Föregående sidaa

Bondeinfanteriet 1700-1721

År 1700 blev det beslutat att allmogen skulle tillhandahålla en rörlig milisstyrka till Gotlands försvar. Norra häradet skulle satta upp 586 man och södra häradet 651. Det fattades dock befäl till att leda allmogens övningar. Man fick då tills vidare ta en avdankad f. d. fältväbel vid gardet, Cornelius Drejer, han fick nu tills vidare leda och skjututbilda allmogen.
Man försökte genom otaliga skrivelser till de bestämmande på fastlandet att få hit riktiga befäl till ön, men det hörsammades ej. 1711 enrollerades allmogen på Gotland. Man försökte indela de militära styrkorna med underlag av öns judiciella indelning. Det innebar att varje ting lämnade 129 man vilket bildade ett kompani, således på hela Gotland 20 kompanier.
De 10 kompanierna från norra häradet bildade ett regemente det s.k. norra regementet, om ca. 1300 man, befälet inräknat.
Chef för norra regementet blev en flykting från Riga, kapten Lorentz Kruse. Till sin hjälp hade han endast 3 välutbildade stamunderofficerare. Man fick nöja sig med s.k. bondebefäl, vilka bestod av 27 bondeöverofficerare och 44 bondeunderofficerare. Det tillkom även 14 trumslagare, och troligen fanns det en profoss vid regementet.
Som bondebefäl tjänstgjorde i allmänhet befallningsmän, länsmän, gamla avdankade båtsmän samt bönder med ett visst anseende.
Då det gäller det södra härades regemente södra regementet “, gäller nästan liknande förhållanden som det norra.
Chef för det södra regementet blev, även han flykting från Riga, kapten Bernhard Droijs. Han hade tillika som sin kollega på norr endast tillgång till 3 välutbildade underofficerare, resten var bondeofficerare. Av bondebefälet fanns 30 bondeöverofficerare och 50 bondeunderofficerare, 20 trumslagare, och även vid det här regementet fanns säkerligen en profoss. Hela det södra regementets styrka bestod av ca. 1300 man, befälet inräknat.
Båda regementen tillsammans bestod då således av 2600 man. Beväpningen var i början mycket dålig, knappast mycket mera än spjut och träsvärd. Det blev emellertid bättre sedan det hade kommit förråd från Stockholm. Två tredjedelar av manskapet försågs med flintmusköter, medan en tredjedel gjordes till pikenerare. En liten del av manskapet var även utrustad med värjor.
Man började nu att exercera och skjututbilda allmogen, och man bestämde platser där de skulle samlas vid fara. 1713 utökades styrkan av befäl genom att två över och två underofficerare förmåddes ta anställning vid de enrollerade styrkorna. De senare som fänrikar. Överofficerarna var löjtnanten Leonard Nääf, som hade tjänstgjort vid Meijerfeldts regemente i Riga. Den andre officeren var fänriken vid Stuarts infanteriregemente, Karl Gustaf Marks.
De trädde genast i tjänst, Nääf som kapten och Marks som löjtnant. Löjtnant Marks lämnade dock snart ön efter erhållen permision och återkom inte.
Man försökte nu bedriva övningar åtminstone en gång i månaden. Åren 1715-16 ändrades indelningen av allmogeinfanteriet, man fick nu istället för de två regementena tre divisioner. De var indelade tredningsvis. Chefer för dessa blev kaptenerna Kruse, Westström och Droijes. Varje division hade sin bestämda mötesplats där de skulle samlas vid ett eventuellt fientligt anfall. Även marschrutter bestämdes så att varje division visste exakt vilken väg de skulle gå för att snabbast nå sitt respektive mötesställe.
Varje man av enrolleringsmanskapet hade befallning på att så länge man kunde förmoda ett fientligt anfall ständigt hålla fem dagars kost i beredskap.
År 1717 uppbådades 1400 man av allmogen för att marschera mot Kräklingbo socken där ryska styrkor hade lägrat sig efter sin landstigning vid Östergarnslandet. Men när allmogen började närma sig fienden började manskapet att fly till skogs. Snart stod endast befälet kvar på platsen. Lyckligtvis så gav sig ryssarna av utan några större samman drabbningar. Den dåvarande landshövdingen på ön, Psilander gav en förklaring till allmogens ringa värde: "Hällst detta manskap tillförene aldrig varit i någon eld och dessutom äro mera skicklige och inclinerade at skiöta plogen än värjan."
Emellertid lyckades man att samla allmogen igen. Där lovade de att bättra sig. Man kasserade en del äldre manskap och såg till att utrustningen förbättrades.
År 1721 kunde man avveckla hela organisationen. Av allmogens utrustning sändes huvuddelen till Stockholm, endast en liten del behölls på ön.

 
 
 
 
_________________________________________________________________________________________
                            

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper / Sidansvarig Kjell Olsson.

                            
Till huvudsidan                    Kontakta sidansvarig