Föregående sida

Vårdkasar på Gotland

Äldre vårdkase

Bruket av vårdkasar är urgammalt. Svenska landskapslagar tala om byvård, strandvård och bötesvård. Böte är ett gammalt svenskt ord för vårdkase. Några skriftliga dokument eller muntliga traditioner var vårdkasarna i äldsta tid stått finnas ej, men många ortnamn tala om platser för (forntida) vårdkasar, ofta på ställen än i dag använda som observationsplatser. Sådana namndokument visa ett sammanhängande vårdkasesystem längs Finlands syd- och västkust, i Danmark och i Norge. Emellertid ha vårdkasar uppförts även i långt senare tid, då fientliga anfall varit att vänta, i själva verket ända tills nutidens signalmedel, telegraf och telefon ställts till förfogande. Sålunda ordnades vårdkasar i Stockholms skärgård 1808 och med anledning av Krimkriget i trakten av Göteborg 1854. På Gotland finns inga ortnamn som erinra om forntidens vårdkasar. Det fåtal namn, som syftar på vakt och vård är säkerligen av yngre datum. Därav bör man dock ej draga den slutsatsen att vårdkasar varit okända på Gotland under förhistorisk tid. Sådana tillflyktsorter som våra fornborgar från 500-talet e.Kr. förefalla meningslösa utan ordentlig vakt och larmorganisation. De ett halvt årtusende yngre kastalerna tala också om väntade strandhugg. Kanske vore de icke endast lokala befästningar utan också de vakttorn, från vilka varnande eldsignaler sändes. Det är väl knappast troligt att de forntida vårdkasarna på Gotland bildat ett hela ön omfattande signalsystem, utan att de snarast varit avsedda för alarmering av den närmaste bygdens befolkning. Det gotländska härväsendet torde icke ha varit synnerligen väl lämpat för gemensamt uppträdande, då man tydligen saknade en överbefälhavare. Gutalagen har icke heller några bestämmelser om olika slags vakter. "vakt skall var och en hålla, som är tjugu år (gammal) och utruste sig med vapen och erlägge alla utskylder, och betale vaktpenningar i påskveckan", heter det där.  

Under vikingatidens oroliga skede var det säkerligen nödvändigt att hålla vakt vid kusten hela den tid av året, då fartyg kunde hålla sjön. Under senare, lugnare tider kan ordnad vakthållning hava förekommit endast då man haft särskild anledning att vänta ett fientligt anfall. I varje fall är det troligt att vårdkasar i Eksta och Fröjel kallade de närmaste tingens allmoge till vapen, då Valdemar Atterdags flotta siktades den 22 juni 1361. Valdemarståget krossade i grund gotlänningarnas försvarskraft, och tillfälle gavs icke att åter bygga upp den. För lång tid blev Gotland ett tvisteämne för olika herrars maktanspråk. Öns försvar blev en angelägenhet för innehavaren av Visborgs slott och övriga fästen. Gotlänningarna hade ingen del däri. Under sådana förhållanden är det troligt att den gamla vakt och vårdkaseinstitutionen kommit ur bruk. När danskarna slutligen segrat i striden om Gotland, anförtroddes försvaret åt en liten garnison av värvade trupper.

Möjligheten att under krig uppbåda allmogen förfanns alltid, men torde aldrig ha blivit utnyttjad. Ej heller är någon vårdkaseinstitution känd från den danska tiden. Då Gotland 1645 blivit ett svenskt landskap fick det samma skyldigheter, som riket i övrigt att lämna personal till krigsmakten. Det blev tilldelat flottan och indelat till båtsmanshåll. Den reguljära trupp som kunde förläggas dit blev liten, ibland ingen alls, och under krigstid fick man för öns försvar lita till ett mer eller mindre väl organiserat allmogeuppbåd och i anslutning härtill kom vårdkasar åter till användning, första gången 1675. På våren detta år invecklades Sverige i krig med Holland och Brandenburg, senare inträdde även Danmark i kriget. Då man nu befarade att kapare skulle landstiga och plundra på Gotland, beordrades att borgerskapet i Visby skulle göra sig berett att försvara staden och att lantbefolkningen skulle beväpna sig och indelas i kompanier. Därjämte anbefalldes, "att wid hambnarna och på bergen Wåhlkastar uppsiettas och allmogen till tur widh hambnar och stellen till wakthållande förordnade blifua". Vakthållningen synes hava fungerat väl, eftersom den danska landstigningen i Klintehamn den 28 april 1676 möttes av guvernören, greve Gabriel Oxenstierna med en liten svensk truppstyrka och ett par hundra man uppbådad allmoge. Att sedan det svenska försvaret icke kunde stå emot den danska övermakten är en annan historia. Några detaljerade bestämmelser för var vårdkasarna 1675 skulle uppsättas gavs icke, det blev befallningsmännens sak att ordna. Senare begärdes en rapport om var vaktställena var belägna, men någon sådan har ej kunnat anträffas i landskansliets handlingar. Allmogen kunde vid denna tid knappast ha något minne av de forntida vårdkasarnas platser, som kunde tjäna som ledning, men de nyvalda ställena kom givetvis att bilda en ny tradition för vårdkaseplatser i framtiden. Vårdkasarna fick visserligen förfalla i fredstid, men tidsperioderna mellan de följande krigen var inte längre än att platserna kunde behållas i minnet.

Det vårdkasesystem som kom till användning under det stora nordiska kriget (1700-21) var därför med all sannolikhet i huvudsak detsamma, som anlades 1675. I början av detta krig, då Sverige ännu helt behärskade Östersjön, lämnades Gotland utan försvar, men då sedermera både den danska och den nyskapade ryska flottan kunde göra sig gällande, måste man räkna med att ön kunde anfallas. På hösten 1709 gavs därför order om att vårdkasar skulle uppsättas och bönderna beväpnas. Dagen efter denna orders ankomst till Visby, den 27 September, utsände v. landshövding Bosin en skrivelse (8) med bl.a. följande att "wårhkasar, särdeles på dhe vid siökusterne belägna Orther oprettas, och dherwidh behörig wacht hålles".

Under 1711 blev folkuppbådet organiserat, beväpnat och övat under ledning av generalmajoren Anders Sparfeld, och därefter hölls allmogen i beredskap ända fram till krigets slut 1721. Inte heller från denna period finnas några officiella uppgifter om vårdkasarnas platser, och de bevarade minnena inskränkte sig till P.A. Säves uppgift att vakt hållits vid "Varden" på Fårö. Dessutom säger han om vårdkasen på fole backe: "förmodligen. nyttjad allt sedan ryska fejden här 1715-20", men denna förmodan är nog icke riktig, ty troligen fanns vid denna tid vårdkasar endast vid kusten. Emellertid kan man med tämlig sannolikhet våga placera en del av dessa. Under åren 1712-13 uppfördes en del strandbatterier, och då man invid dessa känner vårdkasar från senare tid är det troligt att de fanns redan nu. Namnet Skansudde i Västergarn och Nybro skans i Vamblingbo erinra om dessa befästningar. Förmodligen äro namnen Vaktudden i Hablingbo, Vaktgården i Näs och Vaktbacken i sundre samtida med dessa och påminna om vårdkasar, där man gjort vakt under Karl XII:s dagar och även senare.

 

Nästa gång vårdkasar sattes upp var 1742. Det då pågående kriget mot Ryssland var för Gotlands del förberett genom utbyggande av Karlsvärds fästning vid Slite och uppsättande av en värvad artilleribataljon på 400 man samt överförande av vapen för beväpning av allmogen. Den 6 april sagda år utfärdade landshövding von Hökerstedt en "Publikation om Wård- katzars inrättande här på landet". I denna föreskrevs uppsättande av "Wårdkatzar runtomkring stränderna uppå the yttersta uddarna och högarna, så nära ut wid siön som möglt är, på alla the fordna wanliga ställena, hwarom allmogen hafwer kunskap". Uppgift om belägenheten av kustens vårdkasar saknas således fortfarande, men nu tillkommer något tydligen alldeles nytt nämligen "Wårduthsigter" inne i landet med vårdstänger på "Läderbro, Fohle, Wänge, Stenkumble, Ejtelems och Linde högar eller backar" för att man därifrån skulle kunna se om vårdkasarna vid stranden blivit tända och alarmera allmogen. I en skrivelse den 4 augusti lämnades närmare föreskrifter om vakthållningen. Av denna framgår att landshövdingen avsåg ett hela ön omfattande signalsystem, där tändandet av en vårdkase på grund av fiendens annalkande skulle komma alla att efter hand sättas i brand. Allmogen skulle tura att hålla vakt med tre man i varje omgång. Om något inträffade, som föranledde tändande av vårdkasen, skulle två man stanna kvar för att underhålla elden och ge akt på fienden, under det att den tredje skulle begiva sig till kyrkan och sätta i gång klockringning. Landshövding Hökerstedt vittnade efter kriget om allmogens nit: "the höllo ständigt wakt och uppassning vid alla fyrbåkar och utkikare, som iag med allmogens omkostnad lät upprätta, så wid alla siökanternak, som inuti landet".

 

Under kriget mot ryssland 1788-90 var det tydligen sämre ställt med försvaret av Gotland. Karlsvärds fästning hade raserats och artilleribataljonen överfördes till Finland. Man hade då endast att lita till allmogen, som beväpnades med gevär ur kronans förråd enligt bestämmelser av länsstyrelsen, som då förestods av biskop Lutkeman som v. landshövding. I länskungörelse den 2 augusti fastställdes platser för vårdkasarna såväl vid kusten som inne i landet. Dessutom utfärdades en noggrann instruktion för vakthållningen vid vårdkasarna, som tydligen haft 1742 års bestämmelser som förebild, men är betydligt mera detaljerad än dessa. Vaktens skyldighet var "att hava ett vakande öga åt havet, ofta uppkliva på de uppställda vårdstängerna och noga tillse om något krigsskepp eller kaparefartyg skulle tillärna landstigning", i så fall skulle vårdkasen antändas, om det icke ansågs tillräckligt att endast uppbåda folk från den närmaste trakten. Vakten skulle bestå av tre man, men endast en skulle stanna kvar om vårdkasen antändes. En skulle bege sig till kyrkan och ombesörja ringning och en direkt till "konungens befallningshavande" med rapport. för detta ändamål skulle hästar alltid stå tillreds vid gästgivargårdarna.

Säves uppgifter om de gotländska vårdkasarna hänföra sig huvudsakligen till detta krig och bekräfta att de anbefallda åtgärderna redligen fullgjorts. Han berättar: "Under hela kriget, alla åren, vaktade allmogen natt och dag vid dessa anstalter (vårdkasar och vårdstänger) med befallning att tidt och ofta från wårdstångens topp se efter misstänkta seglare på sjön och hafva noga akt på alla för dem synliga wårdkasar och genast, så snart något fiendtligt syntes hota landet, itända sin wårdkas, då elden från kas till kas skulle kalla folket till motvärn och försvar". Så länge fienden kunde hålla sjön vaktades efter "gårdgång, hela tinget igenom". Vaktpasset varade ett dygn och man hade mat med sig. Invid vårdkasen fanns en liten "wakt-kurra", där man kunde vila och där eld alltid brann i spisen, för att vara till reds om kasen skulle tändas. Säves uppgifter om vårdkasarnas platser äro emellertid mycket knapphändiga. Han omtalar endast som de vanligaste vårdkaseställena Kräklingbo, Stenkumla, Vänge och Fole backar. Från vårdstången på sistnämnda plats skulle man tydligen kunna se fartygen, som seglade ut och in vid Slite. Kräklingbo backe är icke upptagen i 1788 års förteckning, varför man kan betvivla riktigheten av denna uppgift. Vid utbrottet av finska kriget var det om möjligt ännu sämre ställt än 1788, då fanns det inte ens vapen att dela ut, men i avvaktan på att den anbefallda lantvärnsbataljonen skulle bli organiserad tillgreps dock det gamla bondeuppbådet.

 

I länskungörelse den 2 april 1808 anbefalldes bönderna att förse sig med vapen och "upprättandet af sådana wårdkasar samt öfrige därtill hörande anstalter, som under sista kriget blifvit anbefalldte och nyttjade". Denna gång kom vårdkasarna till användning. Det var vakten vid Faludden som först observerade den ryska landstigningen vid Slesviken den 22 april, och därifrån gick enligt bestämmelserna bud till kronolänsmannen i Burgsvik, som i sin tur underrättade v. landshövdingen. Säve omtalar också att Tomas P:n Gullgarde i Rone såg vårdkasen i Grötlingbo brinna vid detta tillfälle, och att det ringde i Rone kyrka. Tydligen var hela 1788 års vårdkaseorganisation ånyo uppsatt, ehuru bevarde uppgifter om enstaka vårdkasars belägenhet äro mycket få. Utom de ovan angivna omnämner Säve från denna tid Skansudde, Qvarnbacken i Slite, och Godugnen (en grotta i berget vid Hallsarfevägen i Lau). Den sistnämnda finns ej i 1788 års förteckning, men då man än i dag vid Bjerges i Lau kan tala om att "vardstangi" stått på berget ungefär 500 m sydväst Mattsarve är det troligt att Lauboarnas vårdkase vid Nabben blivit flyttad dit. Då Säve på ett ställe uppgiver att vårdkasarna uppsattes först sedan ryssarna lämnat Gotland är detta tydligen icke riktigt. Då han däremot anför en uppgift av J. Wallen, Martebo, att vårdkasarna ej användes 1808, utan att man haft hållskjutsar utställda för rapporteringen och små posteringar av allmogen, "som då börjat exercera" gäller detta säkerligen just tiden närmast efter den ryska invasionen. Då var nämligen lantvärnet organiserat och en bataljon av Jönköpings regemente fanns kvar, därjämte vapenövades den i lantvärnet ej ingående allmogen på egen begäran som "landstorm".

Den 6 juni 1809 återvände Jönköpingsbataljonen till fastlandet och då behövdes det allmänna uppbådet och vårdkasarna åter. Den 30 maj utgav landhövdingen, baron von Rajalin "Instruktion och öppna ordres, som allmänna landstormen har att ställa sig till efterrättelse", i vilken det hette: "Vårdkasar äro uppsatte kring hela landet, af allmogen vårdade och med vagt försedde efter förut gifne befallningar". Av särskilt intresse däri äro de detaljerade bestämmelserna för at hindra falskt alarm: "ej må någon vårdkase antändas där fiende vill landstiga, om icke minst 8 a 10 fartyg lägga sig till ankars vidd kusten; icke heller förrän man ser att från dessa fartyg deras roddfartyg komma mot landet med beväpnade soldater, till ett antal av 10, 20 till 30 roddfartyg tillsammans , kommer ett mindre antal af roddfartyg från 10 till 3 stycken med beväpnat folk antändes ej vårdkase, men närmast liggande allmoge af närvarande gårdar samlar sig och visar sig vid strandden, utsänder en liten båt till roddfartygen med tillsägelse att icke med gevär komma till landet: om båten mötes med fientelighet, eller man skjuter mot landet, då antändes vårdkasen".

 

Folkbeväpningen fick 1811 en fast organisation, Gotlands nationalbeväring, som året därpå blev lagligen stadfäst. Krigsläget krävde icke längre någon vakt vid vårdkasarna, och då det åter blev fredstid fick dessa förfalla. För att ersätta dessa som inkallelsemedel övervägde man inrättandet av optiska telegraflinjer. Planerna härpå kom t.o.m. så långt att omodern telegrafmateriel översändes till Gotland 1820. Den blev emellertid aldrig uppsatt.

 

År 1853 började man tydligen ana att Krimkriget skulle kunna få återverkningar i Östersjön. Den 6 augusti skrev militärbefälhavaren, generalmajor G.J. af Dahlström, till konungen och framhöll önskvärdheten av att Gotlands stridskrafter skulle kunna sammandragas hastigt. "Detta torde lättast och med minsta kostnad kunna tillvägabringas medelst vårdkasar längs åt öns kuster och på de högst belägna ställena inne på ön." Han begärde därför anslag till byggande av vårdkasar och reseersättning åt en kapten, "som om lokalen har kännedom, att genast kringresa ön för att bestämma lempliga ställen för vårdkasars anläggande". Svaret kom omedelbart i form av en generalorder, som anbefallde rekognosering och infodrade kostnadsförslag. Uppdraget anförtroddes åt kapten C.J. Sjöberg. Den I september var han klar med förslag till ett vårdkasesystem längs kusten så beskaffat att elden från en vårdkase skulle synas från den närmast liggande. I sin rapport påpekade han att "desse ställen äro till en del desamma som dem varpå vårdkasar anlades 1788". Vid sådana vårdkasar, där inga närliggande bodar kunde nyttjas av vaktmanskapet, föreslog han byggande av särskilda vaktstugor. det på grund av Sjöbergs rekognosceringar till Kungl. Maj:t insända förslaget godkändes och ett anslag på 800 riksdaler beviljades. Rekognosceringarna fortsattes emellertid för att fastställa belägenheten av vårdkasarna inne i landet och dessa var färdiga i november. Arbetet med vårdkasarnas uppsättande blev dock genomfört först under följande år. Den 18 september 1854 kunde kapten Sjöberg anmäla att arbetet var avslutat. Då var emellertid krigsfaran praktiskt taget över för vår del. Någon vakt blev icke utsatt vid dessa vårdkasar och inga instruktioner för deras användning utfärdade. I regel var de uppsatta på kronans mark och kostade ingenting. Endast för vårdkasen på Bjärges backe betalades från år 1859 3 Rr rmt om året i hyra åt markägaren Petter Magnus Hägg. Då vårdkasarna icke underhöllos råkade de så småningom i förfall.

År 1864 ansåg militärbefälhavaren, generalmajor H. Gyllenram, att de var "så angripne af röta, att de fleste ej förtjena reparation", varför han begärde tillstånd att få sälja, vad som fanns kvar. Han påpekade att eftersom det fanns en karta över vårdkaseplatserna vore det lätt att vid behov åter sätta upp signalsystemet. Förslaget gillades av Kungl. Maj:t och sålunda blev samtliga vårdkasar under 1865 genom länsmännens försorg försålda på offentlig auktion Med skyldighet för köparen att bortföra virket. När 1885 på nytt krigsoroligheter väntades i Östersjön, blev det emellertid inte fråga om nyuppsättning av vårdkasar. I stället anbefalldes att inkallelse av nationalbeväringen skulle ske medelst klockringning, som ju sedan gammalt kompletterat vårdkasarnas eldsignaler.

Av vårdkasarna från 1854 har således ingen blivit bevarad, men beskrivning och ritning finnes i kapten Sjöbergs rekognoceringsrapport, där han skriver: "Då år 1788 och 1808 vårdkasar ju här anlades, byggdes de af en mängd timmer och stockved, som upprestes till ett spetsigt bål, hvilket inuti fylldes med ris och tomma tjärtunnor m.m. Bredvid uppsattes en hög vårdstång med pinnar tjänande till steg upp till toppen. Då fienden hotade med landstigning skulle bålet tändas och elden därifrån blifva signalen. Att förekomma förvexling av denna eld och annan förbjöds allmänheten strängeligen att bränna eller itända rishögar m.m. Ett sådant förbud torde nu för tiden svårligen kunna utfärdas eller kunna göras gällande, hvarföre det vore angeläget att få vårdkasarna så inrättade, som i ödmjukhet närlagda ritning utvisar. Meningen är att sjelfva ställningen, som stöder tunnan, bygges fast, och att stången hvarpå tunnan sitter uppreses först i det ögonblick, då vårdkasen skall tändas. Tunnan belägges förut invändigt med 2 tums tjocklek med lera eller murbruk: däruti insättes sedan en mindre tunna, som fylles med tjärad ved, stenkålsstybbe, eller andra, lätt brännbara och rökgivande ämnen". Kostnaden för en sådan vårdkase beräknades till 12 Rr 32 sk b:0. Vårdkasarna blev också uppförda efter denna speciella modell, som dock tydligen hämtat vissa idéer från de gamla vårdstängerna.

Torsburgs hembygdsförening lät 1924 uppsätta en ny vårdkase på den gamlas plats efter uppgifter, som lämnades av sjömannen Anders Östergren. Den är icke gjord riktigt efter kapten Sjöbergs ritning, men kan likväl vara lik originalet eftersom han just beträffande vårdkasen på Torsburgen framhållit att den borde göras större än de andra, emedan den på grund av bergets höjd var särskilt lämplig "för signal även till långt avlägsna punkter af landet."

 

Beträffande konstruktionen av de äldre, av allmogen uppförda vårdkasarna lämna samtida källor endast ofullständiga upplysningar. I 1742 års bestämmelser angives att vårdkasarna skola inrättas "på lika sätt och efter samma struktur och byggnad som the för thetta uti förra örlogstiden här på landet uppsatta och inrättade blifwit näml. af godt tort wärke, sammanlagt ris och torf, med sådant mere, som lätttel. kan fatta elden och till låga uppwäxa och lysa i fall wid oförmodadt tillfälle den skulle behöfwas att itändas: börandes och desse Katzor wara af så tjenlig storlek, så at i fall någon af them skulle eld påsättas, den ej hastigt må komma att utbrinna och slockna utan länge rök ifrån sig gifwa". 1788 sades endast att vårdkasarna skulle vara av tjänliga ämnen, som om dagen giva stark rök och om natten klar, skinande låga. Kapten Sjöberg var infödd gotlänning och har således haft goda möjligheter att inhämta riktiga uppgifter om de äldre vårdkasarna, och de ovan anförda överensstämma i stort sett med Säves. Denne omtalar från 1788-90 att vårdkasarna bildades genom att sammanföra "tjärstumblar", ris, ved, tjärtunnor m.m. samt från 1808 "vardkassar" av 8-9 aln höga "rafftar". Han omnämner även en "vardkass" på Bungenäs, timrad såsom ett bålverk och fylld med torrved att tända hel och hållen, omkring 3 aln i fyrkant och 6 aln hög. I kapten Sjöbergs spetsiga bål och Säves av "rafftar" sammanställda "vardkassar" kan man tydligen känna igen den på Sveriges fastland kända typen av vårdkasar, som är representerad på Skansen i Stockholm. Bungenäskasen har haft en annan utformning, men har förmodligen ej varit ensam i sitt slag, Säve omtalar även en liknande från Högklint. Den av kapten Sjögren omtalade vårdstången är möjligen helt gotländsk. Enligt Säve, fanns vid vårdkasarna omkring 18 aln höga vårdstänger eller klivstänger av höga träd, genomborrade med pinnar och med brandjärn i toppen. en sådan vårdstång, "vardä", är uppställd vid kulturhistoriska museet i Bunge. Säve berättar: "En sådan brandkorg eller -jern finnes ännu i Fole kyrka; det är omkr. en aln högt af jernspjelar gjordt i form af ett ämbare, med en lång jernarm, som skulle hålla Brandkorgen från stången och med botten af en gammal gryta djupast i korgen, deri den brinnande fetveden skulle läggas". Intendent Th. Erlandsson uppger att brandjärnet kunde vridas med vinden, så att elden ej skulle antända eller förkola stången. Emellertid finnes en annan typ av brandjärn bevarad från Stenkumla, vilket placerades på stångens topp. "Vardstangi" har ett tydligt släkttycke med den säkerligen urgamla "löisarstangi" (fiskefyren) vid en del fiskelägen, men i samband med vårdkasarna har den troligen förekommit först 1742. Då föreskrev nämligen landshövding von Hökerstedt anordningar vid de nyinrättade "wårdhuthsigterna": "därtil tages ett högt trä, som hvartdera på sitt ställe nedsättes i jorden och i högden upreses med genomborrade stora håll och störar som gå därigenom, och således inrätta, at en karl lättl. kan klifva derupp, se sig omkring och derifrån gifva tecken med eld, til hvilken ända öfversta spetsen eller toppen af mastträet bör förses med stora trinna brandjärn, hvulka fyllas med tiärad wed och annat sådant som sig hastigt eld fånga låter".

Detta gälde utsiktsplatserna inne i landet, vid kusten önskade man också bättre utkiksmöjligheter, varför vårdstänger skulle uppsättas även där, men vårdkasarna skulle fortfarande användas och "så behöfve thesse inga brandjärn, såsom the, hvilka stå på högarna uti landet". Vi få således följande allmänna bild av de gotländska vårdkasarna.

Före 1742 har man använt bål av vanlig svensk typ möjligen införda av någon rikssvensk tjänsteman 1675- och från 1742-1809 brukades vårdstänger med brandjärn inne i landet och vid kusten vårdkasar med vårdstänger utan eller ev. med brandjärn. En viss frihet i anordningarna har nog förekommit, så omtalas från Bjärges backe i Vänge tre vårdstänger av vilka de båda yttersta hade tjärtunnor i toppen och den mittersta var en klivstång.

Av dessa gamla signalanordningar står ännu vårdstången, "varden" på Fårö kvar som ett monument över den gotländska allmogens trogna vakt om sitt land i ofredstid.  (Källa: A-102)

 

 

Ritning till vårdkase 1853.

 

 

Lista över vårdkasar uppsatta 1788 - 1854.

Bara. Bahra berget 1 Vaktbod. Uppsatt 1853-54. Ansvarig för tunnorna var Jöns Persson vid Hallgårds.
Bunge. Näs udd vid Fårösund Vårdkase uppsatt 1788. Sydöstra udden av Bungenäs.
Bunge. Sundsängen Uppsatt 1853-54. Ansvarig för tunnorna var Anders Andersson vid Stux. Mellan Stux och Biskops.
Burs. Bondarfve backe 1 Vaktbod. Uppsatt 1853-54. Ansvarig för tunnorna var G Loggin vid Sigdes.
Eke. Halle backe 1 Vaktbod. Uppsatt 1853-54. Ansvarig för tunnorna var Severin Norrby vid By. Vägskälet 500 NO om Eke kyrka.
Eksta. Kronvalls fiskeläge Vårdkase uppsatt 1788.
Eksta. Kronvalls fiskeläge Uppsatt 1853-54. Ansvarig för tunnorna var Conrad Hägur och Carlström vid Bjerges.
Endre. Endre backe Uppsatt 1853-54. Ansvarig för tunnorna var Nils Nilsson vid Bjers.
Etelhem. Etelhems backe Vårdkase uppsatt 1788. I trakten av Bjärkby.
Fardhem. Sandarfve kulle 1 Vaktbod. Uppsatt 1853-54. Höjden 1300 meter NNO om Fardhems kyrka.
Fleringe. Svarfare huk Vårdkase uppsatt 1788. Svarvare klint vid Kappelshamnsviken.
Fleringe. Svarfare huk 1 Vaktbod. Uppsatt 1853-54. 
Fole. Fole backe Vårdkase uppsatt 1788. Mellan Fole kyrka och Ringvide.
Fole. Ösarfve backe 1 Vaktbod. Uppsatt 1853-54. Ansvarig för tunnorna var Nyberg vid Nygårds och Olof Farstedt.
Follingbo. Follingbo backe Uppsatt 1853-54. Ansvarig för tunnorna var J Pettersson vid Lilla Vede. NV om Norrbys.
Fårö. Fårö kyrka "varden" Vårdkase uppsatt 1788. Höjden I km sydost Fårö kyrka.
Fårö. Landsnäsa Uppsatt 1853-54. Ansvarig för tunnorna var lotsen Hamstedt. Landsnäs.
Fårö. Lauterhorn Uppsatt 1853-54. Lutterhorn.
Gothem. Gothems hammar Vårdkase uppsatt 1788.
Gothem. Gothems hammar 1 Vaktbod. Uppsatt 1853-54. Ansvarig för tunnorna var arbetskarl Weström vid torpet Hästhagen.
Grötlingbo. Faludden Vårdkase uppsatt 1788. Inloppet till Slesviks hamn i Grötlingbo udd.
Grötlingbo. Grötlingbo udd Uppsatt 1853-54. Ansvarig för tunnorna var lotsen Hallbom.
Hablingbo. Vaktudd Vårdkase uppsatt 1788. Vid Garnsviken.
Hablingbo. Vaktudd 1 Vaktbod. Uppsatt 1853-54. Ansvarig för tunnorna var Peder Burge.
Hall. Halls klint Vårdkase uppsatt 1788.
Hall. Halls huk 1 Vaktbod. Uppsatt 1853-54. Ansvarig för tunnorna var P M Lindström.
Hangvar. Häftings klint 1 Vaktbod. Uppsatt 1853-54. Ansvarig för tunnorna var Lundberg vid Häftings.
Hellvi. S:t Olofsholm Vårdkase uppsatt 1788.
Hellvi. Smöjen 1 Vaktbod. Uppsatt 1853-54. Ansvarig för tunnorna var tullvaktmästaren i Lörje Hr. Krook.
Klinte. Klinteberget Vårdkase uppsatt 1788. Ovanför Klinte kyrka på klinte backe "klinteberget" öster om kyrkan.
Klinte. Klinteberget 1 Vaktbod. Uppsatt 1853-54. Ansvarig för tunnorna var Johan Olin Walla.
Kräklingbo. Thorsburgen 1 Vaktbod. Uppsatt 1853-54. Ansvarig för tunnorna var länsman Nordahl. Torsburgen p 68,1.
Linde. Linde backe Vårdkase uppsatt 1788. "Lindeberget" väster om kyrkan.
När. Kapelluddens fiskläge Vårdkase uppsatt 1788. Kapellet i Närs hamn. Kapelluddens fiskläge (möjligen Stångudden om detta namn hänsyftar på vårdstång)
När. Nabbsudden Vårdkase uppsatt 1788. Mellan Laus holmar och Närsholmen Nabbens fiskeläge.
När. Närs holme 1 Vaktbod. Uppsatt 1853-54. Ansvarig för tunnorna var Hans Holmén.
Näs. Näs udd Vårdkase uppsatt 1788. Näs udd vid inloppet till Burgsviken i Näs socken.
Othem. Lotsbacken i Slite Vårdkase uppsatt 1788.
Othem. Lenna berget 1 Vaktbod. Uppsatt 1853-54. Ansvarig för tunnorna var patron Eneqvist. Vid Slite.
Rute. Furillen 1 Vaktbod. Uppsatt 1853-54. Ansvarig för tunnorna var L Kolmodin vid Malms.
Rute. Skallra backe 1 Vaktbod. Uppsatt 1853-54. Ansvarig för tunnorna var Nordahl vid Koparfve. Skoldru, fornborg, p 52.8, 2 km SV Rute kyrka.
Stenkumla. Stenkumla backe Vårdkase uppsatt 1788. Vid Stenkumla kyrka.
Stenkumla. Stenkumla backe Uppsatt 1853-54. Ansvarig för tunnorna var husbonden L Bokström i Stenkumla.
Stenkyrka. Gotlands jungfru Vårdkase uppsatt 1788. Omedelbart väster om Lickershamn.
Stenkyrka. Rödklints udd 1 Vaktbod. Uppsatt 1853-54. Ansvarig för tunnorna var länsman Kock. Klinten N Stenkyrkehuks fyr.
Sundre. Holmhällar Uppsatt 1853-54. Ansvarig för tunnorna var G Engström vid Kyrkarfve.
Sundre. Waktbacken Vårdkase uppsatt 1788. Hoburg i Sundre socken "Vaktbacken" 500 m sydväst Tore.
Sundre. Waktbacken Uppsatt 1853-54. Ansvarig för tunnorna var H Westergårda. 500 m SV Tore.
Tingstäde. Tingstäde backe 1 Vaktbod. Uppsatt 1853-54. Ansvarig för tunnorna var Olof Lundin. Vid kyrkan.
Tofta. Utholmen Vårdkase uppsatt 1788. Mellan Gnisvärd och Västergarn.
Tofta. Nyref 1 Vaktbod. Uppsatt 1853-54. Ansvarig för tunnorna var husbonden L Bokström i Stenkumla.
Tofta. Staf klint 1 Vaktbod. Uppsatt 1853-54. Ansvarig för tunnorna var husbonden L Bokström i Stenkumla. (Vårdkasehöjden i Tofta)
Vamlingbo. Nybro skans (Vale) Uppsatt 1853-54. Ansvarig för tunnorna var lotsen Wigsten.
Visby. Korpö klint vid Visby Skansudde Vårdkase uppsatt 1788.
Visby. Korpklint (norr) 1 Vaktbod. Uppsatt 1853-54. Ansvarig för tunnorna var Joh. Elm vid Mickelgårds. Vid Snäckgärdsbaden.
Vänge. Bjerges Vårdkase uppsatt 1788. 500 m väster Vänge kyrka.
Vänge. Wänge backe 1 Vaktbod. Uppsatt 1853-54. Ansvarig för tunnorna var fältväbel Häglund vid Gandarfve. 500 meter V om kyrkan.
Västergarn. Westergarns holm (Skansudde) 1 Vaktbod. Uppsatt 1853-54. Ansvarig för tunnorna var handlaren J Westberg.
Västerhejde. Korpklint 1 Vaktbod. Uppsatt 1853-54. Ansvarig för tunnorna var kapten Kylander. Vid Högklint i Västerhejde enl annan uppgift.
Öja. Faludd Uppsatt 1853-54. Ansvarig för tunnorna var Klas Bringes.
Östergarn. Herrviken Vårdkase uppsatt 1788. Grogarn Omkring 1 km väster Herrviken.
Östergarn. Sysneudd Vårdkase uppsatt 1788.
Östergarn. Grogarns berget 1 Vaktbod. Uppsatt 1853-54. Ansvarig för tunnorna var P Stenbom och Joh. Wiberg. Ca 1 km V om Herrvik.
   
   
   

PUBLICATION OM WARD-KATZARS INRÄITAlNDE HÄR PA LANDET 6/4 1742

H K M:ts Troman giör witterligt at som högsta nödwändigheten wid thenna påståendekrigs conjunctur fordrar, at Wård-Katzar, såsom altid i erforderliga tider brukligt warit, på tiänliga ställen i Landet inrättade warda, så framt Landets Inwånare den räddning och trygghet, som wederbör, wid all oförmodad påkommande händelse af fiendteligt anfall, det Gud dock nådigt afwände, giörligen skola til godo niuta; Så har jag til den ändan, efter behörigt öfwerwägande med Chefen för den härstädes warande Artillerie Bataillonen, Majoren, Wälb. Hr Gustaf Mannerheim om alt thet som ländande kan wara til Landets defension och thess sättiande uti förswars stånd funnit nödigt, at til berörde Wård-Katzars inrättande giöra fölljande författning, uti det afseende, at uti god tid och så snart det med ögnemärke kan erhållas, at Fienden wid någon hamn, inlopp eller annat ort hit til Landet söka skulle, med densamma må kunna giöras hastigast nödigt motwärn, och den anstalt, genom sammansamkat makt förfogas, hwarmedelst des landstigning och inbrott uti Landet, medelst den högsta Gudens nådiga tilhiälp, kan förekommas och om intet giöras. Hwarföre nu högst angeläget är, at

 

1) Wård Katzar runt omkring Stränderna uppå the yttersta uddar och högar, så nära ut wid siön som möjligt är, på alla the förre wanlige ställen, hwarom Allmogen sielfwa hafwer kunskap samt CronoBetienterna blifwit underrättade uti tingen, nu genast uprättade warda på lika sätt samt efter samma structur och byggnad som the för detta uti förra örlogstiden här på Landet uppsatte och inrättade blifwit, näml af godt tort wärke, sammanlagt ris och torf, med sådant mera, som lättel kan fatta elden och til en låga uppwäxa och lysa i fall wid oförmodat tilfälle skulle behöfwa itändas: börandes och thesse Katzar wara af tiänlig storlek, så at i fall någon af them skulle eld påsättas, then ej hastigt må komma at utbrinna och slåckna, utan länge rök ifrån sig afgifwa, när wärket någorlunda ligger til siös, och röken kan hindra inlöpandet uti the rätta och rena hambnarna. Och som det skulle gå långt omkring (i alla fall något fiendteligt annalkande förhanden wore) för än Allmogen som har långt ifrån stranden up i Landet, kunde skönja elden af dem, på sådan händelse itänd Wård Katz, så finner jag äfwen therjämte högst oundgängeligt:

 

2) At på fölljande högar i norrabafallningen mitt uti Landet näml på Läderbro, Fohle och Wänge högar eller backar, samt äfwen på Stenkumble, Ejtelhems och Linde högar eller backar i södra befallningen, stora trän til wårdutsikter nu också genast inrättade warda börandes därfil tagas ett högt trä, som hwartera på sitt ställe nedsättes i jorden och i högden upreses med genombårade stora håll och slåar som gå därigenom, och således inrättas, at en karl lättel kan klifwa därupp, se sig omkring och therifrån gifwa tecken med eld, til hwilken ända öfwersta spetsen eller toppen af mas te träet bör förses med stora trinda brand-järn, hwilka fyllas med torr tiärad wed och sådant som sig hastigt eldfånga låter och straxt itändes kunna så snart någon af the wid stranden stående wård Katzar förmärkas bränna.

 

3) Böra äfwenväl sådana höga trän, utom the i föregående § 2 utsatte ställen, på högarna uprättas ut med de yttersta Wård Katzar wid stränderna at af them kunna så mycket längre se ut i siön til at uptäcka något fartyg som nalkas landet. Och som thessa träen ut med stranden komma allenast til sådan ända at upsättas och Wård Katzar som står ut med them, wid all händelse kommer at tändas, så behöfwer thessa inga brandjärn, så som the, hwilka stå på högarna uti Landet. Om wärkställandet af alt thetta lärer hwar och en trogen K M:ts och Cronans undersåtare så mycket mera med sorgfällighet och nit för sitt Fäderneslands bästa giöra sig åhågad och högst bekymrad, som ej mindre härunder beror hela thetta Landets och hwars och ens egen trygg- och säkerhet. I anseende hwartil icke allenast allmogen i tingen, såsom the för detta til Wård Katzarnas inrättande och efter Cronobefallningsmännen hos mig inkomna berättelser wid handen gifwit indelta warit, åligger och härmed allwarligen antydes, at til aldrasidst inom denna Månadens slut, upsätta på alla förenämnda gamla ställen the med högstnödigt warande Wård-Katzar tillika med the äfwen uti föregående 2 och 3 § § på wissa högar förr upreste trän til teckens gifwande ther utur enär någon fara å färde är: utan ock anbefallas här prester, Crono Befallningsmännen tillika med Cronolänsmännen hwar och en i sit ting at, wid högsta answar tilgiörande, behörigen föranstalta, at alla förenämnda Wård Katzar och Wårdstänger, på theras rätta ställen inom förelagde tid, på sätt som wederbör inrättade och behörigen försedda warda. Åliggande CronoBefallningsmännen, at straxt om wärkställigheten häraf hos mig inkomma med the ras tilförlåteliga berättelser.

 
 
 
 
 
_________________________________________________________________________________________
                            

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper / Sidansvarig Kjell Olsson.

                            
Till huvudsidan                    Kontakta sidansvarig