Spanska sjukan på Kungl. Gotlands infanteriregemente 1918 - 1920

Antalet insjuknade och döda av Spanska sjukan anses ha uppträtt får fårsta gången bland manskapet förlagda på Visborgsslätt den 23 september 1918 och bland befålsstyrkan den 24 samma månad. Då hade epidemin redan härjat bland den civila befolkningen i omkring en och en halv månad. Under den tid då sjukdomen utbröt befann sig 1164 inkallade på Visborgsslätt. Befålsstyrkan på samma ställe var 46 officerare och 53 underofficerare, totalt alltså 1263 man.

Epidemin sades uppträda plötsligt och fårekom samtidigt på flera ställen inom kasernområdet. Några månader senare, den 13 februari 1919 ansågs den fårsta vågen av spanska sjukan Under den här perioden hade 427 inom manskapet och 28 i befålet drabbats av sjukdomen och den hade dessutom tagit fyra människors liv.

Bland den infanterist yrka som istället var fårlagd i Tingstäde var manskapsstyrkan 74 och befålsstyrkan 7 man, totalt 81 man. Bland manskapet uppträdde sjukdomen fårsta gången den 19 oktober 1918, medan befålsstyrkan inte drabbades alls av sjukdomen. Epidemin uppträdde i enstaka fall och på flera olika ställen samtidigt på kasernområdet. När epidemin verkade vara förbi, den 29 december 1918, hade 31 insjuknat inom manskapet, men inget dödsfall hade skett.

På båda dessa fårIäggningsorter fanns det tillsammans 1344 man.

Antal insjuknade och döda under september 1918 - februari 1919. Insjuknade inom manskapet 458. Insjuknade inom befålet 28. Totalt 486. Döda inom manskapet 4. Döda inom befålet 0.

Det syns alltså tydligt att fler inom manskapet drabbas av spanska sjukan, medan de inom befälsgruppen klarade sig bättre. Den främsta anledningen till detta borde vara att manskapet hade en tätare kontakt med varandra. Dels bodde de trängre och hade säkerligen en del kroppskontakt under övningarna och sämre förutsättningar för hygien då de var ute och bodde i tält under övningarna. Det var dessutom betydligt fler som tillhörde manskapet än befälsstyrkan. Under september 1918 till februari 1919 var det 40 procent av de drabbade som tillhörde manskapet medan 28 procent av de drabbade tillhörde befälsgruppen.

Resten av 1919 passerade utan att någon mer insjuknade i spanska sjukan, men under våren 1920 drabbades regementet aven ny influensavåg som visserligen var lindrigare än den under föregående år, men ändå drabbade en hel del människor.

Under denna period finns det i mitt material inte några uppgifter på hur stort manskapet och befälet var, men jag bedömer att den inte skiljer sig nämnvärt från de tidigare åren. Dock bör det betänkas att första världskriget nu var över och att man då inte längre var i samma behov av att ligga i konstant beredskap, vilket kan ha påverkat siffrorna något.

Bland manskapet på Visborgsslätt blossade epidemin upp igen den 15 april 1920, medan den drabbade befälet drygt en vecka senare, den 24 april. Epidemin fanns även denna gång redan hos den civila befolkningen. Den här gången var det 181 inom manskapet som insjuknade och två inom befälet. Även denna våg av epidemin uppträdde plötsligt och fanns samtidigt på flera ställen runt om på kasernområdet. Denna gång klarade sig regementet från dödsfall och epidemin sades vara över igen den 17 maj samma år.

Bland dem i Tingstäde uppträdde epidemin något tidigare, nämligen den 8 april bland manskapet och den 10 april bland befälet. Här var det 50 inom manskapet och en inom befälet som insjuknade. Även de vid Tingstäde klarade sig undan dödsfall.

Tyvärr finns inga uppgifter om när epidemin ansågs vara över, men troligtvis höll den inte på längre än vid Visborgsslätt. Resten av 1920 var fritt från influensafall.

Antal insjuknade och döda under apri/1920 - maj 1920. Insjuknade inom manskapet 231. Insjuknade inom befälet 3. Totalt 234. Totalt antal insjuknade och döda under september 1918 - maj 1920. Insjuknade inom manskapet 689. Insjuknade inom befälet 31. Totalt 720. Döda inom manskapet 4. Döda inom befälet 0

Totalt syns det alltså att 720 man inom infanterikåren på Gotlands regemente drabbades av spanska sjukan under 1918-1920, av dem var det fyra stycken som drabbades så allvarligt att de dog.

Under epidemins första period var det 38.5 procent av den totala styrkan på 1344 man som drabbades på de båda olika förläggningsorterna Tingstäde och Visborgsslätt. Av dessa hörde 92.2 procent till manskapsstyrkan medan 7.8 procent hörde till befålsstyrkan.

Tyvärr finns det, som jag skrivit tidigare, inga siffror i mitt material som beskriver hur många som befann sig på regementet under epidemin 1920, så procentsatsen går inte att räkna ut under denna period. Det som kan sägas med säkerhet är att denna andra våg av epidemin inte alls var lika svår utan att en betydligt mindre andel av manskapsstyrkan drabbades.

Sjukvårdspersonalen och vården av de insjuknade

På regementsområdet fanns det under 1918-1920 en regementsläkare, en regements- och fältläkare, en militärtandläkare och dennes hustru och ett antal sjukgymnaster och sjuksköterskor som var fast anställda, men under epidemins gång behövdes det anställas fler som kunde vårda de insjuknade, vilket beskrivs nedan.

Enligt härordningens byggnadsprogram skulle det på varje kasernetablissement eller garnison finnas ett sjukhus med plats för tre procent av manskapet. Drabbade av spanska sjukan kunde få vård på olika sätt, det berodde helt enkelt på hur sjuk man var. En del kunde stanna kvar och bli vårdade vid truppen, men det vanligaste var att skickas till militärsjukhuset. Var personen riktigt dålig kunde denne skickas till stadens (Visby) epidemisjukhus. 51 Under oktober, som var en av de månader då flest insjuknade, iordningställdes både gymnastiksalen och manskapsmässen till sjuksalar för att få utrymme till att vårda alla insjuknade.

Efter att den första vågen av spanska sjukan var över och man hade insett att förläggningens sjukvårdsinträttningar inte skulle klara av att vårda så många sjuka igen så iordningsställdes ett förslag på hur man skulle ordna extra sjukvårdsplatser i händelse av att en lika svår epidemi skulle drabba regementet igen.

Under vintern skulle andra och tredje våningen i den kasern som för tillfället var enklast att utrymma bilda 120 sjukvårdsplatser i 12 logement, dessutom skulle två dagrum göras om för att kunna rymma 20 vårdplatser. Allt som allt 140 extra vårdplatser. Klosetter skulle sättas in i putsrummen53 och korridorerna skulle användas som matsalar. Kompaniexpeditionen skulle användas som laboratorium, lägenheter tillhörande de ogifta sergeanterna skulle vara sjuksköterskeboende, handrustkamrarna blev istället förråd och furirIogementen blev bostäder för den övriga sjukvårdspersonalen. Slutligen skulle tvättrummen användas som både tvätt- och

diskrum.

Sjukvårdspersonal till dessa extra sjukvårdsplatser skulle, om det var möjligt, tas från garnisonssjukhuset. Vid eventuell brist på sjukvårdare rekvirerades dessa från kungliga armeförvaltningens sjukvårdsavdelnings styrelse. Dessutom skulle regementet stå för en viss handräckning.

Under sommaren skulle gymnastiksalen användas där det fanns plats för 110 sjuka, 10 sjukvårdare samt handräckning. Avklädningsrummet gjordes om till tvätt- och diskrum och skorummet till förråd. Utspisningen skedde i salen. Som klosett användes det närbelägna avträdeshuset. Här fanns även plats för att vårda konvalescenter. Sjukvårdspersonalen anskaffades på samma sätt som under vintern.

De människor som vårdade de svårt sjuka i spanska sjukan var naturligtvis en av de grupper i samhället som var mest utsatta för att själva bli smittade och följande råd fick de av Medicinalstyrelsen i oktober 1918: Sjukvårdspersonal och övriga, som ha mera intim beröring med de sjuka, borde kunna använda sig även skyddsmask av gas för näsa och mun. Ett annat enkelt medel att försvåra smittämnets inträngande i näsan är att stoppa en liten bomullstapp i vardera näsborren. Den bör ej tagas får tjock, så att den hindrar andningen, och skall ombytas, så snart den blivit fuktig.

Sådana skyddsmasker sändes till regementet som en gåva från svenska Röda korset, Direktion 1, men i vilken utsträckning de verkligen användes går inte att utläsa av materialet. Inte heller går det att utläsa hur många av sjukvårdspersonalen som drabbades av spanska sjukan.

I en skrivelse nämns det att det i en svensk sjukskötersketidning går att läsa om annan skyddsutrustning som de fick råd att använda. Förutom de tidigare nämnda skyddsmaskerna var det ett hårskydd som skulle hindra den sjukes spottdroppar från att hamna i sjukvårdarens hår och på så vis inandas genom näsan och smitta denne.

Imaterialet framgår det inte om det anställdes fler läkare på grund av epidemin, men det verkar som att de läkare som fanns på regementet räckte till, eftersom det inte finns något noterat i mitt material på att deras arbetsbörda blev för stor. Däremot anställdes det fler läkare som skulle hjälpa till med att föra ett hälsoregister över de värnpliktiga. Men som sagt, huruvida de hjälpte till inom vården går inte att utläsa ur mitt material. Däremot anställdes det fler sjuksköterskor, men hur många som anställdes går inte att utläsa. Det man däremot kan se är att sjuksköterskorna utsattes för en extra börda i och med risken att själva drabbas av spanska

sjukan och för detta fick de en löneförhöjning med en krona om dagen. Detta går att utläsa i en skrivelse till Armeförvaltningens civila departement och sjukvårdsstyrelse som inkom till regementet den 13 november 1918: Uti underdånig skrivelse den 11 oktober 1918 ha nu Ni anmält, att under pågående influensaepidemi behovet av sjuksköterskor för tjänstgöring vid truppförbanden icke kunnat utfyllas genom till disposition varande, skolade sköterskor från Röda korset eller andra institutioner, vid vilka sjuksköterskor utbildats. [... ] På grund härav hemställde Ni om bemyndigande för sjukvårdsstyrelsen

att, räknat från och med den l september 1918, vid truppförband och militära sjukhus tillfälligtvis under pågående influensaepidemi i den mån sjukvårdsstyrelsen finner sådant nödvändigt, anställa krigsreservsköterskor mot åtnjutande av förutom fri bostad, kost och tvätt kontant ersättning med

tre kronor om dagen samt rese- och traktamentsersättning enligt femte klassen i gällande resereglemente under resorna till och från tjänstgöringsorten.

Åtgärder

Från början går det att läsa i en skrivelse från september 1918 att förläggningen i de flesta logement på Visborgsslätt var alldeles för trånga med tanke på den nuvarande influensaepidemin. Det fanns inte tillräckligt med luft och dessutom stod sängarna i vissa logement med 85 centimeters mellanrum, vilket var alldeles för tätt.

Detta ändrades det på tills nästa årsklass skulle rycka in under 1919-1920. I en skrivelse till chefen för kungliga Gotlands infanteriregemente kan man läsa de nya bestämmelserna som bland annat innebar att luftkuben utökades till 15 kbm i varje logement och att endast 14 man fick förläggas i varje rum med minst en meters mellanrum mellan sängarna. Logementen skulle rengöras grundligt och under minst tre dagar före inryckningen skulle de genom kraftig uppvärmning uttorkas och då skulle de stoppade madrasserna vara på plats så att de inte var fuktiga när manskapet skulle sova på dem. Dessutom skulle uniforms- och sängpersedlarna  desinfekteras och sedan vädras några dagar i solsken.

Från den Kungliga armeförvaltningens sjukvårdsstyrelse kom det redan under augusti 1918 order om att misstänkt sjuka i influensa skulle förläggas skilda från de övriga för att förhindra smittans spridning. De skulle även ha sina övningar skilda från den övriga truppen till dess att epidemin upphört. Övningarna skulle även kunna ändras så till vida att de blev mindre ansträngande för utövarna.

Förläggningen skulle vara så spridd som möjligt och detta genomfördes genom att förlägga sovsalar i lektionssalar, dagrum, exercishus och tält. Dessutom skulle renhållningen bli mer skärpt, både vad gäller etablissementet och den personliga hygienen. Den personliga hygienen innefattade bland annat noggrann tvättning av händer och genom gurgling, sköljning och borstning hålla munnen fri från orenheter och potentiella smittoämnen, man skulle använda rena näsdukar och handdukar och inte spotta i onödan.

På några ställen i mitt material går det att utläsa att när det utbrutit många sjukdomsfall så var man på regementet snabba med att utrymma logementen och att dessa städades grundligt. Man var också noga med att de insjuknade skulle utsättas för så lite fysisk ansträngning som var möjlig. Under vissa perioder ställdes övningarna in, både de under dagarna och nätterna, för samtliga värnpliktiga för att det inte skulle uppkomma förkylningar och annat som försämrade deras hälsa.

Ytterligare en viktig bestämmelse var att de insjuknade inte fick friskskrivas förrän de varit feberfria och symptomfria under minst två dagar och att de under en vecka efter friskskrivningen befriades från samtliga praktiska övningar.

Omedelbart efter inryckningen höll läkaren på regementet ett kort föredrag om spanska sjukan och informerade om de åtgärder man skulle förhålla sig till för att motverka smittans spridning. Som nämnts tidigare i min undersökning skulle det finnas ett hälsoregister över alla värnpliktiga på regementet. Dessa rapporter skickades in till Kungliga armeförvaltningens sjukvårdsstyrelse för att det om möjligt skulle kunna hjälpa till med att utläsa vad spanska sjukan var för något och hur den skulle kunna botas. Till denna styrelse skulle man även veckovis skicka in rapporter om hur läget för tillfället såg ut på regementet. Om man som värnpliktig visste med sig att man förut drabbats av liknande sjukdom som spanska sjukan skulle man anmäla detta till läkaren för att sedan undersökas och om det var nödvändigt skiljas från de övriga för att smittan inte skulle spridas. Till detta hör att det utfärdades en bestämmelse där det står att alla som insjuknat i feber ska läggas in på sjukhus och inte vårdas i kvarter på regementet.

Det införde även permissionsförbud till de socknar där spanska sjukan härjade alltför svårt. När spanska sjukan härjade som värst var ingen permission tillåten. Dessutom gjordes vissa inskränkningar vad gäller besök av familj, släkt och vänner för den värnpliktige. Detta gäller främst för de värnpliktiga som hade insjuknat i spanska sjukan, men även de som var friska eftersom de kunde smittas om besökaren bar på smittämnet. Läkaren eller hans närmast bestämmande sjuksköterska kunde, om möjligt var, medge ett besök hos en svårt sjuk eller döende värnpliktig.

En annan metod som användes för att försöka minska smittan var den så kallade skyddsympningen, som var ett slags vaccin som de värnpliktiga fick ta emot. De värnpliktiga som ympats blev sedan förlagda på särskilda logement. Jag har inga siffror på hur många värnpliktiga som ympades under hela perioden då spanska sjukan härjade, men under år 1919 ympades 225 värnpliktiga under två olika tillfällen och ingen av dessa drabbades senare av spanska sjukan. Det bör dock tilläggas att det inte finns några riktiga belägg får att skyddsympningen verkligen hjälpte eller om det var den enskilda förläggningen som gjorde att manskapet inte insjuknade i spanska sjukan.

Den fårsta vågen av spanska sjukan drabbade Kungliga Gotlands infanteriregemente mellan september 1918 till februari 1919. Under denna period befann sig totalt 1344 man på de båda förläggningsorterna Tingstäde och Visborgsslätt, av dessa tillhörde 92.2 procent manskapsstyrkan och 7.8 procent tillhörde befålsstyrkan. Av dessa insjuknade 486 personer, alltså 38,5 procent varav fyra avled till följd av sjukdomen.

Gotlands infanteriregemente drabbades även aven andra lindrigare våg av spanska sjukan under våren 1920. Under denna period saknas det uppgifter på antalet man som befann sig på regementets båda förläggningsorter. 231 man drabbades bland manskapet och 3 inom befålsstyrkan, dock klarade man sig helt från dödsfall den här gången.

De primära åtgärder man vidtog på infanteriregementet på Gotland var att man snabbt satte in en fungerande sjukvård, gjorde inskränkningar på permissionerna, striktare personlig hygien och renhållning i lokalerna samt att man använde sig av skyddsympning.

Det går alltså att se att under de tre åren då spanska sjukan härjade drabbades 720 personer på Kungliga Gotlands infanteriregemente av epidemin, av dessa var det fyra som drabbades så allvarligt att de avled av sjukdomen.

(Texten är delvis baserad på Sanna Meriläinens uppsats i historia 2008 vid Högskolan Dalarna)