Föregående sida

Efter 200 år får båtsmannen sin gravsten

Båtsmannen № 99 Carl Fredrik Carlström - Lindgren vid 1. Södermanlands båtsmanskompani

av Mickael Lundgren

Invasionen 1808

Vintern 1807-1808 stoppades postgången till Gotland i omkring sex veckor, detta gjorde att gotlänningarna inte kände till att landet befann sig i krig; först den 28/3 1808 fick de reda på det. I slutet av mars samma år bestämdes att ön skulle sätta upp en lantvärnsbataljon om 600 man fördelade på fyra kompanier.

Gotlands landshövding Rajalin tjänstgjorde som generaladjutant för flottorna och fanns inte på plats på Gotland. Den vice landshövdingen och amiralitetsöversten, 76-årige, Erik af Klint (25/9 1732 på Kölby i Ljungby, Kalmar län. d. 10/11 1812 Visby kungsladugård). För Gotlands försvar disponerade han en bataljon, ännu inte inskrivet manskap. Som beväpning hade han 600 gevär med bajonetter, kulor och flintor. Krut fanns det dock inte, han hade dock fått löfte av amiral Puke om ett par kanoner och krut.

Det skulle dock dröja länge innan lantvärnsbataljonen var stridsduglig, till dess hade af Klint endast allmogeuppbådet att lita till. De gevär som fanns var reserverade för lantvärnet så allmogeuppbådet fick förlita sig på egna vapen, man beräknar att det fanns omkring 600 gevär i enskild ägo på landsbygden, av vilka de flesta säkerligen var i dåligt skick. Ammunition saknades ofta.

Man tycks på Gotland ha trott att inget ont skulle hända och gjorde sig ingen större brådska. Det var också så pass tidigt på året att den ryska örogsflottan ännu inte kunde gå till sjöss. Vidare trodde man att den svenska flottan skulle bevaka farvattnen runt Gotland, men den bands till danska farvatten för att förhindra en fransk-danskt överskeppning till Skåne. Ryssarna visste dock bättre än gotlänningarna vad som hände i Sverige. Den ryske konteramiralen Nikolaj Andrejevitj Bodisco organiserade enligt en instruktion från den 1/4 1808 en landstigningskår som var avsedd att överraskningsanfalla Gotland. Kåren bestod av en jägarpluton och två musketerarbataljoner plus ett halvt artillerikompani med sex 6-pundiga kanoner. Det bestod av 5 regementesofficerare, 50 kompaniofficerare, 119 underofficerare, 31 spel, 1 470 infanterister, 78 artillerister och 46 icke stridande, inalles 1 799 man. För överfarten från Libau (nuv. Liepāja i Lettland) begagnade han sig av handelsfartyg: ett skepp, sju briggar och en galeas. Det enda fartyget som var beväpnat var skeppet som hade några kanoner. Överraskingsmomentet låg i att de inte väntade sig möta något svenskt örlogsfartyg på vägen och seglade utan någon örlogseskort. Den 22/4 lättade de ankar och under ledning av en dansk lots satte de kurs på Östergarn. På morgonen den 22 var det dimma, de hade kommit ur kurs och några fartyg hade fått grundkänning. Bodisco bestämde sig för att ankra och låta landsätta trupperna där han var — Slesviken i Grötlingbo. Fartygen gick med svensk flagg, för att i det längsta lura svenskarna.

Dimman lättade vid middagstid, men vakten vid vårdkasen i på Faludden såg fartygen otydligt, så vårdkasen tändes inte. Länsman Johan Winter i Burgsvik fick bud på väg till Öja att män i gröna uniformer hade landstigit vid Sles. Bud sändes då till landshövdingen. Delar av allmogen uppbådades och 70-80 man samlades på kvällen på Barshaldars backe i Grötlingbo. Winter väntade hela natten på order, men inga kom.

Ryssarna samlades på stranden i Sles och bröt sig in i gårdarna i närheten.

Landshövdingen beslutade sig för att häradshövding Hauswolff skulle låta uppbåda södra häradets allmoge och föra befälet över dem. De flesta skulle samlas vid Ajmunds i Mästerby, där en löjtnant von Schildt skulle föra befälet. Landshövdingen själv skulle bege sig till Visby för att låta dela gevären där och uppbåda norra häradet och folk från Visby, också dessa skulle beordras till Ajmunds. I Visby ansåg man att motstånd var meningslöst och de var beredda att konferera med fienden. Överste af Klint bestämde sig dock för att göra motstånd, han hade låtit ordna vagnar för att köra ut vapnen. Men bristen på krut gjorde att man till slut bestämde sig för att kapitulera. Inget motstånd skulle göras och allmogen skulle sändas hem. Man lät sända en rapport om det skedda till Stockholm och Kronans kassa räddades om 14 841 riksdaler, 2 skillingar och 1 runstyck. Omkring 6000 riksdaler blev kvar. Två segelfärdiga i hamnen sändes iväg, ett med ett brev till kungen i Stockholm och ett till amiral Puke i Karlskrona. Sedan begav sig landshövdingen för att möta Bodisco. På vägen passerade han Ajmunds, där han: ”fick sakta Allmogens anfallsifver, hvarest väl 900 till 1000 voro samlade, men mindre än hälften endast  försedda med något som kunde gagna, såsom liars fästande på stänger, klubbor, yxor ock dylikt.” Landshövdingen lät skingra en allmoge som var besviken på att inte möta fienden. Tidigt på morgonen samlades från Sudret ungefär 150 personer under länsman Duse i Havdhem, lika många under löjtnant Sturtzenbecker från Burs vid Hemse och slutligen en styrka under Hauswolff vid vägkorset i Levide. Beväpningen bestod av käppar, de som hade gevär hade ingen ammunition. Ryssarna som under natten haft förposter vid Kauparve, bröt sitt läger på morgonen på vägen förbi Kattlunds, som sedan dess kallats ”Rysskvior.” Truppen i Havdhem skingrades när fienden närmade sig. Sturtzenbecker drog sig tillbaka till Levide. Hauswolff sände manskapet till Ajmunds. Själv stannade han kvar för att iaktta fienden och därefter ta sig till Ajmunds. Han uppsöktes då av Bodisco själv. Bodisco ville försäkra sig om att de församlade inte skulle göra motstånd. När samtalen pågick kom order från landshövdingen om att hemförlova allmogen.

Bodisco lovade religionsfrihet, svensk lag skulle fortsätta gälla, personlig säkerhet, hemfrid och egendomsrätt samt att präster och ämbetsmän skulle sitta kvar på sina platser.

Den 24/4 anlände en förtrupp ur den ryska jägarbataljonen till Visby där de upprättade högvakt vid Stora torget.

 

”I lägervall” oljemålning 1890 av Jacob Hägg.

Konung Gustav IV Adolf har ankrat och strukit stänger och rår för att minska vindfånget.

Bodisco förklarade den 25/4 på rådhuset i Visby att han övertagit styrelsen på ön som kejserlig generalguvernör.

Ryssarna var rädda för en svensk undsättningsstyrka och lät utkikar spana från kyrkotornen. I Slite och Klintehamn fanns kustposteringar. På infartsvägen till Visby uppfördes små befästningar.

Bodisco lät genast sända iväg en rapport om den lyckade ockupationen. Han lät också sända med som krigstroféer två gamla fanor som hittats i kyrkor och två trummor från Visby samt stadens nycklar. Bodisco bad också om förstärkningar. En ny gotlandskår var under samling i Riga men hann inte fram.

 

Den 28/4 utfärdades en generalorder om en undsättningskår till Gotland, dåvarande konteramiralen Rudolf Cederström skulle föra befälet.

Överstelöjtnanten vid Jönköpings regemente C F Fleetwood (1770-1836) blev den 2/5 chef för landstigningsstyrkan. Styrkan kom att bestå av en bataljon av vardera Konungens eget värvade regemente (414 man), Kronobergs regemente (560 man), Kalmar regemente (537 man) och Jönköpings regemente (493 man) samt ett batteri ur Wendes artilleriregemente (85 man) inalles 2089 man. De sändes med ilfart till Karlskrona. Den 2/5 sändes linjeskeppen Tapperheten och Manligheten till Gotland för att avskära ryssarnas förbindelser.

Den 11/5 avseglade Cederströms eskader med trupperna ombord.

Den 12/5 seglade Tapperheten och manligheten in mot Slite, där de ryska fartygen låg.

Cederströms eskader lät ta ombord ett par gotländska lotsar utanför När och ankrade den 14/5 kl. 14.00 utanför Sysne i Östergarn, ankarpejling: Stenhus i Sandviken i N. 3/4 O. och Grynge huk i VNV.

 

Den 15/5 gick de svenska trupperna i land. Hästar stod befolkningen med. Den 15/5 klockan 05.00 marscherade de mot Tule i Ganthem. Där gjorde de halt och avvaktade.

Cederström lät sända major von Yhlen för att förhandla med Bodisco. Förhandlingar fördes sedan på flaggskeppet Gustaf IV Adolf med Bodiscos adjutant löjtnant Brosin som ryskt ombud.

Den 16/5 kl. 02.30 på förmiddagen undertecknade Cederström kapitulationsvillkoren. Villkoren var att vapen och ammunition skulle avlämnas, ryssarna skulle lämna Gotland inom två dagar, trupperna inom ett år ej fick användas mot Sverige eller dess allierade och att alla rekvisitioner skulle betalas. Då Bodisco undertecknat avtalet började ryssarna att utrymma Visby. Den 17/5 lämnade de sista ryssarna staden, samma dag tågade ett svenskt jägarkommando med två kanoner och klingande musik genom Söderport till befolkningens jubel. Svenska trupper hade sänts till Slite där ryssarna valde att lägga ner vapnen. Den 18/5 avseglade de sista ryska fartygen.

Ryssarna lämnade efter sig 1 350 musköter med bajonetter, 1 216 sablar, 10 kanoner, ammunitionsvagnar och ammunition. De 600 gevären som lantvärnet skulle ha kunde inte hittas, förmodligen hade ryssarna tagit dessa som krigsbyte.

(Nils Vilhelm Söderberg. Gotländskt försvar)

 

 

Carl Fredrik Carlström Lindgren

På flaggskeppet Konung Gustaf IV Adolf tjänstgjorde ordinarie kronobåtsman Carl Fredrik Carlström Lindgren.

Han hade den 9/10 1801, vid 22:års ålder, låtit sig värvas till tjänsten som ordinarie kronobåtsman med generalnummer 99 vid 1:a Södermanlands båtsmanskompani. Han var då, och till sin död, bosatt i Salems socken i Stockholms län i Svartlösa härad nordväst om Södertälje, gränsande till Mälaren. Han anges sedan i en rulla som ”befaren” vilket betyder att han då hade varit till sjöss i minst ett år.

I skeppsmönsterrullan för ” Konung Gustaf IV Adolf” 1808 står det litet lakoniskt angående Carl att ”Spisningen upphörde” den 15/5. Vidare i samma rulla står det ”Död genom wådelig händelse”.

Vad som hade hänt kan man läsa i loggboken, där det för den 15 maj 1808 finns antecknat: ”Kl 10 (svårläst) föll båtsman af 1 Södermanlands Compagnie № 99 Lindgren från toppen ned i däck och slog i hjäl sig”.

 

Kl. 11,45 skall en son ha kommit ombord på Konung Gustaf IV Adolf från fregatten Bellona. Denna uppgift är dock fel då Carl bara hade ett barn och det var en ung dotter.

Den 16 maj kl. 08,30 sändes de i land i Bellonas(?) slup för att begrava Carl Lindgren.

Redan den 18/6 1808 tog fördubblingsbåtsmannen Fredrik … över som ordinarie båtsman № 99 i Salems socken.

 

Flottan i Sandviken bestod av följande fartyg:

Flagg- och linjeskeppet Konung Gustaf IV Adolf

Linjeskeppet Vladislaff
Linjeskeppet Prins Fredrik Adolph
Linjeskeppet Äran

Fregatten Bellona

Briggen Disa

Briggen Svalan
Jakten Fortuna

 

Chef för undsättningsexpeditionen var konteramiralen friherre Olof Rudolf Cederström (1764-1833): Vice landshövding och militärbefälhavare på Gotland 1808-1809.

Chef för landstigningsstyrkan var överstelöjtnant friherre Carl Johan Fleetwood. Vice landshövding och militärbefälhavare på Gotland 1808-1809.

 

--------------------------------------------------------------

 

 

Efter 200 år får båtsmannen sin gravsten

Den ryska invasionen må ha varit fredlig, men en svensk båtsman dog faktiskt och han begravdes på Sysneudd den 16 maj 1808. 200 år senare ska nu Carl Fredrik Carlström Lindgrens närmast okända grav få en gravsten.
Några pärlhyacinter växer på sjömansgraven på Sysneudd. Den närmast okända graven, belägen bakom enesnåren i en kohage, utmärks endast av några utlagda stenar och så blommorna förstås.
I trakten har historien och graven varit känd, men det var en tillfällighet att Mickael Lundgren fick upp ögonen för denna båtsmans öde.
- Jag var nere på biblioteket i ett helt annat ärende och letade i gamla tidningslägg. Så hittade jag på framsidan av en GA från 1970 en artikel "Ska båtsman Lantz få en hederlig begravning", säger han.
Det här var i början av året och Mickael Lundgren, som noterade att det i år var 200 år sedan händelsen, började genast forska i saken. Det enda svenska dödsfallet under den ryska invasionen inträffade inte under strid, än mindre på det gotländska fastlandet, utan till sjöss då den svenska flottan låg utanför Sandviken.
- Han var båtsman på linjeskeppet Konung Gustaf IV Adolf, ett 74-kanonersskepp. Han var uppe i toppen av masten när han ramlade ner och slog ihjäl sig. I loggboken står det att han avled vådligen, säger Mickael Lundgren.
 

Ny identitet

Mickael Lundgrens efterforskningar, i bland annat krigsarkiven har också fastställt båtsmannens riktiga identitet. - Man har alltid trott att han hetat Mattias Lantz, men det är fel. Han hette Carl Fredrik Carlström Lindgren och tillhörde Södermanlands båtsmanskompani, säger Mickael Lundgren.
Carl Fredrik Carlström Lindgren var 29 eller 30 år då han avled den 15 maj 1808, enligt krigsarkivets uppgifter förmodligen klockan tio på förmiddagen. Klockan 11.45 kom sonen ombord från fregatten Bellona. Begravningen ägde rum följande dag klockan 8.30.
- Det är en liten gåta varför han begravdes här, det finns ju gott om kyrkor på ön. Men de hade väl bråttom eftersom de inte visste hur kriget skulle utveckla sig, säger Mickael Lundgren.
 

Begravningsplatsen

Den vackra begravningsplatsen, där havet glittrar i tre väderstreck, är svår att hitta.

- Första gången jag var här i början av året, hittade jag den inte. Det var igenvuxet men nu har markägaren röjt, säger Mickael Lundgren. Nu ska graven ännu tydligare utmärkas. I samråd med Rolf K Nilsson har Mickael Lundgren beställt en bronsplakett med båtsmannens namn.
- Den ska fästas på en sten och läggas vid graven så han får en gravsten, säger Mickael Lundgren.
Den 16 maj, på dagen 200 år efter Carl Fredrik Carlström Lindgrens begravning hålls ceremonin, där också hembygdsföreningen är delaktig. Även Hemvärnet har fått en förfrågan om att närvara.
- Hemvärnet är ju en direkt fortsättning på invasionen. Eftersom man var så illa beredda då, bildades 1811 Gotlands nationalbeväring - Sveriges första värnpliktsorganisation, säger Mickael Lundgren. Gotlands Allehanda

 

-----------------------------

 

Källor:

KrA Flottans rullor XIIc 1803.

KrA Generalmantalsrullan, Karlskrona station, Sjömilitiekontoret 2, Regementsskrivaren för båtsmanshållet EII:42.

KrA Sjöexpeditioner, loggböcker, Gustav IV Adolf 1808:5.

www.fatburen.org/jan-erik.karlsson.
Söderberg, Nils Vilhelm.
Gotländskt försvar. Gotlands Militärförenings förlag. Visby 1961.

Red. Svensson, S. Artur. Svenska flottans historia. Band 2. A.-B. Allhems förlag 1943.

 
 
 
 
_________________________________________________________________________________________
                            

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper / Sidansvarig Kjell Olsson.

                            
Till huvudsidan                    Kontakta sidansvarig