I slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet tävlade flera västerländska länder om inflytande, handel och landområden i Östasien samtidigt som Japan strävade efter att bli en modern stormakt. Japans läge gjorde att det fokuserade på Chosondynastins Korea och Qingdynastins norra Kina, vilken ledde till en kamp med grannen Ryssland. Den japanska ansträngningen att ockupera Korea ledde till första sino-japanska kriget. Japans seger mot Kina ledde till undertecknandet av fördraget i Shimonoseki den 17 april 1895 i vilket Kina övergav sina anspråk på Korea, och även överlät Taiwan och Port Arthur. Tre västerländska stormakter (Ryssland, Tyskland och Frankrike) pressade genom Trippelinterventionen den 23 april 1895 Japan att ge upp Port Arthur, och ryssarna förhandlade 1898 med Kina om ett 25-årigt avtal om marinbasen. Under tiden försökte japanska trupper att ta över Korea, som hade en försvarspakt med Ryssland. Ryska styrkor ockuperade större delen av Manchuriet och delar av Korea.

Japan sände, efter att ha misslyckats med att förhandla fram ett fördelaktigt avtal med Ryssland, ett ultimatum den 31 december 1903, och avbröt de diplomatiska relationerna 6 februari 1904, men började att attackera den ryska flottan vid Port Arthur tre timmar före ultimatumet tagits emot av den ryska regeringen. Båda sidor förklarade varandra krig 10 februari.

Port Arthur, på Liaodonghalvön i södra Manchuriet, hade befästs som en av huvudmarinbaserna av ryssarna. Japanerna behövde kontrollera havet för att kunna strida på det asiatiska fastlandet, så ett av deras första militära mål var att neutralisera den ryska flottan vid Port Arthur. På natten den 8 februari inledde den japanska flottan en överraskande torpedattack mot de ryska fartygen vid Port Arthur och skadade två ryska krigsfartyg rejält. Attackerna utvecklades till belägringen av Port Arthur följande morgon. En rad oavgjorda sjöstrider följde där japanerna inte klarade att attackera den ryska flottan på grund av beskjutningen från land och ryssarna vägrade att lämna hamnen för en strid till havs. Detta ledde till att japanerna kunde landstiga nära Incheon i Korea, varifrån de ockuperade Seoul och sedan resten av Korea. I slutet av april var den japanska armén redo att korsa Yalufloden in i det ryskockuperade Manchuriet. I motsats till den japanska strategin att med snabba segrar kontrollera Manchuriet, gick den ryska strategin ut på att fördröja handlingar för att vinna tid för förstärkningar att anlända via den transsibiriska järnvägen.

Den 1 maj inleddes slaget vid Yalufloden, då japanska trupper intog en rysk position efter att gått över floden från andra sidan. Detta var den första större landstriden under kriget. Japanska trupper fortsatte landvägen till flera platser längs den manchuriska kusten och stred många strider för att driva tillbaka ryssarna till Port Arthur. Dessa slag, däribland slaget vid Nanshan den 25 maj, kännetecknades av stora japanska förluster vid ryska skyttegravar, där ryssarna förblev passiva och misslyckades att gå till motangrepp.

För att ersätta de stora marina förlusterna skickades den ryska östersjöflottan på en besvärlig färd runt Afrika pga Britterna blockerat suezkanalen för Ryssland. Bara för att krossas av den japanska flottan i slaget vid Tsushima i maj 1905. Ryssland stod nu nästan helt utan sjöstridskrafter.

Freden förhandlades fram med hjälp av amerikanska diplomater. Freden innebar att Ryssland avstod södra halvan av ön Sachalin och vissa rättigheter till Manchuriets järnvägar till Japan.

Den gotländska beredskapen

Det rysk-japanska kriget hade brutit ut. Det kunde möjligen betyda krigsföretag i Östersjön och eventuellt befarades ett engelskt ingripande och åtgärder vidtogs på Gotland för att värna neutraliteten. Därför ansågs det nödvändigt att bevaka Gotlands båda krigshamnar. Fårösund och Slite.

Infanterilägret i Slite juni-juli 1904

Den 28 februari 1904 anlände en kavalleritrupp till Gotland. Truppen lastade ur sina hästar och ledde dem till A 7:s stall. Det var skånska kavallerister, en tropp husarer och en tropp dragoner, som förlades i 4.  batteriets lokaler vid Strandgatan. De bildade ett främmande och mycket beundrat inslag i livet på gatorna, i synnerhet husarerna "med revbenen utanpå". Gotland fick ånyo förstärkning från fastlandet för neutralitetsvakt.

Vakten av krigshamnarna fick göras av öns egna värnpliktiga. Genom kungörelse inkallades infanterister ur årsklasserna 1897-1903 ur Visby och Slite roteringsområde samt positionsartillerister ur Visby roteringsområde med inställelse den 1/3. De skulle sätta upp 9. och 10. fästningsinfanterikompanierna för Fårösund, samt ett linjekompani och positionsbatteriet för Slite. Den för Fårösunds kustposition avsedda styrkan från Vaxholm kom också på plats och stannade för framtiden.

Artilleristerna utrustades vid förbandet. Infanteristerna skulle utrustas i Tingstäde. Dit samlades sliteområdets folk direkt under det att visbyborna transporterades dit på tåg.

I Tingstäde var det ordnat med utspisning och kvarters förläggning.

Följande dag gick marschen till tjänstgöringsorterna. Det var kallt och snö. Det blev en ansträngande marsch för otränat folk men allt gick bra, för fårösundskontingenten med övernattning i Rute. Tjänstgöringen varade en månad, sedan blev det avlösning ur två nya roteringsområden. Detta upprepades till alla roteringsområden gåtts igenom. Då ansågs faran över och neutralitetsvakten drogs in. Så hade första uppbådet av Gotlands värnpliktiga fått en extra repetitionsövning. Truppen låg i kvarter.

I Slite låg en del av manskapet vid Länna, en del i gårdar i Boge. Vid foten av lotsbacken i Slite kan man ännu se ett skyttevärn som utbyggdes då. Artilleristerna byggde ett värn för sina 12: cm vid Mojner inte långt från Sturtzenbeckers batteri från 1712. Enholmen användes inte, den ansågs omodern och nedlades som fästning följande år. Genom Kungl. beslut den 27 juni 1905 upphörde Slite att vara krigshamn. (Text baserad på Söderberg - Gotländskt försvar)

Den kontigent landstorm som för närvarande bestrider bevakningen af våra kuster här på Gotland består till största delen af Visbybor.
Då nu snön ligger på marken och vinden hviner i knutarna, så att öfningarna ej kunna fortgå, och endast vaktposterna fullgöra sina pass, sitta vi inne helt sysslolösa, och

Artilleriet vid Lotsbacken i Slite 1904

tankarna gå de tillbaka i tiden till tillfällen som upplefvats under liknande förhållanden.
Jag åsyftar här mobiliseringen 1904. Bevakning var då ordnad öfver norra Gotland och bestriddes af första uppbådet växelvis från de olika rullföringsområdena.

Den 1 mars inlastades A. 7:s 4:de batteri (positionsbatteriet under kapten Zetterlings befäl) på järnväg och fördes ut till Slite.
Till en början förlades hela batteriet vid Länna gård, men där var trångt, hvarför de flesta af beväringen förflyttades till några

af kronan nere på Slite förhyrda rum. Det var bra kallt de dagarna och mycket snö, och litet hvar kommer nog ihåg, hur det gick till vid eldningen på Länna i de stora öppna spislarna. Någon sågning och huggning af veden förekom icke förr än dåvarande sergeant F. upptäckte den stora åtgången däraf. Då blef det annan ordning, hvarför det mesta som gjordes de närmast tre veckorna framåt var vedsågning och huggning. Där stodo vi och knekade på träna, och stora P. hade nog rätt i sin anmärkning, att den konsten kunde vi snart. Bilden af när kanonerna transporterades från stationen till Länna är väl inristad. Vi drogo dem i långa linor och voro omkring tjugu man om hvarje pjäs. Det var en syn att se oss plumsa fram i snön som gick oss till knäs. Josef H. och en del andra passerade på tillfälle och knäppte af karavanen, så bilder finnas nog kvar från det tillfället.
Myrstenska spritvaruförsäljningen existerade då och droppar hämtades nog ofta där för att lifva humöret, och det gick friskt till ibland. Jag mins, att sämjan mellan infanteristerna, som lågo förlagda i Boge, och artilleristerna icke alltid var den bästa, utan ibland arrangerades en och annan liten stilla batalj. Det stora allvaret och samhörighetskänsla som nu gör sig gällande tycktes ej förefinnas då. Skarpskjutningen på lotsberget, då fönsterrutorna skramlade ut, har väl ej heller glömts.
Bland dem som var med var äfven Henrik med sitt glada gemyt och sina historier, som ofta ”drogos” på det lilla

marketenteriet på Länna. Han låg bland oss nere i Slite, men då han en dag kom ut från staden med några hundar, så

uppskattades ej sällskapet till fullo, hvarför han flyttade tillbaka till Länna.
Han och tvänne andra prissar företogo en gång en mycket lustig åktur efter ett par skenande oxar. Munterheter var stor, då

herrarne kommo susande fram och förbi oss, där vi stodo uppstälda. Då de skulle stiga af skjutsen, som var i stark fart, stod

Gotländska krigare 1904

H. på hufvudet i en snödrifva och applåderades på det kraftigaste. Enholmsvakten är ej att förglömma. Färderna dit och tillbaka vid aflösningarna hade åtskilligt med omväxling att bjuda på. Ibland var det hög sjö och ibland is som lade hinder för bekvämligheten vid öfverfarten; allting gick dock väl, och humorn var alltid med som svit.
En afton då vi just voro i färd med att gå till kojs väcktes vår uppmärksamhet af klockringning. Vi sprungo nyfiket ut att höra hvad som stod på. Det var bestämdt eldsvåda i trakten, men någon eld stod ej till att upptäcka. Ringningen som hördes nedifrån varfvet, fortsatte likväl. Hvad kunde vara å färde? Förklaringen kom. De herrar som hade vakten den natten på Enholmen hade det trist och då en af dem erinrade sig, att handlanden i Slite hade bemärkelsedag den dagen, kommo de snart öfverens om att till hans ära kimbe ett slag på den för tillfället på holmen upplagda klockbojen, förklarade de. Historien fick sitt lilla efterspel, men då slutet är godt är allting godt, och så skrattades åt det hela. Ja, litet hvar hemförde nog ett och annat gladt minne från den tiden, då vi 5 april blefvo aflösta af mannar från ett annat rullföringsområde. (43:an. Gotlands Allehanda Måndagen 11 januari 1915)

Från tidningen Idun 10 mars 1904
Gottland under vapen. Den gamla minnesrika ön med de många ruinerna och de talrika templen därborta i Östersjön har på sista tiden varit skådeplatsen för truppsammandragningar och kanontransporter längs igensnöade vägar, ty luften är ju mättad af en krigets oro, som möjligen skulle kunna framkalla man vet ej hvilka komplikationer i innanhafvet mellan Sveriges och Rysslands kuster. Mobiliseringen på Gottland är alltså ett faktum, och vi tro att det af denna anledning bör vara af intresse för Iduns publik att få några bilder från "Gottland under vapen". Truppernas affärd från Visby skedde i god ordning med bantåget en tämligen kall vintermorgon. Det var en timmes färd genom snö-höljda nejder utöfver den vidsträckta Martebo myr till Tingstäde, där förrådshusen ligga i vacker gruppering och omväxlande i utseende och färg nedom kyrkan i söder. När Visbykontingenten anlände dit, stodo förrådshusens alla dörrar öppna och det myllrade därinne af uniformeradt folk, som lade sista handen vid framplockandet af gevär och utredningspersedlar. Positionsartilleriet inkvarterades i hufvudbyggnaden å Länna gård vid Slite. Ett intressant moment i utryckningen var lossningen af kanonerna från järnvägen och deras transporterande till Länna, där de stå tills vidare. Det var ett nöje att åse transporten. Manskapet fick nämligen tjänstgöra som dragare på grund af att erforderligt antal hästar ej kunde anskaffas. Dubbla tåg anspändes för kanonerna, och med omkring 15 man i hvarje tåg gick färden genom Slite under det bästa humör och under afsjungande af  "En jägare gick sig att jaga", som uppstämdes af ett 60-tal kraftiga strupar. För öfrigt tyckes friskt humör vara tillfinnandes i lika hög grad hos samtliga truppstyrkorna, och sedan nu alla utryckningarna lyckligt fullbordats, gå öfningarna med fart och gamman under ömsesidigt godt samförstånd mellan befäl och manskap.
Major Olson uppropar de värnpliktige vid Visby järnvägsstation	Positionsartilleriet inkvarteras på Länna Gård
Logementsbyggnaden på Länna gård	General Gustaf Björlin med stab
Middagsrast i logementet	Förrådshusen i Tingstäde
Kanontransport	Rekognosering från Klinteberget nära Slite