Föregående sida

Gotländska karoliner 1700-1721

1. Bondeinfanteriet

År 1700 blev det beslutat att allmogen skulle tillhandahålla en rörlig milisstyrka till Gotlands försvar. Norra häradet skulle satta upp 586 man och södra häradet 651. Det fattades dock befäl till att leda allmogens övningar. Man fick då tills vidare ta en avdankad f. d. fältväbel vid gardet, Cornelius Drejer, han fick nu tills vidare leda och skjututbilda allmogen.
Man försökte genom otaliga skrivelser till de bestämmande på fastlandet att få hit riktiga befäl till ön, men det hörsammades ej. 1711 enrollerades allmogen på Gotland. Man försökte indela de militära styrkorna med underlag av öns judiciella indelning. Det innebar att varje ting lämnade 129 man vilket bildade ett kompani, således på hela Gotland 20 kompanier.
De 10 kompanierna från norra häradet bildade ett regemente det s.k. norra regementet, om ca. 1300 man, befälet inräknat.
Chef för norra regementet blev en flykting från Riga, kapten Lorentz Kruse. Till sin hjälp hade han endast 3 välutbildade stamunderofficerare. Man fick nöja sig med s.k. bondebefäl, vilka bestod av 27 bondeöverofficerare och 44 bondeunderofficerare. Det tillkom även 14 trumslagare, och troligen fanns det en profoss vid regementet.
Som bondebefäl tjänstgjorde i allmänhet befallningsmän, länsmän, gamla avdankade båtsmän samt bönder med ett visst anseende.
Då det gäller det södra härades regemente södra regementet “, gäller nästan liknande förhållanden som det norra.
Chef för det södra regementet blev, även han flykting från Riga, kapten Bernhard Droijs. Han hade tillika som sin kollega på norr endast tillgång till 3 välutbildade underofficerare, resten var bondeofficerare. Av bondebefälet fanns 30 bondeöverofficerare och 50 bondeunderofficerare, 20 trumslagare, och även vid det här regementet fanns säkerligen en profoss. Hela det södra regementets styrka bestod av ca. 1300 man, befälet inräknat.
Båda regementen tillsammans bestod då således av 2600 man. Beväpningen var i början mycket dålig, knappast mycket mera än spjut och träsvärd. Det blev emellertid bättre sedan det hade kommit förråd från Stockholm. Två tredjedelar av manskapet försågs med flintmusköter, medan en tredjedel gjordes till pikenerare. En liten del av manskapet var även utrustad med värjor.
Man började nu att exercera och skjututbilda allmogen, och man bestämde platser där de skulle samlas vid fara. 1713 utökades styrkan av befäl genom att två över och två underofficerare förmåddes ta anställning vid de enrollerade styrkorna. De senare som fänrikar. Överofficerarna var löjtnanten Leonard Nääf, som hade tjänstgjort vid Meijerfeldts regemente i Riga. Den andre officeren var fänriken vid Stuarts infanteriregemente, Karl Gustaf Marks.
De trädde genast i tjänst, Nääf som kapten och Marks som löjtnant. Löjtnant Marks lämnade dock snart ön efter erhållen permision och återkom inte.
Man försökte nu bedriva övningar åtminstone en gång i månaden. Åren 1715-16 ändrades indelningen av allmogeinfanteriet, man fick nu istället för de två regementena tre divisioner. De var indelade tredningsvis. Chefer för dessa blev kaptenerna Kruse, Westström och Droijes. Varje division hade sin bestämda mötesplats där de skulle samlas vid ett eventuellt fientligt anfall. Även marschrutter bestämdes så att varje division visste exakt vilken väg de skulle gå för att snabbast nå sitt respektive mötesställe.
Varje man av enrolleringsmanskapet hade befallning på att så länge man kunde förmoda ett fientligt anfall ständigt hålla fem dagars kost i beredskap.
År 1717 uppbådades 1400 man av allmogen för att marschera mot Kräklingbo socken där ryska styrkor hade lägrat sig efter sin landstigning vid Östergarnslandet. Men när allmogen började närma sig fienden började manskapet att fly till skogs. Snart stod endast befälet kvar på platsen. Lyckligtvis så gav sig ryssarna av utan några större samman drabbningar. Den dåvarande landshövdingen på ön, Psilander gav en förklaring till allmogens ringa värde: "Hällst detta manskap tillförene aldrig varit i någon eld och dessutom äro mera skicklige och inclinerade at skiöta plogen än värjan."
Emellertid lyckades man att samla allmogen igen. Där lovade de att bättra sig. Man kasserade en del äldre manskap och såg till att utrustningen förbättrades.
År 1721 kunde man avveckla hela organisationen. Av allmogens utrustning sändes huvuddelen till Stockholm, endast en liten del behölls på ön.

 

2. Bondekavalleriet

Kavalleriet var liksom infanteriet på Gotland enrollerat, dvs, att den var uppsatt och rustad av det gotländska allmogefolket. Styrkans storlek växlade något men huvudsakligen bestod den av ca. 270 man, befälet inräknat. Chef för kavalleriet var kaptenen Fredrik Sturtzenbecker, tillika chef för de gotländska ståndsdragonerna. Emellertid hade Sturtzenbecker inte så mycket med kavalleritruppen att göra, utan han överlät det mesta av kavalleristyrkans skötsel och verksamhet på sin ställföreträdare, fänriken Fredrik Melitz. Melitz hade god erfarenhet av kavalleri, han hade i ett femtontal år tjänstgjort i diverse dragon- och kavalleriregementen i strid både i Polen och Ryssland.
Det gotländska bondekavalleriet bestod förutom Sturtzenbecker och Melitz av 15 bondeöverofficerare, 5 bondeunderofficerare och ca. 250 man korpraler och gemena. Enligt major Brase, som från och med 1717 var chef för de beridna styrkorna på Gotland, skulle de enrollerade bondeofficerarna mest vara dumma och enfaldiga bönder som inte gick att lita på.
Nu bestod emellertid huvuddelen av befälskadern inte enbart av bönder, utan man hade även lyckats få tag i en del befallningsmän och länsmän, vilka innehade en viss auktoritet vilket var bra då man skulle leda en trupp av enkla bönder och drängar. Nu var dock dessa män inte utbildade till att leda en kavalleritrupp i strid, men de styrande på Gotland fick vara nöjda med de reservbefäl man lyckats skrapa ihop, det var under rådande omständigheter nästan omöjligt att få tag i välutbildade kavalleri befäl. De gemena fick själva rusta sina egna hästar, vilket gjorde att huvud delen av ryttarna red på små gotländska russ. Hästarna var inte snabba men däremot mycket sega och slitstarka. Militärledningen hade nog en del invändningar mot dessa små hästar, men man lät det bero, för man räknade med att en eventuell fiende som landsteg på Gotland inte hade tillgång till eget kavalleri, och då kunde det “ småvuxna ‘ gotländska kavalleriet stå sig väl mot de infanteriförband som man då troligen skulle få möta i en eventuell strid.
Till början var kavalleriet dåligt beväpnade men efter år 1715 var samtliga ryttare utrustade med varsin karbin, två pistoler, värja med gehäng, samt 12 skott till vardera skjutvapen.
Bondekavalleriet var indelat i fem kompanier. Varje kompani bestod av 3 bondeöverofficerare, 1 bondeunderofficerare och ca. 50 man korpraler och gemena. Man försökte hålla övningar så ofta som möjligt, men oftast blev det bara lite vapenexercis på kyrkbacken efter söndagens gudstjänst. Det saknades också erfarna instruktörer som kunde lära ut de riktiga handgreppen på soldaternas vapen, och därför blev utbildningen mycket knapphändig och ointressant, vilket gjorde att bondesoldaterna hellre smet undan än inställde sig till dessa övningar.
Bondekavalleriet var i motsats till de gotländska ståndsdragonerna inte en stående “ truppstyrka, utan de skulle endast samlas vid fara, eller vid en eventuell fientlig invasion.
Den enda gång som bondekavalleriet mötte en fiende var efter den ryska landstigningen på Östergarnslandet år 1717. Då hade en kavalleristyrka bestående av ett åttiotal ryttare under befäl av en löjtnant Granat sänts ut för att rekognosera. Men när de hade börjat närma sig fienden hade dom blivit modlösa och började, den ena efter den andra att ta till flykten. En del av ryttarna hade till och med haft så bråttom att komma från den farliga platsen att de ej hade dragit sig för att rida ner en del av sina egna kamrater. En av ryttarna hade till och med försökt att slå ner löjtnant Granat med sin gevärskolv då han försökt att förhindra den vilda flykten. Den första och även den sista gången som bondekavalleriet mötte en fiende slöt alltså i ett totalt fiasko.
Nu måste man i ärlighetens namn ha i åtanke att de ryttare som deltog i det gotländska kavalleriet inte var några välutbildade kavallerister, utan vanliga bönder och var nog liksom landshövdingen Psilander uttryckt sig mera lämpade att sköta plogen än värjan.

 

3. Ståndsdragonerna

I ett kungligt brev, daterat den 26 april 1700, utgick det befallning på att landets adel och ståndspersoner skulle låta uppsätta dragoner som sedermera skulle ingå i. planerade ståndsdragonregementen. En dragon skulle uppsättas för vart hundrade mantal i församlingen. Då det inte fanns någon adel på Gotland gällde skrivelsen i första hand öns prästerskap och de förmögna kalkugnsägarna. Förutom att de skulle rusta en dragon skulle de även utrusta denne med en god klippare, gevär och full mundering.
En kort tid efter skrivelsens ankomst samlade den dåvarande landshövdingen på Gotland von der Osten representanter för de berörda parterna till en överläggning om hur man i största möjliga mån skulle kunna uppfylla den kungliga befallningen. 1 en skrivelse till defensionskommissionen den 24 maj och till konungen den 8 juni, redogjorde han för resultatet av mötet. Prästerskapet hade lovat att rusta en dragon, men skulle man följa konungens befallning på att för varje hundrade mantal en dragon skulle rustas så skulle antalet dragoner från Gotland endast komma att uppgå till ca. 10 man. De gotländska prästgårdarna var små och deras mantal uppgick sällan till mera än tio. Prästerskapet kom emellertid med ett eget motförslag. Man skulle istället rusta en dragon för vart pastorat på ön, dock med villkoret att dragonerna skulle få stanna kvar på ön och användas till dess försvar istället för att skickas till fastlandet, man ville också att prästerna skulle få utnyttja dessa dragoner till andra sysslor då de inte var i tjänst.Däremot utrustning till dragonerna kunde man inte bistå med, mest därför att sådant fanns ej att tillgå på ön.
Den 25 december kom konungens svar: “de dragoner som i å måtto utgöres måtte förbliva kvar i landet och brukas till dess försvar vid påfordrande nödfall". Konungen gick alltså med på prästerskapets krav. Då det gällde kalkugnsägarnas dragoner torde de ha uppgått till ca. 7 man. Emellertid synes de ej ha blivit uppsatta förrän år 1715 eller 1716. De män som utsågs till dragoner var i de flesta fall antingen klockare eller prästgårdsdrängar. Munderingen var mycket bristfällig, ofta något prästen själv bistod med. Längre fram fick man kläder av dels blått kläde, dels blå vadmal. Deras hästar var oftast små gotländska russ. Även deras vapen var bristfälliga. Inte förrän år 1714 fick man tillgång till nya vapen. Varje dragon blev då utrustad med, en flintlåskarbin, en flintlåspistol och en värja med gehäng.
De gotländska dragonerna var fast anställda soldater som användes i första hand till bevakningstjänst. Åren 1711-14 tjänstgjorde huvuddelen av styrkan som garnisionstrupp vid Karlsvärds fästning. Ännu i slutet på kriget fanns det en mindre styrka kvar där.
Det gick dock trögt med rustandet, och det kom ett flertal anmärkningar från högre ort. Inte förrän man hade lyckats få fatt i en duglig officer som chef för dragonerna blev det lite mer fart på rustandet.
Mannen som fick till uppgift att leda de gotländska dragonerna var en löjtnant som hade tjänstgjort vid Elfsborgs regemente, Fredrik Sturtzenbecker. Han var omtalad för att vara en "duglig och brav officer" . Han fick då han tillträdde tjänsten kaptens rang. Hans närmaste man blev en löjtnant Paul Michalski. Han hade tidigare tjänstgjort vid ett dragonregemente i Litauen. Han blev dock kvar endast till början av år 1712 då han överflyttades till allmogeinfanteriet. Befälskadern växlade under åren något, men i huvudsak bestod den av, 1 kapten, 1 löjtnant, 1 fänrik, 1 fältväbel, 1 sergeant, 1 förare, 1 trumslagare, 1 profoss och 1 korpral. Efter det svåra nederlaget för den svenska hären vid Poltava och den efterkommande kapitulationen, där nästan hela den svenska armén tillfångatogs, måste man nu försöka att ersätta de förlorade styrkorna med nya färska trupper. Därför utsändes det bl.a. till den gotländske landshövdingen en skrivelse, daterad den 24 januari 1712 om nyuppsättande av ståndsdragoner.
1 en svars skrivelse den 24 april hänvisar den gotländske landshövdingen till att kungen själv i sin skrivelse å den 26 april 1700 hade sagt att man endast skulle sätta upp dragoner efter ett visst mantal, och i Gotlands fall då endast 10 man. Nu hade man ju emellertid satt upp det fyrdubbla på de villkoren att de skulle få stanna kvar på ön, vilket ju också konungen hade givit sitt tillstånd till i sin skrivelse den 25 december år 1700. Allt blev som landshövdingen ville, och som konungen tidigare hade befallt, dragonerna fick stanna kvar hemma på ön.
De gotländska ståndsdragonerna var aldrig inblandad i strid med någon fiende. Enligt Söderbergs bok “ Gotländskt försvar “, så skulle de gotländska dragonerna ha tjänstgjort i fälttågen i Polen och Ryssland. Jag har dock i min forskning ej funnit något som talar för detta, däremot fanns det en del enstaka dragoner som sedermera tjänstgjorde i något av de regementen som var förlagda i Polen respektive Ryssland.
Efter freden 1721 i Nystad begärde det gotländska prästerskapet att de skulle slippa hålla dragoner. Den 1 mars 1722 gav den dåvarande konungen Fredrik tillstånd att upplösa ståndsdragonerna på Gotland.

 

4. Artilleriet

År 1700 när det stora nordiska kriget bröt ut fanns det på Gotland troligen endast ett fåtal brukbara kanoner till öns försvar. Den 14 mars 1700 hade den dåvarande landshövdingen på Gotland von der Osten i en skrivelse till konungen begärt att bland annat få två par regementskanoner till ön. En vecka senare skrev han i en ny skrivelse, den här gången till krigskollegium och begärde  6 - 8 st. 6- eller 3 pundiga järnkanoner. Endast en liten del av det som von der Osten hade begärt kom dock. Man skickade en del överblivna kanoner från Kalmar bl.a. 4 st. 4 pundiga och 2 st. 3 pundiga järnkanoner i skeppslavetter, därtill endast 900 kanonkulor, 6 ladd skyfflar och 3 laddstakar.
Man kan säga att det första gotländska artilleriet kom med båt från Riga. Riga som var en befäst stad i den dåvarande svenska provinsen Livland, hade den 3 juli 1710 tvingats att kapitulera efter en nästan årslång belägring av ryssarna. Dom flesta av garnisionens soldater hade tagits tillfånga men några hade emellertid lyckats fly. Den naturligaste vägen för flyktingarna var att från Riga ta sig båtledes över Östersjön till hemlandet. Därför var det många som valde Gotland som en slags mellanhamn. Den 23 oktober kom ett sådant flyktfartyg till Slite hamn på Gotlands östkust. Med ombord fanns det bla. två artillerister, konstapeln Hans Jörgensson och lärkonstapeln Christian Fana. Jörgensson dog dock samma år.
1 augusti 1710 kom en ny landshövding till Gotland, det var generalmajoren Anders Sparrfeldt. Han satte genast igång med att utveckla och förbättra det tidigvarande försvarsväsendet på ön. Då det gällde artilleriet tog han dem tidigare nämnda artilleristerna från Riga, dels lät han även omskola en del infanterister som också hade kommit som flyktingar från Riga. Till chef för den lilla artilleristyrka som han hade lyckats skrapa ihop utsåg han guldsmeden i Visby Henrich Funck. Han hade tidigare tjänstgjort i fält- och garnisionsartilleriet som styckjunkare, han blev nu befordrad till fänrik. I en förteckning från början av 1711 bestod artilleristaten av sammanlagt 19 man. Förutom Funck var det 6 konstaplar, 2 lärkonstaplar och 10 hant langare. Under vintern 1710-11 fick huvuddelen av artilleristerna hjälpa till med att exercera den gotländska allmogen som då hade ont om befäl. Senare samma år utökades styrkan med ytterligare två man, det var styckjunkaren Petter Zimmerdahl och sergeanten Olof Berg.
Den 7 december sände Sparrfeldt in en förteckning över vapen han önskade få till ön. Förteckningen upptog bl.a. 2 haubitsar, 20 st. 12- och 20 st. 6 pundiga kanoner, och ammunition till dessa. Kort därefter fick dock Sparrfeldt tag i en del kanoner på annat sätt. Under julhelgen angjorde en örlogseskader Slite hamn för att proviantera. Eskaderns chef var schoutbynachten (konteramiral) Lillies. Sparrfeldt tog genast kontakt med amiralen och lyckades efter enträget bönande förmå amiralen att kvarlämna ett antal av sina fartygs kanoner, bl.a. 4 st. 12-, 2 st. 8- och 2 st. 6 pundiga, han fick även ett dussin skott till vardera kanon.
Den 4 juni 1711 kom artillerifänriken Axel Hägg till Gotland. Tillsammans med honom kom även 19 välutbildade artillerister, bestående av, 1 sergeant, 8 konstaplar och 10 hantlangare. Glädjande nog kom det även med samma fartyg som Hägg en del av det mycket efterlängtade materielet som Sparrfeldt hade begärt i sin skrivelse å den 4 december 1710. Det fanns bl.a. ett fyrtiotal kanoner av varierande slag, och en ganska ansenlig mängd ammunition till dessa, krut, luntor, verktyg, lavetter mm.
Axel Hägg fick nu befälet över den befintliga artilleristyrkan på Gotland. Han hade tidigare tjänstgjort vid ett artilleriregemente i Stockholm. Två dagar efter ankomsten till ön befordrades han till löjtnant. Hans lilla artilleristyrka var efter omständigheterna ganska så välutbildad. Kanoner fanns det dock ännu för få av, emellertid så anlände det ett tjugo tal av dessa dyrgripar till ön 1712. År 1714 upprättade löjtnant Hägg en förteckning över de befintliga kanoner som fanns på Gotland, även ammunitions tillgången redovisades noggrannt.
Kanonerna var fördelade mellan Visby, Karlsvärd och ett antal små men viktiga befästningar runt om på ön. 1 Visby som hela tiden hade varit dåligt befäst, började man nu att uppföra en del befästningar. De gamla tornen i ringmuren försågs med kanoner, och vid den södra muren anlades en skans. Många tvivlade dock på att dessa anstalter skulle göra någon nytta, allra minst om en eventuell fiende medförde eget artilleri.
På Karlsvärds fästning fanns det bl.a. 3 st. 16 pundiga haubitsar och 2 st. 40 pundiga mörsare, samt en del kanoner av varierande storlek, dock ingen grövre än 12 pund.
Befästningarna på landet utrustades med 2 till 4 st. kanoner vardera, det gällde dock endast de viktigaste befästningarna.
  

Här är på sin plats att förklara vad pund ( pundighet) står för. Under äldre tider använde man det måttet för att mäta eldrörens grovlek. Järn kulans vikt mättes i skålpund ( = 425 gram), man kan på ett ungefär räkna ut vilken kaliber en pjäs då hade. Kaliber skalan gäller dock endast kanoner med en rund, homogen kula. Mörsare, haubitsar och granatkanoner vars ammunition bestod av skrot, bomber och granater hade en helt annan kaliber.
Vi skall också se lite på hur artilleritaktiken var under Karl XII:s tid. 1 den av artillerikaptenen Daniel Grundells upprättade artillerihandbok,Nödig underrättelse om Artilleriet till lands och sjös såväl Theoriam, som Praxin beskrifven och med kopparstycken förklarade att ger han en god inblick i hur dåtidens artilleri skulle agera. Artilleriets plats under ett fältslag måste bero på omständigheterna skriver han, men som regel bör dock artilleriets plats under inledningen av striden vara framför infanteriet. Då motståndarna börjar närma sig varandra bör artilleriet dras tillbaka och placeras på någon plats där det kan ge en flankerande eld. Den vanligaste fältpjäsen var den 3 pundiga. Någon större eldhastighet kunde man dock inte uppnå, det berodde mest på att ammunitionsersättningen var ganska bristfällig. Ammunitionen skulle bäras fram till kanonerna från vagnar som stod längre tillbaka i ledet, oftast bara i händerna, ibland användes säckar. Då artilleriet skulle insättas i strid, fördes pjäserna fram på lämpligt avstånd från fienden, avbröstades och förställarna rycktes bakom linjen i höjd med karduskärrorna. Det kring kanonen upprullade släptaglet påhakades på sina krokar. Med hjälp av 12 - 16 hantlangare framfördes nu pjäsen. Krutsäckarna och kulorna frambars och lades ner vid sidan av kanonen, ibland täckte man över krutsäckarna med någon soldatkappa, mest för att det inte skulle antändas vid en eventuell fientlig be skjutning. På fältet brevid lades laddtyg, kruthorn och riktkilar. Två brinnande luntor nedstacks i marken. För varje pjäs räknades som servis fyra man och två konstaplar samt för varannan eller var tredje pjäs en styckjunkare. En konstapel slog krutet från krutsäcken i laddskyffeln, som hölls av den andre konstapel, vilken införde laddskyffeln i loppet. En hantlangare hoppackade krutet med en ansättare samt införde den inre för laddningen. En annan inrullade kulan och införde den yttre förladdningen. Den ene av konstaplarna slog på fängkrutet, under det att den andre, på order eller tecken, med luntan i hand antände detsamma, efter det att kanonen hade blivit inriktad av underofficeren. Den officer som förde befälet över batteriet, kontrollerade riktningen och gav order om pjäsernas avfyrande.


Det gotländska artilleriet kom aldrig att bli inblandade i några större eldstrider. Endast vid ett fåtal gånger kom det till skottväxling mellan svenska och fientliga förband.
Den gotländska hävdatecknaren P.A. Säve skriver i sin bok” Gotländska sägner “, om en styckjunkare Stubb (det är dock troligen den styckjunkare Arvid Staub som nämns i mantalslängderna över Visby). Han hade enligt Säve blivit placerad på Fårö för att där hjälpa allmogen med deras försvar. Staub bodde vid den s.k. Wardbacken, där vardstången var placerad och där det hölls vakt både natt och dag. En söndagsmorgon seglade ett ryskt krigsfartyg inom Hammars och Askegrund. En soldat som hette Hornfeldt satt som utkik på vardstången och då han fick se det ryska fartyget gav han larm. De fick nu även se att det ryska fartyget jagade ett mindre svenskt fartyg som flydde in genom södra gattet, in mot Fårösund. Ryssen lade sig nu utanför och skickade nu i stället in tre små barkasser in mot sundet för att där försöka få fast det svenska fartyget. Men Staub hade befästat sig på stranden vid Broa, och där lyckades han med sin kanon skjuta en av fiendens barkasser i sank, de två övriga flydde ut till sitt moderfartyg. Samtidigt låg vid Kyrkviken ett annat svenskt fartyg som där hade lagt sig i skydd för det dåliga vädret. Även där hade nu ryska fartyg lagt sig utanför för att förhindra en utbrytning av det svenska fartyget. Fienden satte ut båtar och lyckades med dem ta det svenska fartyget, dock efter det att besättningen hade lämnat det. Staub lät nu sin kanon, som han i all hast hade flyttat från striden vid Broa, beskjuta det av ryssarna tagna svenska fartyget, så att ryssarna trillade hit och dit, och de övrige övergåvo skyndsamligen prisen.” Nu måste man dock ha i åtanke att dessa båda strider är sägner och därför inte alltid överensstämmer med det verkliga historiska perspektivet.

 

5. Visby Borgargarde

Man vet inte om det har funnits någon form av borgargarde i Visby innan det stora Nordiska krigets utbrott år 1700. Den 14 april 1700 hölls det mönstring av gardet. Det var den dåvarande landshövdingen von der Osten som själv mönstrade styrkan. Mönstringen visade att gardet var försummat och illa beväpnat.
Borgargardet var uppdelat på två kompanier, och varje kompani fick varsin dag exercera och öva målskjutning under landshövdingens egen ledning.
År 1710 uppgick hela styrkan till 500 man, för att minska till 350 man 1712 och 300 man 1715.
ndska prästerskapet att de skulle slippa hålla dragoner. Den 1 mars 1722 gav den dåvarande konungen Fredrik tillstånd att upplösa ståndsdragonerna på Gotland.

 

6. Sockenknektar

Efter den stora kapitulationen vid Perevolotjna där huvuddelen av den svenska armen tillfångatogs, och efterhand som kriget drog ut på tiden började antalet soldater att tryta. Alla indelta och även de tre- och femmänningsregementen som blivit uppsatta började få ont om manskap. Det föranledde konungen att utfärda en befallning som påbjöd upp.sättandet av två infanteriregementen i Skåne, ett i Blekinge  och ett i Halland om vardera tusen man. Dessa regementen kallades i allmänhet för utskrivnings- regementen. Manskapet skulle man få fram genom nya utskrivningar runt om i landet.Under år 1712 uppsattes två regementen i Skåne, vilka kallades Östra och Västra skånska, samt ett i Halland. De manskap som kom från Blekinge togs till flottan.Emellertid så gick värvningen till des sa regementen trögt. Därför anbefallde konungen den 7 januari 1716 om utskrivning av s.k. sockenknektar . Enligt påbudet så skulle varje församling i stad och på landetframskaffa en knekt. Det innebar att alla som bodde i församlingen skulle bidra efter egen villja och förmögenhet. Dock ville konungen att församlingarna skulle ha vissa riktlinjer som man skulle följa. Därför befallde han att för vart fulla 25 mantal skulle sättas upp en knekt. mellan 25 och 51 mantal två knektar, och mellan 51 och 76 tre knektar. Varje knekt skulle dessutom erhålla 20 daler s.m. i lega. Det här sättet att utskriva knektar förde med sig otaliga klagoskrifter från de berörda landshövdingarna. Då det gällde den gotländske landshövdingen så beklagade han sig över knektutskrivningen som han ansåg vara till stor skada för det fattiga Gotland och då i synnerhet de många utarmade församlingarna, i främsta hand då de som var belägna på östra Gotland. Men krigskollegiets svar var att konungens order låg fast, och de berörda landshövdingarna hade bara att anpassa sig därefter. Gotland lyckades framskaffa 68 man. De överskeppades i juli 1716 till fastlandet för att där ingå i sina anbefallna regementen, det Västra skånska regementet till fot, och det Östra skånska regementet till fot. En stor del av manskapet blev dock kasserade vid respektive regementets mönstring. Antingen var dom för unga eller för gamla, en del var sjuka och en del ti1l och med lama. Några av de gotländska sockenknektarna skötte sig dock utmärkt, och en del blev även befordrade. I augusti månad kom det till landshövdingens stora fasa ännu en skrivelse om uppsättande av mera manskap till de skånska regementena. Det var ingen lätt uppgift för landshövdingen att få fram det anbefallna manskapet. och det tog därför lång tid. Konungen var missnöjd över de fördröjningar som rådde, vilket föranledde honom att i en skrivelse av den 31 januari 1717 befalla alla landshövdingar i de berörda provinserna att upprätta förteckningar över alla de manspersoner som kunde komma ifråga till utskrivningar. Varje knekt som självmant anmälde sig skulle få 20 daler s. m.. Men de som höll sig undan skulle däremot vara självskrivna. På Gotland gick det dock fortfarande trögt med utskrivningen. Inte ens en gång efter det att chefen för Västra skånska regementet, överste Hastfehr framlagt klagomål mot det söliga framskaffandet reagerade de gotländska ansvariga.Annan fart blev det dock då landshövdingen mottog en skrivelse från det skånska regementet där man framhöll att man tänkte skicka en kapten Laurentz Höök till Gotland för att avhämta det anbefallna manskapet. Om inte de var framskaffade vid kaptenens ankomst till ön så hade han befogenhet att själv utmönstra det folk han ansåg skulle passa till sockenknektar . Nu blev den gotländske landshövdingen rädd, och lyckades med mycken möda och stort besvär skaka fram de begärda knektarna. Då den skånske kaptenen anlände till Gotland stod det begärda manskapet och väntade på honom. Efter konungens död 1718 inställdes all utskrivning och huvuddelen av manskapet hemförlovades.

 
 
 
 
_________________________________________________________________________________________
                            

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper / Sidansvarig Kjell Olsson.

                            
Kontakta sidansvarig