

 

Stridsmonument över en svunnen tid

General Göran de Geer avtäckte monumentstridsvagnen på torsdagen. MekB:s personal var med vid högtidligen och lyssnade till musik med mera.

 

-I senaste försvarsbeslutet framgick tydligt vilken central betydelse Gotland har i försvaret, men det stämmer dåligt med den omoderna materiel vi har här.

Det sade överste Olle Broman, chef för Gotlands regemente och Gotlandsbrigaden, när han talade vid invigningen av en så kallad monumentstridsvagn på torsdagen.

Stridsvagnen 102:an står väl synlig vid infarten till Visborgsslätt, en bit från korsningen vid ljussignalerna.

−Det är inte någon slump att den står just här på Visborgsslätt, sade Olle Broman. Här har varit militär övningsplats sedan mitten av 1850-talet. Det är det vi vill påminna allmänheten om genom att ställa upp stridsvagnen här.

Han framhöll också det viktiga i att framhäva brigadens identitet och nämnde i sammanhanget kriget i Bosnien och FN:s insatser och det viktiga med brigadidentitet här.

 

Omoderna

Olle Broman nämnde i sitt invigningstal hur det gotländska försvaret har omoderna stridsvagnar och så har det varit ända sedan man fick den som nu blev monumentstridsvagn.

Det kom moderna engelska stridsvagnar till Sverige i början av 1950-talet. Den modellen kom till Gotland först när det kommit en nyare modell till fastlandet. I fjol kom 90-talets datoriserade stridsvagn 121 och 122 – Leoparderna till Sverige.

−Skulle beslutsfattarna leva upp till vad de beslutat skulle en sådan stridsvagn placeras på Gotland, sade Olle Broman.

−Det är  inte lätt att få hit folk heller när man har omodern materiel. Unga människor vill ha moderna saker att öva på. Det vore bättre att få några i stället för att de står i förråd någonstans i en utbildningsorganisation där det finns 60 stridsvagnar men endast tio används i utbildningen.

Den stridsvagn man övar med på Gotland i dag är 104:an, som Olle Broman kallade kusin till 102:an. 104:an kom på 1980-talet till Sverige, men hit till Gotland betydligt senare.

Olle Broman vände sig under talet också till de 20 värnpliktiga i maskinplutonen i Garde kompani, som arbetat med monumentstridsvagnen och platsen där den ställts upp.

−Deras arbete är ett bra bevis på kombinerad civil yrkesskicklighet och militär förmåga, sade Olle Broman.

 

Rullande museistridsvagn

Sedan var det dags för generalen Göran de Geer att avtäcka monumentstridsvagnen. Just det fordonet kom i tjänst på Gotland i slutet av 1960-talet, men hade då använts på fastlandet. Ytterligare en stridsvagn i samma modell finns här och används som fungerande museistridsvagn.

Olle Broman framhöll också i sitt tal att en stridsvagn är ett vapen som bekämpar död – ett peacekeeping-verktyg.

Under invigningshögtiden spelade Gotlandsmusiken, bland annat Gotlands regementes marsch.

TEXT: BIRGITTA ANDERSSON

FOTO: TOMMY SÖDERLUND

 
 
 

Militär utryckning i civila kläder

Gotlands Tidningar 17/5 1997

Under torsdagen (14/5 1997) hölls traditionell avslutning av årets utbildningssäsong vid Gotlands regemente och Gotlandsbrigaden. Avtackningen innehöll även belöning av värnpliktiga och officerare.

Premier tilldelades följande värnpliktiga kompaniassistenter: Per Fallebo, Roma kompani, Henrik Andersson, Lärbro, Morgan Andersson, Klinte, samt Patrik Nyberg, Garde.

Till bästa soldat utsåg kompanierna Erik Westergren, Roma, Henrik Andersson, Lärbro, Marcus Henningsson, Klinte, samt Mattias Johansson, Garde.

Till bäste motorman utsågs Jon Peter Fröjd, Roma, Anders Johansson, Lärbro, och Henrik Haraldsson, Garde.

Bäste befäl/motorman blev fänrik Anders Malm och till årets officer utsågs kapten Ola Thuresson MekB18.

Bästa materialvårdande kompani blev Lärbro.

 
 
 

Ska ammunitionen bärgas eller ligga kvar i Ramträsk

Gotlands Tidningar 22/5 1997

Ska den gamla ammunitionen bärgas eller är det bäst att låta den ligga på botten av Ramträsk i Lojsta.

Det håller nu försvaret på att utreda och i går (21/5 1997) lokaliserade man lådorna och studerade sjöbotten med hjälp av bland andra KTH i Stockholm.

 

 

Försvaret, KTH och Lojsta slotts hembygdsförening sitter i samma båt för att lokalisera och bärga ammunition som dumpades i Ramträsk 1954.

 

I mitten av 1950-talet dumpades mängder av gammal ammunition i havet och i sjöar runt om i landet. Dumpningen dokumenterades noggrant och det var ingen hemlig miljöförstöring man höll på med.

- På den tiden trodde man att det var det bästa för människa och miljö. Man kan inte döma den tidens kunskap med dagens mått, förklarar Lennart Wiman, försvarets högkvarter som är projektledare för undersökning och bärgning av den dumpade ammunitionen.

 

Lokal projektledare

På Gotland är Robert Knutas lokal projektledare och båda tillsammans med medarbetare från Kungliga tekniska högskolan (KTH) i Stockholm, försvarets egna experter och representanter från Lojsta slotts hembygdsförening, var i går på plats i Ramträsk.

- Vi undersöker två saker, dels risken för detonation, dels hur miljöfarlig ammunitionen är där den ligger, förklarar Lennart Wiman.

Den kunskap man skaffar sig vid denna undersökning ska man använda sig av i övriga delar av landet där ammunitionen ligger dold i sjöar och hav.

- Vi började här för att en låda redan tagits upp av civila dykare vilket visar att ammunitionen är åtkomlig.

Genom georadar och ekolod prickades de områden in där ammunitionslådorna ligger. Det kritiska blir sedan att bärga lådorna, det är då risken för detonation är som störst.

- Så länge ingen rör ammunitionen är den ofarlig och innebär inte heller någon risk för miljöförstöring eftersom det som är giftigt, ligger inhöljt. Vår undersökning kan också visa att det är säkrast att låta lådorna ligga kvar.

I september ska bärgningen påbörjas om man finner att det är möjligt. För att förstöra sprängmedlen behövs en ugn som är så dyr att köpa att man blivit tvungen att gå ut med anbud i alla EU-länder.

Lådorna ska dras in till stranden under vattnet och sedan dras i land och flyttas in i ugnen där man bränner upp det hela.

- Man kan också förstöra dem genom att spränga dem men det innebär större risker.

Det som döljer sig på botten av det som mest 16 meter djupa Ramträsk i Lojsta är tändrör modell 41, rör som ska sitta längst fram på granater. Rören är 7,5 cm långa och ligger 23 i varje låda. Totalt dumpades 1 564 rör i Ramträsk 1954.

 

Väg och brygga

För att kunna genomföra bärgningen har försvaret varit tvunget att anlägga en väg och en brygga vid träsket. En bonus för ortsbefolkningen som varit med i arbetet från början.

Lojsta slotts hembygdsförening representerades i går av sin ordförande Ivan Jacobsson, och kassören, Lennart Niklasson.

Men i juli förra året hittade två civila dykare lådorna och tog upp en av dem för att se vad de innehöll. Något man egentligen inte bör göra.

- Hittar man gammal ammunition bör man absolut inte röra den, risken att den ska detonera är stor, påpekar Lennart Wiman.

Hembygdsföreningen är glad över den nya vägen och bryggan. Många besökare har stannat till vid platsen redan tidigare och nu blir det ju trevligare att göra det.

- i har också planer på att återuppta båtturerna som fanns på 1920- och 30-talet från Broträsk genom Ramträsk till Frideträsk bort mot kyrkan, berättar Ivan Jacobsson.

TEXT: EVA BOFRIDE

FOTO: MAJA SUSLIN

 
 
 

Bildnotis / Stig Hammarstedt

Gotlands Tidningar 23/5 1997

 

  

Visby, torsdag 22 maj klockan 18.42. I går anlände fartyget HMS Carlskrona till Visby. fartyget kommer att finnas kvar i hamnen till på måndag. Besättningen kommer dels att tjänstgöra ombord, dels att delta i kulturella aktiviteter. På lördag och söndag eftermiddag ges allmänheten möjlighet att besöka fartyget.

 
 
 

De Geers flygtur utreds nu av jurister

Gotlands Tidningar 29/5 1997

Gjorde generalmajor Göran De Geer fel när han utnyttjade försvarets räddningshelikopter för en tripp till Gotska Sandön med familjen?

- Nej, säger han själv. Det är min uppgift att känna till förhållandena på Sandön.

Det var i juli förra året som De Geer hörde sig för om det fanns plats för honom och familjen att åka med till Sandön en fredagskväll.

- När det finns plats kvar är det ganska vanligt att personer anställda vid olika myndigheter tar med sina familjer till Sandön i helikopter, säger De Geer

Nu utreds ärendet av militärhögkvarterets jurister.

Utredningen är inte klar och vad slutresultatet blir är alltså okänt.

 

Omstridd helikopterfärd

Förra sommaren utnyttjade chefen för MKG, generalmajor Göran De Geer, försvarets helikopter, Superpuman för att transportera sig, sin hustru, och de två sönerna och deras flickvänner till en helgvistelse på Gotska Sandön.

 

Familjen De Geer fick åka med Superpuman till Sandön

Händelsen utreds av militära högkvarterets juridiska avdelning och kan leda till att De Geer får en reprimand av något slag. Utredningen är emellertid inte klar.

Själv tycker han inte att han har gjort något fel när han utnyttjade räddningshelikoptern till och från Gotska Sandön, säger De Geer.

 

Ingen merkostnad

- I mån av plats finns det möjlighet för vem som helst att följa med helikoptern. Och det innebär ingen merkostnad för staten.

Tidningen Svenska Dagbladet har uppgett att kostnaden för flygningen var runt 40 000 kronor.

- Mycket möjligt, säger De Geer. Men eftersom det var en ordinarie flygning jag och min familj åkte med på, så var det inte vi som orsakade den kostnaden. Det skulle kostat lika mycket utan oss ombord.

Göran De Geer påpekar också att han i sin ställning som chef för militärkommandot på Gotland, har till uppgift att känna till förhållandena på Gotska Sandön, så ville han ta den här möjligheten att besöka den.

- Det var också nödvändigt att göra det en helg på grund av min tjänstgöring, säger han. Jag frågade om det fanns plats för min hustru, mina två söner och mig. Svaret var att det gick bra.

 

 

Generalmajor Göran De Geer tycker inte han gjorde något fel när han utnyttjade räddningshelikoptern för transport för sig och sin familj till Gotska Sandön.

 

Fotvandring

Men verkar det inte lite underligt, att en man i så pass hög militär ställning, tar med sig sin familj på fotvandring i ett naturskönt område genom att utnyttja militär kapacitet?

- Enda sättet att bekanta sig med Gotska Sandön är, som bekant, att fotvandra. Jag tyckte det var trevligare att ha sällskap, eftersom tillfälle gavs.

Jag är som sagt inte ensam om att utnyttja helikoptern. Jag vet flera anhöriga till anställda på andra myndigheter som gjort samma sak. Jag tror till och med det skulle vara möjligt för en privatperson att följa med om det finns plats i helikoptern.

Tillbaka till Gotland utnyttjade familjen De Geer ett av sjöfartsverkets fartyg.

Det var ett brev undertecknat med ett påhittat namn som gjorde försvarshögkvarteret uppmärksamt på händelsen. Brevskrivaren ifrågasatte det riktiga att en statsanställd skall kunna utnyttja en helikopter finansierad med skattemedel.

Brevskrivaren påpekade också att flera personer inom staten fått efterräkningar efter liknande händelser, bland annat förre chefen för rikskrim, Jörgen Almblad liksom Mona Sahlin som tvingades avgå efter kontokortsaffärerna.

- Jag har redan talat med ÖB och juristerna om händelsen, säger Göran De Geer. Vad det kan bli för slutgiltigt resultat vet jag inte.

PER NORDFELDT

 
 
 

Åkte stridsbåt med familjen

Gotlands Tidningar 30/5 1997

Generalmajor Göran De Geer, chef för Gotlands militärkommando, har inte bara använt militärhelikopter för att ta familjen på utflykt till Gotska Sandön.

Han har också använt sig av kustartilleriets stridsbåt för att tillsammans med barn och hustru besöka ön, skriver Svenska Dagbladet.

- Hela familjen kom iklädda hawaiiskjortor bärande på picknickkorgar. Någon tjänsteresa var det sannerligen inte fråga om, säger en av de värnpliktiga som hjälpte till vid transporten.

Major Sven Hildingsson tog emot beställningen av De Geer en sommardag 1995.

 

Manöver

- Samtalet kom mitt under pågående manöver och jag hade svårt att få loss en båt för familjen De Geer, men det lyckades till sist, berättar han för tidningen.

Färden tog två timmar och familjen stannade några dygn vid KA 3:s stuga på Tärnudden.

Göran De Geer bekräftar för Svenska Dagbladet att han beställde den snabbgående stridsbåten för resan.

- Jag anser att jag hade ett likartat tjänsteuppdrag som när jag och familjen 1996 flög med helikoptern till Gotska Sandön, nämligen att som militärt ansvarig lära känna ön.

Överbefälhavarens chefsjurist Stefan Ryding-Berg visste ingenting om familjens båtresa

- Jaha, det var ju överraskande, säger han. Vi får tydligen tala med De Geer igen.

Båtresan kostade cirka 12 000 kronor.

 

”Inga felaktigheter”

- Det finns inga felaktigheter i min hantering, säger Göran De Geer till GT. Jag har inte beordrat någon stridsbåt, utan vi hade följt med en stridsbåt som ändå skulle gå till Sandön.

 
 
 
 
 
 
 
_________________________________________________________________________________________
                            

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper

                            
Till huvudsidan                    Kontakta sidansvarig