Föregående sidaa

Avvecklingsceremonin vid Gotlands regemente - 28 maj 2005

(Texten nedan är hämtad från Gotlands regementes kamratförenings tidning "Väduren 2005-1")

 

Del I. Medaljceremonin

Ceremonin inleddes klockan 07.59.30 med att C ao P18, till tonerna av regementets igenkänningssignal, marscherade fram och beordrade avlämning. Klockan 0800 blåstes flaggsignalen, och de församlade kunde nu för allra sista gången se den svenska örlogsflaggan gå i topp och blåsa från toppen av kanslihuset. Den som fått förtroendet att utföra denna grannlaga uppgift var kapten Olle Gardell, äldst i tjänst.
Så följde regementschefens välkomsthälsning:
" .... Nu på morgonen är det regementets anställda som står i centrum. Yrkesofficerare, reservofficerare och civilanställda vid regementet ska tilldelas regementets minnesmedalj. Medaljen kommer också att tilldelas de tidigare regementscheferna. Ett litet antal särskilt utvalda, framför allt ur regementets trogna kamratförening, kommer också att få medaljen.
Genom många år har tusentals människor tjänstgjort vid regementet i olika befattningar. Ännu fler har gjort sin värnplikt vid Gottlands regemente under grundutbildning och repetitionsövningar. Till detta kommer människor som på andra sätt har verkat för regementet och som känner för regementet. Jag vill därför ta tillfället i akt att rikta Gotlands regementes djupt kända tack även till de många som inte uppfyller statuternas krav för att tilldelas minnesmedaljen. Den medalj som nu ska delas ut är skapad för att erinra om Gotlands regemente. Det antal som behövs är redan tillverkade. Därefter har verktyget förstörts. Minnesmedaljen är i silver av åttonde storleken. Den har blått medaljband med en vit-röd och blå rand i ytterkanterna. Blått och silver är regementets färger. De kompletteras med rött som härstammar från medeltida fanor som omgärdade Visby stadsvapen, men också från den röda färgen på den fana Gotlands nationalbeväring tilldelades av kung Oskar I år 1854. På släpspännet finns en miniatyr av regementets symbol, väduren ...

Talet åtföljdes av fanmarsch, och till tonerna av regementets marsch förde nu kaptenen Daniel Martell Gotlands regementes blott tre år gamla fana längs fronten på de deltagande. Ty även om fanan övertas av Gotlandsgruppen så var det sista gången fan marsch utfördes i regementets regi, för regementets egen personal.
Så följde medaljeringen, varvid C ao P 18 personligen delade ut minnesmedaljerna till fanvakten, f.d. regementschefer och särskilt utvalda. Efter att ha utbringat ett fyrfaldigt leve för Gotlands regemente sjöngs Nationalsången, följt av musikkårens framförande av Marcia Carolus Rex. Därmed var ceremonin slut, och fanvakt och musikkår avmarscherade till "Under blågul fana". Nu väntade en välbehövlig förmiddagsfika, uppdukad på ett flertal bord utanför personalmatsalen.

 

Del II. Domkyrkan

Sex bussar och fem minibussar stod nu klara i Soldathemsallen och väntade att få föra deltagarna till Domkyrkan. Avstigning skedde på gamla slakteritomten, och i en lång kolonn ringlade sig uniformsklädda befäl, blandade med civilanställd personal i färgglad klädsel, in genom Dalmansporten, och nedför domkyrkotrappan, där det blev en kort stunds väntan innan de påbörjade inpasseringen mellan en hedersvakt på dubbla led. I koret stod fanborgen med regementets och de sex kompaniernas fanor.
Kyrkorummet blev näst intill helt fyllt, men någon begravvningsstämning kunde inte förmärkas, ty sorlet var så ljudligt att vaktmästaren, medelst förstärkarsystemet, fick påkalla uppmärksamhet på att klockringningen påbörjats.
Inledningsvis framfördes den gamla fina psalmen, nr 169 i 1937 års psalmbok, "Fädernas kyrka", dock, som vanligt är, i en allt för hög tonart för att passa de av truppliv härdade knektarnas strupar. Så följde bibelläsning av de båda Herrens tjänare, Jonas Jonsson och Per-Anders Sandgren, varefter biskop Lennart Koskinen höll sin betraktelse om P 18 nedläggning: "När någon dör och det är begravning kan man hoppas och tro på en tillvaro bortom döden. När P 18 går i graven så är det definitivt. P 18 kommer inte att återuppstå, men något kommer att leva vidare, kamratskapet, andan på förbandet, de många vännerna ... Stoltheten, att likt fänrik Stål kunna säga, ''jo därom kan jag ge besked, om herr'n så vill, ty jag var med.
Det finns två slags fred. Den ena är en väpnad fred som grundar sig på att det kostar mer än det smakar att anfalla ett land eller region - i vårt fall en ö ... 

Hedersvakten vid Domkyrkan

 

Kompanifanorna i Domkyrkan

 

Med fanan först startade marschen genom Visby nedanför domkyrkan.

 

Sista marschen ut ur Söderport.

 

Regementschefen Gunnar Karlson anländer till nedläggningsceremonin

 

Minnesstenen avtäcks

 

Regementschefen, överste Gunnar Karlson, överlämnar

Gotlands regementes fana till Gotlandsgruppen

 

Flaggan på kanslihuset halas för sista gången

Det andra är det som kallas positiv fred som kan liknas vid verklig vänskap mellan två personer. Man litar på varandra ...  Gotland är vår yttersta utpost österut. På senare år har Gotland med rötter i sin medeltida historia profilerat sig som ett verkligt centrum i Östersjön på en lång rad områden ...  Allt sådant är det effektivaste, långsiktigaste försvaret. Den bibliska tanken på att smida om svärden till plogbillar håller kanske på att förverkligas ...  Den vackra visionen och kampen för det goda utesluter ändå inte beredskapen att alltid vara på sin vakt mot det onda ...  Fast redan de gamla grekerna påminde oss om att "mot dumheten kämpar även gudarna förgäves".
Vi har förlorat slaget om P 18. Men inte mot en överlägsen fiende, utan mot politisk blåögdhet och populistisk kortsiktighet. Vi har förlorat slaget, men behållit hedern. Vi som har läst vår historia vet, att perioder av fred snabbt kan avlösas av hot om krig ...  Nu får vi fortsätta att hålla fredsviljan levande, främst genom att fördjupa relationerna till vår omvärld ...  I detta ligger ett hopp, vi kan sörja det vi förlorar, men aldrig förlora hoppet. Tron på en framtid, hoppet om en bättre morgondag, och kärlek bortom alla gränser får konkretisera de gamla kristna dygderna, tron hoppet och kärleken. Dem får vi alla öva oss i. Därtill Gud oss hjälpe. Amen."

Förbönen inleddes av Jonas Jonsson: "Vi tackar dig för vad Gotlands regemente, under 200 år, betytt för fred, frihet och trygghet på vår ö och i vårt land ...  vad det fått betyda för fred, frihet och konflikter runt om i världen ...  som stöd for det civila samhället, och som en av öns största arbetsplatser ...  för vad det betytt för unga människor under deras värnplikt, i deras fostran som ansvarstagande medborgare".
Per-Anders Sandgren fortsatte: "Vi ber till dig Herre ...  för alla som står inför arbetslöshet, för dem och deras familjer ...  för dem som går ut i nya arbetsuppgifter ...  för alla som går till fortsatt tjänst inom Försvarsmakten, som flyttar till andra förband och orter för alla kamrater i utlandstjänst för alla som varit värnpliktiga på P 18, för alla som arbetat och verkat där· ..  för alla på vår ö som oroar sig för framtiden. För dem och deras familjer ber vi: Bär dem Herre ... "
Därpå lästes bönen "Fader vår", följd av psalmen 297, "Härlig är Jorden". Biskopen gick nu fram under krucifixet med kräkla och i full ornat och läste välsignelsen över de församlade. Som sista punkt framfördes "Almithy God" (Duke Ellington) av Jonas Jonsson på dragbasun, beledsagad av kyrkans orgel.

 
Under en kännbar stark sinnesrörelse i församlingen avmarscherade så fanvakten. Vetskapen om att det var sista gången fanorna exponerades på detta sätt i Domkyrkan manifesterades med tårar i mångas ögon.
Deltagarna ställde nu upp på Södra Kyrkogatan med musikkår och fanor i täten, och så blev det marsch till musik upp över Wallers plats, Adelsgatan fram, genom Söderport och ner till Hotell Solhem där bussarna väntade.

 

Del III. Nedläggningssceremonin

Till eftermiddagen var allmänheten inbjuden, och Visborgsmässen, Soldathemmet och museet var öppna. Strax före klockan 1200 kom den gamla stridsvagn 37 rasslande in med regementschefen i tornluckan, och med kapten Lennart Pettersson som förare. Exakt klockan 1200 blåstes regementets igenkänningssignal, och det lämnades av till regementschefen. Efter att ha kommenderat och genomfört "parad för fanan" lämnade han ordet till landshövdingen, Marianne Samuelsson. Hon gav en historisk betraktelse över regementet och dess utsatta läge, hur mycket det betytt för Gotland. Vidare att det varit en av öns största arbetsgivare och att det kommer att ta lång tid för ön att återhämta sig från detta bortfall. Hon avslutade med: " .. .I sedvanlig ordning har regementets anställda verkställt det demokratiskt fattade beslutet på ett förtjänstfullt sätt ... "
Så följde tal av, den 1 juni, tillträdande arméinspektören och generallöjtnant Sverker Göransson: "Det är med varmt, men tungt hjärta jag står här ...  Regementet har alltid motsvarat, och har ofta överträffat, ställda krav... Regementet är alltså inte skuld till dess nedläggning, det är omvärlden som förändrats, och vi måste anpassa oss till den .... "
Avslutningsvis uttalade han sitt varma tack till alla de som tjänstgjort och på andra sätt verkar för Gotlands regemente.
 
Därpå äntrade C P 18 åter talarstolen: "Fru landshövding, general, tidigare regementschefer, övriga särskilt inbjudna, mina damer och herrar. Idag är en sorgens dag för Gotlands regemente, för regementets personal och för alla som känner varmt för regementet ...  Med nedläggningen av Gotlands regemente bryts en nästan 200-årig tradition av utbildning av värnpliktiga på vår ö. Gotlands nationalbeväring skapades år 1811, nästan ett sekel innan värnplikten blev allmän i hela Sverige. I hundra år - på några månader när har soldater utbildats i dessa kaserner på Visborgsslätt. De invigdes år 1905. Förbandet har hetat I 27, I 18 och P 18, men kontinuiteten är obruten fram till vår tid ...  Ett militärt förbands själ manifesteras bland annat i dess traditioner. Att ta till vara de traditionerna är ett viktigt sätt att hedra och bevara förbandets minne. Det är naturligt att Gotlandsgruppen tar över regementets fana, som snart ska föras framför oss i fanmarsch och därefter troppas ...  Samtidigt vill jag önska regementets kamratförening allt gott i dess arbete, som under de kommande åren blir minst lika viktigt som tidigare.
I vissa avseenden använder vi symboler för att markera ett slut. Om en liten stund halas för sista gången i regementets historia den tretungade örlogsflaggan på kanslihuset. Vår regementsmaskot, väduren Harald, deltar i dag för sista gången i en ceremoni. Harald IV blir den siste i det rakt nedstigande ledet av gutafårsbaggar ... 
Riksdagens beslut i december 2004 att lägga ned ett antal förband följde efter en lång politisk process ...  Den bild av gotländsk enighet bakom regementet som framstod i debatten blev dock inte en faktor som avgjorde till regementets förmån. Den demokratiska processen ledde till ett annat beslut. Men jag vill ändå nu rikta mitt tack till alla dem som in i det sista arbetade för att Gotland skulle få behålla sitt regemente ...
Gotlands regemente blir inte ett av de förband som ska vara med och bygga framtidens försvarsmakt. Idag är detta ett sorgligt faktum. Den uppmaning jag har givit till mig själv under den tunga gångna tiden, och som jag vill rikta till alla som känner varmt för Gotlands regemente, är denna, låt stoltheten över regementets minne åtföljas av sorg, men inte av bitterhet. Stoltheten ger styrka inför framtiden, medan bitterheten skadar den som bär på den ...  Ett regemente är först och sist dess människor. I dag, och genom åren, har yrkesofficerare, reservofficerare, civilanställda och värnpliktiga tjänat Sverige genom sin tjänst vid Gotlands regemente. Under den svåra tid vi har bakom oss, sedan regeringens proposition hösten 2004, har regementets personal utfört ett imponerande arbete. Våra värnpliktiga fick, och får, en god utbildning in i det sista. Lojalt och samvetsgrant har de anställda löst också de tunga uppgifter som nedläggningen för med sig. Familjer och andra närstående har lidit med oss och följt oss igenom hopp, förtvivlan och osäkerhet. Ur djupet av mitt hjärta vill jag rikta ett tack till er alla för era insatser. En försvarsmakt med sådan personal klarar stora svårigheter! Jag önskar alla anställda vid regementet lycka till med sin framtid, hur den än gestaltar sig.
Ärade åhörare, en epok i Gotlands historia tar slut. Gotlands regemente läggs ned. Men minnet av Gotlands regemente kommer att leva kvar in i framtiden. Låt oss ha det i åtanke när fanan nu för sista gången förs i fanmarsch framför Gotlands regemente, för att därefter troppas och överlämnas till Gotlandsgruppen. Låt oss vara stolta över minnet efter Gotlands regemente. "

 
Till tonerna av regementes marsch, "In Treue fest", fördes nu regementets fana för allra sista gången i fanmarsch på kaserngården. Efter ett fyrfaldigt leve för Gotlands regemente blåstes fanfar, varefter C P 18 beordrade troppning av fanan. Till tonerna av general Wahlgrens marsch tågade fanföraren, kapten Daniel Martell, och Gotlandsgruppens officersvakt bestående av Rutger Bandholtz, Ronny Sandqvist, Stefan Ekman och Pekka Hammartoft, fram till C P 18 som verkställde överlämningen.
Gotlands regemente stod därmed utan fana. Den fana som Sveriges konung, Carl XVI Gustaf, mindre än tre år tidigare, under stor högtidlighet överlämnat till regementet vid Oskarsstenen, på samma plats där Oskar I år1854 överlämnat trenne bataljonsfanor. För mindre än tre år sedan sjöd således ännu regementet av vital livskraft. Det ger ett bra perspektiv på vad våra beslutsfattare besitter för framtidsunderlag när man tar beslutet att utplåna vårt militära, till hembygden knutna folkförsvar, för att ersätta det med kohorter av legoknektar.
Fanvakten avmarscherade till "Under blågul fana", och samling beordrades till andra sidan kanslihuset, där den av täckelse dolda minnesstenen sågs placerad mitt för kanslihuset, framför kanonerna. Utpassering kunde ske mellan kanslihuset och kasern Graip, genom en grindöppning som ett fåtal tidigare passerat.

 

Del IV. Avtäckning av minnesstenen

Efter en trumpetsignal från yttre signalstenen höll regementschefen ett kort tal: "Mina damer och herrar, vi har nu återsamlats i det som vi numera kallar "Regementsparken". Här i parken framför kasernerna finns sedan tidigare ett antal stenar som minner om viktiga händelser och nedlagda förband.
Framför ingången till personalmatsalen står en sten rest år 1986 när kung Carl XVI Gustaf besökte Gotland med anledning av Nationalbeväringens 175 år. I närheten av den stenen kommer senare i sommar att resas en minnessten över Gotlands Militärdistrikt.
Norr om vägen fram till kanslihuset står en sten rest vid kung Gustaf V och drottning Victorias besök år 1925. Där står också den sten som minner om Gotlands artilleriregemente. Söder om vägen står stenen som minner om Gotlands luftvärnsregemente. Båda dessa regementen lades ned år 2000.
Jag avslutade mitt tal på kaserngården med en uppmaning till stolthet över minnet efter Gotlands regemente. Den sten som nu ska avtäckas står på den här platsen för att erinra om det minnet. Att resa en sten till minne innebär att både symboliskt och i praktiken visa att minnet ska leva under mycket lång tid och att människor under denna långa tid ska påminnas om att regementet fanns och var det hade sin gärning.
Avtäck stenen!
Mina damer och herrar, stunden har kommit då den tretungade örlogsflaggan för sista gången ska halas på kanslihusets flaggstång. I nästan ett århundrade har flaggan dagligen hissats och halats på den här platsen. I helg och vardag, i solsken och i oväder, i djupaste fred och i tider av krig i vår omvärld, varje dag har signalen ljudit morgon och kväll. Ibland har flaggan vajat på halv stång för att markera sorg, men den har alltid funnits där.
Örlogsflaggan är en viktig symbol. När den strax halas av regementets äldste i tjänst varande officer ser vi slutet på en epok i Försvarsmakten och på Gotland.
Gör vändning mot kanslihuset!"

Efter att ha kommenderat givakt spelades tapto, under vilken den tretungade örlogsflaggan halades, långsamt och värdigt, av den äldste i tjänsten varande, kaptenen Olle Gardell. En märklig tystnad och uppgivenhet kunde noteras hos de församlade, det var som man höll andan under just detta moment, men så var det också det mest påtagliga beviset på att Försvarsmakten nu har övergett Visborgsslätt.
Dagens ceremonier var därmed avslutade och C P 18 hälsade välkommen till lunch buffé militärrrestaurangen.

 

Del V. Lunchen

I militärrestaurangen var dukat för 450 personer. Det innebar att såväl värnpliktsmatsalen som VIP- och personalmatsalen fick tas i anspråk. Det militära kocklandslaget, sex män och en kvinna, hade anrättat en utomordentligt förnämlig lunchbuffe. Förutom kocklandslaget var åtta ur kökspersonalen i tjänst och bidrog till den kulinariska njutningen och anblicken som anrättningarna åstadkom.
"Sax on four", kvartetten som består av Thomas Andersson, Lasse Ahnell, Göran Cederlöf och Bernt Eklund underhöll inledningsvis. Gotlands Officerskör innträdde, och inledde med "P 18 marschvisa". Visan är skriven av värnpliktige Gösta Noren under kriget med titeln "Till Visborgsslätt vi kommit". Emedan visan skrevs för gotlandsinfanterister så uppdaterade Stig Barke densamma så den passade pansartrupperna. Körmedlemmen Göte Janzen har arrangerat den för manskör. Efter den inledningen framförde de tillsammans Evert Taubes "Damen i Svart". Därmed avlägsnade sig "Saxarna", medan Officerskören gick vidare med Taubes "Maj på Malö", "Dans på Sunnanö" och "Britta", med Sven-Olof Erlandsson som solist.
Arméinspektören gav regementet en eloge för dess kreativitet som genererat en dylik kör, och utnämnde nu dess musikaliske ledare, Bertil Wessman, till lyrmajor, "vars grad dock endast äger sin giltighet i samband med Offiicerskörens konserter". Personligen anbringade nu inspektören axelklaffshylsorna med dess lyra och majorsgrad på deras avsedda plats.
Med dessa inslag avtågade Gotlands officerskör till en repris av P 18 marschvisa.

 

Del VI. Regementssafton i Donners hage

Som en avslutning på denna minnesvärda dag hade Visborgsmässen, genom dess anställde Thord Björkqvist, ordnat med helgrillat lamm med två sorter av såväl potatis- som grönsallad, vitlöksdressing, smör och bröd till priset av 150 kronor. 14 lamm hade under eftermiddagen varit monterade i till synes obekväma ställningar på mässens parkering, och där under sex timmar, medelst värme från träkol, erhållit en tilltalande färg i form av en välsmakande stekskorpa. Allt, inklusive bord- och sittplatser till de nära 500 deltagarna, anställda med sina familjer, och reservpersonal, var dukat på den öppna platsen i Donners hage. Kristina Pettersson hade tjänst i mässen, och passade på att fylla 40 år, dagen till ära.
Drycker av alla slag som passade allt från barn till hårdhudade officerare fanns att tillgå, och ingen behövde - så länge de pekuniära omständigheterna så tillät - gå törstig från tillställningen.
Strax intill gick Harald IV och betade. Tillsammans med Adam och Erik Söderman gick Väduren för att genomföra en kort intervju med honom. Han sade sig vara nöjd med dagens insatser, men han gav - även han - ett uttryck av undran inför framtiden, och vad den kunde föra med sig, för hans personliga del. Han tyckte att han alltid gjort bra ifrån sig på ceremonierna, han hade gjort bra PR för sitt regemente för de tusentals turister på Kungliga slottets borggård vid högvakterna, och hur många foton som tagits av honom hade han ingen aning om. Han tyckte vidare att han alltid varit snäll mot barn, och låtit dem klappa och kela med honom. Några klagomål hade han då aldrig hört, sade han, och han tyckte väl att regementet kunde ordna att även han kunde få gå i pension och njuta av livet. Han undrade om han även framledes kunde - så länge han nu orkade - gå kvar i Donners hage och minna turister och andra inbyggare om svunna tider. Han bad också om en hälsning till löjtnanten Olle Håkansson, som hade byggt honom ett så fint hus, som nu var honom till stor glädje. Harald underströk till sist hur mycket han älskat sitt regemente och sitt arbete, och han var nog rätt säker på att regementets beslutsfattare skulle löna honom efter förtjänst. Efter att ha lagt huvudet på sned, liksom i en vädjande gest, fortsatte han så lugnt sitt betande.

 
 
 
 
_________________________________________________________________________________________
                            

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper / Sidansvarig Kjell Olsson.

                            
Till huvudsidan                    Kontakta sidansvarig