Brott och straff och andra hemska händelser - Beredskapen 1939 - 1945

Grovt överfall å S:t Hansgatan. Civil person slagen av två militärer.

4/5 1940

Ett våldsamt bråk ägde rum vid S:t Hansgatan vid 11-tiden på lördagskvällen (4/5 1940), varvid skrik och vrål störde de omkringboende, som trodde att minst ett mord var i görningen.

Ögonvittnen meddela, att de — så gott de nu kunde i mörkläggningen — iakttagit två militärer, enligt uppgift i artilleriuniform, och en civil, vilka varit inbegripna i gruff vid frisör Högvalls hörna. Militärerna voro de angripande och den civile tog till flykten nedåt Revalsgränd, men upphanns och vräktes tvärs genom den stängda porten som slogs sönder, in på hr Högvalls gård, där han slogs omkull och sparkades. Det var därunder han utstötte de hjärtslitande skrik, som väckte hela grannskapet. Tumultet var så våldsamt, att soptunnor på gården vältes upp och ner. Tillstädeskommande personer, fingo av militärerna uppgiften, att de tillhörde krigspolisen. De funno emellertid för gott att försvinna från platsen, varefter den slagne civile så småningom blev omhändertagen och även infann sig på polisstationen. Han förklarade där, att han icke kände, vem som utfört våldet mot honom.

På polisstationen förklarade man, att man icke känner saken närmare, men att krigspolisen ägnat saken uppmärksamhet. På platsen för uppträdet har hittats en tur- och returbiljett med busslinje, vilket kanske kan lämna upplysningar i saken.

Det är att hoppas, att saken bör uppklarad och att rättssäkerheten i staden under mörkläggningstider kan upprätthållas. (Gotlands Allehanda 6/5 1940)

(Källa: "Excerpter ML")

Originell kloaktjuv

Oktober 1940

En beredskapsman hade i juni, då han låg Inkallad och kommenderad till köket på ett krigssjukhus, tagit sig för att stjäla ett damarmbandsur, som blivit kvarglömt i en källare. Svar. hade i detta sammanhang blivit straffad av fältkrigsrätten för en annan förseelse och när han kom tillbaka igen kröp han under en natt in i kälaren och lade klockan under ett skåp. När han sedan avlägsnade sig från källaren genom,, fönstret hade han blivit iakttagen av en person och saken fick sin förklaring. Klockan hittades emellertid ej med detsamma utan blev delvis förstörd av vatten innan den kom fram. Det blev 25 dagsböter å 1 krona.

(Gotlands Allehanda 25 oktober 1940)

Olaga cykellån

Oktober 1940

Militärläkaren åtalas för försummelse. Bristande tillsyn på sjukförläggningen.

13/10 1941

MO (Militieombudsman) har beslutat åtala regementsläkaren dr. I. Cassel i anledning av ett vid Gotlands artillerikår inträffat dödsfall. En värnpliktig, Erik Andersson, som länge dragits med förkylningar och halsbesvär, vilka inte blivit ordentligt skötta, blev i början av maj 1939 förflyttad till förläggningen vid Tofta skjutfält. Redan vid förflyttningen var hans allmänna tillstånd dåligt, och den 10 maj insjuknade han i halsfluss med feber. På grund av inträffade fall av scharlakansfeber var förläggningen vid denna tid isolerad, och den febersjuke fick därför ligga kvar i sitt logement. Dagen efter gavs order om att sjukrummet vid Tofta vilket stått oeldat under hela vintern, skulle göras i ordning, och på kvällen samma dag blev den sjuke undersökt av läkaren. Den 12 maj blev den febersjuke jämte andra patienter överförd till sjukrummet, där han sedan vistades under tillsyn av en sjukvårdare till den 15 maj. Sedan läkaren sistnämnda dag konstaterat öroninflammation blev den sjuke överförd till sjukhus, där han efter några dagar avled. MO, som förordnat om åtalet, har framställt flera anmärkningar mot den vård, som ägnats fallet. Åtalet gäller läkarens försummelse att under tiden 12-14 maj besöka de å sjukrummet vårdade. Denna hans underlåtenhet har ansetts särskilt betänklig eftersom de sjuka vårdats under synnerligen otillfredsställande förhållanden samt fall av scharlakansfeber förekommit vid förläggningen. Den avlidne var hemmahörande i Lövåsa, Ramfall. (Gotlands Allehanda 13/10 1941)

--------------------

Frikännandet av militärläkaren överklagas av M. O.

M. O. (Militieombudsmannen) har hos krigshovrätten överklagat krigsrättens vid Östgöta luftvärnsregemente friande utslag i målet mot regementläkare Ivar Cassel för att han underlåtit att besöka sjukrummet i Blåhäll utanför Visby den 12, 13 och 14 maj 1939.

Krigsrätten förklarade i sitt utslag att det inte bevisats att dr Cassel gjort sig skyldig till någon av de försummelser, för vilka åklagaren yrkat ansvar på honom. Häremot erinrar M. O. att utredningen gett vid handen att Cassel inte besökt de sjuka någon av de angivna dagarna. I varje fall måste det anses styrkt att mer än ett besök inte förekommit under denna tid.

Gentemot medicinalstyrelsens förklaring, ”att Cassel icke kunde anses ha genom bristande omvårdnad eller oriktig behandling gjort sig skyldig till fel eller försummelse i tjänsten” invänder M. O. att under denna formulering kan rymmas såväl det fallet, att Cassel visserligen försummat att besöka sjukrummet men dock inte därigenom gjort sig skyldig till tjänstefel, som det fallet, att det inte blivit klarlagt att han besökt sjukrummet eller ej. Det är, framhåller M. O., en domstolsfråga att avgöra vad som är styrkt samt — om det anses styrkt att Cassel inte besökt sjukrummet varje dag — huruvida denna försummelse kan anses innebära straffbart förhållande.

(Gotlands Allehanda 3/2 1943)  (Källa: "Excerpter ML")

Skarpa skott mot arrestant. Vakt sköt mot flyende bråkmakare.

1/11 1941

Vid en danstillställning som i lördags anordnats av Gotlands infanteriregementes kamratförening ofredade en berusad civilperson, 22-årige lagerarbetaren Per Gösta Anders Bengt Olin (1919-1989), i festen deltagande militär. Olin anhölls och skulle föras till arrest, då han lyckades slita sig lös och ta till flykten. Då postens anrop ”halt” icke åtlyddes avsköt denne två lösa skott efter den flyende. Då dessa emellertid icke hade någon verkan sköt vakten två skarpa skott efter den flyende, som träffades av ett skott i vänstra benet och ett i ryggen.

Den skadade fördes till sjukhus där läkare konstaterade att hans tillstånd, ehuru allvarligt, dock inger hopp om vederfående. Olin som vid tillfället var civil, tillhör KA 3. Vid flera tillfällen har han varit inblandad i slagsmål. Nu slog han till både dagofficeren och dagunderofficeren och sökte därefter rycka till sig vaktens gevär. Han greps därefter av en patrull men slet sig och sprang sin väg, då han träffades av skotten.

(Svenska Dagbladet 3/11 1941)    (Källa: "Excerpter ML")

Kronan prutar på ersättningskravet

15/1 1942

Motorkuttern Svanhilds förolyckende

Juli 1942

Sjöförhör rörande motorkuttern Svanhilds förolyckande i fjol somras i inloppet till Visby hamn - kuttern rammades som bekant av minsveparen Ven - hölls igår inför rådhusrätten härstädes. Förhör har tidigare hållits inför krigsrätt i marindistriktet. Vid dagens rättegångstillfälle inställde sig sjöåklagaren polisdomare Gösta Berglund från Stockholm och som ombud för kronan kapten J. L. Nilsson. Svanhilds ägare och befälhavare hr Napoleon Olani inställde sig personligen.

I hr Olanis förklaring till olyckan göres gällande, att han blivit påränd av minsveparen, trots att han gått så långt på farledens babordssida, att farleden praktiskt taget var fri och trots att han då Ven nalkades girat ännu mera babord hän. Från kronans sida hävdas att Olani hållit på fel sida av farleden och därigenom själv vållat kollisionen.

Enligt Olanis förklaring hade han sedan han lämnat fiskehamnen och rundat pricken utanför denna, girat babord hän och hållit sig i farledens östra del, han hade styrt i riktning utmed prickarna Södra Banken inre och yttre och hade därvid lämnat hela inseglingsrännan i enslinjen fri för den på ingående stadda minsveparen. Denna hade han siktat när han kom. ut genom gattet och han hade när minsveparen kom närmare sett denna hålla sådan kurs att Olani sett hans styrbordssida. Kommen ännu närmare hade minsveparen plötsligt girat styrbord hän, vilket föranledde Olani att gira ännu mera babord. Kort efteråt hade kollisionen inträffat varvid minsveparens stäv trängde in i motorrummet och delvis krossade motorn samt i övrigt orsakade sådana skador att Svanhild sjönk. Den medföljande besättningsmannen på Svanhild hade omedelbart bärgats ombord på Ven och även Olani hade sedermera bärgats, han hade dock till en början fastklämts i motorrummet. Minsveparens stäv hade träffat Svanhild något akter om tvärs på styrbordssidan.

Befälhavaren på Ven har uppgivit, att han på 400 meters avstånd under pågående inseglingsgir iakttagit Svanhild mitt i farleden på utgående samt på c:a 100 meters avstånd givit styrbordssignal (denna uppger sig Olani aldrig ha hört) men då ingen åtgärd förmärktes på Svanhild hade Ven girat något styrbord och givit backsignal samt stoppat. Svanhild hade under tiden girat ännu mera babord. I övrigt höll sig befälhavaren till regeln om att vid möte hålla styrbord hän i trång farled.

Som sakkunniga bisittare i rätten fungerade sjökaptenerna Bertil Lindström och John Larsson. Kapten Lindsström påpekade, att farleden utanför gattet näppeligen kunde kallas för trång och enligt sjöåklagarens utsago finnes ingen bestämmelse om vad som avses med trång falled endast den ledning som praxis ger. Olani hävdade att om minsveparen hållit sig i enslinjen hade ingen kollision behövt inträffa.

Tre man från signalstationen i Visby hördes. De hade sett att Ven vid inseglingen gjort en ovanligt stor gir. Signaler hade hörts men mycket otydliga. Kollisionen hade inträffat omedelbart efter signalerna.

Sjöåklagaren yrkade ansvar på Olani för att ha brustit i iakttagandet av bestämmelserna i reglementet till undvikande av ombordläggning samt för att han försummat hållande av utkik i trång farled.

Rätten meddelar yttrande om två veckor. (Gotlands Allehanda 14 september 1943)

Svanhilds befälhavare fick böta. För underlåtenhet att vid mötet med minsveparen Ven hålla styrbord i inseglingsrännan till Visby hamn dömdes befälhavaren på motorkuttern Svanhild till 20 dagsböter. (Gotlands Allehanda 28 september 1943)

Rått överfall på julnatten. Underofficer illa misshandlad.

24/12 1942

Inbrott på I 18:s underofficersmäss

25/1 1943

Rymmarens straff fastställt

Januari 1943

Samvetsöm ville ej ta upp morötter

Januari 1943

Rannsakning med rakknivstjuv

Februari 1943

Stortjuvarna och kustartilleristerna Johansson och Carlberg

Februari 1943

Stortjuvarna Johansson och Carlberg hade vidlyftig affärsrörelse i Fårösunds hamn.
Krigspolisen har nu utarbetat en rapport över de inbrott, som begåtts av de båda kustartilleristerna Arne Johansson och Carl-Evert Carlberg i en rustkammare på KA 3. De båda tjuvarna, vilka som bekant sitta häktade i Visby, ha erkänt att de tillsammans förövat två inbrott, varvid bytet varje gång blivit två sjösäckar, fullpackade med nya persedlar av ett 20-tal olika slag. Johansson, som var förlagd på en minutläggare, har sedan svarat för att omsätta kläderna i pengar och därigenom ha åtskilliga besättningsmän på ångfartyg och skutor blivit inblandade i affären. Johansson har vid förhöret uppgivit att han och Carlberg i slutet av september kommit att tala om att de saknat en del persedlar och de hade kommit överens om att vid lämpligt tillfälle försöka tillgripa sådana persedlar som de saknade på rustkammaren. De hade medfört en del nycklar och med en av dessa hade de en kväll kommit in i kasernen så att de kunde orientera sig på platsen. En kväll i början av oktober hade de beslutat sig för att vara på den säkra sidan väntade man till efter kl. 24, då ljusen i korridoren släckts. Då de kommit fram till rustkammaren hade de icke försökt öppna dörren till denna utan de hade funnit en öppning i väggen som emellertid satt så högt att de icke utan vidare kunde komma in denna väg. Med hjälp av ett par träbockar lyckades de dock komma in genom luckan och de började sedan sin granskning i rustkammaren. Där kom man på tanken att stjäla nya kläder för att sälja dessa, och de hade plockat ut en del persedlar, som sedan kastades ut genom luckan. Alltsammans samlades i två sjösäckar, som också tillgripits i rustkammaren, och därefter hade de osedda begivit sig till sina förläggningar. Krigspolisen har upprättat en lång lista över de saker, som tillgripits vid detta tillfälle, och mestadels rör det sig om underkläder men även en del skodon samt lakan och handdukar försvunno vid detta tillfälle. Johansson, som var förlagd på en minutläggare, hade sedan börjat sälja tjuvgodset på olika fartyg i Fårösund. Han hade i första hand sålt de persedlar som han själv stulit, men senare fick han även förmedla liknande affärer för Carlbergs räkning. Kavajer hade kostat 15-20 kr., kommissbyxor 20 kr., marschkängor och stövlar 20 kr. paret o.s.v.
Omkring 1 dec. hade alltsammans blivit sålt och det blev då givetvis tal om att försöka en ny kupp. Man använde sig därvid av exakt samma metoder som förra gången och mängden av tjuvgods var ungefär densamma eller två välfyllda sjösäckar. Johansson hade fortsatt att sköta om affärerna med besättningsmän på de skutor som anlöpte hamnen. Huvudparten av persedlarna från den andra stölden hade gått till besättningen på ångfartyget Inez av Västervik, som varit i Fårösund den 11 dec. Johansson uppger att han för sin del fått sammanlagt 250-300 kr. och Carlberg ungefär lika mycket, Johansson uppgav att han sålt kläder till besättningsmän på ytterligare ett ångfartyg samt på sju motorskutor och två pråmar. Carlberg har vid polisförhöret uppgivit samma saker angående upptakten till de omfattande stölderna och har samma berättelse om tillvägagångssättet. När de i rustkammaren fått se de stora förråden av nya persedlar hade de kommit överens om att tillgripa mera än vad de från början ämnat för att försöka sälja dessa och på så sätt skaffa sig pengar. Uppehållet mellan de båda inbrotten blev längre än man troligen räknat med på grund av att Carlberg fått tjänstgöring utom depån och haft svårt att komma till Fårösund om kvällarna. Johansson ville inte arbeta ensam, och därför fick saken anstå, tills Carlberg omkring den 1 december återkom till depån. Carlberg uppgav att de pengar, som influtit genom försäljningen, fördelats lika, och han hade för sin del fått omkring 300 kr. Landsfiskalen i Slite har verkställt utredning rörande efterföljande delaktighet i Carlbergs och Johansson brott, och en del av de tillgripna persedlarna ha därvid kunnat tillrättaskaffas. En särskild utredning rörande värdet av det stulna kommer senare att ingivas.
 
Ett nytt inbrott under utredning.
Vid krigspolisens förhör ha de båda kustartilleristerna erkänt att de tillsammans förövat ytterligare ett inbrott, varvid de tillgripit ransoneringskort, som därefter i viss utsträckning begagnats. Utredningen härom pågår och kommer att bli föremål för en särskild rapport.  (Gotlands Allehanda 2/2 1943)

-------------------------

Klädtjuvarna på KA 3 dömda

Inför Gotlands domsagas norra häradsrätt rannsakades i går de två kustartilleristerna Carl Evert Carlberg och Sten Arne Johansson. Carlberg dömdes till straffarbete i ett år och tre månader och Johansson till straffarbete i ett år och två månader.
Åklagaren, landsfiskal Bonde, påpekade att mängden av kuponger som de försålda kläderna skulle ha betingat, knappast går att uppskatta. Bland sjöfolket var det allmänt känt att de båda handlade med kläder. Till kunderna hade de ibland uppgivit att de förestodo ett lager och därför kunde sälja kläder. Det var en affärsmässigt bedriven tjuvnadsverksamhet, ansåg han vidare, och yrkade att rätten vid straffets utdömande skulle ta hänsyn till mångfalden brott, som motiverar ett strängt straff.
Fängelseföreståndaren svarade därefter på en fråga av rättens ordf. att han ansåg ungdomsfängelse synnerligen olämpligt för de två eftersom de skulle fördärva det andra klientelet. I fängelset ha de båda nämligen gjort sig skyldiga till diverse ofog.
Försvarsadvokaten, adv. Wahlberg, yrkade att rätten skulle ta hänsyn till att de båda som volontärer hade vantrivts med krigsmakten och blivit indisciplinära.
Rätten tog därefter enskild överläggning och meddelade därefter utslag. Carlberg dömdes för vad som han erkänt inför de tre olika domstolarna och Johansson dessutom för undandräkt och för upprepat olovligt undanhållande, för vilket han tidigare ådömts en månads fängelse. Denna dom upphävdes och i stället har en månads längre straffarbete ådömts honom.  (Gotlands Allehanda 20/2 1943)

-----------------------

Kupp mot KA 3 köket avslutning på nattlig stöldraid

Nytt brott av de nu häktade kustartilleristerna uppklarat. Hos krigspolisen föreligger nu rapport angående de ytterligare stölder, som kustartilleristerna Arne Johansson och Karl-Evert Carlberg gjort sig skyldiga till i Fårösund. Det gäller denna gång inbrott i kökslokalerna vid KA 3, varvid de tillgripit dels matvaror av olika slag, dels ransoneringskort, som sedermera delvis begagnats. Vid förhör på kronohäktet har Johansson uppgivit, att inbrottet i köket ägt rum samma kväll som de begingo den sista av stölderna i den förut omtalade rustkammaren vid KA 3. Båda hade känt sig hungriga, varför de beslöto sig för att försöka komma in i köket och för att få något att äta. De kände till, att man brukade vädra lokalerna under natten, och de hittade också mycket riktigt ett öppet fönster, genom vilket de kröpo in. I kylrummet hade de tagit ett halvt tjog ägg, smör och korv samt potatis och erforderliga matbestick. Sedan de också fått tag i en tillbringare mjölk hade de gått in på husmoderns expedition. Där dyrkade man upp en skrivbordslåda, och sedan de konstaterat att lådan innehöll en del halvkupongkort hade de omedelbart bestämt sig för att tillgripa dessa. Hur mycket som de kommit över kunde Johansson dock ej erinra sig. Sedan de lämnat kökslokalerna hade de Carlbergs rum kokat ägg och kalops i en elektrisk kokare, och härunder hade de delat upp ransoneringskorten så att de vardera fått omkring tjugo halvkupongkort för bröd samt ett någet mindre antal kort för matfett och kött. Kupongerna hade därefter delvis förbrukats vid restaurangbesök. Carlberg trodde vid förhöret att han och Johansson kommit in i köket genom flaggkorpralsmässen, till vilken dörren varit olåst. De hade i varje fall krupit in genom något fönster. Han lämnar sedan en liknande berättelse om tillgreppen som Johansson. Husmodern har efter verkställd inventering av förrådet funnit att följande ransoneringskort saknas: 36 V-kort, 15 R-, 20 S- och 2 G-kort. Vid genomgång av Johanssons och Carlbergs tillhörigheter har ett mycket litet antal av de stulna korten anträffats. De båda häktade ha även blivit hörda rörande andra anmälningar om brott, men de neka bestämt.  (Gotlands Allehanda 5/2 1943)

Dråp på Högklint förövat av Visbybo. Dödligt slag mot A7-volontär. Supkväll som slutade med tragedi

5/6 1943

Ett dråp förövades på lördagskvällen på Högklint. En volontär från A7 Nils Olof Åberg, född 1921 och hemmahörande i Växjötrakten, tilldelades ett slag mot halsen, varvid han föll mot taggtråden i ett närliggande stängsel. Han rosslade några ögonblick, varefter han föll samman. I bil fördes han till lasarettet, men där kunde endast konstateras att döden inträffat. Dråparen är en 29-årig visbyarbetare, som f. n. sitter anhållen hos krigspolisen.

Ett sällskap civila, fem personer, kom vid 23-tiden ut till Högklint i bil. Alla fem voro tämligen berusade. Då bilen stannade skulle ett sällskap på fem volontärer försöka få den under returresan till staden, och Åberg skyndade fram för att underhandla med chauffören. Han frågade om bilen var ledig och fick svaret att lugna sig tills det andra sällskapet kommit ur.

En kamrat till Åberg, som var illamående, stod en bit borta, och Åberg ropade något skämtsamt till honom och gick därefter bort och klappade honom på axeln. En av de civila uppfattade detta som ett mot honom riktat skällsord och följde efter. Då han kommit i kapp dem- endast ett par meter - slog han först till den illamående volontären och sedan Åberg. Volontären, som heter Andersson, har uppgett vid vittnesförhör i dag att slaget mot honom inte var hårt. Omedelbart efter detta slag hade den civile som sagt även slagit till Åberg, med följd att denne föll baklänges.

En del vittnen uppge att slaget skulle ha träffat på halsen, vilket styrkes av att Åberg i fallet förde handen mot strupen. Andra anse att slaget skulle ha träffat på hakan. Efter slaget blev Åberg liggande, och vittnen uppge att gärningsmannen skulle ha yttrat: Han simulerar bara, han vågar inte resa sig upp. Själv uppger den anhållne att han inte sett att Åberg fallit omkull. Han skulle ha gått ett varv runt bilen och då han kom tillbaka hade Åberg legat på marken, uppger han. Alltså, menar den anhållne, skulle någon av kamraterna ha fortsatt misshandeln.

Om slaget eller fallet orsakat döden kan man inte f. n. uttala sig om innan den rättsmedicinska undersökningen verkställts. Åberg föll med nacken över den understa tråden i taggtrådsstängslet och det är inte helt uteslutet att fallet mot denna kan ha bringat en kota i nacken ur sitt läge.

Åberg fördes sedan i bilen till lasarettet i Visby. En av hans medföljande kamrater företog under hela resan till staden konstgjord andning på honom, men utan resultat. När man kom fram till lasarettet, kunde läkare endast konstatera att livet flytt.

Sällskapet, som kommit från staden, hade under tiden försvunnit. Och när sedan polisen sökte efter dråparen, lyckades det den först att vid 3-tiden på söndagsmorgonen få tag i honom i hans hem. Han är gift och har barn.

Dråparen visste ingenting om att Åberg avlidit, däremot visste han att han slagit till honom. Han påstår emellertid att det var flera personer som slagit Åberg. Krigspolisen, som har hand om utredningen, anhåller därför att åsyna vittnen till händelsen ge sig tillkänna. Krigspolisens telefonnummer är 2055.

Under kvällen hade dråparen jämte ett par kumpaner varit på födelsedagsfest, och på tre personer hade hade man druckit ut en liter brännvin, varefter man fortsatt till Stadshotellet och bättrat på ruset. Senare hade man kommit på idén att bege sig ut till Högklint. Även i staden hade sällskapet uppträtt synnerligen olämpligt. Sålunda hade de sökt få tag i en bil på Donnersplats. De hade funnit en, som emellertid var upptagen, vilket emellertid inte generade kumpanerna. Medan chauffören lade på ett brev på postlådan sökte de med våld fösa ut passagerarna ur bilen för att taga den för egen räkning. Detta lyckades emellertid inte. Så småningom fingo de tag i en annan bil och kunde ta sig ut till Högklint.

Här utspelades sedan den fruktansvärda tragedien. Dråparen förnekar inte att han slagit till volontären, men han påstår att det varit flera än han som slagit. Detta kan emellertid vare sig hans kamrater eller volontären påminna sig om. Det är för att få klarhet i detta, som krigspolisen efterlyser åsyna vittne.

Dråparen, en grovarbetare från Visby, sitter f. n. anhållen hos krigspolisen. När han anhölls tog han det ej så hårt, eftersom han förmenar, att det ej var han som slog det dödande slaget. I dag är han emellertid helt nedbruten av det inträffade.

Den fruktansvärda händelsen utspelades utanför festplatsen och därinne visste man inte mycket om vad som inträffat. En och annan visste endast att en man svimmat efter ett slag, men att han avlidit var ej känt. Hade man vetat det, så hade festligheterna givetvis avbrutits förklara arrangörerna." (Gotlands Folkblad 7/6 1943)

-------------------------

5 års straffarbete för Högklintsdråpet - Edvin Pettersson dömd av södra häradsrätten i dag.
Slutrannsakning ägde i dag rum med den häktade grovarbetaren Edvin Pettersson från Visby, vilken som bekant gjort sig skyldig till misshandel varav döden följt. Händelsen inträffade vid Högklints festplats på kvällen den 5 juni, då Pettersson under rusets inflytande riktade ett så våldsamt slag mot en A 7-volontär Nils Olof Åberg, att denne avled så gott som omedelbart. Södra häradsrätten dömde Pettersson att undergå straffarbete i fem år.
Rannsakningen hölls på kronohäktet under häradshövding Pfeiffers ordförandeskap och med landsfogde Broms som åklagare samt med advokat Elis Almqvist som biträde åt den häktade. Denna gång hördes två av de militärer som varit tillsammans med Åberg såväl under dagen som vid den tragiska händelsen på kvällen.
De tre militärerna hade under eftermiddagen förtärt en halv liter gin tillsammans och sedan besöktes en restaurang i staden, varvid man fick 7,5 cl. Brännvin till maten. Därefter ställdes färden till Högklint, men under tiden blev en av dem, nämligen K. V. A. Stockman, sjuk och stannade därför utanför festplatsen. Han låg en timme i skogen samt kom överens med Åberg samt den andre kamraten, vpl. Andersson, att hämta honom. När det sedan blev regn träffades man på vägen och då kom man överens om att åka hem, emedan Andersson också var illamående. Ingen av dem hade dock känt sig omtöcknad av den sprit som förtärts.
När bilen kom fram och stannade vid festplatsen hade Åberg gått fram för att höra om den var ledig och fick då besked om att vänta ett ögonblick. Han gick då tillbaka och försökte muntra upp Andersson som hängde mot en stängelstolpe 4-5 m. Från bilen. ”Hallå, Spenky” hade han sagt till Andersson och klappade honom sedan på axeln. Andersson hade därvid lyft på huvudet men träffades så gott som omedelbart av ett slag i pannan som utdelades av Pettersson. Denne hade nämligen kommit ur bilen och följt efter Åberg när han gick tillbaka. Tillropet till Andersson hade han tydligen missuppfattat, trodde Stockman, ty utan ett ord slog han till Andersson. Omedelbart härefter riktade Pettersson ett våldsamt slag mot Åbergs käke varvid Åberg vacklade till några steg, varefter han tog sig om halsen och föll ihop. Det hela utspelades på några sekunder. Pettersson ville framhålla att han yttrat några ord innan han slog till - ”Vad vill ni” eller något dylikt, men detta hade inget av vittnena kunnat uppfatta. Åhlander hade sedan slagit Stockman i ryggen, varvid denne dragit sig undan. En man hade dock sprungit efter honom och ropat att ”vi menade ingenting med det”. Ingen av de tre artilleristerna hade ingripit till självförsvar, och Åberg stod alldeles oförberedd när slaget kom, vilket förklarar den ödesdigra följden. Pettersson påstod liksom tidigare att han slagit Åberg först, men åklagaren ansåg för sin del att Stockman berättelse vore den riktiga.
(Gotlands Allehanda 1/7 1943)  (Källa: "Excerpter ML")

--------------------

Dråparen Karl Edvin Helmer Pettersson 1914-10-09-321 i Träkumla. d. 1949-05-03 i Visby

Förskingringarna vid Tygverkstäderna

5/6 1943

Kassabrist på nära 4,000 kr konstaterad.
Första rannsakningen med för förskingring av enskilda och allmänna medel häktade kontorsskrivaren vid TvG Göthe Härde hölls i går på kronohäktet, där rådhusrätten sammanträdde under ordförandeskap av rådman Thor Ödin. Åklagare var stadsfiskal Herbert Ullman, och den häktade biträddes av advokat Elis Almqvist. Av berättelsen över den häktades levnadsomständigheter framgick bl a., att han är född den 9 februari 1906 och att han år 1926 avlade studentexamen. Han studerade därefter i Lund, där han avlade teologiskfilosofisk examen, varefter han under tre år arbetade som journalist på en hallandstidning. 1937 återupptog han sina studier, vilka emellertid blevo avbrutna genom inkallelsen i militärtjänst i september 1939. Den 1 juli 1941 fick han anställning som kontorsskrivare på TvG.
Den häktade, som tidigare tagit del av polisrapportens innehåll, vitsordade sina där lämnade uppgifter. Som tidigare nämnts har Härde bl a gjort sig skyldig till förskingring av 1,375 kr., utgörande en av de anställda vid TvG bildad sparkassa, och han medgav nu inför rätta, att han med början under förra hösten tillgripit pengar ur kassan, vars förvaltare han var. Sista gången han satte in kassans pengar på banken var i april 1942, men därefter hade han haft pengarna inom räckhåll och tagit av dem vid behov. Vid slutet av 1942 hade han dock kunnat redovisa medlem, i det täckt bristen genom att tillgripa pengar ur andra kassor.
Åklagaren yrkade vidare ansvar för att Härde uttagit ett löneförskott på 200 kronor för att han själv behållit likviden för en ????? på 260 kr., vilken summa skulle ha utbetalats till en firma här i staden, samt för att han gjort av med 1,162 kr av matpengar, som skulle inbetalts till A 7 och kr. 271:70 av liknande medel till I 18. Dessutom pågår fortfarande utredning angående bristande redovisning för s k växlingslappar – d v s skrivna lappar, som lämnats ut till personalen i stället för växelpengar, då det varit ont om dylika. Pengarna för dessa lappar ha Härde behållit för egen del, och det torde här röra sig om en summa på cirka 700 kr.
Svar framhöll beträffande löneförskottet, att dylika allmänt tagits ut vid TvG, varför han icke hade ansett sig handla brottsligt i detta fall. Åklagaren ansåg dock, att Härde borde ha vetat, att staten icke medger förskott till sina anställda, men krigspolisens chef kapten Bohman, som har hand om utredningen, förklarade, att det nog förekommit en del förskottsutbetalningar vid TvG och att den saken just nu är under utredning. De skyldiga torde därvid icke komma att undgå att ställas till ansvar.
Härde förklarade vidare, att han icke kunde finna, att förskingringarna rörde tjänstemedel annat än just beträffande förskottet, då han nämligen personligen hade haft att ansvara för matpengarna, som på avlöningsdagarna av honom drogos av på vederbörande lön. Det rör sig som tidigare nämnts om ersättning till kronan för portioner, som anställda vid TvG fått tillstånd att inta i respekrive truppförbands matsalar. Enligt åklagarens mening har egentligen ett större belopp än det som framkommit vid utredningen förskingrats, då Härde nämligen efterhand täckt bristen bl a en gång medelst ett lån på 1,600 kr. Det har emellertid varit omöjligt att tillfredsställande klara ut den saken, varför man varit tvungen att hålla sig till den summa, som fattades, då Härde blev anhållen. Åklagaren bestred också, att dessa medel voro enskild egendom, och ordföranden konstaterade också, att de ju voro avsatta för kronans räkning och att denna får bära förlusten.
På fråga av ordföranden förklarade Härde, att de förskingrade pengarna gått åt till betalning av gamla skulder och över huvud taget till att hålla hans trassliga ekonomi flytande. Han hade då han började vid TvG haft uppemot 10,000 kr i skulder, och så fort hans fordringsägare på fastlandet fått reda på hans fasta anställning hade de börjat sätta åt honom. Under den senaste hösten och vintern hade han dessutom blivit deprimerad och nervös på grund av de olagligheter han gjort sig skyldig till, varför han för att döva sitt samvete ägnat sig åt ett tämligen intensivt uteliv.
Åklagaren yrkade ansvar enligt nya strafflagen 22 kap. 1 och 3 par jämfört med 25 kap. 16 par för grov förskingring men begärde uppskov en vecka för att inkomma med fullständig utredning angående historien med växlingslapparna. Uppskovet beviljades och målet förekommer åter torsdagen den 29 dennes kl. 15.
(Gotlands Allehanda 23/7 1943)

--------------------

Domen blev 9 mån straffarbete.

Kontorsskrivaren vid TvG Göthe Härde rannsakades i går för andra gången på kronohäktet inför rådhusrätten för de förskingringar han gjort sig skyldig till. Rättens ordförande var även denna gång rådman Thor Ödin, som åklagare tjänstgjorde t f stadsfiskal Paul Önnered och den häktade biträddes av advokat Elis Almqvist.
Svaranden, som vid första rannsakningen bestred, att förskingringarna rörde tjänstemedel, medgav nu att så var fallet utom beträffande sparkassemedlen, vilka ju utgjorde personalens egna besparingar. Till rannsakningen hade därjämte krigspolischefen kapten Bohman inkommit med en tilläggsrapport, vari ersättningsyrkanden från ytterligare ett par medlemmar i sparkassan framställdes. Dessutom hade nu utredning verkställts angående de tidigare omnämnda lapparna, som utlämnats i stället för växelmynt och vilka Härde underlåtit att inlösa. Dessa medel uppgingo till sammanlagt kr. 737:15. Härde godkände samtliga ersättningsanspråk.
Sedan de egentliga rättegångsförhandlingarna därmed voro avslutade fick Härde ordet för ett ”försvarstal”, i vilket han såsom bevis för att han icke var någon brottslig natur bl a berättade, att han vid två tillfällen, då han hämtat större penningsummor på riksbanken, fått 250 kr för mycket. Första gången hade han själv ringt ned och påpekat felräkningen och andra gången hade kassören ringt honom och frågat om det möjligen var han som fått för mycket pengar. Härde, som före påringningen icke räknat igenom summan, hade ögonblickligen gjort det och konstaterat felet. Han framhöll nu särskilt, att det aldrig fallit honom in att behålla dessa medel, vilket ju faktiskt skulle ha låtit sig göra utan större risk. På samma sätt hade han vid förskingringarna egentligen aldrig menat att föröva tillgrepp av andras medel – han hade hela tiden hoppats kunna klara saken, vilket han säkerligen skulle ha lyckats med under sin till juli månad planerade semester. Han hade nämligen redan fått löfte att låna motsvarande summa av en privatperson och det var egentligen endast själva formaliteterna kring lånets upptagande som återstodo. Men så hade häktningen kommit emellan, och då kunde ju lånetransaktionen icke fullföljas.
Härde framdrog vidare som en förmildrande omständighet, att han gjort sitt bästa för att underlätta utredningen och att han mycket väl insett det brottsliga i sitt handlingssätt. Den saken hade han f ö haft tid att noga övertänka under häktningstiden, som för honom varit en bitter men kanske nyttig erfarenhet. Speciellt en sak hade mognat till visshet hos honom, och det var, att detta vore första och sista gången han komme att stå inför domstol, åtalad för egendomsbrott. Han vädjade nu till domstolen att utdöma kortast möjliga straff – icke emedan han fruktade cellens ensamhet utan därför att han önskade komma ut för att med ärligt arbete gottgöra det han förbrutit. Jag vet redan, att jag kommer att lyckas med detta, tillade han.
Den häktades rättegångsbiträde förklarade, att svarandesidan intet hade att erinra mot de av åklagaren vid första rättegångstillfället framställda yrkandena utom beträffande de 200 kr., som Härde uttagit i förskott. Här borde icke ansvaret gälla förskingring utan endast oförstånd i tjänsten. Advokaten framhöll dessutom, att främsta anledningen till förskingringarna varit det faktum, att gamla fordringsägare hårt ansatt Härde så fort de fått reda på hans fasta anställning.
Slutlingen vitsordade kapten Bohman, att Härde så mycket som möjligt hjälpt till vid utredningen – kanske med undantag för de två första dagarna, då han tydligen ännu stod under inflytande av den chock, som anhållandet inneburit.
I sitt utslag konstaterade rätten, att Härde för det första gjort sig skyldig till förskingring av 260 kr ur den handkassa han hade anförtrotts, för det andra, att han av matpengar, som skulle inlevereras till kronan, för egen del behållit kr. 1,433:70, för det tredje, att han av avlöningsmedel tillgripit kr. 737:15, för det fjärde, att han förskingrat personalens sparkassa på 1,375 kr samt för det femte att han beträffande det uttagna förskottet gjort sig skyldig till oförstånd i tjänsten. Brotten rubricerades som grov förskingring och uppsåtlig tjänsteförsummelse. För dessa sina brott dömdes Härde att undergå straffarbete i nio månader, varjämte han förklarades avsatt från sin befattning som kontorsskrivare. Han skall ersätta kronan med kronor 2,630:85 och övriga målsägare med av dem äskade belopp – sammanlagt uppgå förskingringarna till kr. 3,805:85.  (Gotlands Allehanda 30/7 1943)

Fängelse i stället för böter

Juli 1943

Straffet står fast

Juli 1943

Törstande yngling stal tobakskort

25/7 1943

Högsta domstolen fastställer domar

September 1943

Högsta domstolen har liksom tidigare krigshovrätten ogillat av vpl civilarbetaren 100-62-38 Karl Erik Hammarström anförda besvär över att Gotlands infanteriregementes krigsrätt dömt honom till 3 mån. fängelse för vägran att utföra förmans befallning.

Likaledes har H. D. fastställt kirsghovrättens och krigsrättens beslut att döma vpl 284-69-28 Karl Sigurd Hammar till 3 mån. fängelse för vägran att åtlyda förmans befallning.

Högsta domstolen har vidare ogillat av vpl 1074-5 Gustav Holger Lindahl anförda besvär över att Krigshovrätten dömt honom till straffarbete i 3 mån. och 15 dagar för stöld och uppsåtlig förbrytelse i tjänsten samt för vårdslöshet vid fullgörande av tjänsteplikt. Gotl. kustartillerikårs krigsrätt hade dömt Lindahl till 2 mån. fängelse för vårdslöshet i sin tjänst som marketentare, då han i marketenteriet i strid med gällande föreskrifter sålt varor som han inköpt i privat affär och på vilka han själv fått rabatt. Rådhusrätten i Norrköping hade tidigare dömt honom till 3 mån. straffarbete för stöld och krigshovrätten förordnade att gemensamt straff skulle utdömas, vilket bestämdes till 3 mån. 15 dagar. (Gotlands Allehanda. 8 september 1943)

Straffhöjningen står fast

September 1943

Sergeant vid A7 har förskingrat 3,416 kr

5/1 1944

Tillgrep marketenterimedel vid fältpost på Gotland. — Bristande revision.

Chefen för Gotlands artillerikår har för förskingring av marketenterimedel vid en fältpost på Gotland låtit häkta k. sergeanten Helmer Emil Karlsson från Hovmantorp, född 1919. Förskingringarna omfatta sammanlagt 3,416 kr. och ha pågått sedan i somras. Pengarna har Karlsson dels festat upp, dels använt för betalning av privata skulder. Att det hela kunnat hållas flytande så länge torde bl. a. få tillskrivas dålig revision, varför ytterligare åtal kan väntas. Det kan framhållas att Karlsson använt okvitterade räkningar som verifikationer för huvudboken. Karlsson som erkänt kommer att rannsakas på kronohäktet om fredag. (7/1 1944)

Karlsson hade den 1 april 1943 placerats i tjänstgöring vid en fältpost där han bl. a. enligt eget åtagande utsetts till ordförande i marketenterinämnden och föreståndare för fältpostens marketenteri. Genom försäljningen influtna pengar, dagskassorna, hade Karlsson burit på sig i sin plånbok, tillsammans med sina egna pengar. Vid något tillfälle hade han insatt marketenterimedel på sitt eget postgirokonto, där han samtidigt hade egna pengar innestående. Detta hade skett någon gång under tiden april-juni. De insatta pengarna hade han senare uttagit och använt till betalande av marketenteriräkningar. Någon avsikt att tillägna sig pengarna hade han icke haft.

”Lånen” ur kassan började i juli.

T. o. m. juni månad hade Karlsson upprättat föreskrivna redogörelser över marketenterirörelsen under den förflutna månaden. Fr. o. m. juli hade några redogörelser icke blivit uppgjorda, vilket delvis berott på bristande tid genom förbandets deltagande i fälttjänstövningar. Troligen någon dag omkring den 20 juli hade Karlsson varit utan pengar och då kommit på den tanken att låna sådana ur marketenterimedlen. Under återstoden av juli hade han tillgripit omkring 400 kr. För pengarna hade han bl. a. erlagt betalning med 70 kr. för en blazer och återstoden hade han förbrukat huvudsakligen till nöjen.

Vid ett flertal tillfällen efter juli, troligen sex-sju gånger, hade han haft permission över veckohelgen och då vistats i Visby. Varje gång hade han av marketenteripengarna fört med sig omkring 200 kr. för att ha något att roa sig med och ”leva gott”. Vid besök exempelvis å DBV:s paviljong hade han någon gång kunnat förbruka kanske ett 60-tal kr. under en kväll och ibland bjudit bekanta på förtäring. I Visby hade han även tillhandlat sig en del underkläder, vilka han hade betalt med tillgripna marketenteripengar. Troligen vid fem olika tillfällen under tiden juli-september hade han mitt i veckan besökt hotellet i Slite, där han av marketenteripengar förbrukat 15-20 kr. varje gång. Under tiden 13-17 aug. hade han åtnjutit tjänstledighet och vistats i Stockholm. Vid avresan dit hade han av marketenteripengar medfört troligen 800 kr., vilka han därefter på ett 50-tal kr. när förbrukat under Stockholmsvistelsen. Slutligen hade han den 27 sept. av marketenterimedel för sammanlagt kr. 3,416:93, som han förskingrat. En del brister i kupongredovisning föreligger även.

Karlsson tänkte avvika till Finland.

Karlsson hade fr. o. m den 1 dec. beviljats övergång på civilanställningsstat och hade den 25 nov. begivit sig till Stockholm, där han erhållit anställning som försäljare. Den 11 eller 12 dec. hade han från förbandschefen erhållit ett brev, som kommit honom att befara att upptäckten av de obetalda räkningarna snart kunde ske. Han hade därför slutat sin anställning och sökt en annan befattning. Den 19 dec. hade han erhållit order om omedelbar inställelse vid A 7 och hade då förstått att oegentligheterna blivit upptäckta. Dock hade han erhållit uppskov med inställelse till onsdagen den 22 dec. Genom händelseutvecklingen hade han blivit till ytterlighet nervös och uppriven, och när han tisdagen den 21 dec. stigit upp hade han inte längre haft någon kontroll över sina handlingar. Följande ögonblickets ingivelse hade han löst biljett till Haparanda i avsikt att försvinna till Finland.

Han avreste också till nämnda stad, men på torsdagen hade det gått upp för honom att han stod i begrepp att begå en dumhet, varför han beslutat sig för att återvända till Visby och ta straffet för sina handlingar. På resan dit hade han besökt föräldrahemmet i Hovmantorp, där han för föräldrarna omtalat oegentligheterna. Annandag jul reste han till Visby och efter ankomsten hit blev han anhållen av krigspolisen.

Karlsson har den 16 juni 1942 av regementskrigsrätten vid Gotlands artillerikår dömts till tre månaders straffarbete, villkorlig dom, och 15 dagars vaktarrest för förfalskning.  (Gotlänningen 5/1 1944)    (Källa: "Excerpter ML")

Alla trafikanter slogs ”på käften” - Beredskapsmän gick bärsärkagång på Södertorg.

29/4 1944

Några inkallade beredskapsmän gick sent på lördagskvällen 29/4 1944) en formlig bärsärkagång på Södertorg och överföllo en mängd personer som de mötte. Polis tillkallades och efter en stund kunde man lägga beslag på bråkstakarna, som alla voro mer eller mindre berusade.

Det var sedan dansen på Gutavallen slutat som beredskapsmännen börjat med sina överfall. Av någon anledning hade man fått för sig att alla ”skulle slås på käften” och det gjordes också samvetsgrant. Flera personer blevo utsatta för slag och annan misshandel innan polisen kunde sätta stopp för det busaktiga tilltaget. Beredskapsmännen ifråga, troligen rör det sig om tre stycken, ha med all säkerhet dryga efterräkningar att vänta. Krigspolisen har tagit hand om utredningen.

Beredskapsmän överföllo byggmästare på Hästgatan.

Tidigare på kvällen överföllo ett par beredskapsmän en byggmästare som på sin cykel var på väg Hästgatan österut. Den ene av de båda beredskapsmännen, som båda voro berusade, tog tag i byggmästarens cykel och tvingade honom att stanna. Båda hade därvid utan anledning överöst honom med skällsord av grövsta slag. Efter en stund kunde de båda beredskapsmännen anhållas av en patrullerande polisman.  (Gotlänningen 2/5 1944)  (Källa: "Excerpter ML")

I 18-sergeant förskingrade

17/5 1944

Krigspolisen har den senaste tiden utrett en förskingringsaffär vid ett gotländskt fältförband, där en sergeant (Lindvall) lyckats lura till sig något över 1,000 kr. av förskottsmedel. Under utredningen fann han för gott att erkänna även en annan förskingring, som han begått 1942 som adjutant på 4 kompaniet av I 18, då han kom över 3,000 kr. Dessa pengar har han emellertid sedermera lyckats på olika håll låna upp och skrapa ihop, varpå han i små poster inlevererat pengarna till krigskassan. Det förskingrade beloppet lär här vara helt ersatt.

Den senaste förskingringen, som skett på senaste tiden sökte sergeanten ifråga dölja genom att bl. a. för en fingerad räkning på 590 kr. presentera ett falskt kvitto på inbetald postanvisning. Bedrägeriet uppdagades emellertid och så rullades historien upp. Sergeanten ifråga är 33 år gammal och saken blir nu föremål för krigsrätt på I 18.  (Gotlands Folkblad 17/5 1944)

Strängt straff för den förskingrande sergeanten vid I 18.

I krigsrätten vid Gotlands infanteriregemente dömdes vid session i går den tidigare i GF omtalade förskingrande sergeanten vid regementet, Karl Gustaf Bernhard Lindvall, till ett år och tre månaders straffarbete. Lindvall förklarades därjämte avsatt från sin befattning.

Enligt krigsrättens utslag har Lindvall gjort sig skyldig till uppsåtlig förbrytelse i tjänsten och grov förskingring.  (Gotlands Folkblad 26/5 1944)

(Källa: "Excerpter ML")

Löjtnant i aktion mot sabotörer?  Otrevligt intermezzo vid gotländsk militärförläggning

21/5 1944

En vakthavande officer vid en militärförläggning på Gotland ställde i söndags (21/5 1944) till med ett ganska otrevligt uppträde. Officeren ifråga, som är utrustad med löjtnants tjänstegrad, hade, av allt att döma i spritpåverkat tillstånd, fått för sig att pröva vaktens uppmärksamhet och pålitlighet. I detta syfte hade han givit sig ut på en visitationsrond och enligt uppgift, som dock ännu inte till fullo bekräftats, hade han därvid skjutit skarpt med pistol.

Vakten visade sig vara både uppmärksam och pålitlig och hade också besvarat elden, dock utan att söka träffa fridstöraren.

Efter dessa händelser och vakthavande officeren haft för avsikt att återvända till lugnare förhållanden, men råkat köra omkull på cykel och därvid bryta ena benet. Nu fick han i stället fortsätta till krigssjukhuset i Lärbro, där han fick kvarstanna för vård.

Enligt vad Gotlands Folkblad erfarit kommer det otrevliga uppträdet att bli föremål för krigsrättens prövning och då kommer det troligen också att klarläggas huruvida påståendet om att den ”nitiske” officeren vid tillfället trodde sig omgiven av idel ”sabotörer”, är med sanningen överensstämmande. I vart fall förefaller det högst otroligt att en officer vid sunda vätskor skulle ställa till ett rabalder i stil med söndagens.  (Gotlands Folkblad 23/5 1944)

Strafflindring för berusad reservlöjtnant.

Med ändring av krigsrättens vid Gotlands infanteriregemente utslag har krigshovrätten dömt löjtnanten i regementets reserv Inge Georg Distner till en månads fängelse för fylleri samt oförstånd och vårdslöshet i fullgörande av tjänsteplikt. Regementskrigsrätten dömde honom på sin tid till straffarbete och avsättning från sin beställning som löjtnant i Gotlands infanteriregementes reserv.

Distner hade av chefen för en fältpost beordrats att under tiden 20-27 maj i fjol tjänstgöra som vakthavande officer. Den 21 maj uppträdde han berusad under fullgörande av sina åligganden, varunder han bl. a. vid två tillfällen meddelat vaktchefen att sabotagehandlingar ägt rum mot förbandet och givit order till vakten att handla utan att meddela några närmare föreskrifter. Några man av vakten avlägsnade sig ett stycke från förläggningen och lossade några skarpa skott, varefter de återvände och rapporterade att sabotörerna nedkämpats. Vidare hade han anbefallt vaktchefen att drilla vaktmanskapet, enär enligt Distners meddelande överbefälhavaren skulle vara på väg till förbandet. På kvällen gav han order att hela förläggningen skulle larmas, vilken order senare efter anmälan från en fänrik upphävdes av chefen för fältposten.

Han hade åtalats för fylleri och oförstånd i tjänsten under utövande enligt särskild order av befäl över vaktmanskap. Hovrätten ansåg emellertid icke av utredningen framgå, att de Distner enligt ordern tillagda befogenheterna att visitera och öva vakten även inneburit att han skulle anses utöva befäl över vakten eller eljest fullgöra sådan tjänstgöring, som avses i par. 123 mom. 1 av strafflagen för krigsmakten.  (Gotlänningen 16/1 1945)  (Källa: "Excerpter ML")

Mystiskt olycksfall vid I 18 - Upphittad ”penna” exploderade

12/6 1944

Vid I 18 inträffade strax efter kl. 12 i natt (12/6 1944) en olyckshändelse, varvid två värnpliktiga skadades. Av förberedande förhör och krigspolisens hittills verkställda utredning framgår, att händelseförloppet synes ha varit följande.

Vid regementet pågick under gårdagen en idrottsfest med bl. a. dans kl. 20,00–24.00 å regementets utomhusbana, belägen inom depån tillhörigt lägerområdet. En vpl 1674-9-43 Elmqvist upphittade någon gång under kvällens lopp en skruvpenna för blyerts i närheten av dansbanan. Sedan dansen avslutats, begav sig Elmqvist till förläggningsbaracken, varvid han sista vägbiten hade sällskap med vpl 1252-12-43 Sandahl. För denne och en annan vpl visade Elmqvist upp pennan, som enligt uppgift av Sandahl såg ut som en vanlig sådan. Pennans längd var ungefär 13 cm., dess diameter 8 mm. Den var av en vit blank metall med en yttre och en inre hylsa. Ytterhöljet var pressat åttakantigt och ciselerat. Vikten bedömdes vara den för dylika pennor vanliga. Sandahl fick låna pennan, fattade den med bägge händerna, varvid han höll den ungefär vågrätt, och skruvade på dess övre hylsa. Därvid iakttog han att även pennans mittparti vred sig. Strax ovanför pennspetsen syntes en inbuktning i hylsan, varför Sandahl trodde, att pennan blivit så skadad, att blyet icke kunde skruvas fram.

Han lämnade den därefter tillbaka till Elmqvist. Huru denne förfarit i detalj är icke känt. Pennan, som visade sig innehålla sprängladdning, exploderade emellertid. Troligen hade Elmqvist dragit bort övre hylsan, varvid explosionen inträffat. Vid denna skadades Elmqvist av splitter dels i vänster öga, dels å båda händerna. Sandahl fick vård på regementets sjukhus.

Vid explosionen hördes en skarp knall, bedömd såsom starkare än ett gevärsskott men med dovare ljud, varjämte iakttogs ett bländande sken samt en kraftig grå röksky.

Splitter från pennan hittades på golvet i baracken på upp till 4 m. avstånd från platsen för detonationen. Verkställda efterforskningar hava icke lett till ytterligare fynd vid dansbanan. Dansen, till vilken allmänheten ägde tillträde mot avgift, besöktes av c:a 500 personer.

Elmqvist är hemmahörande i Havstuna, Nytorp, Skaraborgs län och Sandahl i Kvillfors, Jönköpings län.

Gotlands Allehanda 12/6 1944.

Ännu ingen klarhet om ’sabotagepennan’.

Obetydliga ledtrådar.

De undersökningar som gjorts och som alltjämt göras från polismyndigheternas sida för att försöka kasta något ljus över händelsen kring ’sabotagepennan’ har ännu ej lett till något positivt resultat. Som bekant blev två värnpliktiga skadade vid I 18:s dansbana i lördags natt, då en till synes vanlig penna exploderade då de försökte skruva isär den.

Den teori som råder att det skulle ha varit en vettvillings meningslösa handling, står alltjämt kvar och även tanken på att handlingen utförts av någon som över huvud taget velat komma regementets personal till livs har heller icke förkastats. Man har heller ingen anledning tro, trots att viss möjlighet därtill förefinnes, att pennan skulle ha utländskt ursprung och icke heller att det skulle ha varit någon penna lik den man hittade på Skansen i Stockholm. Pennan i detta fallet var fylld med högexplosiv vara varemot ”Skansenpennan” var en fyllpenna apterad till pistol. Enär pennan vid explosionen totalt sprängdes sönder finns svårigheter att fastställa dess ursprung och att därigenom skaffa sig ledtrådar men det återstår att se vad specialister och sprängämnesexperter kunna åstadkomma i det fallet. Det är endast efter den beskrivning, som den ene av de skadade, vpl Sandahl, möjligen kunnat lämna man skaffat sig en beskrivning på hur pennan var konstruerad och torde härvidlag kunna ge viss ledtråd.

(Gotlands Allehanda 15/6 1944)

”Sabotagepennans” offer.

Vid förfrågan rörande de av ”sabotagepennan” skadade värnpliktiga vid I 18 uppges att vpl 1252-12-43 Sandahl efterröntgenundersökning vid ett krigssjukhus, återsänts till sitt kompani vid regementet och nu åter är fullt tjänstbar. Det splitter han vid explosionen erhöll i armen, lär icke komma att vålla honom några framtida men.

Vad beträffar den svårast skadade vpl 1674-9-43 Elmqvist kvarligger denne alltjämt på Karolinska sjukhuset i Stockholm. Synen på det skadade ögat anses icke kunna räddas. (Gotlands Allehanda 16/6 1944)

(Källa: "Excerpter ML")

Copyright © Gotlands Militärhistoria  -  Sidansvarig K Olsson