Föregående sidaa

Luftbevakningsstationer (Ls) och "Tornsvalorna"

Luftbevakningsstationer (Ls) på Gotland 1939 - 1945

Luftförsvarscentralen (Lfc) 1939-45

Krigsluftbevakningscentralen i Tingstäde 1944

Ls-personal under utbildning i Tingstäde och Visby 1942

Ls 14 och "Häftingstjejerna"

 

 

 
   
 

I luftbevakningskompaniet ingick 24 stycken luftbevakningsstationer. Det fanns ett antal till som var organiserade av marinen. Inför mobiliseringen 1939 byggdes fler bevakningstorn upp i rasande fart luftbevakning (ls), totalt ca 1500 stycken. De placerades i närheten av telefonledningar och högt på befintliga byggnader eller som fristående torn på någon höjd. Oftast bestående av enkla träkonstruktioner med en trälåda överst.

Dessa luftbevakningsstationer bemannades av äldre landstormare samt en del  frivilliga, både män och kvinnor, de senare kallades ofta i folkmun för "tornsvalorna". För landets luftbevakning krävdes totalt ca 12.000 personer.

En luftbevakningsstation bestod av ett postställe (ibland även kallad observationsplats eller utkiksplats) och förläggning. Inom vakthavande avlösning utsågs utkik, lyssnare och telefonpost. Varje avlösning tjänstgjorde vanligen högst fyra timmar, vid dåligt väder kortare tid.

Luftbevakningsposten placerades på en högt belägen plats med om möjligt fritt synfält i alla riktningarna. Man skulle systematiskt och utan uppehåll spana inom hela synfältet och vid klart väder skulle utkiken använda solglasögon för att undvika att bli bländad av solen. Kikare använde man för att närmare studera flygplanen sedan de upptäckts.

För lyssnandet skulle man om möjligt välja en luduppfångande plats, t ex en sänka i marken. En lyssnargrop skulle grävas vid ls-poststället för att förbättra möjligheterna att lyssna efter flygbuller på natten och vid dålig sikt på dagtid.

Avståndet mellan poststället och stationens förläggning skulle helst inte vara mer än 50 meter. Det skulle även finnas en larmanordning, t ex en ringklocka, en visselpipa eller ett rep som var uppspänt mellan poststället och förläggningen så att posten snabbt kunde tillkalla ls-chefen.

Till en början upprättades postställena på enklaste sätt genom att använda någon befintlig utsiktspunkt på hustak, i kyrktorn, på silobyggnader, i fyrtorn, i väderkvarnar mm.

Utsikten från dessa postställen var emellertid oftast begränsad genom att träd och bebyggelse skymde. Efterhand skedde därför en del förbättringar genom att man byggde enkla torn på hustaken (takställningar). Där utsikten inte var tillräckligt god byggdes efterhand fristående bevakningstorn. Förläggningsbaracker, toaletter och andra anordningar för att förbättra för luftbevakningspersonalen tillkom också.

I samband med luftbevakningens stora utbyggnad under våren 1940 utarbetades förslag till fristående trätorn. Luftbevakningstornen kom i verkligheten att få något olika utseende. Byggandet av nya torn pågick under hela kriget och under 1945 var de flesta luftbevakningsstationerna försedda med trätorn.

Tornen var oftast mellan 15 och 25 meter höga och av en mycket stabil konstruktion, breda nedtill och avsmalnande uppåt. De var förankrade i marken med fyra betongfundament. Plattformen längst upp försågs med brädgolv och träräcke längs med ytterkanterna.

Förläggningen skulle ordnas så nära poststället som möjligt. Till en början var det vanligt med förläggning i någon angränsande byggnad. Ofta stod husets folk även för utspisning och logi för personalen vilket de fick en mindre ersättning för.

När de standardiserade trätornen började komma byggdes oftast en barack under eller ett stycke från tornet. Baracken var även av standartyp men kunde byggas i olika längd beroende på förläggningsyta. Avgörande för placeringen av baracken var enligt reglerna att luftbevakningsstationens chef skulle ha god sikt mot tornet från sitt rum i baracken.

 

Personalen bildade en ls-grupp som bestod av en chef (lsch), en ställföreträdare och 5-9 meniga luftbevakare. Gruppen tjänstgjorde ungefär 6-12 veckor varefter den byttes ut. Gruppen bestod av antingen bara kvinnlig eller bara manlig personal. De blandades aldrig.

Posten vid luftbevakningsstationen skulle upptäcka alla flygplan, snabbt telefonera in till en luftbevakningscentral (lc) sina iakttagelser om var flygplanen upptäcktes, färdriktning, antal, flygplanstyp, nationalitet samt verksamhet (spaning, bombfällning, luftstrid). Rapporten skulle lämnas enligt en fastställd mall, där de olika uppgifterna angavs med siffror. Luftbevakningscentralen skulle i sin tur larma luftvärnsförband så att de hann bli eldberedda, jaktflyget så att de hann starta, ge flyglarm till tätorterna mm.

Luftbevakningen och därmed också luftförsvaret effektivitet kom att i hög grad bero på snabbheten i rapporteringen och i själva handhavandet av telefoner.

 
 

Förändringar i luftbevakningens omfattning på Gotland 1/7 1942 - 8/5 1945

22/4 1943 Indrogs sex luftbevakningsstationer
18/7 1943 Samtliga luftbevakninsstationer organiserades
1/10 1943 Indrogs luftbevakningsstationer belägna inne på ön
22/11 1943 Indrogs ytterligare tre luftbevakningsstationer
31/3 1944 Anbefalldes organisering av samtliga luftbevakningsstationer
26/7 1944 Medgavs efter framställning, Militärbefälhavaren att indraga åtta luftbevakningsstationer
18/12 1944 Indrogs ytterligare tre luftbevakningsstationer
8/5 1945 Anbefalldes att samtliga förband skulle utgå ur beredskapen fr o m kl 12.00
 
 

   

Bilderna nedan hämtade från "Instruktion för Luftbevakningsstation (Ls) 1943".

 
 
 

Klipp ur gamla tidningar

 

På post

 

 

Den här stadiga kvartetten påträffade vår fotograf vid en luftbevakningspost på norra Gotland. Det är män i 50-60-årsåldern, alltså frivilliga, anställda på kontrakt. De ha inte stort bättre betalt än vanliga värnpliktiga, och det innebär  sålunda en betydande uppoffring för dem att lämna sitt vanliga arbete. Men en vacker dag höjer kanske kronan avlöningen, och den kan väl behövas. (Källa: 304)

 
 

I fosterlandets tjänst

 

            

 

Unga och gamla på vakt mot faran från luften.

En givande rundtur till gotländska luftbevakningsstationer.

På Gotland sover inte vakten, stod det en gång i tidningen apropå de tyska överrumplingsaktionerna mot norska hamnar och fästningar. Man kunde ha tillagt: och allra minst luftbevakarna. På en mängd platser både vid kusterna och inne i landet från Hoburgen i söder till Sandön i norr stå de på post dag och natt, ivrigt spanande efter flygplan och snabbt rapporterande alla sina iakttagelser. Det är en utomordentligt viktig uppgift de ha att fylla, alla våra luftbevakningsstationer – ty från luften hotar ju i regel den första och största faran i det moderna krigets tidsålder – och det är tryggt att veta, att de över lag fylla sina uppgifter bra.

Tidigare sköttes bevakningen på dessa stationer av män över värnpliktsåldern, som anställts på kontrakt, men numera äro inte många av dessa kvar. I stället ha luftbevakningsstationerna företrädesvis bemannats med landstormsmän, och nu i sommar ha dessa som bekant i mycket stor utsträckning avlösts av frivilliga, i synnerhet skolungdom men även en del äldre, lärarinnor och andra. På åtminstone en station har man trots den ständigt kännbara bristen på kvinnlig arbetskraft vid jordbruket kunnat placera bondhustrur och bonddöttrar som luftbevakare. Och de ha förklarat sig ämna hålla på med jobbet åtminstone fram i september. Jordbruket tjänar i alla fall på saken, ty dels ha genom kvinnornas behjärtade insats flera män kunna frigöras från militärtjänsten och ägna sig åt arbetet i stället, dels är det så många kvinnor som svara för luftbevakningen på platsen, att tjänstgöringen blir minimal för var och en – och på fritiden latar man sig naturligtvis inte utan hugger i med de många sysslorna hemma på gården.

En medarbetare i Gotlänningen hade häromdagen nöjet att följa med ”luftchefen” kapten Gustaf Söderberg på en inspektionsresa till några av våra gotländska luftbevakningsstationer. Det kan först som sist konstateras, att det blev en både intressant och stimulerande tur. Varje ls – så lyder den militära termen – som vi besökte gav intryck att vara i högsta form, landstormsmän och frivilliga 60-åringar, skolpojkar och ungflickor, alla föreföllo lika intresserade av sin uppgift och fast beslutna att göra sitt allra bästa.

 

 

Stockholmstöser i jungfrubur på lagårdstak.

Ära den som äras bör! Rundresans första mål blev en luftbevakningsstation ”bemannad” uteslutande med flickor. ”Manskapet” satt trivsamt samlat kring resegrammofonen med strumpstickorna i högsta hugg, när vi kom och störde idyllen. Men bilen hade knappt stannat, förrän den lilla käcka befälhavaren sprang upp och lämnade av så militäriskt som aldrig det. Men så har hon också en militär till pappa (överstelöjtnant Berggren vid I 18) och är själv gymnastikdirektör. Hela styrkan var samlad i den av torkan illa åtgångna trädgården utom de två som för tillfället hade vakten. De sutto uppflugna i ett sannskyldigt duvslag uppe på lagårdstaket, varifrån de hade en präktig utflykt över trakten. Med en journalists vanliga nyfikenhet gjorde vi naturligtvis visit däruppe i duvslaget också – eller kanske man borde säga jungfruburen – och kunde då konstatera, att det var förnämligt ordnat på allt sätt. Trappan var visserligen i enklaste laget – bara en stege med en anspråkslös ledstång, men själva ”observatorietornet” bestod sannerligen av både rum och balkong, och i det lilla rummet hade flickorna t. o. m. en mjuk soffa. Så bekvämt skall man nu egentligen inte ha det när man spanar efter flygplan, och ingen annan luftbevakningsstation har väl en anordning i denna stil utan endast rätt och slätt ett torn eller en på ett hustak uppbyggd plattform med halvannan meter höga väggar. För resten följer det också en nackdel med den bekvämligheten. Den gör nämligen passet dubbelt så långt. Två timmar inne i buren och två timmar utanför på plattformen blir det för var och en av de åtta flickorna på denna station, medan det på andra stationer endast är tvåtimmarspass.

Flickornas förläggning hade ordnats mycket bra på en oinredd vind, som dock var utrustad med både elektriskt ljus och värmeelement, och både där och uppe på lagårdstaket kunde man konstatera, att ferieläsningen sköttes med all kraft. Bredvid Schwejk och den kända boken om tredje riket ”Och dock lysa stjärnorna” såg man franska och tyska lexikon och läroböcker, och åtminstone en av flickorna pluggade friskt vid vår ankomst. Det kan inom parentes nämnas, att hela styrkan kommit från Stockholm och har ett  eller ett par år kvar till studentexamen.

Att flickorna inte vantrivdes med jobbet tycktes vara fullt klart, men visst var det litet förargligt att inte stationen låg vid kusten utan mitt inne i landet. Det säger sig självt, att Östersjön lockar och drar. Men i brist på bröd äter man som bekant limpa. I ett av äppelträden hängde en trädgårdsspruta med tillhörande snöre. Det var förläggningens enkla men ändamålsenliga dusch!

 

Jordbruk och luftbevakning kan gå bra att förena.

Från de grammofonspelande och stickande flickorna styrde vi kosan till en bondgård i en ganska avlägsen trakt på ön. Även där hade luftbevakningsposten sin plats högt uppe på ett lagårdstak, och dit ledde en fin trappa med dubbla ledstänger. Här hade strax före vårt besök ett flygplan passerat, och chefen var angelägen att få veta hur snabbt lc. d. v. s. luftbevakningscentralen, fått in rapporten. Luftbevakningssamtal bryta visserligen andra samtal, men det kan ändå hända, att några sekunder gå förlorade. Och sekunderna äro dyrbara, när det gäller luftbevakning. Ett modernt bombplan gör en 500 km. i timmen, och det gäller att vara rask i vändningarna om man i tid skall hinna underrätta t. ex. Visby, att ett sådant är på väg från låt oss säga någonstans på östra Gotland. En halv minuts försening kan bli ödesdiger. Rapport- och signalsystemet till luftvärnsbatterier, polis och brandkår etc. är emellertid av hypermodernaste slag och verkar så tillförlitligt som det över huvud taget är möjligt.

Den post vi nu besökte hade såväl rikstelefon som lokaltelefon ned till förläggningen i bondgården, och naturligtvis stod där också ett laddat mausergevär i beredskap.
– Men om posten skulle få solsting och svimma eller på annat sätt tuppa av här uppe i sin ensamhet, undrade någon i sällskapet.
– Ja, då har han ju två telefoner och dessutom geväret och visselpipan, så alltid skall han väl hinna få något ljud ifrån sig, innan han går i däck, tyckte befälhavaren, som inom parentes sagt är känd litet varstans på Gotland som fiskare, varpkastare och mycket annat.

På denna liksom på övriga stationer funnos vädersträcken utmärkta med siffror – i detta fall bl. a. på en liten träpelare – så att posten ögonblickligen skall kunna se, från vilket håll ett passerande flygplan kommer och varåt det styr. Allt är f. ö. anlagt på att rapporten skall kunna skrivas i flygande fläng och telefoneras in om möjligt ännu snabbare.

På den nu senast åsyftande luftbevakningsstationen bestod manskapet av landstormsmän så när som på en överårig frivillig. Alla voro nöjda och belåtna med att få fullgöra militärtjänsten på detta sätt. De lågo inne 14 dagar i stöten, berättade de, och var tredje dag voro två av dem lediga och kunde då göra en hel del nytta i jordbruket, eftersom de alla hade sina hem i trakten.

 

 

Ferier 1940: luftbevakning, segling, bad och plugg.

Tredje anhalten visade sig vara ett litet trevligt sommarställe nära en härlig badstrand. Här hade ett gäng läroverkspojkar från Visby fått slå sig ned under ledning av en av lärarna vid kommunala mellanskolan i Slite. Det var kläm och fart på grabbarna, det märktes tydligt med detsamma, och kapten Söderberg kunde också vitsorda, att de pojkar som han fått under sitt befäl över lag skötte sig utomordentligt bra. En och annan av dem är ännu inte fullt 15 år fyllda men sköter sig som en hel karl.

Liksom sina kvinnliga kolleger på den station vi först besökte använda pojkarna på den nu senast nämnda platsen fritiden bl. a. också till ferieläsning. Här löses fysikaliska problem och pluggas litteraturhistoria och mycket annat. Men det badas också, och en båt, som pojkarna fått låna av hyggliga grannar, ha de mycket nöje av, sedan de försett den med hemgjorda segel. Humöret är prima, och aptiten likaså. Utspisningen omhändertas av fru Ulla Melin, biträdd av några unglottor som nu göra sina första lärospån på området. Deras kulinariska prestationer hade grabbarnas odelade gillande.

Det är ett friskt och härdande liv pojkarna föra härute, och bara känslan att göra nytta, att vara en ingalunda betydelselös kugge i det stora maskineri som skall svara för vårt lands säkerhet och oberoende, är naturligtvis av allra hälsosammaste slag.

 

”Körkstöitar” och ”körkvärdar” klara sig bra utan fruntimmer.

På en ensligt belägen fyrplats, som därnäst besöktes, var luftbevakningsstationen bemannad av krigsfrivilliga, som lämnat landstormsåldern bakom sig. Den äldste av dem var 68 år, och han gick vid vårt besök just vakt uppe på fyren. De andra voro samlade i sin förläggning, där väggarna voro prydda med allehanda anslag och order samt karikatyrer av ls-gubbarna. Sedan förra sommaren ha dessa 7-8 gammelgutar svarat för luftbevakningen på denna plats, och inte nog med det, de ha också skött hushållet själva. Fruntimmer är det som bekant bara gott om i städer och större samhällen – i en undangömd vrå på den gotländska landsbygden hjälper det inte med kikare, om man vill ha tag i något exemplar. Men gubbarna klara sig bra på egen hand, och att de inte ha det tråkigt vittnade en festlig dagorder om, som befälhavaren spikat upp. Några utdrag förtjäna återges:

Vakten indelas i två matlag, körkstöitars lag och körkvärdars lag.

Vakten fortgår oavbrutet ett dygn. Det andra dygnet användes för hemresa, skötsel av hustru, barn och affärer (t. ex. omsättning av växlar) etc.
Varannan söndag skall ett matlag besöka sockenkyrkan under pågående gudstjänst i full uniform.

Kortspel (helst priffe) får spelas varje kväll från skymningen till kl. 22 då tystnad går.

Då högre befäl anländer till ls skall alla knappar vara knäppta samt anmälan göras t. ex.: Överste, körkvärd Teodor anmäler sig som observationspost vid ls 13.

För anskaffning av extra proviant till ls får jakt och fiske idkas av det passfria manskapet.

Till sist blev det ännu ett kort besök på en med pojkar bemannad luftbevakningsstation. Befälhavare var vid vårt besök krigsfrivillige tandläkaren Felix Eriksson, men när detta skrives har han efterträtts av landstormsmannen Ivar Alyhr. Här hade ett lagom stort boningshus tagits i anspråk för förläggning och observationstorn, och i ett närbeläget hus var utspisning ordnad hos en dam, som fick mycket beröm för sin goda mat. Östersjöns svala böljor hade man på lagom avstånd, och att tandläkare Eriksson tränat sina pojkar i skytte så mycket som tiden och ammunitionstillgången tillåtit säger sig självt.

Allt väl.

Ja, så var inspektionsturen slut. Men allra sist fingo vi också en inblick i det mycket sinnrika rapport- och signalmaskineriet i själva luftbevakningscentralen. Och det imponerade. Nog sagt.

 

Varför gick inte flyglarm, när de tyska bombplanen kommo?

En sak till! När tre tyska bombplan för några månader sedan styrde in över gotländskt område, var det många som förvånade sig över att det inte gick flyglarm. Rena fiaskot för luftbevakningen, avgjorde man kort och gott. Men det var alldeles tvärtom! På vederbörligt håll här på Gotland hade man fått rapport om att planen passerat över Östergötland och Småland och styrt ut över havet i riktning mot Gotland. Man fick också mycket snabbt rapport om att de släppt bomblasten i havet och att de tydligen sökte efter en plats där de kunde nödlanda. Varför skulle man då skrämma upp folk och ställa till oreda med flyglarm? Vad som verkligen behövde göras kunde ju göras ändå, och det blev som bekant också gjort. (Källa: 303)

 
 

Många frivilliga till luftbevakningstjänst.

Komma helt att ersätta jordbrukare och fiskare vid gotländska lsstationer

Under innevarande vecka pågår i Visby en utbildningskurs för frivilliga luftbevakare, och fr. o. m. nästa vecka är det meningen att dessa frivilliga skola ersätta i första hand till luftbevakningstjänst på Gotland inkallade yrkesmän såsom jordbrukare och fiskare, och ingen inom dessa kategorier torde behöva stanna kvar på någon luftbevakningsstation, såvida han inte själv önskar det.

Detta är ju ett glädjande budskap nu när så mycket arbete väntar på de inkallade där hemma. Enligt vad Gotlänningen inhämtat deltaga i den nu pågående kursen för luftbevakare ett 60-tal skolungdomar jämte några andra frivilliga. Skolungdomarna äro nästan alla från läroverket i Visby, och av dem äro 21 flickor. Alla visa det allra största intresse för utbildningen som de ägna sig åt med liv och lust, och vederbörande befäl känner sig också mycket belåtet och hyser inte någon tvekan om att de nyinryckta frivilliga skola komma att sköta sig lika bra som de gjort, vilka nu bli avlösta.

Den nya avlösningen, som alltså inträder i tjänst om måndag den 8 (8/6 1942) dennes, skall i första hand ligga ute under en period av sex veckor, men troligt är att de flesta komma att stanna sommaren över. Ungdomarna sammanföras i grupper med några stycken i varje, vanligen tre, varvid man tar hänsyn till vilka som önska vara tillsammans och synas trivas bäst i varandras sällskap. Det blir särskilda stationer för pojkar och särskilda för flickor, och alla komma att ställas under lämpligt befäl, av vilket f. ö. även en del utbildas nu.

För närvarande är behovet av frivilliga luftbevakare fyllt, men då man måste ta med i beräkningen att några komma att sluta efter fullgjorda sex veckor kommer en y kurs att anordnas i mitten på juli, varvid det finns möjlighet för andra ungdomar att rycka in. På detta sätt blir det alltså möjligt att hålla full styrka med frivilliga så att inga andra behöva inkallas. (Källa: 302)

 
 

Med "Kvinnans hemlighet" på loftet.

Ett besök hos luftbevakningsflickor på Gotland. Maten bra, civila kläder urvuxna. Träklubba effektivt försvarsvapen

Stationschefen

Krigsfrivilliga 9162 Karlsson

Fröken Davidsson

I kronans kappor

Avlösning

"Låtom oss som svalorna bygga oss ett bo" heter det i en operett, och det är en uppmaning som luftbevakningen bokstavligen följt. Uppkletade på ladtak här och var i landet har den sina små plattformar, vackert strukna i lergrått. Men det är inga sådana lusthus i Amors tjänst som helgats den skarpa synen och den spända hörseln. Uppspetade i sina fågelbon sitta flickor och pojkar och här och där landstormsmän och speja efter flygplan och så fort något dyker upp, så går rapporten in till luftbevakningscentralen. "Etta-femma-fyra", siffrorna trilla fram efter tråden angivande riktning, nationalitet o s v hos det observerade planet.

Dessa små luftbevakningsstationer äro viktiga tentakler i försvarsorganisationen, och de flickor och pojkar som anmält sig som luftbevakare gör sannerligen en god värnplikt för sitt land.. De många ungdomar som tillbringat sommarlovet med att bokstavligen stirra ins Blaue hinein, en verksamhet som annars inte rekommenderas av föräldrar och lärare, ha sparat många viktiga dagsverken åt jordbruket. De kunna äta sitt bröd och skala sin potatis i den förvissningen att de ärligen förtjänat det. Det unga Sverige har hedrat sig.

Tidningens medarbetare gjorde häromsistens en liten inspektionsresa till en luftbevakningsstation. Det var krigsfrivilliga 9569 Söderberg från Visby som där förde spiran över en sjustjärna andra töser. Hon har vicekorprals tjänsteställning och 20 öre mer om dagen än kamraterna för att hon tar ansvaret.

Ja, visst trivs jag med det, men nog är det litet ansvarsfullt att vara chef, för man måste ju hålla på stadgarna, säger fröken Söderberg, som "i det civila" är officersdotter och sålunda är ganska förtrogen med disciplinens krav.

Hela förläggningen andas frid. Två flickor stå uppe i "svalboet" på takåsen till ladugården, en tredje sitter vid en gärdsgård och exponerar frikostigt benen för solen med byxorna högst reglementsvidrigt uppkavlade samtidigt som hon tar en cigarrettsiesta. Brevid henne ligga några madrasser på gröngräset, vanliga militära var med en ganska blygsam halmportion. Lördagsvädring.

Ja, nog är de tunna, konstaterar tösen, krigsfrivilliga 9801 Sellergren, officersdotter från Visby. När man vaknar på morgonen har man halmen i en klump vid fötterna och ligger på bara sängbotten.

De äro rasande käcka, alla de rara flickorna, i blå overall med kronmärkt armbindel och båtmössa snedskuffad över pannan.

Ja, det här är min egen privata overall, förklarar 9801:an, jag fick ut en som var full med tjusiga mörka och ljusa lappar och min mamma sa: "Tänker du gå med den där?" och då köpte jag en ny.

För resten skaulle man nog behöva en omgång extra, säger ststionschefen. När det regnar har vi våra kappor eller kapuschonger, men regnet går igenom, så flickorna är alldeles dyvåta ibland efter att ha stått på post.

Häromnatten hade jag både kappa och kapuschong på mig, inflikar fröken Sellergren, men ändå kändes regnet som en pilskur i ryggen på mig.

 

Olaglig kabyss på plattformen

Så skata vi upp för den rätt rankiga stegen och ta en titt på environgerna där uppe. Där är en liten kabyss på plattformen, men den är egentligen olagligen tillkommen. Luftbevakaren måste nämligen stå i fria luften så att han eller hon ser och hör ordentligt, hytten där uppe är helt enkelt ett förstorat telefonskåp. Landstormen som byggde inrättningen fick order att slå ihop ett skåp för telefonerna, men de tänkte på sin reumatism och gjorde en telefonhytt i stället. Hytten ståtar med två telefoner, en militär som man ringer in rapporter på och en civil av museimodell som man väcker kamraterna på förläggningen med när det skall vara avlösning. Där uppe vaktade vid vårt besök 9162 Karlsson och 9573 Danielsson, tidigare var det alltid två poster, men man har erhållit högste chefens tillstånd att bara ha en post, om man så önskar. Är man två så blir det fyra timmars pass i sällskap, är det en, så blir det två timmars pass i "ensamcell".

Det kan tyckas att det inte skulle vara så ansträngande, men det har faktiskt hänt att en flicka svimmade här uppe. Hon föll lyckligtvis inåt och passade samtidigt på att slå ut rutan till kabyssen, så att man nu kan nå telefonen direkt från poststället. Hon medverkade sålunda till att genomföra reformen med solopass i stället för dubbelpost.

Där stå nu töserna dag och natt och skaffa sig små ögonvinkelrynkor med att spreja in i etern timme efter timme, och det skulle inte förvåna om öronen vuxit på dem efter varje pass, så som de lyssna. Det vore ju bara i enlighet med naturlagarna! Litet tråkigt kanske det kan vara, när det inte händer något.

Roligast är det när man får flygplan att rapportera, säger chefen. Ibland kan det vara ganska många, fast vi aldrig kommit upp i samma kvantitet som en grannstation, som en gång hade 48 rapporter på två timmar. Men det kan också hända att man på centralen gör den anmärkningen som en av töserna här fick: "Det där ska gå litet fortare, fröken!" Själv har jag haft mardrömmar ibland om flygplan som kretsar runt stationen utan att jag kunnat rapportera.

Vid poststället ser man en liten tavla med väderstrecken samt en visare så att töserna genast skola kunna ange i vilken riktning ett uppdykande plan syns.

På morgnarna är det roligt att stå och lyssna efter när tupparna vaknar i gårdarna omkring, passar fröken Sellergren in. Man lär sig ganska snart känna igen dem och veta att nu gol Johanssons tupp och nu gol Petterssons tupp. Den här tuppen hos Davidssons, där vi bor, han är så gammal så han stiger upp betydligt senare på morgnarna än de andra.

 

Traktorer och lättviktare förvilla

Något som förvillar en när det gäller flygplanen är traktorerna, säger stationschefen, och ibland kan man bli lurad av lättviktare också. Det är ju så att man vid molnigt väder hör flygplanen långt innan man ser dem.

Senare när jag satt vid eftermiddagskaffet tillsammans med stationspersonalen, kunde jag konstatera riktigheten av detta. Då vibrerade luften plötsligt av motorbuller, men ingenting syntes, förrän plötsligt ett par flygplan lösgjorde sig ur molnbolstren och snart följdes av ytterligare två. Men då hade vi hört dem rätt länge, och ändå var det fråga om svenska arméns snabbaste plan, Severskyjagare som rusade iväg över 500 km. i timmen. Det vill till att allt fungerar gnisselfritt om rapporten skall hinna före planen till staden.

Man får inte vara mörkrädd eller tycka alltför illa om dåligt väder om man är luftbevakare. Nätterna kunna vara kolsvarta ibland, men lyckligtvis har det inte inträffat något som varit ägnat att undergräva nervstyrkan hos flickorna. Fast en gång... chefen får berätta:

Det var Kerstin som hade vakten och rätt som det var hörde hon någon som gick i trappan. Alldeles mörkt var det, så hon såg ingenting. Hon klev närmare trappan och ropade an, men fick inget svar. Med träklubban i högsta hugg avvaktade hon situationens utveckling, men snart hördes den ovälkomne besökaren backa ned för trappan igen och försvinna.

Till historien hör att flickorna sakna beväpning, de äro ju inte utbildade i vapnens bruk. För säkerhets skull har man emellertid en bastant träklubba liggande på poststället, och den som får ett slag med den trillar säkert baklänges utför den branta stegen. Klubban har dock som sagt hittills inte kommit i praktiskt bruk i kvinnofridens intresse.

Fritiden, hur används den? (Det är ju en naturlig fråga från en som representerar förströelse- och bildningscentral på ön). Vi vilar oss mest, det är inte så långt mellan passen, och vi får ju inte lämna förläggningsområdet, annat än då vi är lediga, vilket är fallet var tredje dag. Då blir det att fara in till Visby, men basarerna i trakten har vi också gjort osäkra ibland.

 

Ordning i kvinnlig förläggning

Stationsmanskapet bor uppe på ett vindsloft och äter hos värdfolket. Förlägggningen är snygg och trevlig, åtta ordentliga sängar finns det, av vilken blott en visar tecken till att vilja falla ihop då och då under den ringa tyngd som stationschefens stofthydda utgör, Vid varje säng en liten hylla för personliga ting, på ett ställe en snygg och prydlig uniformsklädd herre i ett otal format, inte blir "Sven", som han av dedikationen på fotona att döma synes heta, bortglömd i första taget. Två radioapparater, varav en batterilös, och en grammofon.

Vi spelar grammofon och berättar historier, när vi har ledigt, heter det. "Mor lilla mor" och "Livet i finnskogarna". Fast populärast har varit "Kvinnans hemlighet". Den är nu spelad så många gånger att melodin är en hemlighet inte blott för kvinnor utan även för män, barn och militärer. (Ett hörprov bevisade riktigheten av grammofonskivans ogenomträngliga hemlighet).

Fast miljön är enkel och rustik som en militärförläggning skall vara, är det förstås inte svårt att se att det är kvinnliga varelser som bo här. En svensk manlig beväring kan knappast hopkopplas med det skärblommiga nattlinne, som ligger på en av bäddarna, eller de "shorts" (för att nu uttrycka sig med höjden av diskretion) som hänger på tork på ett streck tillsammans med en puffärmad badrock. Men inga läppstift, inga puderdosor, inga nålar ligga framme, och spegeln är fragmentarisk. En rostig järnkamin får tjänstgöra som askkopp och papperskorg. För man röker i logementet.

Och inga gräl bland töserna?

Åjo, i början hade vi nog våra små meningsutbyten, innan vi blev vana vid varandra och förhållandena. Bara det där att posten som skulle avlösas måste ringa 10 gånger för att purra ut avlösaren gjorde ju sitt till. Man hann aldrig somna in ordentligt, förrän telefonen ringde. Men trevligt och roligt är det, skulle jag inte börja plugget, så skulle jag gärna ligga kvar här.

 

Smörgåströst på hundvakten

Maten är god, fröken Davidsson gör sitt bästa för att flickorna skola ha det bra. Nog är det extra jobb, förstås, men det är roligt också, säger hon.

Och matordningen kommer varje manlig militärs hjärta eller rättare mage att kvida av avundsjuka. Kaffe kl. 8 på morgonen, frukost kl. 10, kaffe halv 2, middag halv 5 och te halv 9. Och så får man breda 3 - 4 smörgåsar åt sig och ta upp till poststället för att (kanske reglementsvidrigt) förljuva hundvakten med.

Man äter, så man kan dö, det säger faktiskt flickor som varit här några veckor och efteråt inte kan få på sig sina civila kläder. Själv har jag måst ta upp två nya hål på svångremmen, titta!

Flickorna ha det tydligen bra, men de sköta också förträffligt sina uppgifter. För att man inte skall slappna till kommer chefen för luftbevakningskompaniet då och då på en oväntad inspektion. Och då darrar man förstås alltid i knävecken, man står ju under krigslagarna.

En gång kom han drällande klockan halv 3 på natten, utbrast en av flickorna, när frågan kom på tal. Men gick den inspektionen lika flott som den privata som tidningen företagit, så hade flickorna säkert ingenting att frukta.

Fredag (Källa: 207)

T. v. har kameran överraskat krigsfrivilliga Sellergren, som blir nervös och en smula förskräckt. Mittenbilden visar krigsfrivilliga Danielsson med förläggningens vapen, en bastant träklubba, och längst t. h. se vi stationschefen, krigsfrivilliga Söderberg, nedanför trappan som leder till poststället.
 
 

Unga luftbevakare sköta sig bra

Lämplig uppgift för pojkar - Många krigsfrivilliga i arbete

De ha skött sig alldeles utmärkt, säger chefen för luftbevakningskompaniet, kapten G. Söderberg, när tidningen frågade honom hur han haft det med sina luftbevakare i tonåren. Vi har haft 118 stycken krigsfrivilliga i tjänst hittills, 70 skolpojkar började tjänsten redan den 7 juni och en del av dem har stannat kvar ända till för några  dagar sedan. Tack vare sitt åtagande som luftbevakare fick de också en veckas avkortning på vårterminen. Egentligen skall enligt bestämmelserna en krigsfrivillig vara 17 år fyllda, men jag begärde och erhöll hos överbefälhavaren dispens för Gotlands del, så att vi fått ta emot pojkar och flickor som under tjänstgöringsåret fylla 15 år.

Ungdomarnas tjänstgöring har frigjort en mängd lantbrukare, man kan säga att ingen av kompaniets ordinarie personal varit tvångskommenderad kvar i tjänst. Större jordbrukare har inte varit inne sedan i våras. Andra har emellertid velat stanna därför att de helt enkelt inte haft någon annan sysselsättning och önskat få behålla löneförmånerna hos kronan, som ju inte äro så obetydliga. Vi har personal så att det räcker för två avlösningar. Från Stockholm huvudsakligen genom arbetsförmedlingen, har vi fått 58 nya krigsfrivilliga till luftbevakningen, det är ett experiment, och vi får se hur det lyckas.

De damer som anmält sig har vi placerat vid stationerna inne i landet, och det har ju varit tråkigt för dem därför att de inte har fått tillfälle till bad. Men kuststationerna har vi måst reservera för pojkarna och landstormen, för på en del håll finns det inga förläggningar vid stranden och stationspersonalen måste då själv kunna försvara sig, besätta stridsställningar och rycka ut med en patrull, om det skulle behövas. Inne i landet ligger det alltid någon reguljär trupp i närheten av stationen. Frivilligpojkarna, som f. ö. ofta varit med i landstormsungdomen, har fått genomgå en viss militär utbildning, en sorts förberedande värnplikt. En del har varit sammandragna till Visborgsslätt i fyra dagar, där de först och främst drillats i rapport- och expeditionstjänst men även fått vara med om militära övningar och bl a utbildats i skjutning. Ute på stationerna har också en viss tid varje dag varit anslagen till militär utbildning och som chefer för pojkarna har vi placerat därför lämpliga underbefäl. En av cheferna har t o m tagit ut sina pojkar på nattliga orienteringar, och för att belysa en annan sida av verksamheten kan omtalas att en annan, en lärare, givit lektioner åt ett par ynglingar som skulle pröva upp i skolan i höst.

Även flickorna har naturligtvis fått lära sig rapporteringens svåra konst. På fastlandet har det hänt att stationer med kvinnlig personal blivit attackerade av bråkstakar, men det har vi här på Gotland lyckligtvis sluppit. Det är emellertid meningen att stationerna skall bli militärt skyddsområde med förbud för obehöriga att beträda området. Där så går skall vi inhägna stationerna med taggtråd.

 

Telefonsamtal från mamma olämpliga

Krigsfrivilliga strömma alltjämt till, och särskilt ungdomarna äro alltid välkomna. Speciellt för pojkar är bevakningen en utmärkt uppgift, och de har samtliga visat stort intresse. Av alla som varit inne har jag bara behövt skicka tillbaka två. Det var för att deras mammor ringde upp och ställde till trassel. Sådant får naturligtvis inte förekomma. Det hindrade inte att en av de båda pojkarna var inne hos mig och trots allt bad att få stanna kvar. Någon personalbrist befarar vi inte, när oktober har gått blir det väl en del av lantbrukarna som inte får så mycket att göra utan önskar återinträda i tjänst igen. Jag har fått den uppfattningen att alla trivas på luftbevakningen, ingen har ännu klagat, varken ung eller gammal.

Vad jag själv tycker om uppgiften? Den är intressant, och så får man fara omkring ständigt och jämt. Mycker folk har man att göra med, det är faktiskt lika många på luftbevakningskompaniet som i en bataljon. Jag har måst lägga upp expeditionen precis som ett modernt kontor med olika avdelningar för kassa, personal, intendentur o s v (Kapten Söderberg är affärsman i det civila). Det är ju ett omfattande arbete att ha personalen spridd på så många håll på ön och ha att göra med lika många inackorderingsförhållanden. Luftbevakarna äta i allmänhet mycket gott, kostnaden håller sig kring 2:50 om dagen för var och en bara för maten, det går inte att få billigare, folk vill och kan inte ta emot matgäster för mindre. På ett ställe har pojkarna ätit på pensionat hela sommaren.

Och så händer det något varje dag, främmande flygplan uppenbara sig oftare än man tror och vi här på luftbevakningen kan följa med allt som händer, fast vi inte får tala om så mycket, slutar kapten Söderberg. Fred. (Källa: 207)

 
 
 
 
_________________________________________________________________________________________
                            

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper / Sidansvarig Kjell Olsson.

                            
Till huvudsidan                    Kontakta sidansvarig