Föregående sida

Landstormen  1885 - 1942

Landstorm kallas i allmänhet det värnpliktsuppbåd som utgörs av de äldsta årsklasserna. Landstormens uppgifter var många och betydelsefulla samt hänfördesig i oftast till lokalförsvarets område. Bland landstormens åligganden märktes främst: tryggande av fälthärens mobilisering, bevakning av gränser och kuster, tjänstgöring som säkerhetsbesättning i fästningar samt skyddande av förbindelseleder. Inom luftförsvaret samt vid industrins och åkerbrukets mobilisering kunde viktiga uppgifter tilldelas landstormen. Erfarenheterna från tidigare krig, främst Första Världskriget, visade sig att landstormen kunde användas även för stridsuppgifter i direkt samband med fälthärens operationer. Landstormen leder sitt ursprung från äldre tiders folkuppbåd och har anlitats i alla tider, emellertid blev den lagbunden först under 1800-talet. I Sverige antogs 1885 en värnpliktslag enligt vilken den värnpliktige under de sex sista åren av sin tjänstetid d v s  från och med det 27:e till och med det 32:a levnadsåret skulle tillhöra landstormen. I samband med den 1892 beslutade utsträckningen av tjänstetiden t. o. m. det 40 :e levnadsåret avdelades de 8 äldsta årsklasserna till landstormen. Genom den 1914 antagna värnpliktslagen tillhörde den värnpliktige i allmänhet landstormen fr. o. m. det 35:e t. o. m. det 42:a levnadsåret. Landstormen var avsedd "till hemortens försvar" samt "till skydd för mobilisering av beväringens första uppbåd eller till skydd för särskildt hotade platser". Konungen kund under vissa förhållanden inkalla erforderliga delar av landstormen, redan innan beväringen inkallats. Landstormen fick inte föras utom eget eller angränsande inskrivningsområden.

Landstormen löd under inskrivningsbefälhavarna. För landstormens organisation var riket indelad i 161 landstormsområden. Varje rullföringsområde bestod vanligen av 2 landstormsområden, som hade samma nummer som rullföringsområdet och åtskiljdes dels genom ett särskildt namn, dels genom en till numret fogad bokstav. Varje landstormsområde lyder under en befälhavare (officer i reserven eller, i brist därpå, annan lämplig person), vilken biträds av en underofficer i reserven (i brist därpå annan lämplig person) som förvaltare av områdets landstormsförråd. Varje områdes landstormsmän fördelades i allmänhet på infanteribataljoner, infanterikompanier och kulsprute-formationer. I den mån förhållandena så krävde och medgav, uppsattes dessutom landstorms-avdelningar av andra truppslag, ävensom formationer avsedda för det lokala kustförsvaret och för luftförsvaret m. m. För landstormsformationerna erforderlig befäls- och civilmilitär personal skulle ständigt finnas utsedd. Därtill förordnades utom landstormspliktigt före detta befäl vid krigsmakten, även andra lämpliga landstormsmän. Värnpliktig tillhörande landstormen erhöll av staten vid mobilisering vapen, ammunition, utredningspersedlar samt fälttecken. Där staten inte genast vid inkallandet kunde anskaffa föda åt landstormsmännen, var han skyldig att själv förse sig med detta mot ersättning av staten för värdet av en soldatportion. Landstormens utbildning utgjordes enligt 1914 års värnpliktslag dels av landstormsövningar om 5 dagar, dels enligt landstormsförordningen av 1918, av på frivillighetens väg anordnade övningar.

Efter 1918 hade de lagstadgade landstormsövningarna på grund av särskilda riksdagsbeslut dock inte kunnat genomföras. De frivilliga övningarna bestod dels av skjutövningar, dels av landstormsbefälskurser samt andra frivilliga övningar. Från och med 1922 hade något särskilt statsanslag till dessa övningar dock inte av riksdagen anvisats. I samband med Världskrigets utbrott mobiliserades den 2 augusti 1914 delar av Sveriges landstorm för gräns- och kustskydd samt till tryggande av förbindelseleder och konstbyggnader. Landstormsmobiliseringen visade de rådande bristerna i fråga om utbildning och utrustning. Följden blev dels anordnandet av ett flertal såväl frivilliga som obligatoriska utbildningskurser för befälet. Den frivilliga landstormsutbildningen började vintern 1903-04 i Stockholm. 1907 bildades i Härnösand den första frivilliga landstormsföreningen som snart följdes av flera föreningar och förbund.

Den 5 juli 1912 bildades Sveriges landstormsföreningars centralförbund som är en sammanslutning av inom riket verkande landstormsförbund. Centralförbundet understödde och uppmuntrade till anordnandet av frivilliga landstormsövningar, särskildt för landstormens befäl. Den frivilliga landstormsutbildningen har erhållit bättre stadga efter att Kungl. Maj:t genom en generalorder av den l juni 1923 fastställde planer och instruktioner för den frivilliga landstormsbefälsutbildningen inom till Sveriges landstormsföreningars centralförbund anslutna förbund och föreningar. Under Världskriget bildades i nästan alla delar av landet kvinnliga  landstormsföreningar för att samla beklädnads-persedlar m. m. åt landstormen. En dylik förening var Kronprinsessans förening för det frivilliga arbetet för landstormsmäns beklädnad.

För statsmakterna stod det dock klart att krigsorganisationen krävde fler och bättre utbildade befäl än vad landstormen kunde bidra med. I och med försvarsbeslutet 1942 avskaffades landstormsorganisationen. Landstormsbefälen blev värnpliktiga befäl. Det fanns dock fortfarande behov av frivillig befälsutbildning för att komplettera den obligatoriska utbildning som istället infördes och för att ge det värnpliktiga befälet möjlighet att frivilligt öva för sina krigsuppgifter. I juni 1943 fastställde Kungl. Maj:t grundstadgar för Centralförbundet för befälsutbildning vars främsta uppgift blev att bedriva frivillig befälsutbildning.

  

 

Landstormen på Gotland

 

Den gotländska landstormen var efter tidens förhållanden väl utbildad och beväpnad redan från början. De 8 kompanierna fick även en viss fasthet genom regional rekrytering inom var sitt område. Det fanns också tillgång till officersbefäl, fast kompanichefen var dock vanligen avsedd att föra ett linjekompani. Utrustningen förvarades centralt och detta försvårade en snabb mobilisering. Den dåvarande militär befälhavaren på Gotland Björlin ville råda bot på detta. Han begärde och fick av 1898 års riksdag anslag till byggande av ett landstormsförråd "landstormsbod" inom varje kompani. Senare tillkom ytterligare ett landstormsförråd på Fårö.

För att stärka landstormens krigsduglighet beviljades också särskilda anslag till landstormens frivilliga utbildning. Kompanichef och adjutant blev skyldiga att vissa dagar leda sådana skjututbildning på skytteföreningarnas banor och hade särskild ersättning för detta arbete. Vid dessa tillfällen utdelades fri ammunition så långt anslaget räckte till landstormsmännen. 

Landstormsbodarna fylldes också med material t ex vapen och fälttecken. Varje landstormsbod hade en landstormsförrådsförvaltare som uppbördsman. Vid mobiliseringen 1914 kunde hela den gotländska landstormen förses med fullgod fältutrustning och med uniform m/86.

I 1901 års härordning bestämdes att varje rullföringsområde skulle mobilisera ett landstorms-kompani, nr: 75 Visby, nr: 76 Roma, nr: 77 Tingstäde, nr: 78 Slite, nr: 79 Klintehamn, nr: 80 Katthammarsvik, nr: 81 Hemse och nr: 82 Burgsvik.

Den 4 augusti inkallades delar av den gotländska landstormen in. Då fanns bl a ett tvåplutons-kompani i Visby, ett i Slite och ett i Ronehamn. Därtill uppsattes ett antal skyddsdetachement för kustbevakningen och skydd för kustsignalstationerna. Ett låg vid Kuppen, ett låg vid Vale nära Burgsvik. De små skyddsdetachementen hade sergeanter eller äldre distinktionskorpraler som chefer. Landstormskompanierna leddes av pensionerade officerare och som plutonchefer hade f d fast anställt befäl, i Visby fanns nyutbildade landstormsofficerare. Utbildningen av landstormsmännen var dålig. Det fanns infanterister som var så gamla att de aldrig hade skjutit med ett mausergevär, det fanns sjukvårdare som hade skjutit några skott med en revolver och där fanns artillerister och flottister som var vana med kanoner men mindre med gevär och skyttelinjer.

1914 bildades Gotlands Landstormsförbund som skulle ta hand om frivillig landstormsutbildning och anslöt sig till riksorganisationen för samma ändamål. Förbundet fick 8 föreningar, en för vaje landstormsområde. 1926 blev det 4 föreningar på grund av omorganisationen och namnet ändrades till Förbundet Gotlands nationalbeväring. Genom ett energiskt arbete av dåvarande kaptenen C. W. Schoug som var Kungl. Majt:s ombud i skytteförbundet och chefinstruktör i landstormsrörelsen började nu ett intimt samarbete mellan dessa båda. De år det skulle vara rikslandstormstävlingar tränades en pluton goda skyttar. För övrigt ordnades kurser i kulsprutetjänst och kulsprutegevärsskjutning med det resultatet att inga brister fanns på utbildat folk 1939 då kriget utbröt.

1926 minskades antalet rullföringsområden till fyra nr: 75 Visby, nr: 76 Roma, nr: 77 Tingstäde och nr: 78 Hemse. Landstormen upphörde år 1942 som särskilt uppbåd.

 

Beklämmande och vemodsfull klämtning väckte kl. 5 i går morse stadens innevånare.

Den betydde, att fem årsklasser av landstormen uppbådades. Före kl. 6 em. skulle inställelse ske på Visborgs slätt, där landstormsmännen och deras medförda

matsäcksskrin – de äro skyldiga att medföra mat för tre dagar – mottogos av major Mellerborg och sergeant Hallström. Alla voro pigga och glada samt på ett par undantag när fullt nyktra. Undantagen voro dock blott en smula ”livade”.

Många av de inkallade ha sina äkta viv med sig. Dessa tycka nog att det är lite underligt att så här bli av med gubben, men de synas ha för länge sedan resignerat. Uppställning och upprop, varvid det befinnes, att blott en och annan icke hunnit eller kunnat inställa sig. Indelning och uttagande av pluton-, tropp- och halvtroppchefer bland dem, som genomgått årets landstormsbefälskurs och bland f. d. stamanställda.

Så blir det permission för natten, omklädning i dag därefter går landstormen till sin betydelsefulla uppgift med glatt mod och hoppfull förtröstan. Hemmavarande hustrur och barn ha ingen anledning att vara oroliga för sina makar och fäder. De må bra och på dem går ingen nöd. De göra sin plikt mot fosterlandet, och den fullgöra de med glädje. (Källa: 593)

    

Gotlands landstormsbilkompani

Höll den 20 maj (1940) sitt årssammanträde i Visby under ledning av konsul Å. Dahlgren. Av styrelseberättelsen för verksamhetsåret 1/7 1938 – 30/6 1939 framgår, att antalet aktiva medlemmar varit 22. Totala antalet övningstimmar uppgick till 384 mot 358 föregående år. Av övningstimmarna voro 288 timmar kompaniets egna och 96 timmar deltagaretimmar i fälttjänstövningar. Antalet kurstimmar var 125 för en aktiv medlem vid utbildning vid T2 i Skövde. Sedvanliga prov hava av 13 medlemmar fullgjorts för bilkompanimärket. Kompaniet har erhållit ekonomiskt stöd av A.-B. Visby cementfabrik och av Lottorna. Genom de restriktioner som under det nya verksamhetsåret drabbat motorismen har alltmera lagts svårigheter i vägen för verksamheten. De relativt få återstående bilar, som kompaniet nu förfogar över ämnar dock kompaniet ställa till förfogande vid eventuell evakuering. Styrelsen omvaldes i huvudsak och har följande sammansättning: Konsul Dahlgren, kompanichef, ingenjör Fritz, plutonchef i Visby, ingenjör Lantz i Rute och godsägare Cramér, Eke, för norra resp. södra plutonerna, adjutant F. Dassow, Visby. Kommissarier: lstlöjtnat M. Elfving, Visby, och ingenjör Fritz Dehnberg, Slite. Styrelsesuppleant distriktschef Ernst Johansson, Visby. Revisorer, hrr G. Harding, och Fr. Ekeroth, Visby. med hrr Th. Stärner och A. von Corswant som suppleanter. Till ombud vid förbundets årsmöte i Visby valdes hrr Elfving och E. Johansson med hrr. Lantz och Cramér som suppleanter. (Källa: 594)

 

Uniformen

Den personliga fältutrustning som vid en eventuell mobilisering skulle tilldelas landstormsmännen utgjordes 1915 av följande persedlar: 1 st Landstormsblus, 1 st Landstormshatt, 1 st Landstormsmärke att fästa på hatten, 1 st armbindel, 2 st tornistrar.
Utöver detta tillkom ett första förband, gevärs- och andra remtygspersedlar och ammunition. Således tilldelades landstormsmannen inte en komplett uniform, utan endast några få persedlar (hatt och blus). Anledningen till den relativt begränsade tilldelningen av persedlar stod att finna i  den ansträngda situation som präglade statens ekonomi i samband med världskrigets härjningar. Det förväntades att landstormsmannen efter egen förmåga skulle fylla de brister i utrustningen som rådde. Detta var för många av landstormsmännen ett ekonomisk åtagande som var tungt att bära. Det var bistra tider, krig och inkallelse ledde i många fall till att inkomsterna var små, eller helt obefintliga. Landstormsmännen, vilka var närmare 150 000 män vid den här tiden, var knappast tillräckligt utrustade i många fall för att härda ut höststormar på de yttre skären i skärgården, eller kalla vinternätter i norra Norrland. Statens strävan att spara pengar på landstormsmännens utrustning möttes i många fall av bitterhet och ledsnad. Besparingarna gjordes på de mest grundläggande behoven, soldaternas beklädnad och utrustning.
De besparingar som gjordes på utrustningen ledde också till att landstormens taktiska användbarhet blev ännu lägre än vad man hade tänkt sig då organisationen bildades. Vid bildandet var landstormen tänkt att kunna användas i relativt krävande fälttjänst. Så blev dock inte fallet eftersom utrustningen inte levde upp till de krav som ställdes på ändamålsriktig utrustning, avsedd för fälttjänst. Deras taktiska användbarhet blev således mycket låg.

Vid mobiliseringen sommaren 1914 rådde ganska gynnsamma väderleksförhållande, men ändå var bristerna hos landstormens utrustning mycket påtagliga. Huvuddelen av de lokala landstormsbefälhavarna insåg vi ett mycket tidigt skede att en komplettering av utrustningen var mycket behövlig, och dessutom akut inför den stundande hösten och därefter följande vintern.

Utrustningen för landstormsmän kan delas in i två delar, uniformen och fältutrustningen. Uniformen var och är nödvändig för att truppen skall erkännas som en militärtrupp. Det var inte förenligt med dåtidens internationella krigslagar att endast förse truppen med hattar och armbindlar som igenkänningsmärke då dessa när som helst, och mycket snabbt, kunde avlägsnas. En trupp utrustad på det viset skulle av fienden kunna betraktas och behandlas såsom stridande civila. Detta skulle i sin tur leda till att truppen behandlades annorlunda, och värre än om de betraktades som reguljära soldater. Likaså befarade man att att andra civila inom stridsområdet skulle kunna komma att hamna i besvärligheter till följd av landstormens agerande på stridsfältet. För att komma till rätta med detta problem höjdes därför röster om att landstormen skulle utrustas med uniform liknande den som användes av armén. Detta var naturligtvis en mycket kostsam investering. Därför föreslogs ett alternativ som skulle bli billigare, men ändå ett steg i rätt riktning. Man skulle i stället utrusta landstormen med bomullskläder av samma färg och modell som arméns uniform, dock tunnare och avsedda att bäras utanpå de civila kläderna. En form av överdragsplagg alltså. På detta sätt skulle kostnaden för uniformeringen av landstormen minskas med minst en fjärdedel av den kostnad som skulle uppstått vid användning av arméns ordinarie uniform. De besparing som gjordes skulle dock få effekter på fältmässigheten och användbarheten av den alternativa beklädnaden.

Kraven på den övriga fältutrustningen var att manskapet skulle kunna förflytta sig genom marsch, tillbringa kortare tid i fält utan att vara beroende av ordinarie bostäder eller förläggningskaserner och baracker samt själva kunna stå för sin kosthållning.

Efter mobiliseringen sommaren 1914 drog man en del slutsatser som var av betydelse för utrustningsfrågan. Av landstormens 150 000 man skulle knappast alla hamna i strid vid ett eventuellt krigsutbrott med svensk inblandning. Man trodde istället att omkring 50- 60000 landstormsmän skulle kunna tänkas hamna i strid med fienden under fältmässiga förhållanden. De övriga landstormsmannen skulle antagligen i den mån det fanns möjlighet att använda dem komma att användas till andra uppgifter, såsom polistrupper i städer, bevakning av broar och andra stationära objekt m.m. Dessa uppgifter ställde inte samma krav på utrustningen som fälttjänsten, och således behövdes inte en investering i uniformer och utrustning till hela landstormen, utan endast till ungefär halva styrkan. De som skulle användas till polisiära och stadsnära (stationära) uppgifter roddes inte behöva mycket mer än den utrustning som tilldelades vid mobilisering. Man kom dock fram till att vissa tillägg skulle kunna behövas: varma ändamålsriktiga rockar till poster för bevakning samt underkläder och skodon till dem som inte hade egna medel att tillgå. Ett annat alternativ som diskuterades var att utrusta landstormen med äldre uniformer från armén. Så hade skett i tyskland, där tilldelades de trupper som hade inrikes bevakningsuppgifter en äldre utgången arméuniform. Deras uppgifter uppvisade stora likheter med de som landstormen i städer och tätort kunde tänkas få. De bevakade broar, järnvägsstationer, tunnlar viadukter osv. Alltså uppgifter som var ungefär de samma som den svenska landstormen som inte var förlagd i fält. Att den del av landstormen som var förlagd i fält och avsedd för fälttjänst skulle bli fullt utrustade sågs av allt flera som en självklarhet. Omfattningen och kostnaderna för denna utrustning som skulle tillföras landstormen: Långbyxor och vapenrock av grå vadmal eller kommiss 40 kr, Kappa i vadmal eller kommiss 30 kr, Islandströja 4 kr, 1 par marschskor/kängor 10 kr, 1 par ullraggsockar 1,50 kr, 2 par ullstrumpor 2 kr, 1 par ullvantar 2 kr, 2 st handdukar 2 kr, 1 tältdel med stångdel 8,50 kr, 1 ryggsäck av impregnerad segelduk 4 kr, 1 kokkärl av bleckplåt 1,50 kr, 1 skinnmössa 3 kr, 2 par ylleskjortor 5 kr 2 par yllekalsonger 5 kr, Kniv, gaffel och sked 1,50 kr.
 
Kostnaden för nyanförskaffningen av uniformspersedlar och utrustning till landstormen skulle således uppgå till 120 kronor i dåtidens penningvärde. Man räknade dock med att inte alla skulle behöva utrustas med handdukar, underkläder och strumpor då de flesta antagligen hade ändamålsriktiga egna persedlar i denna kategori. Omkring 30% av landstormsmännen var dock i sådan ekonomisk belägenhet att det var tveksamt om de själva kunde tillhandahålla ändamålsenlig utrusning. Vidare trodde man att skulle kunna göra en omfattande inskränkning av inköpen av skodon till de landstormsmän som kom från landsbyggden då de i vardagen ofta använde skor som uppvisade stor likhet och användbarhet med arméns ordinarie skodon vid tiden. Den totala kostnaden för upprustningen av landstormen om man räknar ifrån de kostnader som försvinner till följd av att landstormsmannen redan har delar av den utrustning som krävs (se fallen ovan) skulle med dåtidens penningvärde ha hamnat på omkring 9 miljoner. Detta var en mycket stor summa, man kan jämföra med pansarbåtsinsamlingen som gav omkring 15 miljoner totalt.  (Källa: "Johan J" )

 
 
 
 
_________________________________________________________________________________________
                            

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper / Sidansvarig Kjell Olsson.

                            
Kontakta sidansvarig