Föregående sida

Gutaväringar på Visborgs slätt 1912

 

I.

Inryckning

 

Blåsig var februaridagen och Östersjöns vågor gingo hvittoppiga och sänkte fartyget alldeles efter eget behag.

Så kännbar sjösjukan än var, underlät jag dock ej att från däck spana efter första skymten af land. Jag hade så länge väntat efter att åtminstone få se Gotland. Det hade hägrat som en sagans ö för min själ, och det att våra förfäder i hedenhös sagt om Gotland, att det var ett land, som hvarje morgon steg ur hafvet och hvarje afton åter sjönk däri, hade ingalunda gifvit mig någon mera prosaisk tanke om ön. Att den var svensk, det kände jag mig stolt öfver i folkskolan, men föga anade jag då, att en gång få kläda kronans rock som man i ledet bland dem, hvilka enligt värnpliktslagen utgöra Gotlands försvar. Nu var jag dock med bland de femhundrafemtio från fastlandet.

”Land”, ljöd det genom hopen af beväringsgossar och alla trängdes vi åt relingen för att få se det efterlängtade. Blåhvitt steg det ur morgondiset och hafvet.

Först bara en liten fläck. Så liten, att man tyckte sig kunna ta den i sina händer. Men den växte efter hand.

Och snart urskiljdes höjdpunkter och sänkningar. Sedan domkyrkotornet och snart äfven väderkvarnar, fyra stycken i en rad, och sedan vattentornet ute vid Visborgs slätt. Men åh, hvad det ändå nalkades långsamt!

Ändtligen är man dock framme.

Från fartygets innandöme leta sig gossarna upp till dagsljuset och det mötande militärbefälet. Att tala om skick och pli är för tidigt ännu. Befälet förefaller ännu bara som äldre kamrater, hvilka nu taga de främmande om hand. Sedan allt är ordnadt, marscherar skaran genom staden ut till slätten. Man sträcker på sig, omedvetet, bara därför att man skall så göra.  Man är ju ändå en kronans karl för tillfället, och de svenska soldaterna ha haft aktning i fordom tid, det gäller att upprätthålla den.

Men takt och rättning talar ingen om och ingen sådan var det heller. En hvar gick som han tyckte, och fram kom skaran till lägret i alla fall. Här fingo vi se den första skymten af det som kallas ”militär teknik”. De många nykomna skulle nu placeras, och placeras just där de borde vara, och ej annorstädes.

Och de civila mångtyperna försvinna hasteligen efter en bastant välkomstmåltid i den rymliga, ljusa matsalen, in i de olika kasernernas olika logement, och innan aftonen kom på den första dagen voro de alla omstöpta i krigarlifvets fasta form, eller med andra ord utan omskrifning, de voro iförda kronans kläder.

Men hur lika till det yttre de många än må vara, bibehållas dock de inre särdragen. Skåningen fortfor att tala som han gjorde det hemma i snapphanefejdernas land och norrlänningarna bibehåller sin i de hundramila skogarnas djup vunna trygghet i tal och skick och herremanssonen är alltfort igenkänd på sitt drag af elegans så bjärt afbrytande mot bondpojkens nedärfta tafatthet.

Utanpå dörren till hvarje logement sättes ett slags ”visitkort”, som anger hvilka som bo därinne och hvar de hafva sina gevär och persedlar. Allting ordnas med noggrannhet och tack vare noggrannheten kommer allting på sin plats och fås en plats för allting. Men i början är man nog litet ovan och osäker i de nya förhållandena, det skall dock vara öfvervunnet till härnäst. (Källa: 203)

 
 

II.

Orientering

 

Beväringsmannen, som nyss har kommit under fanorna från det civilas oregelbundna tillvara, är ett barn, som måste betjänas af dem, hvilka en dag hoppas som lön för mödan bli betjänade igen. Så enkelt krigarlifvet än må förefalla för den ytliga betraktaren, är det dock ett tämligen inveckladt problem.

Bara en så enkel sak som hälsningar är inte gjord huxflux. Det kräfver kännedom om reglementet. Det reglementet kräfver lystring och lydnad. Dessa två saker äro de absolut nödnödvändiga grundelementen, hvaraf dugliga fosterlandsförsvarare kunna formas. En Sven Dufva, som gör tvärtemot vad han hör, eller en döddansare som ingenting hör och ingenting gör äro befälets sorgebarn och regementets rötägg. Inför sådana kunna röstband få fördärfvas utan att deras ögonlock visa tecken till blinkning och hvad befälet gör förefaller som lika främmande och lika ointressant som hvad kejsaren i Kina äter till frukost. Men alla militära färdigheter bibringas på öfningens väg. Så äfven vanan att lyda och höra upp.

Sedan alla äro vederbörligen placerade i kasärner och kompanier, blir det vederbörande kompanibefäl, som får taga gossarna om band och börja deras fostran. Och så finna vi dem en dag ute i lägret lärande sig olika byggnaders ändamål och namn. Gränserna för lägret angifvas och ”bondpermissionens” svårighet och nackdelar inpräglas. Kompaniet skymtar redan fram i begynnande takt och rättning, åtminstone såtillvida att det ger hum om hvad som komma skall. Men svar på militäriskt gifna frågor komma ännu så länge civila och det är svårt att hålla skaran i tygel.

Korpralen ställer upp sin trupp och söker återge de olika numren och namnen ur minnet. Det är befälets skyldighet att göra sig bekant med sina underordnade, en sak som ju ej är allt för afundsvärd att få förnya hvarje år. Kaptenen tar emot sitt kompani och hälsar gossarna välkomna. I förstone är det nog så svårt för den ovane att skilja mellan de olika officerspersonerna. Det påminner om två gummor, som resonerade on hvilket som var förmer, att vara korpral eller att vara general och den ena trodde det vara det förra och den ena trodde det vara det förra och den andra sade: ”Det är min son det”. En guldgalon och en stjärna kan man ju förstås skilja från tre genom att helt enkelt räkna, men sedan tillkommer också skillnaden i bredd, och det blir kvistigare.

Det tyckes så oväsentligt allt detta, men begrundar man saken allvarligt så är det nog inte så alldeles utan betydelse i alla fall,  och lika viktigt som att känna befäl och lägerplats, lika viktigt är det att kunna ta sig tillrätta i olika terränger och okända trakter med tillhjälp af kartan och det naturliga lokalsinnet. Sven Hedin berättar från sina resor i Asien hurusom vid ett tillfälle vägvisaren  ledde hela karavanen vilse och ledde den rundt, så att de efter en hel dagsmarsch voro tillbaka på samma ställe där de voro dagen förut.

En af de första saker som bibringas den värnpliktige är också just förmånga (sic) att orientera sig i okända förhållanden. Dessa orienteringsöfningar utsträcktes efter hand äfven till Visby stad, men dessförinnan hade åtskilligt passerat som inte kan talas om förrän härnäst. Vore dock det sagdt att hvart vi kommo det gjorde en så varm om hjärtat att se glada ansikten i fönster och dörrar och till och med få höra någon äkta gotländsk hälsning ibland.

På stortorget i staden stod en gammal hederlig landtman och svingade sin lurfviga mössa under ljudeliga välkomstrop, när vi marscherade förbi.

Till orienteringen hör väl ock en annan sak af mera privat natur, men det kan bli en historia för sig och därför spara vi detta. (Källa: 204)

 
 

III.

Här får man åtminstone mat

 

Titeln ger intryck af buken som gud. Den för dock ej tagas allt för bokstafligt. Uttrycket är lånadt från en ung volontär. Han åtspordes af en af en beväring hvarför han tagit värfning och svaret blef det cyniska plebej-uttryck vi här återgifva.

Den rymliga mathallen med luxlampor och hvitlackerade bord fylles tre gånger om dagen af hungriga gäster, som här, kompanivis fördelade 13 vid hvarje bord, gör all heder åt matsedelns olika rätter och vända därifrån med betydligt lugnare uppsyn och känslor än de kommo, för att uppe i kasernerna dysa bort en och en half timmes ledighet eller hänga öfver någon 25 öres bok eller spela kort om ingenting, bara för att få tiden att gå.

Den civila människans föreställningar om en krigares matsedel äro i betydligthög grad koncentrerade kring ärter och fläsk. Här ute skulle dock matsedeln kunna komma äfven en civil gourmand att slicka sig om munnen. Ärter och fläsk äro visst ej skjutna åt sidan alldeles, men de förekomma dock endast som en behaglig och alltid kärkommen omväxling. Kaffet, som piggar upp de omorgnade krigsämnena ett par timmar före frukos, är god vara och drickes ur stora muggar. Choklad är kanske den art af dryck, som röner starkast efterfrågan; den förekommer dock ej mer än två gånger i veckan.

Risgrynsgröten, söndagskvällens stående rätt, och kalopsen ibland om middagarna äro glansnummer. Dit hör säkert också hafresoppan med russin i för att nu ej nämna fler olika rätter, kanske då gick det som en gårdfarihandlande i Västergötland sade om Toarpsborna, när han vid ett tillfälle hade setat på kronohäktet i Vänersborg: ”Få alla lika goda mat här som jag har fått, då är det bäst jag håller tyet med det, när jag kommer hem, annars får I hela Toarps socken hit”. Och hur gärna vi må önska det ur fosterländsk synpunkt, vore oss fjärran vilja ha hela Gotlands befolkning samlad härute. Värst blefve det vid måltiderna. Jag har ofta lyssnat till hundratalen af röster och slamret af knifvar och skedar och sökt att fånga de spridda ljuden till något helt. Det är likt hafvet, som rullar våg efter våg mot stranden och drager den tillbaka igen. Gå ut en kväll och hör hur dess vågor bilda en kör af brus, ljud, som ömsom stiger, ömsom faller men aldrig hvilar, aldrig tystnar. Så är äfven bruset af röster vid en måltid på Visborgs slätt. Vid hvarje bord hållas lifliga samtal, men det är förbjudet att väsnas eller vara högljudd. Detta gör att ingenting tydligt urskiljes, endast sorl. Men plötsligt skär genom sorlet en stämma: ”Hör opp!” På ögonblicket blir så tyst, så tyst. Femhundra par ögon samlas mot en punkt. Knifvarna  bli hvilande i händerna och brödbitarna bli otuggade. Det gäller att vara tyst, och lita på att krigsmän kunna vara äfven det. Daglöjtnanten, eller dagkaptenen, med bricka i blått band å bröstet var det som äskade ljud för att gifva något meddelande. Än är det en sak, som är förlorad och sökes få illrätta eller är det någonting som är upphittat och kan återfås. Sedan meddelandet är gjordt kommenderas: ”fortsätt” och floden återgår i sin strömfåra igen: sorlet tar åter fart, ett ögonblick än värre än förut.

Till krigarlifvet hör helt naturligt ej alltid en matsal, som rymmer ett helt regemente. Och i de öfningar, som förekomma, äro äfven upptagna öfningar i redande af maten i fält. En annan gång därom. Vällefnaden får ej bringa fram goddagspiltar, den afser endast att bringa fram förmåga att med glädje möta strapatserna, liksom också de dukade borden hägra så lockande och uppiggande för tröttade soldater på hemmarsch. (Källa: 206)

 

 

IV.

Korum

 

Alltsedan den stora Gustaf Adolfs dagar har den svenska soldaten varit känd för gudsfruktan. Hur de är nu i vår tid vågar jag en yttra så bestämdt om. Det är så säkert att man nog kanske får undra med en viss fru inför en socialistredaktör, hvar det religiösa sitter. Men om man ser bort ifrån den enskilda och låter det formella fälla utslaget, så kan åtminstone skönjas spår af af hvad som varit. De unge män, som här från olika trakter samlats ha vidt skilda begrepp om lifvet och likaså vidt skilda behof för detsamma. I det föregående gafs antydan om hvad en del kräfva. Här må påpekas den olikhet, som är rådande ifråga om de inre lifsbehofen. Det är ett faktum. Att de unge männen i vår tid äro ganska likgiltiga inför religionen. Och detta faktum blir för själasörjaren en orsak till djupt bekymmer och för sedefilosofen ett föremål för vidlyftiga spekulationer. Här ute vid lägret hvarken filosoferas eller sörjes öfver detta faktum, det är som borde det så vara, eller kanske rättare, det kan inte hjälpas. Den unge mannen behöfver förströelse och inte predikan.

När solen gått upp öfver slätten och hunnit sända gyllene strålknippen in genom kasärnernas höga dubbelfönster, marschera från högvakten sex stycken trumslagarepojkar ut öfver kasärngården, flitigt bearbetande sina instrument. Och vid detta larm, för all del revelj, vakna 500 unga krigsmän och gnugga sömnen ur tunga ögonlock. Järnsängarnas halmmadrasser äro så varma nu och filtarna falla kring trötta lemmar men det hjälper inte.

Klockan half sju skall kompaniet stå ordnadt i korridoren för att därifrån afmarschera till matsalen och undfägnas med kaffe. Dagunderofficeren på kompaniet tager emot halftropparne och hälsar gossarna,, som då står i ”gif akt”, ”god morgon”. Sedan detta är gjordt kommenderas: ”Korum, lediga.” Då kommer någon af de unga männen fram för fronten och tager upp psalmen ”Din klara sol.” Någon gång kan ju hända att en aftonpsalm tages upp i stället. Detta får skyllas på morgonens tidiga timme och den ännu kvardröjande sömnyran. Om kvällarna förekommer en slik lapsus mera sällan, då ligger dagen bakom och kvällpermissionen vinkar framför. Sedan psalmversen är sjungen läses ”Fader vår” och ”Välsignelsen”. Ej alla kunna det felfritt och ett sådant fel som att i sjunde bönen säga: ”fräls oss från härligheten” måste sägas utgöra bevis för religiös indifferentism i högsta potens.

I de flesta fall är det en särskild karl som får förrätta korum i kompaniet. När söndagen kommer samlas hela regementet i den rymliga gymnastikhallen till gudstjänst. Då brusar de gamla kärnpsalmernas härliga koraler i mäktiga vågor öfver den visserligen stilla men långtifrån andäktiga församlingen.

Sedan gudstjänsten är slut utbringar den högsta närvarande officeren ett: ”Gud bevare konung och fosterland”, hvilket sedan upprepas af de femhundrade friska struparna.

Och sedan gå kompanierna hem till sig igen under musikens klingande spel, och söndagspermissionen får utfylla programmet för den dagen. (Källa: 207)

 

 

V.

Söndagspermission

 

För den, som varit van att utan band i något hänseende få tillbringa sin från det nödvändiga arbetet lediga tid hvar som helst och sysselsättande sig med hvad helst honom själf lyster, blir nog lägerlifvet i förstone rätt bundet och tvunget. Det är ju en helt naturlig sak att här ej alla få gå hur som helst och komma när de själfva behaga. I militärens ordbok finnes ett ord som heter: ”disciplin”. Detta ord är för den civile ett uttryck utan synnerligt djup betydelse för mannen i ledet såväl som för officeren och allt kronans folk, blir det både lag och evangelium. Det sistnämnda torde man ha svårt att förena därmed, men tänk bara på ett sådant sakförhållande som soldatens ställning till sin öfverordnade, och det är klart att en stor tröst kan ligga i medvetandet om lagarnas tillvaro och användning. Men disciplinens hufvudsakliga betydelse är och förblir dock lagens. Därför är det i förstone svårt att låta sina frihetsbegrepp därmed förenas. Så snart den unge mannen iklädts kronans rock och fått sin plats i ledet, är det hans oeftergifliga plikt att lyda förmans i tjänsten gifna befallningar. Detta är en hälsosam lärdom. Ty utan att en människa först lärt sig att lyda, kan hon svårligen en gång lära sig befalla öfver andra. Men lydnaden blir en plikt, och hvarje plikt är för människan ansträngande. Så blir ock krigarlifvet ett mödosamt värf. Det är arbete af skilda slag de sex veckodagarna, men då söndagen kommer, gifves hvila från exercis och egentlig disciplin, och de unga soldaterna få tillbringa dagen i någon mån efter eget godtfinnande. En hvar, som känner förhållandena i en garnisonsort, känner därmed också till soldaten som permitterad; här är vår afsikt att ge en bild af saken från den permitterades egen synpunkt.

På lördagens förmiddag lämnas från hvarje logementsbefälhafvare inom de olika kompanierna en förteckning öfver permissionssökande manskap till respektive kompanichef. Det är förspelet till söndagsledigheten, när de unge männen sträcka fram sina kortklippta hufvuden öfver hvarandras axlar och söka se med egna ögon att korpralen verkligen antecknar deras begäran riktigt.

Sedan går man till öfningarna för dagen, och i allmänhet tyckes det som om det gick allt lättare nu, när ledigheten är så nära inpå. Vid ett-tiden på eftermiddagen får geväret utbytas mot skurborsten. Alla logement, dagrum och expeditioner skola skuras. Det går med glans och täflan råder mellan de olika lagen om arbetets fullbordan. Arbetets ifver sporras af längtan efter ledigheten. Denna vinnes visserligen icke förrän efter middagen och korum, men om man också innan dess skall hinna med blankandet af helgdagsmunderingen knappar, så gäller det att raska på.

Efter kl. 5 delas permissionsbrickorna ut. Och en liten stund senare börja logementet tömmas på invånare. Högtidsklädda, frihetsglada vandra unga krigsmän ut från kasernernas stenkomplex, genom gårdens höga gallergrindar, ut mot Visby och dess många olika allmänna lokaler, där de snart äro fördelade på biograf, på teater, på möten eller på olika näringsställen. Lördagskvällen är för många ”den största dagen i högtiden”, ty då är permissionen vanligen utsträckt till något senare på natten. Men lördagens permission blir också för många en orsak till hufvudvärk under söndagen eller kanske rentaf permissionsförbud för någon vecka i framtiden. I en del fall också arrest. Söndagen är i detta fall vida mer ideel (sic) till sitt förlopp. Då kam man få en se I. 27:s uniform i kyrkor och hem. Men vare sig på dag eller natt år nog uniformen talrikast förekommande i parker och promenader. Beväringen är mycket fallen för flanerande och för flirt. Vi skulle ha mycket att tala om i detta sammanhang, men finna det lämpligare göra särskilda historier däraf.

Det är ju så naturligt att den unge, som kommit långt bort från hemmets lugn och från lärares och uppfostrares vakande ögon, här tycker sig ha större rättighet att göra bruk af sitt eget behag. Så ock befinner han sig ju i den farliga åldern, när svärmiska känslor råda och själfbehärskningen är föga vunnen. Ej underligt därför om han ibland kan förefalla oförsynt: i stiftandet af bekantskaper, och ej heller så underligt, om det ibland blir rivalskap mellan ortens ungdom och de från fastlandet kom. (Källa: 208)

 

 

VI.

Beväringar på strandpromenaden

 

Kvällen ligger drömtung i vårljus stillhet. I matt grönska skifta parkträdens svällande knoppar, men luften är ännu vintersval, och vinden, som drager från hafvet, är mättad af köld från sensmält is. Långt ut till hafs, där himlens bleka azur smälter samman med hafvets af kvällsolen i matt gulgrönt färgade vågor, där sjunker solen långsamt under horisonten, gifvande åt haf och land den egendomligt trolska stämning, som är typiskt för nordens länder och skönare än vi i allmänhet taget någonsin tänka oss den. Men vare sig vi tänka därpå eller inte, när vårkvällen kommer, gripas vi ovillkorligen af känslosamhet och längta ut, ut till det sköna och – de sköna. Ty vår utan kvinnor, det vore rosor utan doft och färg. Våren är icke bara naturens tid, den är människornas, den är skapelsens.

Hur mycket eller litet vi än må tala därom, så torde dock med tämlig säkerhet kunna fastslås, att vi nordbor äro ett tämligen svärmiskt släkte. Vi draga nog, inför detta påståendes tillämpning på våra krigiska hjältefäder, ovilkorligen litet på smilbandet, men låt oss bara tänka efter. Är det ej som såge vi hela vår gamla historias reala krigarspår, med blod och lemlästade människor, genom ett skimmer af saga och svärmeri, och just detta skimmer är det som gifver åt historien den gloria vi äro så rätteligen stolta öfver.

Att påståendet haltar i tillämpningen, vill jag visst inte förneka. Det är nog skillnad på ideal hos våra dagars svenska krigare och dem af våra fäder, som kommo Europas stater att darra under ljudet af deras tunga krigartramp. Vill du se din försvarare i farans stund som en helt lugn och fredlig drömmare? Gå då ut en lördagskväll vid tiotiden. Gå ut genom Norderport, tag vägen utanför muren åt hafvet till. Så länge våren var kallare än nu och kvällarna mörkare höll han till inne på S:t Hansgatan, eller värmde sig till kroppen vid punschbålen inne å stadshotellet och till själen ute på gatans jämna stenbeläggning i flirt med promenerande skönheter. Men med allt sitt lugn för norderstorm och snöyra kunde omöjligen gatan i längden erbjuda den glade värnpliktsmannen den estetiska njutning hans sinne sökte. Därför hälsar han med särskild glädje hvarje solljus dag, som gör det mildare i luften och angenämare på strandpromenaden. Och där äro de nu. I grupper om två eller tre. En och annan ensam. Sittande, gående, skämtande, sorglösa lättingar. Kvällen är drömtung och fager. Känslorna blir veka, det är så långt, så långt till fastlandet och hjärtevännen och många månader till hösten.

En ensam dam går långsamt fram och åter i väntan på sin kavaljer, som lämnat henne på en stund. Den sköna, som går så sorglös, betänk att du befinner dig i en garnisonsort, där hundrade bragdelystna eröfrare omgifva dig. Hon ser ej faran, hennes sinne drömmer klarvaket i den ungdomliga kärlekens sorglösa ro. Tre unga gråkappor, obs. skillnaden i uniform, den grå uniformen har blifvit nästan vedertagen såsom utmärkande beväringsmannen i lyckliga ekonomiska omständigheter, ha observerat henne, och eröfringslustan är väckt. Tre om en äro två för mycket, men en ensam är också nästan en för litet i händelse af nederlag. Och så blir till sist öfverenskommet att två skola våga kuppen medan den tredje afvaktar utgången och bevakar reträtten. De nalkas bakom henne, hon hör den inte, ser intet. Snart skola utanverken stormas och hon stå försvarslös inför deras eröfrande artighet. De två känna sig segervissa. Redan föras fingrarna till mössan och sväfva artigheterna på läpparna. Då. Aldrig blef väl en österrikisk fältherre mer besviken inför en Banérs fintliga taktik än hvad de två blefvo det inför den öfverraskning, som nu bereddes dem af den till synes så försvarslösa trogne riddare. Han hade sett allt och ingrep just nu. Han nalkades ljudlöst från sidan, tog damens arm förtroligt under sin och promenerade bort, lämnade de tilltänkta eröfrarna med betydligt förlängda luktorgan. (Källa: 209)

 
 

VII.

På vakt

 

Utanför kanslihuset stå tvänne svarta kanoner. För ej så längesedan gjordes en jämförelse mellan dem och något som kallades ”södervärnsligan”. Därför äro de på sätt och vis gamla bekanta. Men det må blott påpekas: skulle inte kanonerna stå mer pålitligt kvar än hvad nämda (sic) liga gör det, om denna alls fins är mig okänt, skulle vakten, som ligger i kanslihuset få tämligen sura dagar, ty i dess instruktion ingår bland annat äfven att tillse det kanonerna ej skadas eller bortföras. Vi ha härmed fått fram en del af hvad vakten åligger, men vida mer faller på dess lott. ”Vaktmanskapet, som hvarje kväll kl. 8 pågår, utgöres af en befälhafvare och en aflösningsbefälhafvare samt tre poster med hvardera två aflösningar och en patrullkarl, summa således 10 man och 2 befälhafvare. Af detta manskap ställes en post tio meter framför kanslibyggnaden och kallas gevärspost. En annan har till uppgift att patrullera kring köket, sjukhuset och gymnastikhallen, en tredje patrullerar i gamla lägret och ut till östra skjutbanan. För hvardera af dessa poster är passet två timmar. Uppgiften är att tillse ordningen och vaka öfver att ingen eldsolycka må inträffa.

Gevärsposten skall hälsa med ”för fot gevär” på alla därtill berättigade befälspersoner, samt tillse att inga obehöriga civila personer få inkomma inom kasernområdet. 

Vinternatten låg mörk och tyst öfver slätten och lägret. Tystnadssignalen hade redan gått, och i alla kasärnerna voro ljusen släckta, och trötta krigsmän hade gått till hvila. Utanför kanslihuset hördes gevärspostens steg knarra i snön. Och den stora luxlampan därutanför kastade skarpa reflexer in i den framför liggande skogsparkens mörka gömslen och gjorde skuggorna så långa och trolska.

Utanför sjukhuset skymtade också postkarlens mörka skugga ibland. Mathallens belysta urtafla visade på långt håll hur sakta visaren uppmätte tidens ström i nattens långa minuter. Nere i gamla lägret var allting tyst. Marketenteriet stod mörkt, öfvergifvet af de där om dagarna så stojande och talrika kunderna. Tvättinrättningen låg tyst, och bageriet doftade det inte färskt bröd ifrån.  Det enda lif, som ännu rörde sig där, var vaktposten, som med afmätta steg gjorde sin rond samt en och annan trängkompanist, som efter några timmars gaskande på stadshotellet trefvade sig hemåt efter att i högvakten ha aflämnat sin permissionsbricka. Och där nere i trängbarackerna lyste det sparsamt genom ett fönster. Vaktkarlen varseblef det då han gick förbi och gick närmare för att få se orsaken. Vid skenet af en ljusstump satt en beväringsman och skref. Han var mycket lätt klädd, naturligtvis just med anledning af den otillåtna tid han använde och för att så mycket hastigare kunna komma i säng i händelse af upptäckt. Vakten gick fram till fönstret. En känsla af ifver och nit för sin tjänsteplikt grep honom i förstone. Men så tyckte han sig se ett hem långt borta och tankar, som sökte sig dit. Föräldrar, vänner, som väntade få höra något från den bortavarande, och så såg han också de stojande kamraterna omöjligheten af en lugn stund att samla tankarna till bref, och han gick förbi utan att störa den skrifvande. Men plikt och skyldighet släppte dock ej taget så lätt. Bara en kort stund efteråt stod han åter där och såg hufvudet lika flitigt böjdt öfver papperet och handen lika ovant föra pennan i tankarnas tjänst. Men ej heller nu kunde han förmå sig att afbryta, åter gick han en rond, gick sedan fram till dörren att gå in och tillhålla den försumlige hvad tjänsten och reglementet af honom fordrade, då slocknade ljuset, och det blef stilla och tyst, och vaktposten kände sig nästan än mer ensam än nyss. (Källa: 210)

 
 

VIII.

Stora dagar

 

I den miltära indelningen utgör den enskilde soldaten utgångspunkten, ehuru i stort sedt han försvinner ibland massan och ingår som smådelen i en homogen enhet. Vi ha i det föregående nästan utan undantag talat om den enskilde och den trängre formering, för att begagna ett militäruttryck, hvari han rörer sig under vardagsexercisens plugg och tramp. Här ville vi något vidröra och söka ge en bild af ett par högtidsdagar, hvilka hittills beskärts oss härute. Högtidsdagar, ej i den bemärkelse man vanligen gifver åt detta uttryck, men i betydelsen af att vara högtider i tjänstgöringen. Det är eljes ofta nog så, att tjänsten för fosterlandet ingalunda är något som försätter en man i högtidsstämning. Hvardagligheten synes nästan skarpare markerad här än i det civila lifvet, bristen på omväxling gör sig skarpt gällande och detta i trots af att ingen dag och ingen vecka bjuder på lika program. Men exercisen är och förblir exercis, den må sedan bjudas i hvad form som helst. Och det är helt naturligt att försvarets konst icke kan gifva synnerligt många poänger af nyhet. Så mycket mera som den ingalunda hinner uttömmande inläras, under 240 dagar. Förutom denna orsak till fattigdomen på omväxling gifves äfven andra, såsom kanske stundom tämligen omilda omdömen om bortkommenheten och frånvaron ifråga om undervisningens tillgodogörande. Men vi lämna nu allt detta och tänka endast på de två stora dagarna: bataljonens och regementets. Första bataljonens schef hade lagt in ansökan om afsked och var ej tillstädes att mottaga sin afdelning, hvadan det endast blef andra bataljonen, som en dag, ett par veckor efter inryckningsdagen, fick ställa upp på kasärngården att mottagas af sin schef. Det var den första större samlingen vi deltogo uti sedan vi vederbörligen inordnats i tjänstgöringen. Bataljonen var då visserligen ej fulltalig, gotlandsbeväringen, som mestadels tilldelats 9 och 10 kompanierna, hade då ej ryckt in ännu men likväl erfors nästan en känsla af stolthet att få utgöra en af de små kuggarna i detta stora maskineri. Majoren red genom leden och mönstrade gossarna på nära håll. Sedan höll han in sin häst framför fronten och hälsade bataljonen välkommen till Gotland och Visborgs slätt. Han uttalade också sin förhoppning om skötsamhet och plikttrohet och godt kamratskap. Det var snart förbi och vi fingo återgå till hvardagslifvet igen, tills någon vecka efteråt vi åter stodo därnere på kasärngården, den gången hela regementet. Det var t. f. regementschefen som tog emot.

Framför fronten blottades regementets fana och öfversten uppläste med stark stämma soldatinstruktionens ”Krigsmannaerinran”. Därefter talade han några kraftiga ord till välkomst och maning samt uppläste en del af ett bref från en f. d. beväring vid regementet, som, nu bosatt i Amerika, hade skänkt en vandringspokal för pris i skjutning vid regementet. Härefter spelade musiken upp ”Vår Gud är oss” etc. och tonvågorna välde mäktiga fram genom leden. Det var en stund af högtidligt allvar. De närmaste stående stämde först in i sången, sedan rullade den i starka vågor från led till led till omsider i orden ”Mörkrets furste rustar sig förvisst” − − ”likväl vi oss ej frukta”, hela regementet stämde in i den gamla kärnpsalmen.

Så trädde regementspastorn fram och talade om lydnaden mot fjärde budet, dess löften och betydelse. Därefter ännu en psalmvers och högtidligheten var slut. Men än en gång bida vi en högtidsdag.  Det blir när generalen hälsar oss. (Källa: 211)

 

 

IX.

På marsch

 

Konsten att gå är för de flesta människor säkerligen lika okänd som allmänt praktiserad. Det kan ju låta som en ren motsägelse, men några ord skola förklara saken. Vår tid är ej egentligen någon fotsportens tid. Till och med landsvägsriddaren tigger eller, måhända i någon gynsamt (sic) ögonblick, arbetar ihop några öre till lindring i enformigheten och reser på järnväg eller båt någon bit. Det är ett sådant vagabondsläkte som zigenare äro rätt allmänna sällskap på järnväg. Fortskaffningsmedlen äro så många och så billiga och hvarför då egentligen onödigtvis trötta sina egna gammelmodiga ”Pades apostolorum.” (1)

Och så har det händt, att man visserligen ännu liksom en skämtsam omväxling begagnar sig af gåkonsten. Men i stort sedt så har faktiskt denna färdighet i betydlig mån försämrats under senare tider. Visst fins (sic) ännu Marathonlöpare, men de äro nu ej sprungna fram direkt ur den stora massan utan skolade fram genom ihärdig träning. Massan af människor går sig trött på nymilen (2) vid vanlig promenad. Man är så ovan vid verkligt gående d. v. s. på sträckor, och det lilla man går, vare sig nu det är mellan arbetsplatsen och hemmet, eller det är på söndagseftermiddagsvisiten, så blir det helt mekaniskt. Så snart det gäller längre sträckor och vägar man ej är van att färdas, inställer sig trötthet eller rentaf fotskador, som gör färden ej blott oangenäm utan plågsam. Förhållandet kan af hvem som helst konstateras genom fakta ute i det lefvande lifvet och utgör ju ett eklatant (3) bevis för släktets fysiska degeneration från starka och härdande ättefäder.

Om man nu betänker, att det för krigaren är nödvändigt ofta nog att färdas långa vägar till fots, att kunna tåga fram i ilmarsch, vare sig till anfall eller återtåg, och därunder bära packning och gevär, så är ju tydligt för en hvar att här erfordras öfning, öfning och åter öfning ty de unga män, som hvarje år kallas in under fanorna äro i allra flesta fall. På grund af borgerlig sysselsättning, föga tränade att gå. Denna träning bibringas genom marscherna, som företagas antingen kompanivis eller i högre förband, flera kompanier eller med bataljon.

Marschens grundval kan sägas vara dels fotvården dels disciplinen. Den förra afser att gifva friskhet och smidighet åt fötterna, den senare att i ledet hålla soldaten vid takt och rättning.

I förstone företagas endast kortare marscher för att utröna dugligheten. Så småningom utsträckes väglängden och ökas packningen, allt så successivt att den knappast förmärkes. Väglaget får ej förskräcka, ty i praktiken tages ej hänsyn därtill.

I snö och regn, i storm eller solsken gäller det att med hurtigt mod gå på. Blir vägen lång och foten trött och ränseln tung, stämmes upp en glad soldatvisa och anletena skina upp. Mycket praktiserade visor äro bl. a. en som i ironisk ton skildrar beväringslifvets alla detaljer, en sjömansvisa och några andra. En och annan gånglåt kommer ock till heders liksom äfven en och annan fosterländsk sång.

I fråga om sångkonsten stå ej alla kompanier lika högt. Sjätte kompaniet är troligen sångarkompaniet par préférence, åtminstone inom andra bataljonen. Understundom får så att säga formen ge vika för glädjens obundna skrål. Då söker man öfverrösta hvarandra och påminner mycket om täflande sångarhannar inom fågelvärlden. Sången utgör i hvarje fall en tämligen bristfällig ersättning för musiken. Vid olika tillfällen har musikkåren mött på hemvägen efter öfningsmarsch och upplifvat de trötta gossarna. Det är förunderligt hvilken makt tonerna besitta. Hur trött man än är, hur svårt väglaget, nog flyger en glimt af glad frimodighet genom leden så snart tonerna välla fram.

Om regnet öser i strömmar, om solen bränner på ränselns kalfskinn, nog flyktar missmod och tungsinne för de hurtiga marschmelodierna lifvande kraft. Marschen utgör i och för sig ett af de strängaste momenten i beväringens tjänstgöring. Vid regning årstid blir vägarna hala som vore de såpade, och i sommartorka bli de dammiga utan måtta. Men liksom lifvet i allmänhet, så har äfven krigarlifvet sina ljusa sidor att ställa mot fonden af de mörka. Härnäst få vi tillfälla visa något däraf. (Källa: 212)

 

 

X.

Fältlif

 

Marsdag, med grådisig luft och snösörjiga vägar. På kaserngården ligger en snöfläck kvar där och hvar, en vattenpöl, gulfärgad och dyster där snön smält i går eljest framträder gruset tämligen rent. Det hela ger dock föga hopp om god marschväg, men man kan ju ej så noga veta. Emellertid, marschen är bestämd, väderleken har redan ändrats men vi äro svenskar och så mycket af svenskmannakraft, finns där väl ändå kvar trots vekligheten att vi ej vika för mindre gynnsamma vägförhållanden. Redan några minuter före kl. sju mottager majoren sin bataljon. I så motto är bataljonsmarschen ett evenement att den alltid föranleder en del extra sjukskrifningar och en viss förutseende omsorg för lekamliga behof af dem, som ju eljest i hvardagslag intet bekymmer äga. Hvad speciellt de förra angå, så beror det nog till stor del på ogrundad fruktan att ej förmå uthärda om tecken till någon som helst krämpa visat sig. De senare åter beror på den omständigheten att ju vid rast under marsch det ofta göres behof af extra kost, och därtill ovana vid de fält använda reservportionerna. Nu stå där emellertid bataljonen. Majoren åtföljd af sin adjutant rider fram och mottager kompanivis. Sedan alla äro mottagna håller han in sin häst framför fronten och hälsar på öfligt sätt. Gifver upplysningar om marschens utsträckning o. s. v. hvarpå han kommenderar: ”Framåt marsch”. Vid bataljonens uppställning användes s. k. kolmuformering, (sic. Kolonnformering?) d. v. s. kompanierna stå ordnade i plutoner och dessa formerade i linje. Härifrån anträdes nu genom att hvarje särskild pluton gör behöflig vändning och intager marschformering. Visserligen äro ju kompanierna här långtifrån fältstarka men likväl blir ju bataljonen en ej så ringa hop. Och liksom alltid massan utöfvar ett visst inflytande öfver och tryck på den enskildes känslor, så äfven här. Dagen med dess strapatser ligger visserligen framför, men likväl känner man sig ingalunda ledsen. Knappt har man hunnit utom kasernområdet förrän visorna begynna. Den första marsch i bataljonsförband, som i år företogs, utsträcktes till Bläsungs. Där hölls sedan ett par timmars öfning i afståndsbedömning och medförd proviant, förstärkt med mjölk, utspisades, hvarefter färden ställdes hemåt igen.

Sedan ha liknande marscher företagits till olika platser, dock alla i den närmare omgifningen, och vid flera tillfällen har manskapet fått vänja sig vid fältmässig kost och det verkliga fältlifvet liknade förhållanden. Enhvar har nog sett, till det yttre åtminstone, de kokkärl, som hvarje soldat medför på renseln. Men den stora betydelse dessa kärl ha torde nog för de flesta vara främmande.

Skall en marsch företagas, som beräknas räcka en hel dag är ju tydligt att mat måste medföras. Att hålla särskild tross för detta ändamål blef en alltför vidlyftig apparat. Att koka maten färdig hemma och sedan fördela den som en slags torrskaffning skulle också ställa sig tämligen ofördelaktigt på längd. För att bereda soldaten tillfälle att åtnjuta färsk lagad mat äfven i fält går man nu så tillväga, att hvarje soldat medför råmaterialet till t. ex. middagen. Så snart bataljonen framkommit till lägerplatsen uttages kokmanskap. Detta utgöres af några man ifrån hvarje tropp ordnade kompanivis. Hvarje kompani gräfver i regeln två kokgrafvar. Dessa göras en fyra meter långa med 30 – 40 cm:s bredd och djup förlagda bredsides mot vindriktningen. Den ena grafven är egentligen kokgraf den andra stekgraf. En ofta använd och duglig rätt i fält är ”pytt i panna”. Den läsare, som ej någonsin gjort bekantskap därmed fråge närmast varande husmoder om nämda (sic) rätts egenskaper. Vare dock det sagdt, att näppeligen hvarje husmoder förmår sätta den ”piff” på denna anrättning som en skicklig ”fältkock” förmår det. I anrättningen ingå dels potatis, som först kokats i kokkärlen och sedan skalats och sönderhackats. Samt fett och fläsk ur ”reservportionerna”. Af dessa senare aftages först det öfversta lagret och användes till soppa, som också kokas i därför rengjorda kokkärl. Sedan maten är färdig och måltidsimman är inne ställes kompaniet upp och indelas i matlag om fyra man. Och är nu också hungern förhanden så kan med timlig säkerhet sägas att det hela är ganska godt. Att fältlifvets starka poesi skall göra sig långt mera framträdande under sommaren är helt naturligt. Att ligga i tält ha vi ännu ej försökt mera än en natt. Nog var det då åtskilligt af malört i bägaren, men likväl en småsak emot hvad mången upptäcktsresande och andra fått utstå i långt starkare köld. (Källa: 213)

 

 

Gutaväringarnas marsch

(Ord utan melodi.)

Vi äro glada, tappra gossar vi

och tåga raskt åstad för kung och land.

Vår gång är stolt, vår blick så käck och

fri,

som örnens blick mot solens gyllenrand.

På fädrens hjältestråt

vi tåga gladt framåt;

ej ha vi prövat än

en dust mot våldets män,

men händer så en dag

nog blir det nappatag.

 

Vi äro Sveriges värn och vissa hopp.

För eget land,för fäders bygd och namn,

för mognadt ax, som för än sluten knopp,

för åldrings ro, för barn i modersfamn,

för allt, hvad än vi sett,

som färgrikt mot oss lett,

för allt, hvad än vi hört,

som hjärtats känsla rört:

vi stå med svärd i hand

och ungdomsblod i brand.

 

Vi ärft ett hem, vi ärft ett namn också,

för intet skörda vi hvad färden sått,

vår otack blott, som lön, dess minnen få

och stegens tyngd, som de för oss ha gått.

Och dess gjutna blod,

och deras hjältemod,

allt, hvad till oss de bragt,

den grund för oss de lagt,

så lätt förgäta vi.

Det bör ej mer så bli.

 

Nej, ha vi fått ett land att kalla vårt,

en teg till arf, om också karg och arm

ett språk som klingar ömsom mjukt och

hårdt,

och ha vi närts vid svenska jordens

barm;

ej mer ett ord om svek,

ej mer lättsinnig lek

med dyrbar fosterjord

får här bland oss bli spord;

nej, mannamod och dygd

de pryde gutars bygd.

L. Lundgren.

 

(Källa: 214)

 

 

Gutaväringar på sommarnöje

 

Den försvarsintresserade gotländingen känner säkerligen till att den starkaste punkten på Gotland heter Tingstäde. Visserligen är den ju ej på långt när hvad den blir men är i alla fall ej just att skämmas för. Under sommaren turar infanteriregementet kompanivis om att utföra förstärkningsarbeten vid fästningen och ligger där för detta ändamål en vecka i sänder. Denna Tingstädevistelse har blifvit kallad för beväringens sommarnöje åtminstone inom de militära kretsarna. Då vi förut ha talat om lifvet på lägret i dess olika former, torde vi nu äfven något böra omtala intrycken från en sommarvecka i Tingstäde.

För soldaten, såväl som för privatmänniskan, är det en mängd saker som måste uppmärksammas och ihågkommas när en längre bortavaro från hemmet är förestående. Visserligen ha vi ju ej precis en mängd tanter att ihågkomma med afskedsvisiter och en flock tjänare att fullproppa med instruktioner och förhållningsregler, men icke dess mindre mycket att tänka på. Så var det en t. ex. som blef förhindrad göra afskedsvisit hos en väntande skönhet i stan och han måste skrifva, så godt som med ens och tala om sin adress för att slippa ifrån en pinsam väntan på åtta runda dar.

Men en sådan sak är ju mera privat till sin natur och ingalunda obligatorisk, den är frivillig, men hvad som måste kommas ihåg det är hvad tjänsten bjuder, och militärtjänsten är mer minutiös i noggranna föreskrifter än den mest omtänksamma mor kan vara vid sin gosses anträdande af en ferieresa.

En gång för alla är soldaten sagdt hvad till hans utrustning hörer, men för hvarje särskildt fall gifves sedan särskilda instruktioner. Så är det t. ex. vid en färd sådan som denna fråga om huruvida kläderna verkligen äro i det skick att de tillåta en så pass stor långfärd. Vapenrockar som fått alltför kännbara skavanker bytas ut o. s. v., refvor sys ihop och fläckat tvättas ur. Småpersedlar plockas fram och tillses och vad bristfälligt är måste upphjälpas så att ingen må känna sig strandsatt. Tillräckligt för veckans ombyte plockas ner i ränseln och därtill nedläggas verktyg och materialer för reparationer jämte handduk, tvål och borstar, korteligen allt som kan bli till nytta och som kan behöfvas.

För att undvika brännande solgass och rykande damm anträddes marschen på natten eller åtminstone på morgonsidan. Nattens dagg låg ännu kvar och band dammet nere. Luften var frisk och sval och nejden var tyst och öde. Sång var förbjuden, det var ju söndagsmorgon, men pigga tungor voro flitigt igång och skämtade bort möda och trötthet. Endast en och annan försenad nattvandrare svärmade ännu ute, eljes var allt tyst och man hörde bara de taktfasta marschstegen och det muntra samtalet inom leden. Vid god kondition var kompaniet framme i Tingstäde efter cirka fem timmars marsch, fördelades omedelbart i förläggning och tog sedan ett härligt varmbad i träsket, innan frukosten afåts. Sedan var hela söndagen anslagen till hvila och ledighet. Hvar och en fick gå som han ville inom ett område af en kilometer i alla riktningar från förläggningen. Tingstäde har föga som röjer fästning och garnison. Det hela ger intryck af landtlig idyll med en smula af kyrkby och stationssamhälle inmängdt bland ladugårdar, köksträdgårdar och inhägnader för betande kreatur. Träsket ger nästan intryck af en verklig liten insjö; (4) vore ej skogsranden i söder och öster så jämnstruken, kunde man rentaf drömma sig vara på fastlandet. Det lär vara ovanligt fiskrikt och fiskrätten arrenderas af officerare. Befolkningen själf är tydligen alls inte sinnad för tjuffiskning, ty krokar och dylika enklare redskap för amatörfiskare föres ej på lager i samhällets förnämsta kryddbod. För oss beväringsmän utgjorde sjöns fiskrikedom en fullständig bisak, nog kunde man väl svärma om, hur man ville ha det, men hela nöjet fick inskränka sig till att en timme dagligen plaska gladeligt omkring i det grågrumliga ljumma vattnet.

Vid träskets stränder växer ärttörnet (Ulex Europeus) (5) tämligen talrikt. Vi upptäckte det af en händelse, liksom de flesta stora upptäckter, och väl äfven små, äro slumpens verk. Vi voro en liten grupp tillsammans vid badet och skulle, på strandens grofva kalkgrus soltorka därefter, då råkade en af oss sätta sig midt på ett synnerligt kraftigt exemplar af ofvannämda växt, hvars taggar äro rätt så hårda så här på eftersommaren, när den är utblommad. Det är ju ett rätt så vackert drag af botaniskt intresse att trots en så fatal presentation dock göra närmare bekantskap med en växt, som ingen af oss sett förr, i närheten af badstället ligger matsalen, inrymd i samma hus med den vid Tingstäde förlagda vaktstyrkan. Det verkade rentaf litet familjärt att befinna sig i en matsal, där endast cirka 50 man bespisas på en gång. Men hvilket oljud där ändå kunde föras! Enhvar försökte skrika sig till rätt, om maten ej var till nöjes, eller, som ock hände, ej var mer än halfkokt, när måltidstimmen var inne.

Från badet och maten må vi nu föra vår tanke till sommarnöjets mest prosaiska del: gräfningsarbetet. Det gälde att markera en skans i fästningsområdets norra del. Arbetet utfördes mest på beting och gick gladeligt äfven det, om man frånräknar en nyans ohågsamhet. De trefligaste momenten utgjorde dock de lediga stunderna, som voro ganska talrika och rundliga. Men Tingstäde saknar hufvudsakligen betingelserna för ett angenämt krigarlif: damer. Det berättas om tyske kejsaren, att han, vid ett tillfälligt besök i en småstad i sitt rike beklagade de talrika damerna för bristen på löjtnanter, och så förlade han ett husarregemente till den staden. Nåja, det var i Tyskland och här äro vi i Sverige, men det heter ju om den svenske soldaten att ”han hafver för sed, i krig som kärlek att segra”. Men hr skall han kunna segra där intet finns att eröfra? Vi försökte samla allt hvad skönt i nejden fans, men arbetade hela söndagen förgäfves. Till slut ordnade en uppfinningsrik yngling kompaniet på ett led rotekolonn utan ståndordning och ställde kompaniets skickligaste dragspelsvirtuos i teten och marscherade sedan genom hela samhället. Resultatet blef en parodi på bal och man tröstade sig så godt sig göra lät.

I öfrigt tillbringades kvällarna mestadels med idrottstäflingar såsom fotboll, kasta varpa, brottning o. s. v. En tillfällig åskådare till fotbollspelet en kväll undrade, om inte det vore svårt, att i det allmänna springet känna igen spelarna af sitt eget parti. En kvick beväring gaf honom då en upplysning om att det vore ganska lätt att skilja på genom kraften af olika sparkar man erhölle: den som gaf hårdaste sparken var otvifvelaktigt motståndare.

Som synes, vi togo dagarna så godt vi kunde och höllo modet uppe och njöto friluftslif i fulla drag. Det var roligt i Tingstäde och vi hälsa alla Tingstädebor. (Källa: 215)

 

 

I fält

(Bref till Gotl. Alleh.)

Jusarfve i Gothem, 6 okt.

 

Osäker om huruvida tidningens ärade läsare hugnas med några närmare underrättelser från den nu pågående manövern, vill jag härmed söka göra mig till redaktionens och läsekretsens ringa tjänare.

Under dagarna närmast före manövern intogos vi af allvarliga och djupa bekymmer för de stundande vedermödorna, emedan det ju nästan såg ut som skulle vintern göra sitt intåg med en gång. Men kom så första manöverdagen, fredagen, med visserligen kylig luft, men hög och ren. Här och där glittrade is på kärr och pölar och snöflingor från dagen förut blänkte i de frusna hjulspåren, där skogen i förbund med nordanvinden höll den värmande oktobersolen stången.

Vid afmarschen från lägret gingo vi i två särskilda styrkor: 1 bataljon jämte 9 och 10 fästningsinfanterikompanierna gingo före och bildade styrkan A. med förutsättning att vid Tingstäde samla sig till försvar mot styrka B. – 2 bataljon, hvilkens förutsättning var, att den landstigit vid Botvalde i Gothem och därifrån på vägen över Bäntebingels i Gothem-Vallstena och Bäl framryckte mot Tingstäde. Fredagen marscherade vi utan strid och hinder till gårdarna St. och L:a Gudings och Allekvia, i Vallstena, hvarest inkvartering beredts. Och utgjorde bataljonens ställning i korthet följande: 5 kompaniet bildade förpostkompani vid Allekvia med bevakning i linjen: nämda gård – norra gården i L:a Bjerga. Om fienden visste man, att den intagit ställning i trakten af Graute i Hejnum.

B. kårens bevakning under natten var endast fingerad, detta för att bereda manskapet nödig hvila efter dagens marsch. Men kl. 6 på morgonen den 5 skulle fältvakt och posteringar vara utsatta ty då inträdde krigstillståndet. Kl. 7 f. m. skickades patruller och förafdelningar ut i riktning mot Bäl och hufvudstyrkan satte sig äfven i marsch. Snart nog började skotten smälla, ty fienden hade nu ryckt fram till Bäl och mötte med ”varma servietter”. Vid järnvägsöfvergången skedde den första allvarliga sammanstötningen

Fienden kastades tillbaka på vänstra flygeln och B. styrkans reserv skulle just kastas fram till flankgrupp då striden afblåstes och en stunds hvila inträdde. Därefter vidtog för B. styrkan dess återtåg, ty det hade visat sig omöjligt kasta fienden ur dess ställningar.

Vägen togs nu tillbaka åt Gothem. Vid Hägvalds-Slumra upptogs eldställning och fördes en rätt skarp uppehållande strid. A. styrkan ryckte fram i terrängen öster om vägen och hotade en stor del af B:s skyttelinje med upprifning, då striden igen afblåstes och nytt återtåg anträddes. Med undantag af smärre patrullstrider gick återtåget lugnt och ofredadt, och vi fingo gå i kvarter i gårdarna strax väster om Gothems kyrka. Under natten till i dag, söndag, ha våra trupper haft fältvakt utsatt och på morgonen har en skarp strid stått om vägöfvergången öfver Gothemsån vid Fjerdinge. Fienden har under natten legat strax på andra sidan ån och genast vid dagningen ryckte den an till öfvergång. Femte kompaniet utgjorde nu bataljonsreserv och purrades vid halffemtiden att rycka fram till beredskap.

I början voro vi ovissa om hvar vi kunde komma att behöfvas, om vid Bäntebingelsöfvergången, där en ny bro håller på att läggas, eller vid den obetydligare öfvergången vid Fjerdinge. Snart kom dock en ordonnans cyklande med order att rycka fram mot sistnämda plats; vi behöfde dock aldrig deltaga i striden. Från vägkorsningen vid Vesterbjers fingo vi endast åse huru fienden, kallblodigt och dödsföraktande trots våra truppers mördande eld gick öfver ån och ryckte an mot vår skyttelinje. Dagen bräckte sen och med den freden. Striden afblåstes och truppsignal gafs och trupperna gingo i kvarter. Så få vi ännu under söndagen fältgudstjänst och på kvällskvisten miltärbal i en bröllopsgård. Sådant bjuds ej hvarje dag.

Men därom mera härnäst.

L. Lundgren. (Källa: 216)

 

 

Glad såsom fågeln

 

Fastländingen har ett ordspråk, om det är gängse här på Gotland, vet jag ej, och det lyder ungefär så: "Allting har en ände, men korfven den har två". Och det ordspråket föll mig just i hågen nu, när sista dagen af tjänstgöringen på Visborgs slätt var kommen. Ty nog var det i alla fall så, att vi för en åtta månader sedan blickade framåt med nog så bekymrade ansikten mot värnpliktstidens utdräkt och tyckte det vara ett stycke oändlighet till 11 oktober. Och likväl, denna stund är verkligen den sista jag här, i ett af de många logementen, skrifver något till eder ärade tidning. I morgon (fredag), (11/10 1912) förrän hanen gal, skall verkligen kontingenten vara på väg till sitt land igen och de åtta månaderna äro för alltid förbi. Denna dag, den sista, har varit en aftackningens och packningens dag. Klockan tolf middagen samlades regementet i exercishuset och t. f. regementeschefen förrättade utdelning af under regementsmötet förvärfvade penningpris, medaljer och märken, såsom belöning och färdighet i skjutning och afståndsbedömning. En särskild högtidsfärg gafs naturligen häråt naturligen häråt därigenom, att nu för första gången det Lagerlöfska priset utdelades..Den ståtliga pokalen gick, som bekant, till fjärde kompaniet, hvars kapten fick gå fram och å kompaniets vägnar mottaga densamma. De fyra beväringsmän, som uppnått bästa resultatet i täflan om pokalen, fingo därefter sina penningpris. Fjärde kompaniets pristagare samlades sedan å marketenteriet till en sista festlig "kaffehippa" och för att ge denna en dess mer militär prägel tågade festlaget ner i rotekolonner på ett led med en korpral i teten och marscherade rundt kaffebordet i noggrann marsch.

Eröfrarne af arméns skyttemedalj utfingo ej nu sina belöningar, emedan dessa ej ännu ankommit, de fingo därför löfte om att sedermera få sig desamma tillsända. Däremot funnos en hel mängd eröfrare af skyttemärket, som nu fingå gå fram och få sina pris. Att här upprepa deras namn är mig tyvärr omöjligt emedan jag ej haft tillfälle afskrifva prislistan. Kom så till slut en hel del penningbelöningar för afståndsbedömning och till sist uttalade öfversten sitt varma tack och erkännande till såväl befäl som manskap för det i allo utmärkta sätt hvarpå det skött sina åligganden och tillgodogjort sig årets vapenöfningar. Särskildt betonade han sin tacksamhet till den kontingent som deltagit i öfningarna tillsammans med flottan.

Kom så bataljonschefernas aftackning ute å kaserngården och uppe i kompaniernas förläggningar det öfriga befälets. Var det med känsla af högtidlighet vi skildes från det högre så kändes högtidligheten vid kompanibefälets afskedsord rentaf gripande. Vi hade ju så nära umgåtts med dem dagligen sett dem ibland oss och äfven om det ej riktigt tagit sig uttryck alltförne, hade vi dock växt in i en känsla af innerlig sympati med dem. Så var det en ung subaltern, hvilken gjort sig synnerligt älskad. Då han för någon tid sedan blef hastigt sjuk spordes en allmän förstämning på hans pluton och då han nu framsade några hjärtliga afskedsord var det nästan som ville gråten stocka sig i halsen på manskapet och i ett rungande hurra liksom samlade det hela sin varma sympati för den afhålne plutonschefen.

Ja så var det att packa och ordna sina saker och snart såg man koffert efter koffert bäras ut till i beredskap stående järnvägsvagnar och stufvas in för affärd. Och logementet och korridorer gåfvos en sista rengöring. Redan på kvällen tömde många sina madrasser och sofvo om natten i tomma järnsängar.

Och nu är allt färdigt. Med längtan till hemmet och glädjen öfver att återse det blandar sig dock en glimt af vemod och den oundvikliga afskedssmärtan. Kamratskapsband ha under dessa månader knutits fasta och varma och slitas ej skilsmässan ens. På sista dagen ha adresser utbytts och allt som möjligen lyst eller lagt sig emellan har utjämnats. Vedermödorna äro glömda och endast det ljusa och glada står kvar.

Och de flesta, om ej alla, ha under de gångna månaderna lärt sig älska Gotland och folk. Det har både sagts och känts att Gotlands regemente är ett af de mest angenäma att exercera vid. Och säkert är att nu vid skilsmässan ej en enda bland befälspersonerna, från de högsta till de lägsta, gjort sig förtjänt af annat än varmaste tack och erkänsla. Jag säger det nu, på detta sätt, och till dem alla.

Nog har det väl varit sträfsamt ibland, men säkerligen länder allt till vårt bästa för all framtid. Och kunde en glimt af allmännare fosterlandskärlek väckas hos de många vore oändligt mycket vunnet. Och det glöder under askan af likgiltighet, förnekelsefraser och köld. Och den slår ut en dag i flamma hög och ren och klar. (Källa: 217)

 

 

Bref från en hemrest gutaväring till hans kvarlämnade Visby-flamma

 

Allerkäraste Gothilda.

 

Tack för blommorna vid båten och den länge synliga afskedsviftningen med din af saknadens tårar fuktade sidennäsduk. Tack för alla de vänliga orden och hjärtliga förmaningarna, hvilka under hela hemresan syntes mig ljuda åter och åter och påminde mig så lifligt om alla de ljusa sommarkvällarna med fagra drömmar älskogstokigt småjoller.

Säkerligen vore dina hjärtliga välgångsönskningar en orsak till att hemresan blef så vacker som den blef. Det var en lustfärd öfver ett haf, som låg spegelblankt, och oktobersolen bröt sig gång efter annan fram genom tunga skyar och förgylde vågorna så man tyckte sig färdas på en flod af  guld. Då det kanske intresserar dig vill jag berätta litet om skilsmässan och resan i tur och ordning.

Började då först med den sista natten på Visborgs slätt, så olik den första som slutet kan vara olikt begynnelsen. Då var det tyst, när det skulle vara och ordningen kunde upprätthållas bara med något ord, någon liten åtbörd, nu hjälpte ingenting, det var sagdt att madrasserna skulle tömmas på morgonen före afresan: vid halfniotiden på kvällen släpades de första ned och tömdes och de sedan madrasslösa ungherrarna sofvo om natten i bara järnsängen. Natten blef förresten ej lång. Den var  som en julnatt i barnaåren: en rosig och leende dröm tills man vaknade och låg i stilla förundran öfver att se hur ljust det var midt i natten, tills med ens verkligheten stod inför en och man tog ett hopp ur sängen, slängde på sig kläderna i flygande hast och gjorde sig redo för den lustiga färden. Ty en lustfärd blef det. Hur mycket man än lärt sig älska Gotland och hur mycket i den förflutna sommaren, som gifvit en glädjefylda minnen för lifvet, man längtade tillbaka till fastlandets grå granit och vresiga martallar. Den sista frukosten i kronans matsalar blef en härlig anrättning af bruna bönor och salt oxkött. Det serverades redan vid fyratiden på morgonen, men den tidiga timmen till trots gjordes heder åt anrättningen. Sedan kom en stund af ledighet och afskedstagande. De många från skilda håll sammanförda skulle nu skiljas åt, och för mången blef säkerligen denna samvaro den sista; ej underligt därför, om en viss högtidskänsla grep de flesta i dessa ögonblick.

Uppe i kompanikorridorerna sågs ett brokigt hvimmel af unge män. Uniformerna voro i de flesta fall aflagda, och de civila mångtyperna hade återigen krupit fram. Där kunde man känna igen de olika karaktärerna på klädseln, såväl snittet som sättet att uppbära kläderna. Och hvilken brokig tafla af olika lynnesarter, som kom i dagen. Här såg man några dansa i glädje. Andra samlade sig i kotterier och samspråkade, några läto konjakspluntan vandra från mun till mun. Där såg man andra, hvilka med allvar i minerna promenerade tillsammans i korridoren utbytande gemensamma tankar och idéer. Öfverallt var uppbrottsstämning och oro. De stannade volontärerna sutto här och där i fönsternischerna och sågo ledsna ut. Troligen syntes dem beväringens lott afundsvärd.

Och så ännu en sista titt in i logementena, där så mycket af sorg och glädje vederfarits och så ut på kasärngården för att kontingentvis afmarschera till staden och hamnen och och sväljde och kämpade med gråten. Andra promenerade fram och åter än en gång. Tills båtens klocka ringde tredje gången; då var det att gå ombord och laga sig till att få en god plats.

Som nämdt var vädret det vackraste önskvärda. Så småningom försvann Gotland vid synranden, som först vid ½ 11-tiden var det alldeles ur sikte och en stund sågs endast haf, haf åt alla håll, men snart nog glänset en fläck af land snedt föröfver; en stund ännu och fastlandsskärgården blir synlig, och vet du det var rentaf så hjärtat hoppade af glädje, när de spolade gråstenshällarna lyste fram och man kunde se där långt inåt hur mellan bergen de gula löfdungarna eller de gröna tallarna gåfvo landskapet färg och talte om höst och förgängelse.

Man kända sig hemma igen. På Gotland var man ett stycke främling i alla fall. Men därför är inte Gotland förringadt i värde, ånej då. Det är Gotland, sagornas ö, det är kyrkornas land och ruinernas stad. Gotland äger hvad fastlandet aldrig kan få. Men fastländingen längtar ändå hem. Och nu är jag här och skrifver detta till dig. Första natten jag sof i ”civilsäng” drömde jag om en misslyckad stormning af Tingstäde, andra natten om väbelhandräckning med potatisplockning i regementets trädgård, men i natt, i natt har jag drömt om dig och om ditt fagra land, jag såg dig i sällskap med en artillerikonstapel på biografen och grät af sorg öfver alltings ovaraktighet, men då jag vaknade var det bara en vattenkaraffin jag under sömnen stjälpt öfver mig.

  
Slutet på brefvet får tyvärr läsaren själv försöka sig på att sätta ihop. Det var en händelse som förde det i mina händer, det hade förmodligen af någon omtänksam tjänsteande räddats undan sin fullbordan och släppts vind för våg så mötte jag det flaxande på landsvägen. Och så tog jag det i beslag och skref af det, jag tyckte det var så mycket af intresse, så mycket af  egna tankar i den och det ger en så bra bild af gutaväringarnas hemresa och första vistelse hemma igen. (Källa: 218)

 

 

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------

1) Apostlahästar

2) Nymilen är 10.000 m. den infördes med decimalsystemet. Gammalmilen var 36 000 fot, 10, 689 m

3) Övertygande

4) Det är en insjö! Träsk är det gotländska ordet för insjö.

5) Eg. Ulex Europaeus

 
 
 
 
_________________________________________________________________________________________
                            

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper / Sidansvarig Kjell Olsson.

                            
Till huvudsidan                    Kontakta sidansvarig