Föregående sidaa

Luftbevakningen på Gotland under beredskapen 1939 - 1945

Luftbevakningskompaniet

Luftförsvarscentralen (Lfc / Lc)

Luftbevakningsstationer (Ls) "Tornsvalorna"

Luftbevakningsstationer (Ls) på Gotland 1939 - 1945

Övning vid Lc i Tingstäde september 1944

Ls-personal under utbildning i Tingstäde och Visby 1942

Ls 14 och "Häftingstjejerna"

Det civila luftskyddet på Gotland

 

 

Luftförsvarscentralen i Visby i oktober 1940. Chefen kapten Gustaf Söderberg i mitten.

   

Det förband som handhade den optiska luftbevakningen på Gotland var Luftbevakningskompaniet som var organiserat av Gotlands infanteriregemente (I 18). Kompaniet mobiliserades den 3 september och uppsatt av I 18 landstorm, ca 400 man. Chef för kompaniet var kapten G Söderberg.

Kompaniet skulle bemanna 24 luftbevakningsstationer runt hela ön. Luftbevakningen hade före kriget haft problem med sin utbildning, eftersom landstormen inte haft någon utbildningsplikt förrän åren närmast före krigsutbrottet. Luftbevakningen hade därför i stor utsträckning få lita till frivilliga krafter. Det kom den att få göra under kriget också, men av andra skäl. Det var nämligen lämpligt att utbilda och anställa kvinnor och skolungdomar för detta. Även andra frivilliga kunde tas i anspråk så att landstormsmännen skulle kunna friställas för civila sysslor, t ex i jordbruket.

I luftbevakningskompaniet ingick 24 stycken luftbevakningsstationer. Det fanns ett antal till som var organiserade av marinen.

 
 

Kort historik

Vid krigsutbrottet 1914 existerade inte något flygvapen och som en följd därav inte heller någon organisation för luftförsvar. Under första världskriget påbörjades och under tiden mellan de båda världskrigen fortsattes en ständig tävlan mellan utvecklingen av anfallsmedlen, flyget på ena sidan och organisationen av försvarsmedlen på andra sidan. Luftstridskrafternas användning och betydelse i framtida krig stod klar, och det gällde att vara rustad för avvärjande och skydd mot anfall från luften. Erfarenheterna från första världskriget visade, att man i hög grad kunde trygga sig mot luftkrigets verkningar, där man i tid vidtog erforderliga åtgärder. Därför krävdes dels materiel av olika slag, dels personal som genom övning gjorts förtrogen med materielens handhavande. Åtgärderna för fiendens bekämpande i luften och från marken kräver emellertid för ett utförande viss tid, och man insåg därför snart behovet av en väl ordnad luftbevakning, varigenom fiendens företag i luften i god tid upptäcktes och rapporterades.

Inom vårt land började man av den anledningen att redan i början av 1920-talet ägna luftförsvaret den uppmärksamhet, som erfarenheterna framtvingat. Sveriges landstormsföreningars Centralförbund upptog, efter vederbörligt tillstånd, luftförsvarstjänsten på sitt program. Man insåg nämligen, att såväl luftbevakning som tjänsten vid territoriellt luftvärn alldeles speciellt var lämpad för landstormen.

År 1924 förelåg en handledning i luftförsvarstjänst utarbetad av dåvarande chefinstruktören i Stockholms Landstormsförbund, kaptenen vid generalstaben G. M. Wadner. I denna "Landstormens luftförsvarstjänst" uppdrogs vissa riktlinjer för luftbevakningen och reglerades tjänsten vid luftbevakningsstation (ls) och luftbevakningscentral (lc).

Tio år senare, 1934 utkom "Förslag till instruktion för luftförsvaret" som försöksvis skulle lända till efterrättelse från och med den 15 februari 1935.

Från 1924 fram till 1938 undergick emellertid luftbevakningens organisation och arbetssätt inte några större förändringar.

År 1938 hölls den 6 - 9 september den dittills största luftförsvarsövningen i Sverige. Här framgick att utvecklingen i fråga om luftbevakningens organisation gått denna förbi i flera avseenden. Vissa förbättringar kom därför till stånd.

Vid krigsutbrottet 1939, varvid luftbevakningen i sin helhet trädde i funktion, visade det sig emellertid att organisationen till omfång och i andra avseenden alltjämt var otillfredsställande.

Organisationen undergick också under beredskapsåren i olika genomgripande förbättringar och stod då beredskapen upphörde på ett högt plan.

 

Organisation

År 1939 sorterade luftbevakningsstationerna under cheferna för i landet organiserade luftbevakningskompaniet (lvbevkomp) och i vissa fall direkt under försvarsområdesbefälhavaren.

Bemanningen på en (Ls) varierade från 1+6 till 1+9 beroende på luftbevakningsstationens belägenhet.

Redan år 1940 fastställdes en ny organisation där samtliga (Ls) sammanfördes i luftbevakningskompanier. Luftbevakningskompaniceferna löd under vederbörande luftbevakningsområdeschef (lboch).

Antalet (Ls) på ett luftbevakningskompani varierade högst avsevärt. Så t ex ingick i ett luftbevakningskompani i Stockholms skärgård endast 7 stycken (Ls) då däremot ett luftbevakningskompani i Övre Norrland hade ett mycket stort antal (Ls), oftast 45 stycken.

Luftbevakningskompaniet indelades, där så erfordrades, på två till tre luftbevakningsplutoner. Till sådana luftbevakningskompanier som oftast hade sina (Ls) belägna i skärgård, avdelades särskild motorbåtsgrupp. Dessa grupper sattes i regel upp av Frivilliga motorbåtsklubben, senare ändrat till Sjövärnskåren.

Chef för luftbevakningsområde var tillika chef för luftbevakningscentralen. På sommaren år 1942 fastställdes en ny ännu gällande luftbevakningsorganisation, där tillkom självständiga luftbevakningsbataljoner, en för varje luftbevakningsområde, med särskild luftbevakningsbataljonschef, i luftbevakningshänseende underställd militärbefälhavaren. I övriga avseenden underställdes luftbevakningsbataljonschefen vederbörande försvarsområdesbefälhavare. Samtidigt erhöll luftbevakningscentralerna en särskild chef jämställd med luftbevakningskompanichefen och underställd luftbevakningsbataljonschefen. Särskilda luftbevakningsstaber tillkom. I dessa ingick tre sektioner.

Sektion I. Handlade inspektions-, luftbevaknings-, organisations- och telefontekniska ärenden. För handläggande av de senare ärendena ställdes genom telegrafverkets försorg en telegraftjänsteman, oftast manlig telegrafassistent, till bataljonschefen förfogande. Senare utbyttes de flesta telegrafassistenter mot kvinnlig personal, i regel särskilt centralt luftbevakningsutbildade rikstelefonister.

Sektion II. I luftbevakningsbataljonsstaben svarade för expeditionstjänsten vid staben.

Sektion III. Ansvarade för personalärenden och i samband därmed personalvården vid underställda luftbevakningsförband.

 

Försök gjordes att genom frivillig personal, såväl kvinnlig som manlig och under sommartid skolungdom, erhölls bemanning till (Ls). Försöken utföll inom vissa områden synnerligen gynnsamt. Så t ex hade Umeå luftbevakningsområde i stort lyckats erhålla frivillig kvinnlig kontraktsbunden personal till samtliga (Ls) inom luftbevakningsområdet.

 

Personalen vid luftbevakningscentralen, i den mån denna utgjordes av lottor, var under de första krigsmånaderna helt oavlönade. Efter hand reglerades avlöningsförhållandena och en fast kår av lottapersonal erhölls. Även deltidsanställda fanns vilka avlönades per tjänstgöringstimma. Lottorna erhöll, efter att de genomgått viss utbildning, furirs tjänsteställning. Vissa särskilt lämpade uttogs till underofficersbefattningar i luftbevakningscentralerna och erhöll sergeants tjänsteställning. Vid Stockholms luftbevakningscentral förordnades fyra stycken synnerligen lämpliga lottor att efter utbildning upprätthålla befattning som "orienteringsofficerare" med fänriks tjänsteställning.

 

Luftbevakningsstationerna (Ls)

Redan vid tiden för den första luftförsvarsövningen den 4 maj 1924, där medlemmar ur Stockholms landstormsförbund deltog, gällde att platsen för (Ls) skulle vara rekognoserad i fred. Platsen kunde anges på en skiss eller karta som tillställdes Ls-chefen. Den på detta sätt utmärkta platsen var emellertid endast ungefärlig, varför det ålåg Ls-chefen att vid framkomsten till platsen i detalj bestämma såväl postställets läge som platsen för förläggning.

Vid denna tid gällde att poststället inte skulle väljas på höjder, i torn eller på tak till byggnader, utan på lågt belägna platser. Möjligheten att med hörseln uppfatta motorljudet skulle främst beaktas, och först i andra hand möjligheten till ögonspaning. Dessutom spelade befintligheten av en permanent telefonapparat i närheten av poststället samt möjligheten att erhålla lämplig förläggning en avgörande roll för bestämmande av plats för (Ls).

Vid den förstärkta försvarsberedskapens ikraftträdande den 3 september 1939 fanns således sedan en lång tid tillbaka platser rekognoserade för (Ls). Inte alltid hade man emellertid valt den ur luftbevakningssynpunkt lämpligaste platsen då befintligheten av telefonförbindelse i första hand var avgörande för bestämmande av platsen för (Ls), I denna fråga gällde 1939 i olikhet med den tidigare uppfattningen att utsiktsposten skulle om möjligt ha fritt synfält i alla riktningar, i varje fall i de "sannolika anflygningsriktningarna", samt dessutom att särskild lyssnargrop skulle anordnas.

Poststället ordnades till en början helt oskyddat för väder och vind på lämpligt tak, varvid hänsyn måste tas till befintligheten av telefon i gården. Även träd eller högre terrängparti utnyttjades som utsiktsplats. Så fort tjänsten vid (Ls) kommit igång byggdes av tillgängligt materiel provisoriska plattformar som efterhand ersattes med stabilt uppbyggda takplattformar så erfordrades för att komma ovanför trädtoppar och andra skymmande terrängföremål, uppfördes särskilda luftbevakningstorn. I viss utsträckning utnyttjades även dels marina kustbevakningsstationer och dels redan befintliga torn t ex skogsbrandtorn, lotsutkikstorn mm, Efterhand kompletterades luftbevakningslinjerna med ytterligare (Ls) varvid kravet på fullständigt luftsamband och fritt synfält alltmer beaktades.

 

Luftbevakningscentraler (Lc)

Redan omkring 1924 fanns en provisorisk (Lc) tillhörande Vaxholms kustartilleriförsvar. 1931 anordnades en flyttbar (Lc) i Brunkebergstunneln i Stockholm och efter mönster av den anlades år 1933 en stationär (Lc) i Hässleholm. På grundval av erfarenheterna från dessa båda byggdes därefter ytterligare ett antal (Lc).

Vid krigsutbrottet 1939 var således (Lc) färdigställda i Hässleholm, Uppsala, Göteborg, Karlskrona, Stockholm, Katrineholm, Falun, Örebro, Jönköping, Östersund, Boden och Gävle, sammanlagt 12 stycken (Lc), vilka genast togs i bruk.

Efter krigsutbrottet färdigställdes omedelbart (Lc) i Linköping, Skövde, Visby, Sundsvall och Malmö, vilken senare ersatte den i Hässleholm.

År 1941 tillkom (Lc) i Karlstad och Umeå. Ytterligare (Lc) tillkom efter hand i Gällivare, Överkalix, Storuman, Kalmar och Trollhättan. Sammanlagt antalet (Lc) utgjordes från och med 1943 av 23 stycken.

Vid högkvarteret inrättades en särskild (Högkv Lc), vilken hade till uppgift att med ledning av rapporter från övriga (Lc) sammanställda dygnets flygverksamhet. Förutom ordinarie (Lc) byggdes även ett antal fasta reservluftbevakningscentraler, av vilka en del avsågs att omedelbart tas i bruk, övriga först efter att vissa kompletteringsarbeten vidtagits.

Dessutom färdigställdes 5 stycken rörliga reservluftbevakningscentraler, vilka inmonterades i bussar (Busslc), bestående av expeditionsbuss och en signalstationsbuss. För (Busslc) förbereddes ett antal inkopplingsställen på lämpliga platser.

 

Luftbevakningscentralerna var utrustade med särskild signalstation för mottagande och sändning av signalmeddelanden, luftbevakningsrapporter mm, samt en expedition för flygmeddelanden i vilka luftläget sammanställdes och åskådliggjordes.

Från den senare kunde utsändas alarmering (luftfara, flyglarm och larm upphör), från vissa (Lc) även tyfonalarmering, samt orienteringar till luftvärn m fl.

 

Personalen vid (Lc)

Vid krigsutbrottet 1939 inkallades till (Lc) landstormsofficerare och landstormsmän, av vilka de flesta inte hade haft någon tidigare kontakt med luftbevakningstjänsten. Av officerarna visste flertalet inte ens vad en luftbevakningscentral hade för uppgift. Av manskapet var det troligen knappast någon som tidigare hade hört talas om att det fanns organiserad luftbevakning med (Ls) och (Lc).

Även lottor inkallades hösten 1939 till tjänstgöring í (Lc). Det var sådana lottor som redan i fredstid utbildats till luftbevakningstjänst och som hade förbundit sig att i händelse av ofred tjänstgöra som telefonister i (Lc). I Stockholms (Lc) bemannades redan från början signalstationen helt och hållet med utbildade lottor.

Inom sådana luftbevakningsområden där avsikten var att förstärka försvaret med jaktförband avdelades officerare ur flygvapnet som sambandsofficerare till (Lc). Sambandsofficerarnas uppgift var att med ledning av den i (Lc) förda lägeskartan kontinuerligt inrapportera luftläget till jaktflygets stridsledningscentral. Härför disponerades direkt telefonförbindelse. De från jaktsambandsofficeren erhållna värdena åskådliggjordes i jaktstridsledningscentralen på särskild översiktskarta. Med ledning av de på översiktskartan utlagda markeringarna var det meningen att insätta jakten mot anflygande fientliga förband.

 

Under finska vinterkriget 1939 - 1940 var till vissa (Lc) avdelad särskild sambandsofficer från finska armén, i regel skyddskårsofficer. Dessa hade till uppgift att orientera finska luftbevakningscentraler (ipak) om flygverksamheten på svenska sidan särskilt beträffande in- och utflygning av finska trafikflygplan till och från svenskt område. Även orienterades förhandsmeddelande svenska flygföretag, spaningsföretag mm, vilka eventuellt skulle kunna tänkas siktas från finsk sida, t ex från Åland.

I den mån rapporter inkom till de svenska (Lc) beträffande okända (ryska) flygföretag, vilket då och då var fallet, speciellt från Gotland inrapporterades detta till finska sidan genom sambandsofficerarnas försorg. För snabbt överbringande av meddelandena disponerade sambandsofficern direkt telefonförbindelse Sverige - Finland (Lc-ipak).

 

Signalförbindelser

Några särskilda telefonabonnemang för (Ls) fanns inte i september 1939 utan I-regel var platsen för (Ls) belägen omedelbart intill någon gård som hade abonnemang. Då utkiksposten i regel hade sin plats på gårdens tak och var i avsaknad av telefonapparat måste han med hög röst ropa ut rapporten om flygverksamhet till den på marken vid gårdens telefon avdelade telefonposten som skrev ned rapporten och därefter ringde in den till luftbevakningscentralen. I vissa fall måste särskild repeterkedja anordnas. Undantagsvis gjordes påkoppling på telefonledning som passerade i närheten av den rekognoserade platsen för (Ls), varvid fälttelefonen eller telegrafverkets apparater, vanligtvis av äldre typer kom till användning.

Efter hand erhöll (Ls) telefonapparater på poststället, till en början såsom A-abonnent på samma ledning som den civila innehavaren av abonnemanget. Härigenom erhöll båda nyttjanderätten till ledningen, varvid emellertid (Ls) i vissa fall hade möjlighet att koppla bort den civila abonnenten. Detta arrangemang förde emellertid stor olägenhet med sig för båda parter varför man så småningom blev nödsakad teckna eget abonnemang för (Ls), varigenom de erhöll egen ledning till ortens telefonstation.

 

Försök med nytt luftbevakningssystem

I slutet av år 1943 hade man på känn att det sedan år 1939 tillämpade systemet för överbringande av luftbevakningsrapporter inte motsvarade modern luftkrigförings alltmer ökade anspråk på ett snabbt klarläggande av luftläget. De moderna flygplanens allt större hastighet förde med sig, att jaktstridsledningen, för att kunna leda jaktförbanden till kontakt med fientliga flygföretag, var beroende av en om möjligt omedelbar bild av luftläget. Även luftvärnet ställde krav på att snabbare erhålla luftförsvarsorienteringar, för att härigenom få möjlighet att förbereda luftvärnsförbandens eldöppnande.

För att erhålla en intimare kontakt mellan å ena sidan luftbevakningscentralen och luftvärnscentralen (lvc) samt jaktstridsledningscentralen (jc) förlades under flygvapenövningen 1944 F 8 (jc) till samma lokal som Stockholms luftvärnscentral, vilken var belägen vägg i vägg med Stockholms luftbevakningscentral. Härigenom erhölls ett bättre samarbete (lc-lvc-jc). De olika centralerna kunde säkrare och snabbare hålla varandra orienterade. Detta visade sig vara ett steg i rätt riktning, men fortfarande återstod att övervinna den tidsförlust som uppstod genom det manuella kopplingsförfarandet vid överbringandet av rapporter från (Ls) till (Lc). Även nedskrivandet av rapporter på särskild blankett, samt den så at säga "flaskhals" förbi vilken samtliga rapporter måste passera, nämligen alarmeringsofficeren (aloff) i (Lc) och kartritningen, vilken utfördes av en särskild kartritare, visade sig fördröja åskådliggörandet av luftläget avsevärt.

För att komma ifrån den höga rapportfrekvensen kom man på tanken att införa särskilda centraler, s k luftförsvarsgruppcentraler (lgc) med uppgift att sammanställa och sovra rapporterna. Vidare ansågs att (Ls) måste ha direkt telefonförbindelse med luftförsvarsgruppcentralen för att härigenom slippa det tidsödande manuella kopplingsförfarandet vid mellanliggande telefonstationer. Även det tidsödande blankettskrivandet måste bort, varför klartext skulle användas vid rapporteringen, och rapporterna omedelbart åskådliggöras på en särskild rapportkarta. Efter dessa principer utformades en provluftförsvarsgruppcentral i Norrköping där en serie prov kom till utförande vintern 1944 - 1945. Proven utföll gynnsamt varför det arbetades vidare enligt denna linje.

(Källa: Tjelvar / 4)

 
 
 
 
 
_________________________________________________________________________________________
                            

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper

                            
Till huvudsidan                    Kontakta sidansvarig