Föregående sida

Ryska strandhugg på Gotland

 

3 augusti 1715

Mannen till vänster med en spegel framför sig är prästen Neogard, som ryssarna låter spegla i sin förödmjukelse. (Målning av Erik Olsson 1994)

I dagningen den 3 augusti 1715 ankrade fyra ryska 40-kanoners fregatter och två brigantiner med 800 mans besättning utanför Östergarn. Under befäl av kapten Bredal görs ett strandhugg vid Herrvik i Östergarn. Ryssarna landsatte 250 man vid Herrvik där de plundrade bland annat prästgården och tog den 70-årige prosten Neogard samt tre bönder med sig som fångar. Händelsen gick så fort att allmogen som höll på att skörda rågen inte han samlas för att hjälpa sina sockenbor. Avseglar den 11 augusti.

 

 

9 juli 1717

Feodor Apraxin

Det andra  landstigningsföretaget, det år 1717, var det allvarligaste. En flotta om 18 fartyg under befäl av generalamiralen Fedor Apraxin (Född 27 oktober 1661, död 10 november 1728. Amiral ) ankrade tisdagen den 9 juli 1717 utanför Herrviken i Östergarn, och samma dag började trupper landsättas. De uppgingo enligt svenska beräkningar slutligen till mellan 1200 och 1500 man. De mötte intet motstånd och de försök, som under de följande dagarna gjordes att föra det gotländska enrolleringsmanskapet mot dem, voro förgäves. Varken hot eller löften om skattelindringar kunde nämligen hindra de gotländska bondesoldaterna från att taga till flykten. Ryssarna utnyttjade emellertid ej det gynnsamma läget.

De hade sitt huvudläger vid Östergarn med en framskjuten förpost på Tjängvide rum i Kräklingbo och utsände under de följande dagarna mindre truppavdelningar, som strövade omkring och plundrade i Östergarns, Gammelgarns, Kräklingbo, Anga och Norrlanda socknar. Längre sträckte sig icke deras verksamhet. Med kyrkoherde Samuel Salmonius i Kräklingbo, som de den 13 juli höll fängslad ombord på amiralsskeppet, överbringade de söndagen den 14 juli till lanshövding G. von Psilander i Visby ett av generalamiral Apraxin underskrivet manifest, vari under hot om svåra repressalier krävdes, att Gotland inom två dagar skulle överlämna 50.000 riksdaler, 1000 hornnöt och 10.000 lispund smör till de ryska trupperna. Det hade varit alldeles omöjligt för gotlänningarna att på så kort tid erlägga denna kontribution, även om manifestet under denna tid hade hunnit nå hela ön, vilket ju icke var tänkbart. Manifestet var kanske därför närmast tillkommet för att ge en smula berättigande åt de redan företagna härjningarna och plundringarna. I varje fall avseglade fienden redan tisdagen den 16 juli från Gotland medförande ett stort byte: Boskap: 351 kor, 32 oxar, 205 ungnöt, 965 får eller lamm, 94 getter, 99 svin, 89 hästar; koppar: 8 tunnekittlar 7 kittlar om 3 fjärdingar, 11 halvtunnekittlar, 43 fjärdingskittlar; tenn: 116 tennfat, 21 tallrikar, 5 ljusstakar, 3 kannor; vidare 5 kyrkklockor, sängkläder, silver, vagnar, järnredskap, bord, stolar m.m. samt 1000 slipstenar. Det mesta hade väl förts ombord efter hand, men den levande boskapen har säkerligen icke överförts förrän under själva uppbrottsdagen den 16 juli. Inlastningen pågick sedan till kl. 11 eller 12 på dagen.
Vid plundringarna hade Kräklingbo, Anga, Östergarn, Gammelgarns och Norrlanda kyrkor blivit svårt hemsökta. De fyra förstnämnda blev berövade på sina kyrkklockor. Bytet blev fem klockor, Kräklingbo kyrka hade två stycken, av vilka en dock ej var större än att den kunde lyftas av en stark karl. I Kräklingbo kyrka hade ryssarna vidare huggit sönder kyrkokistan och borttagit de penningar, som däri funnos; från altaret hade de rövat nattvardskärlen av silver, ljusstakarna, altarklädet, altarböckerna - bland dem befann sig den nya Karl XII:s-bibeln - och psalmböckerna, från predikstolen ljuskronan, ur funten tennskålen och slutligen två mässhakar och två mässkjortor. Samma öde hade drabbat Anga kyrka, som därefter stod så "toom och fattig så hon icke halfören äger".

Dessutom hade Petsarve och Bringes i Norrlanda socken drabbats av skövlingen. Husbonden Hans Larsson vid Stenstugu hade blivit ihjälskjutna på vägen mellan kyrkan och Båtike i Anga. Ett annat dödsoffer var den gamla hustrun Anna vid Högstens i Gammelgarn. Hon hade blivit nedskjuten i sin gård, och hennes lik hade avklätts och kastats i en nässelhop. Ännu ett blodsoffer hade invasionen krävt. Det var en gammal inhysespiga i Anga socken som uppgives hon ha hetat Gertru och bott på Hemmungs mark. Hon hade också ihjälskjutits. Åtskilliga personer hade under härjningarna tagits till fånga, och 20 av dem hade medförts vid ryssarnas avsegling.

Från Kräklingbo: Kyrkoherden Samuel Salmonius dotter Petronella 25 år gamma, tjänstegossen i prästgården Nils Larsson 15 år gammal, hustru Elin Tjängvide och hennes dotter Helena Persdotter, Per Nilsson Smiss, dräng hos Olof Smiss, två döttrar till Staffan Hejdeby, nämligen Catharina och Elisabeth, en båtsmansänka vid namn Cecilia, en dotter till Lars Hejdeby vid namn Catharina, en tjänstepiga om nio år hos Tomas Hejdeby, två barn till Per Ekeskogs, nämligen sonen Samuel och dottern Catharina, Rasmus Kärrmans sonson Johan Tomasson Kärrmans, från Anga: bonden Mats Båticke, bonden Lars Ericks, drängen Lars Melchersson Boters, från Östergarn: Per Jacobsson från Sigdes, från Gammelgarn: Per Kyrkjuves dotter Christina, Jacob Frides hustru Sara, från Ardre: Mårten Petsarves son Per. Det stora antalet barn och kvinnor visar tydligt, att fånggruppen inte varit utvald i någon bestämd avsikt, utan att det blott måste ha varit en grym tillfällighet, som gjort, att just dessa tjugo och inte några andra av de många civilpersoner, vilken under invasionsdagarna varit i ryssarnas händer, blevo borförda med flottan till Ryssland. Tre av de bortförda återvände också till sina hem 1721, nämligen kyrkoherdedottern Petronella Salmonia, båtsmansänkan Cecilia och tjänstepigan hos Tomas Hejdeby. Möjligen återkom också Jacob Frides hustru. Detta skedde antagligen först på sommaren 1722.

 

 

25 juli 1718

Ryssarnas landstigning 1718 i Fårösunds södra gatt misslyckades. Stubben med sin kanon sköt på landstigningsbåtarna. (Målning av Erik Olsson 1994)

Den 25 juli 1718 ankrade två skepp utanför Rone och sände iland fyra slupar till fiskeläget Tomtebod. De tog en del nötboskap och får med sig. Därefter seglade ryssarna till Ljugarn där de brände ett fartyg. Efter åtta dagar kom de tillbaka till Rone där de den här gången tog med sig 80 får. Även nu liksom 1715 skedde allt med sån fart att allmogen inte han samla sig till motvärn. Samma år gjordes även ett strandhugg på Fårö.

 
 
 
 
_________________________________________________________________________________________
                            

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper / Sidansvarig Kjell Olsson.

                            
Kontakta sidansvarig