Krigsgravar på Gotland

På stridsfältet tas de skadade omhand av personal inom sjukvårdstjänsten, de döda av personal inom krigsgravtjänsten.

Krigsgravar kan vara både massgravar och gravar för enskilda soldater. De har sällan någon gravrättsinnehavare men bevaras ändå av kulturhistoriska skäl om de är från år 1850 eller tidigare.

Sättet att ta hand om döda soldater har förändrats genom tiderna. Under medeltiden fram till 1700-talet begravdes de stupade oftast i anslutning till slagfältet. Ett

En gotländsk krigsgrav från 1808 Läs mer

exempel på detta är Korsbetingsgraven utanför Visby från striden mellan Gotlands bönder och Valdemar Atterdag 1361. Om det fanns kyrkogårdar i närheten utnyttjade man dessa.
I och med att värnpliktsarméer infördes tog man hand om soldaternas kvarlevor på ett annat sätt än tidigare. Eftersom 1800-talets krig var relativt korta gjorde att man hade tid att anlägga krigskyrkogårdar. Under andra världskriget lade finnarna ner mycket arbete på att ta hem sina döda till hemortens kyrkogård. Svenskarna anslöt sig till finnarnas tankegång och började tillämpa den s k krigsgravtjänsten. De senaste regler vad gäller krigsgravstjänsten upprättades 1991.

Soldatinstruktion för armén 1946

När en stupad soldat inte kunde föras tillbaka till förbandet eller till tidigare anbefalld uppsamlingsplats för döda, var chefen för en patrull eller annan mindre avdelning, naturligtvis om läget tillät detta, anordna fältgravar för de stupade.

Fältgraven skulle förläggas så att brunnar, källor och vattendrag inte skulle förorenas eller så att andra hygieniska olågenheter inte skulle uppkomma, än vad det militära läget krävde. Gravarna skulle grävas så djupt att den döde blev täckt med minst 40-50 cm jord.

Gravsättningen skedde så att en senare förflyttning av den döde kunde ske. I regel gravsattes den stupade iklädd sina kläder utom ytterplagg. Den dödes ansikte skulle skyddas och eventuellt täckas.

Vid en gravsättning utan jordfästning skulle chefen eller den han utsett läsa några minnesord samt om tiden och läget medgav kunde en psalm sjungas samt Fader vår läsas.

Om det var möjligt skulle fältgraven utmärkas med ett träkors eller genom stenar lagda i form av ett kors. Därefter skulle en rapport om gravsättningen lämnas till närmaste högre befäl. Rapporten skulle innehålla uppgifter om den dödes identitetsnummer, namn förband, dödsdag, närmast anhöriges namn och adress, tid för gravsättning samt en noggrann angivelse på kartan var graven var belägen. Den stupades utrustning och personliga tillhörigheter skulle medföras till förbandet. Om det fanns värdesaker och enskilda handlingar skulle detta läggas i ett slutet paket. Identitetsbrickans ena hälft skulle sättas fast på paketet som därefter lämnades till kompaniet.

Försvarsmaktens regler från 1991 gällande Krigsgravstjänsten

Krigsgravtjänstens ändamål.

Krigsgravtjänstens ändamål är att på ett värdigt sätt omhänderta egna och främmande försvarsmakts döda samt civila inom områden där civil begravningsverksamhet inte kan verka. De döda transporteras till hemorten för gravsättning. När så inte är möjligt kan gravsättning ske på annan begravningsplats, i fältgrav, eller till sjöss. Begravning i fältgrav eller till sjöss får endast ske i yttersta nödfall.

Fältgrav.

Fältgrav är en tillfällig gravplats för den döde. Gravsättning i fältgrav skall därför endast ske när avtransportmöjligheter är uteslutna. Den som gravsatts i fältgrav skall så snart möjlighet föreligger flyttas till Uppsamlingsplats för döda, hemorten eller annan begravningsplats. Fäljande tillses vid gravsättning:

- Identitetsbrickans ena hälft lätt anträffbar.

- Identitetsuppgifter om den döde i sluten förvaring, exempelvis i dricksflaskan.

- Skydd för den dödes ansikte.

- Kors eller påle med trätavla. På tavlan skrivs om möjligt den dödes personnummer, grad, namn och dödsdag.

- Träpåle vid den dödes huvud.

- Om möjligt täckning med minst 50 cm jord eller stenröse.