Föregående sidaa

Ryskt strandhugg på Gotland 9/7 1717

 

Feodor Apraxin

Det andra  landstigningsföretaget, det år 1717, var det allvarligaste. En flotta om 18 fartyg under befäl av generalamiralen Fedor Apraxin (Född 27 oktober 1661, död 10 november 1728. Amiral ) ankrade tisdagen den 9 juli 1717 utanför Herrviken i Östergarn, och samma dag började trupper landsättas. De uppgingo enligt svenska beräkningar slutligen till mellan 1200 och 1500 man. De mötte intet motstånd och de försök, som under de följande dagarna gjordes att föra det gotländska enrolleringsmanskapet mot dem, voro förgäves. Varken hot eller löften om skattelindringar kunde nämligen hindra de gotländska bondesoldaterna från att taga till flykten. Ryssarna utnyttjade emellertid ej det gynnsamma läget.

De hade sitt huvudläger vid Östergarn med en framskjuten förpost på Tjängvide rum i Kräklingbo och utsände under de följande dagarna mindre truppavdelningar, som strövade omkring och plundrade i Östergarns, Gammelgarns, Kräklingbo, Anga och Norrlanda socknar. Längre sträckte sig icke deras verksamhet. Med kyrkoherde Samuel Salmonius i Kräklingbo, som de den 13 juli höll fängslad ombord på amiralsskeppet, överbringade de söndagen den 14 juli till lanshövding G. von Psilander i Visby ett av generalamiral Apraxin underskrivet manifest, vari under hot om svåra repressalier krävdes, att Gotland inom två dagar skulle överlämna 50.000 riksdaler, 1000 hornnöt och 10.000 lispund smör till de ryska trupperna. Det hade varit alldeles omöjligt för gotlänningarna att på så kort tid erlägga denna kontribution, även om manifestet under denna tid hade hunnit nå hela ön, vilket ju icke var tänkbart. Manifestet var kanske därför närmast tillkommet för att ge en smula berättigande åt de redan företagna härjningarna och plundringarna. I varje fall avseglade fienden redan tisdagen den 16 juli från Gotland medförande ett stort byte: Boskap: 351 kor, 32 oxar, 205 ungnöt, 965 får eller lamm, 94 getter, 99 svin, 89 hästar; koppar: 8 tunnekittlar 7 kittlar om 3 fjärdingar, 11 halvtunnekittlar, 43 fjärdingskittlar; tenn: 116 tennfat, 21 tallrikar, 5 ljusstakar, 3 kannor; vidare 5 kyrkklockor, sängkläder, silver, vagnar, järnredskap, bord, stolar m.m. samt 1000 slipstenar. Det mesta hade väl förts ombord efter hand, men den levande boskapen har säkerligen icke överförts förrän under själva uppbrottsdagen den 16 juli. Inlastningen pågick sedan till kl. 11 eller 12 på dagen.
Vid plundringarna hade Kräklingbo, Anga, Östergarn, Gammelgarns och Norrlanda kyrkor blivit svårt hemsökta. De fyra förstnämnda blev berövade på sina kyrkklockor. Bytet blev fem klockor, Kräklingbo kyrka hade två stycken, av vilka en dock ej var större än att den kunde lyftas av en stark karl. I Kräklingbo kyrka hade ryssarna vidare huggit sönder kyrkokistan och borttagit de penningar, som däri funnos; från altaret hade de rövat nattvardskärlen av silver, ljusstakarna, altarklädet, altarböckerna - bland dem befann sig den nya Karl XII:s-bibeln - och psalmböckerna, från predikstolen ljuskronan, ur funten tennskålen och slutligen två mässhakar och två mässkjortor. Samma öde hade drabbat Anga kyrka, som därefter stod så "toom och fattig så hon icke halfören äger".

Dessutom hade Petsarve och Bringes i Norrlanda socken drabbats av skövlingen. Husbonden Hans Larsson vid Stenstugu hade blivit ihjälskjutna på vägen mellan kyrkan och Båtike i Anga. Ett annat dödsoffer var den gamla hustrun Anna vid Högstens i Gammelgarn. Hon hade blivit nedskjuten i sin gård, och hennes lik hade avklätts och kastats i en nässelhop. Ännu ett blodsoffer hade invasionen krävt. Det var en gammal inhysespiga i Anga socken som uppgives hon ha hetat Gertru och bott på Hemmungs mark. Hon hade också ihjälskjutits. Åtskilliga personer hade under härjningarna tagits till fånga, och 20 av dem hade medförts vid ryssarnas avsegling.

Från Kräklingbo: Kyrkoherden Samuel Salmonius dotter Petronella 25 år gamma, tjänstegossen i prästgården Nils Larsson 15 år gammal, hustru Elin Tjängvide och hennes dotter Helena Persdotter, Per Nilsson Smiss, dräng hos Olof Smiss, två döttrar till Staffan Hejdeby, nämligen Catharina och Elisabeth, en båtsmansänka vid namn Cecilia, en dotter till Lars Hejdeby vid namn Catharina, en tjänstepiga om nio år hos Tomas Hejdeby, två barn till Per Ekeskogs, nämligen sonen Samuel och dottern Catharina, Rasmus Kärrmans sonson Johan Tomasson Kärrmans, från Anga: bonden Mats Båticke, bonden Lars Ericks, drängen Lars Melchersson Boters, från Östergarn: Per Jacobsson från Sigdes, från Gammelgarn: Per Kyrkjuves dotter Christina, Jacob Frides hustru Sara, från Ardre: Mårten Petsarves son Per. Det stora antalet barn och kvinnor visar tydligt, att fånggruppen inte varit utvald i någon bestämd avsikt, utan att det blott måste ha varit en grym tillfällighet, som gjort, att just dessa tjugo och inte några andra av de många civilpersoner, vilken under invasionsdagarna varit i ryssarnas händer, blevo borförda med flottan till Ryssland. Tre av de bortförda återvände också till sina hem 1721, nämligen kyrkoherdedottern Petronella Salmonia, båtsmansänkan Cecilia och tjänstepigan hos Tomas Hejdeby. Möjligen återkom också Jacob Frides hustru. Detta skedde antagligen först på sommaren 1722.

 

 

 

Ryska invasionen på Gotland 1717

Ett skelettfynd i Gammalgarn med en intressant historia

Vid stenkörning från ett mindre stenröse på Sjausterhammar i Gammalgarn påträffades för en tid sedan ett människoskelett. Ägaren till jordområdet, lantbrukaren Oskar Lundborg vid Gartarve, anmälde sakförhållandet till landsfiskalen i distriktet. Det befanns vara skelett av en fullväxt, medelstor mansperson, liggande i riktning norr och söder och torde hava legat där omkring 200 år. Huvudskålen var typisk för den slaviska folkstammen.

Fyndet torde härröra från år 1717 då ryska flottan under general-amiral Aprixin d. 9 juli landsatte 1,000 man i Östergarn och sände skaroro att röva i närliggande socknar. Befolkningen var modfälld av de ständiga krigen, men hatet till ryssarna var starkt, så att om någon av fienderna skilde sig från truppen, hände det, att han icke mera kom tillbaka. Därom går ännu berättelser i bygderna, men om den man, vars skelett återfanns på Sjausterhammar, saknas den muntliga historiens vägledning. Ej ens Johan Norberg, Rommunds i Gammalgarn, som den 1 april detta är fyller 100 år, och ännu har många barndomsminnen och sägner klara för sig, kan påminna sig hava hört något därom.

Efter landstigningen sände ryssarna an stark utpost till Ekeskogsrum i Kräklingbo, varifrån avdelningar utskickades att plundra. Allt av metall, såsom kyrkklockor och kyrkokärl, koppar och järn i Östergarns, Gammalgarns, Kräklingbo, Anga och Norrlanda socknar medtogs. Till att spränga dörrar användes sågade fyrkantsträ, och Anga stora kyrkolås visar ännu spår av våld från detta tillfälle. Mycket bröts sönder och förstördes i gårdarna. Men elden släpptes dock inte lös; de togo med värdeföremål, allt ätbart, kreatur uppsöktes i hagarna och slaktades. Ryssarna grävde två brunnar i Kräklingbo, som ännu finnas. De kallas ryssbrunnar. Den ena ligger 3 km. från Ekeskogsrum.

En trupp besökte Gurpe gård, som plundrades. En patrullkarl sändes åt Syderbys i Anga för att se, om flera gårdar funnos i närheten. Sorlet från Gurpe hördes till Suderbys, och där väntade de samma öde. Kronohemmanet ¼ mantal Suderbys innehades då av Nils Nilsson. han var uttagen till den år 1710 av general-major Anders Sparrfelt upprättade äldre beväringen, som till en början utgjorde 3,300 man, och var en av de få, som hade gevär. Vid vägskälet en km. från gården ställde han sig avvaktande. Ryssen fick känna verkan av det svenska blyet, och hans sista vilorum blev en närliggande forngrav. Denna forngrav ligger i västra kanten av ett större gravfält. Där låg ännu till för omkring 50 år sedan ryssens huvudskalle, ”ryss-skallen”. Av hat kastade mången sten efter det grinande kraniet. Genom Nilssons mod och rådighet blev gården räddad. Sju år senare, den 4 februari, blev Nils Nilsson ägare till denna gård med kvarn och skogar för 40 daler silvermynt. Hans ättlingar äga ännu gården, och det har berättats om dem, att de av ålder varit goda skyttar.

Ryssarna sände en trupp även till Anga och Norrlanda. Folket flydde för övermakten. Då Boters och Hemmungs gårdar blivit hemsökta, sändes en spejare att se, om flera gårdar funnos på vägen mot Ang-galten. Innanför en gärdesgård hade en äldre, men tydligen både modig och ännu kraftig man från Boters gömt sig i sällskap med en minderårig gosse. Den råe ryssen stack geväret genom gärdesgården för att skjuta mannen, men saken tog en för honom oväntad vändning, i det gubben fattade gevärspipan och lyckades draga geväret till sig. Gärdesgården var hans skydd, och av den kula, som var ämnad åt honom, fingo fienden sin bane. Ryssarna togo hämnd, i det två personer från Anga fingo sätta livet till och 25 personer från olika socknar fördes till Ryssland. Även i Norrlanda fick en ryss sätta livet till. Fienderna lades ej i vigd jord utan kastades vanligen i en stenhög. Blott de nu funna resterna efter mannen från Gammalgarn torde efter två århundraden få vila i vigd jord långt från hembygden.

De bägge Angaborna, som föllo offer för ryssarnas vapen, voro en man och en kvinna. I församlingens kyrkböcker från denna tid finnes antecknat, att ”Hans Stenstu den 11 Juli 1717 blev ihjälskjuten av fienden ryssen på Anga kyrkrum och begraven den 21” samt att ”Pigan Girdru på Hemmungs mark begrovs samma dag – blev ock skjuten eller igenomskjuten av fienden ryssen”. Nästa annotation i kyrkboken lyder: ”Salig Hans Stenstu dotter Pernilla begrovs den 4 aug., ålder 5 veckor.” Det säger sig självt, under vilka förhållanden barnets moder fått mottaga underrättelsen om att maken blivit mördad, och det ligger nära till hands att även betrakta den lilla oskyldiga varelsen såsom offer för ryssarnas härjningar.

Anga liksom Kräklingbo plundrades grundligt, men förrän allt medhunnits i Norrlanda kom order om uppbrott. Amiral Gustaf Psilander samlade 1,400 man av allmogen, ty lantvärnet var redan delvis splittrat, och hotade ryssarna, som den 16 juli seglade ut från Östergarn.

K. A. Hall. (Källa: 1218)

 

Anga Död- och begravningsbok 1688-1741 CI:1

 
 
 
 
_________________________________________________________________________________________
                            

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper / Sidansvarig Kjell Olsson.

                            
Till huvudsidan                    Kontakta sidansvarig