Föregående sidaa

Ryskt strandhugg på Gotland 9/7 1717

Feodor Apraxin

Det andra  landstigningsföretaget, det år 1717, var det allvarligaste. En flotta om 18 fartyg under befäl av generalamiralen Fedor Apraxin (Född 27 oktober 1661, död 10 november 1728. Amiral ) ankrade tisdagen den 9 juli 1717 utanför Herrviken i Östergarn, och samma dag började trupper landsättas. De uppgingo enligt svenska beräkningar slutligen till mellan 1200 och 1500 man. De mötte intet motstånd och de försök, som under de följande dagarna gjordes att föra det gotländska enrolleringsmanskapet mot dem, voro förgäves. Varken hot eller löften om skattelindringar kunde nämligen hindra de gotländska bondesoldaterna från att taga till flykten. Ryssarna utnyttjade emellertid ej det gynnsamma läget.

De hade sitt huvudläger vid Östergarn med en framskjuten förpost på Tjängvide rum i Kräklingbo och utsände under de följande dagarna mindre truppavdelningar, som strövade omkring och plundrade i Östergarns, Gammelgarns, Kräklingbo, Anga och Norrlanda socknar. Längre sträckte sig icke deras verksamhet. Med kyrkoherde Samuel Salmonius i Kräklingbo, som de den 13 juli höll fängslad ombord på amiralsskeppet, överbringade de söndagen den 14 juli till lanshövding G. von Psilander i Visby ett av generalamiral Apraxin underskrivet manifest, vari under hot om svåra repressalier krävdes, att Gotland inom två dagar skulle överlämna 50.000 riksdaler, 1000 hornnöt och 10.000 lispund smör till de ryska trupperna. Det hade varit alldeles omöjligt för gotlänningarna att på så kort tid erlägga denna kontribution, även om manifestet under denna tid hade hunnit nå hela ön, vilket ju icke var tänkbart. Manifestet var kanske därför närmast tillkommet för att ge en smula berättigande åt de redan företagna härjningarna och plundringarna. I varje fall avseglade fienden redan tisdagen den 16 juli från Gotland medförande ett stort byte: Boskap: 351 kor, 32 oxar, 205 ungnöt, 965 får eller lamm, 94 getter, 99 svin, 89 hästar; koppar: 8 tunnekittlar 7 kittlar om 3 fjärdingar, 11 halvtunnekittlar, 43 fjärdingskittlar; tenn: 116 tennfat, 21 tallrikar, 5 ljusstakar, 3 kannor; vidare 5 kyrkklockor, sängkläder, silver, vagnar, järnredskap, bord, stolar m.m. samt 1000 slipstenar. Det mesta hade väl förts ombord efter hand, men den levande boskapen har säkerligen icke överförts förrän under själva uppbrottsdagen den 16 juli. Inlastningen pågick sedan till kl. 11 eller 12 på dagen.
Vid plundringarna hade Kräklingbo, Anga, Östergarn, Gammelgarns och Norrlanda kyrkor blivit svårt hemsökta. De fyra förstnämnda blev berövade på sina kyrkklockor. Bytet blev fem klockor, Kräklingbo kyrka hade två stycken, av vilka en dock ej var större än att den kunde lyftas av en stark karl. I Kräklingbo kyrka hade ryssarna vidare huggit sönder kyrkokistan och borttagit de penningar, som däri funnos; från altaret hade de rövat nattvardskärlen av silver, ljusstakarna, altarklädet, altarböckerna - bland dem befann sig den nya Karl XII:s-bibeln - och psalmböckerna, från predikstolen ljuskronan, ur funten tennskålen och slutligen två mässhakar och två mässkjortor. Samma öde hade drabbat Anga kyrka, som därefter stod så "toom och fattig så hon icke halfören äger".

Dessutom hade Petsarve och Bringes i Norrlanda socken drabbats av skövlingen. Husbonden Hans Larsson vid Stenstugu hade blivit ihjälskjutna på vägen mellan kyrkan och Båtike i Anga. Ett annat dödsoffer var den gamla hustrun Anna vid Högstens i Gammelgarn. Hon hade blivit nedskjuten i sin gård, och hennes lik hade avklätts och kastats i en nässelhop. Ännu ett blodsoffer hade invasionen krävt. Det var en gammal inhysespiga i Anga socken som uppgives hon ha hetat Gertru och bott på Hemmungs mark. Hon hade också ihjälskjutits. Åtskilliga personer hade under härjningarna tagits till fånga, och 20 av dem hade medförts vid ryssarnas avsegling.

Från Kräklingbo: Kyrkoherden Samuel Salmonius dotter Petronella 25 år gamma, tjänstegossen i prästgården Nils Larsson 15 år gammal, hustru Elin Tjängvide och hennes dotter Helena Persdotter, Per Nilsson Smiss, dräng hos Olof Smiss, två döttrar till Staffan Hejdeby, nämligen Catharina och Elisabeth, en båtsmansänka vid namn Cecilia, en dotter till Lars Hejdeby vid namn Catharina, en tjänstepiga om nio år hos Tomas Hejdeby, två barn till Per Ekeskogs, nämligen sonen Samuel och dottern Catharina, Rasmus Kärrmans sonson Johan Tomasson Kärrmans, från Anga: bonden Mats Båticke, bonden Lars Ericks, drängen Lars Melchersson Boters, från Östergarn: Per Jacobsson från Sigdes, från Gammelgarn: Per Kyrkjuves dotter Christina, Jacob Frides hustru Sara, från Ardre: Mårten Petsarves son Per. Det stora antalet barn och kvinnor visar tydligt, att fånggruppen inte varit utvald i någon bestämd avsikt, utan att det blott måste ha varit en grym tillfällighet, som gjort, att just dessa tjugo och inte några andra av de många civilpersoner, vilken under invasionsdagarna varit i ryssarnas händer, blevo borförda med flottan till Ryssland. Tre av de bortförda återvände också till sina hem 1721, nämligen kyrkoherdedottern Petronella Salmonia, båtsmansänkan Cecilia och tjänstepigan hos Tomas Hejdeby. Möjligen återkom också Jacob Frides hustru. Detta skedde antagligen först på sommaren 1722.

 

Under det stora nordiska kriget landsteg ryska stridskrafter vid tre olika tillfällen på Gotland, nämligen i augusti 1715, i juli 1717 och i juli 1718. Det andra landstigningsföretaget, det år 1717, var det allvarligaste. En flotta om 18 fartyg under befäl av generalamiralen Fedor Apraxin ankrade tisdagen den 9 juli 1717 utanför Herrviken i Östergarn, och samma dag började trupper landsättas. De uppgick enligt svenska beräkningar slutligen till mellan 1200 och 1500 man. De mötte intet motstånd och de försök, som under de följande dagarna gjordes att föra det gotländska enrolleringsmanskapet mot dem, var förgäves. Varken hot eller löften om skattelindringar kunde nämligen hindra de gotländska bondesoldaterna från att taga till flykten. Ryssarna utnyttjade emellertid ej det gynnsamma läget. De hade sitt huvudläger vid Östergarn med en framskjuten förpost på Tjängvide rum i Kräklingbo och utsände under de följande dagarna mindre truppavdelningar, som strövade omkring och plundrade i Östergarns, Gammelgarns, Kräklingbo, Anga och Norrlanda socknar. Längre sträckte sig icke deras verksamhet. Med kyrkoherde Samuel Salmonius i Kräklingbo, som de den 13 juli höll fängslad ombord på amiralsskeppet, överbringade de söndagen den 14 juli till lanshövding G. von Psilander i Visby ett av generalamiral Apraxin underskrivet manifest, vari under hot om svåra repressalier krävdes, att Gotland inom två dagar skulle överlämna 50.000 riks daler, 1000 hornnöt och 10.000 lispund smör till de ryska trupperna. Det hade varit alldeles omöjligt för gotlänningarna att på så kort tid erlägga denna kontribution, även om manifestet under denna tid hade hunnit nå hela ön, vilket ju icke var tänkbart. Manifestet var kanske därför närmast tillkommet för att ge en smula berättigande åt de redan företagna härjningarna och plundringarna. I varje fall avseglade fienden redan tisdagen den 16 juli från Gotland. Om orsaken till det hastiga uppbrottet är intet med säkerhet bekant.

 

Det har framkastats, att ryssarna fruktade, att Gotland inom kort skulle undsättas, och att de därför i god tid ville draga sig undan med sitt byte. Denna förklaring kan vara riktigt, men lika sannolikt är, att ryssarna lämnade ön, därför att de nått de fastställda målen för operationen. Att döma av manifestet har denna icke syftat till ett ryskt besittningstagande av ön utan blott till en omfattande plundring för den ryska flottans räkning. I manifestet meddelas nämligen, att i händelse av utebliven kontribution den gotländska egendom, som icke kunde rymmas på skeppen, skulle brännas. Så hade säkerligen icke hotelserna formulerats, om ryssarna hade haft för avsikt att stanna på ön.

 

Expeditionens karaktär av plundringståg framgår också tydligt av de bevarade uppgifterna om det väldiga byte, som den 16 juli bortfördes. Vid den rannsakning, som efter ryssarnas avfärd hölls av häradshövdingen i orten, antecknades nämligen följande av fienden bortförd egendom: Boskap: 351 kor, 32 oxar, 205 ungnöt, 965 får eller lamm, 94 getter, 99 svin, 89 hästar; koppar: 8 tunnekittlar 7 kittlar om 3 fjärdingar, 11 halvtunnekittlar, 43 fjärdingskittlar; tenn: 116 tennfat, 21 tallrikar, 5 ljusstakar, 3 kannor; vidare 5 kyrkklockor, sängkläder, silver, vagnar, järnredskap, bord, stolar m.m. samt 1000 slipstenar. Även om man kan misstänka, att bönderna vid häradshövdingens undersökning avsiktligt deklarerat i överkant i hopp att åtminstone få någon ersättning, är det ändock uppenbart, att ryssarna under den vecka, de var i land, satt sig i besittning av allt de kunnat komma över inom det område, som behärskades av deras vapen. De 1000 slipstenarna tyda bl.a. härpå.

Det tog givetvis ganska lång tid att inlasta på fartygen ett så stort byte. Det mesta hade väl förts ombord efter hand, men den levande boskapen har säkerligen icke överförts förrän under själva uppbrottsdagen den 16 juli. Vid en kort efter ryssarnas avfärd hållen rannsakning, varom mera senare, kunde sålunda en bonde, som varit i fientlig fångenskap, omtala att det ryska amiralskeppet kort efter soluppgången den 16 skjutit ett signalskott, varefter trupperna strax samlades vid stranden "med en stor hoop boskap i många drifter". Inlastningen pågick sedan till kl. 11 eller 12 på dagen.

Vid plundringarna hade Kräklingbo, Anga, Östergarn, Gammelgarns och Norrlanda kyrkor blivit svårt hemsökta. De fyra förstnämnda blev sålunda berövade sina kyrkklockor. Bytet blev fem klockor, ty Kräklingbo kyrka hade två stycken, av vilka en dock ej var större än att den kunde lyftas av en stark karl.

I Kräklingbo kyrka hade ryssarna vidare huggit sönder kyrkokistan och borttagit de penningar, som däri fanns; från altaret hade de rövat nattvardskärlen av silver, ljusstakarna, altarklädet, altarböckerna - bland dem befann sig den nya Karl XII:s-bibeln och psalmböckerna, från predikstolen ljuskronan, ur funten tennskålen och slutligen två mässhakar och två mässkjortor. Samma öde hade drabbat Anga kyrka, som därefter stod så "toom och fattig så hon icke halfören äger". Skildringen har gjorts kort efter händelsen av en väl initierad person, nämligen kyrkoherden i pastoratet, Erasmus Ahlroth. Om plundringarna i de övriga tre kyrkorna saknas detaljerade uppgifter, men man har all anledning förmoda, att den varit lika grundlig även där.

 

Om härjningarna i Östergarn har därvarande vice pastorn, sedermera (från 1725) kyrkoherden i pastoratet Lars Nilsson Neogard efterlämnat en målande berättelse, som visserligen kan ha nedskrivits ganska lång tid efter händelserna, men icke desto mindre måste vara tillförlitlig. Hans uppgift, att ryssarna sammandrev och dels slaktade dels levande bortförde all den boskap, lamm, getter, svin, gäss, höns och hästar, som de överkom, bestyrkes sålunda av de nyssnämnda siffrorna om rovets storlek. I Östergarns prästgård lämnade de enligt Neogard blott kvar 2 kor, 2 ungnöt och 18 lamm, en galt, en kyckling och en kviga med kalv på Östergarnsholme. De tog vidare bort "alla kistor, skrin, stolar, korgar, askar, tallrikar, skedar, skålar, kannor, krus, mjölkbunkar, drickekar, slädar, hjul, räfsor, liar, lås för alla dörrar, och allt vad järn var, de lemnade icke en visp och en fiskekorg en gång. Summa de tog alt vad tagas kunde, höet utur fähusen etc. etc. - och så foro de åstad". När prästgårdens folk den 22 juli återvände - de hade sålunda i god tid lyckats fly - fann de allt öde och tomt. "Gud nådeligen bevare oss för vidare deras gästande": En dylik önskan var välberättigad, ty detta prästhus hade särskilt hemsökts. Vid strandhugget två år tidigare hade ryssarna nämligen också utplundrat prästgården och därjämte bortfört kyrkoherden och prosten Nicolaus Neogard, fader till ovannämnde Lars Neogard. Prosten befann sig vid tiden för 1717 års invasion alltjämt i rysk fångenskap men hemkom i november samma år.

 

I Kräklingbo pastorat hade kyrkoherden vid flykten lyckats få med sig eller dölja kyrkoböckerna, som därigenom räddades. I Östergarn blev de däremot borttagna av ryssarna. En ny födelse-, vigsel- och dödbok måste därför uppläggas. Det skedde i slutet av år 1717, och i denna bok infördes dylika anteckningar från årets början. Därjämte inskrev Lars Neogard i den en förteckning över pastoratets dåvarande barn jämte uppgift om deras födelseår. Dessa uppgifter hade i brist på andra källor måst inhämtas av barnens föräldrar. Insamlandet hade säkerligen krävt mycken möda, men ändock måste man hysa vissa tvivel på längdens tillförlitlighet.

Orsaken till att den upplades var behovet att till mantalsskrivningarna ha uppgifter om ungdomens ålder. Mantalspliktig blev man vid denna tid vid fyllda 15 år, och det var främst ur födelse- och dopböckerna som mantalskommissarierna skaffade sig upplysningar om dem, som nått denna ålder. Då nu dessa böcker för Östergarns pastorats del inte längre fanns, sökte pastor alltså genom den nämnda efter muntliga upplysningar tillkomna längden i någon mån ersätta bristen, men den risken förelåg ju, att ortsborna skulle falla för frestelsen att uppge ett senare födelseår än det verkliga för att därigenom ännu en tid slippa få barnen mantalsskrivna.

 

Om bondebefolkningens öden under de svåra dagarna lämna prästmännen Erasmus Ahlroots och Lars Neogards nyss åberopade anteckningarna åtskilliga upplysningar. Sålunda får man i den förres annotationer veta, att samtliga gårdar i Kräklingbo, Anga, Östergarns och Gammelgarns socknar med undantag för Tings i Kräklingbo och Suderbys, Fjäle och Stenstugu i Anga utplundrats. Dessutom hade Petsarve och Bringes i Norrlanda socken drabbats av skövlingen. Husbonden Hans Larsson vid Stenstugu hade blivit ihjälskjutna på vägen mellan kyrkan och Båtike i Anga. Ett annat dödsoffer var den gamla hustrun Anna vid Högstens i Gammelgarn. Hon hade blivit nedskjuten i sin gård, och hennes lik hade avklätts och kastats i en nässelhop. Ännu ett blodsoffer hade invasionen krävt. Det var en gammal inhysespiga i Anga socken. Enligt Ahlroot hade hon bott inhyses vid Liffrede. I Anga dödbok uppgives hon ha hetat Gertru och bott på Hemmungs mark. Hon hade också ihjälskjutits. Åtskilliga personer hade under härjningarna tagits till fånga, och 20 av dem hade medförts vid ryssarnas avsegling.

 

Det bästa och utförligaste materialet för ett studium av allmogens öden under invasionen utgöres emellertid av protokollen vid de rannsakningar, som kort efter ryssarnas avfärd igångsattes, samt annat samtida aktmaterial.

 

Den närmaste anledningen till rannsakningarna var en skrivelse, som den ovannämnda vice pastorn Lars Neogard den 23 juli avlät till landshövding von Psilander, och vari han omtalade, att åtskilliga personer vid Östergarn under den fientliga invasion icke blott olovligen hållit sig undan utan jämväl efter behag umgåtts med fienden och efter dennes avfärd kringfarit i gårdarna och bortrövat vad som var över efter de ryska plundringarna. Det var allvarliga beskyllningar, och landshövdingen anmodade därför redan den 24 juli rannsakning härom, ty sådant "och risteligit och samvetslöst förfarande" borde ej förbli ostraffat, om det befunnes sanningsenligt. Den påbjudna rannsakningen hölls redan den 30 juli vid länsmansgården i Katthammarsvik, och dit hade genom kungörelse stämts samtliga invånare i Östergarn och Kräklingbo pastorat, både vuxna och barn. På samma ställe hölls följande dag särskild rannsakning med en person vid namn Tomas Henriksson Godrings från Ganthem, och denna fortsattes och avslutades sedan den 28 augusti på Visby rådhus.

 

Vid rannsakningen den 30 juli visade det sig, att uppgifterna om utebliven inställelse till krigstjänst var ganska överdrivna. Befälet hade visserligen inga mönsterrullor att uppvisa - dessa hade tagits av fienden - och hade under den allmänna villervallan icke haft tillfälle att anteckna namnen på de bönder, som inställt sig, men vid den rannsakning efter mantalslängden, som företogs, hävdade 95 av de 120 husbönderna i de två pastoraten, att de åtlytt samlingsordern och varit med under larmtiden. För flera av dem kunde detta också styrkas genom intyg av andra, och de övrigas påståenden bestreds icke och ansågs tydligen därför tillförlitliga. Sex bönder hade haft laga förfall genom överårighet eller sjukdom, och två var bortkommenderade till krigstjänst på annan ort. En hade blivit ihjälskjuten, nämligen den ovan nämnde Hans Stenstugu, och två hade bortförts av fienden. Till dem skola vi senare återkomma. Två bönder i Kräklingbo var vid rannsakningen på vakt.

 

De återstående tolv bönderna hade däremot svårare att förklara sin frånvaro, och det var kring dem och deras förehavanden under invasionen, som rannsakningen kom att koncentrera sig.

De allra flesta bönderna hade sålunda hörsammat inställelseordern och med den i förväg iordningställda utrustningen begivit sig till samlingsplatserna. Som förut nämnts, lyckades emellertid befälet icke förmå det gotländska enrolleringsmanskapet att hålla stånd, och härvidlag handlade säkerligen bönderna från Östergarn och Kräklingbo icke annorlunda än sina kamrater från andra delar av Gotland. Bönderna hade den 11 juli som en av orsakerna till att de ej ville gå mot fienden föregivit, att de icke hade något att äta. Enligt den förut uppgjorda planen skulle det enrollerade manskapet, så länge man kunde befara ett fientligt anfall, emellertid ständigt hålla kost för fem dagar till reds. Är böndernas påstående riktigt, skulle det alltså på en viktig punkt ha brustit i beredskapen. Befälet synes emellertid icke ha ansett, att försörjningsfrågan kunde haft den betydelse, som bönderna hävdade, ty det omtalar, att en del icke ville ha någon proviant, när sådan tillfördes dem från staden.

 

Ett par uppgifter, som lämnats vid rannsakningarna den 30 och 31 juli, tyckas dock stödja böndernas påstående. Sålunda angav bonden Hans Gurpe som en av orsakerna till att han lämnade enrollerings- manskapet och begav sig hem, att han skulle hämta något proviant, och vidare meddelas i en överkorsad annotion i protokollet för den 31 juli om några bönder från Ganthem, att de vid reträtten den 12 hade varit utan mat i två dagar. Ett ytterligare stöd är kyrkoherde Claudius Trogillides samtida anteckningar i Havdhems kyrkobok. Enligt dessa hade många på grund av fattigdom litet eller intet med sig till föda.

När männen drog bort, flydde hustrur, barn och orkeslösa så fort sig göra lät till skogs, medtagande så många tillhörigheter, som de i hast kunde föra med sig. Eftersom det var under den varma årstiden, behövde de säkerligen icke fara direkt illa under den veckolånga vistelsen under bar himmel, men provianteringen har säkerligen vållat en del bekymmer, och särskilt svårt måste de kvinnor ha haft det, som tvingades att fly med spädbarn eller inom kort väntade barn. Mats Båtickes hustru hade strax före midsommar fått en son och omkring en vecka senare Hans Stenstugus hustru en dotter, som döptes till Pernilla. Dessa två familjer blev hårt prövade dessa dagar. Som senare skall närmare omtalas, hörde Mats Båticke till de olyckliga, som ryssarna bortförde vid sin avfärd. Hans Stenstugu blev, som förut nämnts, ihjälskjuten av fienden, och hans dotter Pernilla avled tre veckor senare. Man kan befara, att den nyfödda icke fått den vård hon behövde under de oroliga förhållandena i samband med flykten och faderns död. För Tomas Änggårdas 45-åriga hustru Margareta Olofs dotter måste emellertid flykten och bortovaron från hemmet ha varit svårare än för någon annan. Under vistelsen i skogen födde hon nämligen en gosse. Trots de ogynnsamma yttre omständigheterna synes emellertid förlossningen ha förlöpt normalt, och den nyfödde gossen döptes i Anga kyrka söndagen den 21 juli. Det var den dag, då präst och menighet för första gången åter kunde samlas efter ryssarnas avfärd. Då begrovs också två av offren för fiendens framfart, nämligen Hans Stenstugu och Gertru på Hemmungs mark. Samma dag jordades på Gammelgarns kyrkogård det tredje offret, Anna Högstens.

 

Det visade sig snart, att skogarna icke lämnade något tillförlitligt skydd mot de kringströvande och plundrande ryssarna; dessa spårade nämligen upp det ena gömstället efter det andra, rövade egendomen och släpade med sig flera av ortsborna som fångar. Ingen kunde känna sig säker, och dagarna i skogen ha därför för ortsbefolkningen varit en skräckens tid. Ingen ville tro, att ryssarna av sig själva uppspårat gömställena, utan man tog för givet, att vissa av ortsborna själva gått fiendernas ärenden och visat dessa vägen. Man synes icke ha känt sig säker på sina närmaste grannar, men misstankarna och förbittringen riktade sig främst mot vissa av de personer, som av en eller annan anledning icke anslutit sig till enrolleringsmanskapet. När befolkningen efter fiendens avresa så småningom åter vågade sig fram till sina utplundrade gårdar, måste stämningen i bygden ha varit mycket upprörd, och de utpekade personerna ha säkerligen de första dagarna gått i ständig fruktan för sina liv. Det var därför en klok åtgärd av vice pastor Lars Neogard att snabbt anmäla förhållandet för landshövdingen, så att en skyndsam rättslig undersökning kom till stånd.

 

Särskilt starka var misstankarna mot den 76-årige Rasmus Kärrmans och hans 73-åriga hustru Maria Mauritzdotter i Kräklingbo, en inhysesgubbe vid namn Staffan, den 71-årige Jacob Änge, Olof Davide, de tre sistnämnda från Gammelgarn, och Per vid Fackla i Östergarn.

Rasmus Kärrmans gjorde vid rannsakningen till en början gällande, att han hela tiden varit med i uppbådet, men blev ganska snart överbevisad om, att han icke visat sig bland enrolleringsmanskapet, och man har svårt att förstå, vilken nytta försvararna skulle haft av denne ålderstigne man. Vad som lades Rasmus och hans hustru till last var i huvudsak följande: Flera personer, som varit fångna hos ryssarna men sedan släppts, hade hört Per Tjängvides hustru Elin, som också var fängslad och sedan bortförts, ropa till dem, att Kärrmans' hustru vore skulden till att fienden kommit över dem och bortrövat deras och kyrkoherde Ahlroots egendom. Detta påstod hon, att den officer, som tagit henne tillfånga, skulle ha meddelat henne. Vidare anfördes, att Kärrmans hustru kommit till ett par flyktingar i skogen och legat hos dem över en natt. Blott några timmar efter det hon gått ifrån dem, hade fienden kommit till deras gömställe och berövat dem allt vad de ägde, t.o.m. kläderna på kroppen. De kunde därför icke tro annat än att Kärrmans' hustru gått direkt ifrån dem till fienden, yppat deras gömställe och sedan visat vägen dit. därjämte omtalade Ahlroot, att fienden vid uppbrottet från sitt läger vid Tjängvide skulle ha kvarlämnat ett parti grytor och hudar, som sedan försvunnit; eftersom Rasmus Kärrmans med säkerhet uppehållit sig vid platsen kort efter dess utrymning, misstänkte man honom för att ha stulit dessa föremål. Ett starkt stöd för misstanken att Rasmus Kärrman gått fiendens ärenden ansåg kyrkoherden vara, att Rasmus hade all sin boskap i behåll, under det de övriga förlorat sin. Slutligen omtalas att Rasmus en morgon kommit till gården Bendes i Anga och varskott folket där om att fienden vid middagstiden skulle komma dit, vilket verkligen också skedde. Några avgörande bevis mot Rasmus Kärrmans och hans hustru kunde emellertid ej presteras, och dessa förnekade energiskt vad som lades dem till last. Vad boskapen beträffar medgav Rasmus, att den räddats, men kunde också anföra en nöjaktig förklaring. Boskapen hade gått tillsammans med Per Folers boskap, som också var i behåll, i en hage, dit fienden aldrig kommit. Fiendens framfart hade emellertid ej lämnat Rasmus utan förluster. Han hade mist all sin övriga lösa egendom, och dessutom hade fienden bortfört hans sonson.  

 

Olof Davide, en annan av de anklagade, hade en särskilt ömtålig ställning. Han var icke som de övriga till åren kommen och oduglig till krigstjänst utan blott 50 år gammal och hade utsetts till underofficer för allmogen. Trots detta hade han icke inställt sig till tjänstgöring. Han anförde till sitt försvar följande. Den 9 juli, då fienden landsteg, hade han varit i staden och icke förrän på eftermiddagen, då han var på hemväg, av en del mötande flyktingar fått veta, vad som var på färde. Han hade då kört hem för att söka rädda sin egendom. När han kom fram, fann han, att hustrun och husfolket redan flytt men lämnat det mesta kvar efter sig. Medan han nu höll på med att söka rädda undan detta, hade fienden oförmodat på morgonen den 10 juli kommit och tagit honom till fånga. Han hade först förts ombord på ett av de ryska skeppen men redan följande dag åter satts i land och nästa dag - det var fredagen den 12 juli - befallts visa en truppavdelning på omkring 50 man vägen till det ryska lägret i Kräklingbo. Där hade han sedan kvarhållits, tills soldaterna på lördagskvällen åter begav sig till stranden. Han hade då tvingats att följa med dit. Där hade han erfarit, att hans dotter, som var hans enda barn, befann sig ombord som fånge. Han hade då bönfallit om hennes befrielse. Hon blev också sänd i land och frigiven. Själv blev han också sedermera släppt. Under hela tiden han varit i ryssarnas händer hade han varit bunden. När han befann sig ombord, hade en dansk kommendör på det ryska amiralskeppet - denne omnämnes även i ett vittnesmål av kyrkoherde Samuel Salmonius - utfrågat honom om Visby stads och Karlsvärds befästningar. Synbarligen hade det väckts avund och ovilja i bygden, att både Olof Davide och hans dotter frigivits, medan övriga vapenföra män, som påträffats, och barn från andra hem bortförts, och man ville inte finna någon annan förklaring härtill än att Olof Davide på detta sätt lönats av fienden för gjorda tjänster. Han förnekade dock detta och angav som orsak till dotterns frigivning enbart ryssarnas barmhärtighet och medömkan.

 

De övriga misstänkta förnekade också vad som lades dem till last, och eftersom de lika litet som Rasmus Kärrmans, dennes hustru och Olof Davide kunde överbevisas om något brottsligt, förklarade sig den extra ordinarie tingsrätten ej heller kunna göra något vidare däråt utan lämnade saken till framtiden, i så fall något skulle yppa sig, som kunde bringa dem till bekännelse.

Rätten hade sålunda varken kunnat fria eller fälla de anklagade. Misstankarna mot dem för att genom tjänstvillighet mot fienden ha orsakat sina grannars förluster, sorg och olyckor hade kanske dämpats men ej avlivats. Antagligen kom de utpekade därför ännu i några år eller kanske under hela sin återstående livstid plågas av de kringboendes ovilja eller meningsfyllda tystnad. Rasmus Kärrmans hustru avled redan i augusti 1719, medan Rasmus själv levde ända till år 1736. Han var vid sin död 95 år gammal. Inhysemannen Staffan avled 1730, Jacob Änge 1732 och Olof Davide 1726. Kyrkoherden Lars Neogard, som en och annan gång i kyrkboken tillfogade en kort karakteristik av den avlidne, har om Olof Davide antecknat: "Har levat icke alltför samvetsgrant". Uteslutet är icke, att den avlidnes uppträdande sommaren 1717 influerat på detta omdöme. Det finns emellertid även tecken, som tyda på att stämningen ganska fort slagit om. Rasmus Kärrmans stod fadder vid dop i Kräklingbo i februari 1720. Det är föga troligt, att han fått detta förtroende, om man fortfarande hyste samma misstankar mot honom som år 1717.

 

Saken är ställd på framtiden. Vi som nu läsa rannsakningsprotokollet kunna icke undgå att ställa oss frågan: var misstankarna befogade eller icke. Något slutgiltigt svar kan givetvis icke lämnas, men det är ändock möjligt att göra vissa reflexioner. Det kan synas, som om ryssarna planlöst tillfångatogs och släppte ortsborna i trakten, men så har nog endast delvis varit fallet. Deras strävan var att skaffa sig så rikligt byte som möjligt. På de flesta håll hade befolkningen emellertid hunnit att föra viktiga ägodelar i säkerhet. För att komma åt även dessa, behövde ryssarna ibland vägvisare, och det var säkerligen härtill de utnyttjade huvuddelen av fångarna. Det är otänkbart, att någon har gjort detta arbete frivilligt, men det är också lika otänkbart, att någon utan uppenbar fara för sitt liv skulle ha kunnat vägra sin medverkan. Som vi sett var det mycket klent beställt med motståndsviljan hos det beväpnade bondeuppbådet, som dock aldrig kom i kontakt med fienden. Man får då inte vänta sig större mod och oförskräckthet hos de olyckliga civilpersoner, främst åldringar, som råkade i fiendens våld. Inga av de anklagade erkände visserligen, att ryssarna tvingat dem att vara vägvisare, men detta berodde troligen blott på att de förstod, att ett sådant medgivande under de upp rörda förhållanden, som ännu måste ha rått vid tiden för rannsakningen, icke skulle ha godtagits som ursäkt utan blott utnyttjats till deras fördärv. Påståenden om stölder bland den av ryssarna kvarlämnade egendomen synas ha varit grundade på rykten och ganska lösa kombinationer och torde därför utan vidare kunna underkännas. Jag tror därför, att om målet ånyo upptagits efter några år, sedan lidelserna lagt sig och de svåraste egendomsförlusterna reparerats, de anklagade skulle ha blivit helt frikända.  

 

Vi övergå nu till målet mot Tomas Henriksson Godrings. Det var en långt allvarligare affär. Denne stod nämligen anklagad för högförräderi. Tomas Henriksson Godrings i Ganthem var 1717 76 år gammal. Lördagen den 13 juli hade han till häst begivit sig till fiendens läger i avsikt att knäfalla och bedja om nåd för sig, sina landsmän och deras boskap och egendom. Han hade förts ombord på amiralsskeppet men aldrig fått tillfälle att framföra sitt ärende, emedan han och fienden ej förstått varandras tungomål. Det sistnämnda intygades av kyrkoherde Samuel Salmonius, som vid samma tillfälle också var fånge på amiralsskeppet - det var då, som den sistnämnde mottog det ryska manifest, som han sedan lät överbringa till landshövding von Psilander, och varom förut talats. Ryssarna ha synbarligen ej gjort sig mödan eller haft tid att höra Tomas Godrings. Språksvårigheterna ha nämligen icke varit något avgörande hinder härför. Enligt kyrkoherde Salmonius samtalade sålunda denne med generalamiralen Apraxin och den förut omtalade danske kommendören dels på latin dels på svenska genom tolk, och av det föregående framgår, att ryssarna och vissa av deras fångar kommit till tals med varandra. Slutligen hade ju manifestet utfärdats på svenska. Sedan Tomas Godrings vistats några timmar ombord, hade han på lördagskvällen åter förts i land och lösgivits samtidigt som kyrkoherde Salmonius.

Redan fredagen de 12 juli hade Tomas Godrings varit på väg till fienden men återvänt hem. Under denna ritt hade han tillfrågats av en mötande kvinna, vart han ämnande begiva sig. Härtill hade han svarat, att han skulle rida till sin bror. Kvinnan hade då uttalat den önskan, att fanen måtte taga den brodern, vartill Tomas genmält: "Önska honom icke så ont. Låt honom komma. Han skall vara välkommen." Tomas erkände, att orden fallit så, men föregav, att detta "skedt av galenskap och skämtevis" och icke varit allvarligt menat, vilket borde framgå därav, att han återvänt hem och först följande dag uppsökte ryssarna. Tomas påstod, att han företagit färden till fiendens läger på uppdrag av fem grannar, nämligen kyrkoherden i Dalhem Olof Granskogs, kyrkovärden i Ganthem Nils Norrbys, Olof Tomase, Bendedikt Hartviks och Sören Gardese. De skulle på morgonen den 13 juli ha kommit till honom och övertalat honom att begiva sig till fienden och bedja om förskoning för dem och deras landsmän, deras boskap och egendom. När han red åstad, skulle Nils Norrbys särskilt ha påmint honom om dessa ord. De utpekade förnekade emellertid energiskt allt samröre med Tomas Godrings, och de fick tydligen stöd av en stark opinion i bygden. De hävdade, att Tomas Godrings och hans familj endast uppdiktat dessa grova beskyllningar för att bringa dem i olycka. som stöd härför anfördes, att Tomas och hans föräldrar varit elaka och samvetslösa och icke kunnat tålas av någon, och detta intygades inför rätten både av häradsnämnden och övriga närvarande, som kände familjen. Dessutom inlämnades i rätten en av kyrkoherden i Dalhems pastorat Arendt Felderman utfärdad attest, vari intygades, att Olof Granskogs, Nils Norrbys och Olof Tomase var ärliga och redliga män, om vilka aldrig något ont försports. Attesten fortsätter: "skulle de nu hafva låtit sig förleda af Tomas Godrings som är en falsk man giör mig ont, doch lärer wäl öfwerheten sådant utleeta och får då den plichta som bråtzlig är. Gud låte sanningen komma i ljuset!" På grund av fuktskador är slutet av attesten omöjligt att tyda, men det synes ha innehållit ytterligare några ofördelaktiga ord om Tomas. Sedermera anförde landshövdingen i en skrivelse den 15 september, att man emot de fem männens förnekande icke kunna taga någon hänsyn till Tomas' påståenden, emedan denne enligt nämndens och sockenbornas berättelse vore av elak frejd liksom hans föräldrar varit, vilka varit födda i Danmark. Vad som hjälpte de fem utpekade var utom deras envisa bestridanden och befolkningens ställningstagande mot Tomas den omständigheten, att inga ojäviga vittnen fanns. Männen kunde visserligen icke förneka, att de på lördagsmorgonen besökt gården Godrings, men detta hade de enligt sitt påstående icke gjort för att tala med Tomas utan för att fråga sin fjärdingsman Jöran Godrings om var vaktmanskapet skulle samlas. De var nämligen enrollerade och skulle nu åter inställa sig i tjänst. Tre av dem erkände emellertid, att de därvid även samtalat med Tomas Godrings. Denne hade då fört sin på fredagen påbörjade men avbrutna färd till fienden på tal. och de skulle då ha varnat honom för att förnya den. Beträffande Nils Norrbys påstod emellertid Tomas Godrings dotter, att hon mött honom, då han var på väg från Tomas' gård. Han skulle då ha sagt: "Gamle far fick vi åstad." På hennes fråga: "Vart fick ni honom då?" hade han svarat: "Till fienden, varpå hon utropat: "Bevare oss Gud, jag är rädd han försätter oss allesammans." Härtill hade han genmält: "Nej, om jag hade fått Henrik Tule med mig i går, så ville jag hava gått åstad." Nils Norrbys förnekade först, att han på lördagsmorgonen över huvud träffat Tomas' dotter men måste efter konfrontation med henne medgiva, att så varit fallet; han påstod sig emellertid icke ha sagt något annat till henne än möjligen goddag. Dessutom berättade Tomas Godrings syster Maria Henriksdotter, att hon längre fram på lördagen hade träffat Nils Norrbys, som då skulle ha yttrat: "Nu hjälpte vi gamle Godringer åstad. Gud ge han kunde hjälpa oss något, vi vilja gärna betala honom." Nils Norrbys erkände att han samtalat med henne, men förnekade, att han nämnt något om Tomas. Då de fem männen sålunda icke kunde övertygas om någon delaktighet, skildes de från målet, och vad Tomas Godrings beträffar förklarade sig häradsrätten icke kunna göra något utlåtande, emedan målet gällde högförräderi och därför hörde till Svea hovrätts skärskådande. Tomas Godrings blev i väntan på slutlig dom kvarhållen i häkte. Svea hovrätt företog ej målet till avgörande förrän den 15 mars 1718. I en underdånig skrivelse av denna dag refererades först i korthet resultatet av tingsrättens undersökning, och därför förklarade hovrätten, att alldenstund Tomas Godrings genom sin resa till fienden på intet sätt syntes ha burit avog sköld mot sin rätta herre och konung eller begått något landsförräderi och någon skada ej heller uppstått därav, eftersom han icke kunde komma till tals med fienden, så fann den icke 8:de och 9:de kapitlen i högmålsbalken tillämpliga på denna hans gärning, helst som han icke haft något skadligt uppsåt med resan utan endast avsett att därigenom utbedja sig och sina landsmän förskoning för fiendens härjningar. Men eftersom han dock förhållit sig ovarsamt och genom sitt tal om fienden som sin broder, som vore välkommen, brukat oanständiga och straffbara ord, så hemställde hovrätten, att Tomas Godrings, som var omkring 80 år gammal och länge suttit fängslad för denna förseelse skulle straffas med 14 dagars fängelse vid vatten och bröd. Svea hovrätt hade bedömt Tomas Godrings gärning betydligt mildare än underrätten. Den hade alltså icke funnit honom skyldig till landsförrädisk handling - straffet härför var livets förlust och endast föreslagit ett ganska lindrigt straff för ovarsamt tal.

 

Kungl. Maj:t lämnade i resolution den 9 maj 1718 hovrätten fria händer att avgöra målet. Straffet blev därigenom det av hovrätten föreslagna. När det verkställdes, vet man ej; tydligen kom det att dröja längre, innan länsstyrelsen i Visby fick del av domen, ty enligt fångförtäringsräkenskaperna för Visby satt den gamle mannen fängslad ända till den 16 november 1718. I nära 1 1/2 år hade han alltså varit fånge. Man skulle därför kunnat tro, att han var en dödsmärkt man, när han äntligen blev fri. Han synes emellertid ha uthärdat umbärandena utan men, ty han uppnådde 87 års ålder och avled först den 8 nov. 1728. Frågan om Tomas Henriksson Godrings hade handlat på eget initiativ eller, som han själv påstod, gjort det på andras uppdrag kommer alltid att förbli obesvarad. Kanske ligger sanningen någonstans mitt emellan. Eftersom det är bevisligt, att Tomas Godrings redan fredagen den 12 juli begivit sig åstad mot fiendens läger men av ej utredd anledning vände om. innan han kom fram, och först följande dag verkställde planen, sedan han samma morgon faktiskt haft kontakt med åtminstone tre av de fem utpekade, förhöll det sig kanske i verkligheten så, att tanken först uppstod hos honom men att han ångrat sig och icke förmått utföra planen, förrän han på lördagsmorgonen uppmuntrats därtill av de fem bönderna.

 

Det är fullt naturligt, att tanken på att uppsöka fienden och bedja honom om nåd och förskoning uppstod just fredagen den 12 juli. Under natten till denna dag hade den gotländska bondehären, som räknade 1400 man, varit på marsch mot fienden vid Kräklingbo. Då hären kl. 6. på morgonen fått ryssarna inom synhåll och striden skulle börja, hade manskapet emellertid gripits av skräck och flytt i vild oordning. Landet syntes ligga öppet för en rysk frammarsch mot Visby. Ända borta i Ganthem märktes spåren av flykten. Bondesoldaterna hade sålunda rivit ned gärdsgårdslandet hos Tomas Godrings, och på vägen låg gevär och persedlar utströdda. De fem bönder, som Tomas Godrings i förtvivlan över vad som hänt på morgonen och i skräck för vad som kunde väntas drabba dem alla under de närmaste dagarna fattade beslutet att söka bedja ryssarna om nåd och förskoning, och det är ganska troligt, att många andra i trakten önskade göra detsamma, även om de efteråt, när bladet vänt sig, icke kunde förmås att erkänna det. Om Tomas var den rätte mannen för uppgiften, vet man icke. Har han, som han påstod, handlat i samråd med andra bönder i trakten, har han tydligen ansetts vara det. Har han däremot handlat enbart på eget initiativ, har man anledning att ställa sig tveksam. Hans underliga tal om fienden som en broder, som var välkommen, och ryssarnas uraktlåtenhet att förhöra honom kunna nämligen tyda på, att aktionen var en åderförkalkad gubbes tilltag, som icke togs på allvar vare sig av vän eller fiende. I detta sammanhang bör omnämnas, att landshövdingen den 27 juli i en skrivelse till kontraktsprosten i Sudertredingen Claes Trogillides i Havdhem infodrade omgående redogörelse för vad som förevarit vid en sammankomst, som denne den 14 juli utan att först underrätta landshövdingen därom skulle ha hållit med en del av prästerskapet i kontraktet och några bönder från varje församling. Prostens svar är icke känt, och man är därför hänvisad till gissningar. Landshövdingen har antagligen befarat, att man vid sammankomsten diskuterat separata åtgärder mot eller förhandlingar med ryssarna. Ha kanske även på ledande håll planer på att uppsöka ryssarna och bönfalla om nåd allvarligt diskuterats.

 

En stor del av den boskap, som ryssarna hade tagit, hade de slaktat före avfärden. Här och var ute i bygderna - särskilt vid Östergarn - har det därför legat rester av döda kreatur. Under den varma årstid, som rådde, var det angeläget, att dessa kadaver, som förorsakade "en skadelig stank och lufft i landet", fortast möjligt kom i jorden. Ortsbefolkningen befattade sig emellertid ej därmed. På landshövdingens befallning utsändes i stället "rackarepacket" i Visby, d.v.s. stadens bödelsdrängar, att verkställa detta tydligen illa ansedda arbete. Ersättningen härför, som utbetalades av länsstyrelsen, utgjorde 4 daler silvermynt.

Vi ha i förbigående talat om de civilpersoner, som ryssarna vid sin avfärd bortförde med sig. De var 20 till antalet. Uppgifter om vilka dess var finnas i bilagor till landshövdingens i Gotlands län skrivelser till Kungl. Maj:t den 15 sept. 1717 och den 6 sept. 1722, i norra häradsrättens rannsakningsprotokoll den 30 juli 1717 samt i kyrkoherden Erasmus Ahlroots och vice pastor Lars Neogard förut använda berättelser om händelserna 1717. På ett par punkter överensstämma ej de fem källornas uppgifter med varandra, vilket troligen beror på att det varit svårt att göra upp en fullt tillförlitlig lista över de saknade. De säkraste uppgifterna synas återfinnas i rannsakningsprotokollet och i bilagorna till landshövdingsskrivelsen den 6 september, 1722. Följande namnlista på de bortförda torde vara den tillförlitligaste, som kan åstadkommas: Från Kräklingbo: Kyrkoherden Samuel Salmonius dotter Petronella, "25 år gammal", men mycket liten till wäxt"; tjänstegossen i prästgården Nils Larsson, 15 år gammal; hustru Elin Tjängvide; hennes dotter Helena Persdotter, född 17/8 1711; Per Nilsson Smiss, född 18/10 1699, dräng hos Olof Smiss; två döttrar till Staffan Hejdeby, nämligen Catharina, född 16/2 1708, och Elisabeth, född 6/9 1710; en båtsmansänka om 40 år hos Staffan Hejdeby vid namn Cecilia; en dotter till Lars Hejdeby vid namn Catharina född 29/9 1710; en tjänstepiga om nio år hos Tomas Hejdeby; två barn till Per Ekeskogs, nämligen sonen Samuel, född 8/1 1702 (enligt häradsrådsprotokollet mycket sjuklig och döv) och dottern Catharina, född 1/11 1708; Rasmus Kärrmans' sonson Johan Tomasson Kärrmans född 4/1 1707; från Anga: bonden Mats Båticke, medelålders; bonden Lars Ericks, likaså medelålders; drängen Lars Melchersson Boters, född 7/3 1693; från Östergarn: Per Jacobsson från Sigdes, 6 år gammal; från Gammelgarn: Per Kyrkjuves' dotter Christina, 13 år gammal; Jacob Frides hustru Sara, 34 år gammal; från Ardre: Mårten Petsarves son Per, 20 år gammal. Sexton av de olyckliga var alltså från Kräklingbo pastorat och de övriga fyra från Östergarn. Nästan halva antalet eller nio stycken bestod av barn, fyra var kvinnor, därav två gifta, av de återstående sju fångarna var fyra män i vapenför ålder och de tre andra ynglingar on 15-17 år. De stora antalet barn och kvinnor visar tydligt, att fånggruppen icke varit utvald i någon bestämd avsikt, utan att det blott måste ha varit en grym tillfällighet, som gjort, att just dessa tjugo och icke några andra av de många civilpersoner, vilken under invasionsdagarna varit i ryssarnas händer, blev bortförda med flottan till Ryssland. Har det kanske blott förhållit sig så, att man vid avfärden hade så bråttom, att man ej gav sig tid att föra dem i land, eller att man först ute till havs erinrade sig deras existens.

 

För de många hem, som drabbats av denna olycka, måste den svåra materiella förödelsen ha känts lätt att bära i jämförelse med den pinande ovissheten om de kära anhörigas öde. Värst har det kanske varit för föräldrarna till de små barn, som bortfördes utan någon äldre anhörig att ty sig till. Dag lades emellertid till dag, månad till månad, och livet måste uthärdas även med den gnagande oron som ständig gäst, och det enda man kunde våga hoppas på var, att de bortförda åtminstone skulle bli släppta vid ett blivande fredsslut. Men detta dröjde, och det ena året efter det andra gick utan att någon återvände.

 

Så kom då äntligen den 30 augusti 1721 freden i Nystad, vari bl.a. förskrevs, att fångarna på ömse sidor skulle friges. Tre av de år 1717 bortförda återvände också till sina hem, nämligen kyrkoherdedottern Petronella Salmonia, båtsmansänkan Cecilia och tjänstepigan hos Tomas Hejdeby. Möjligen återkom också Jacob Frides hustru. Detta skedde antagligen först på sommaren 1722. De hemkomna hade åtskilligt att berätta. Petronella Salmonia kunde sålunda omtala, att hon en tid varit anställd vid ryska hovet för att roa det unga herrskapet med dockor och där mått ganska väl. På egen åstundan hade hon emellertid fått återvända till Gotland. Om de ännu kvarvarande gotlänningarna hade de även en del sparsamma underrättelser, men dessa var icke uppmuntrande. Hustru Elin Tjängvide sades vara död. Tydligen blev denna uppgift sedermera bekräftad, ty den 3 juli 1723 ingick hennes man Per Tjängvide nytt äktenskap. Om Samuel Persson Ekeskogs, som vid detta laget var omkring 20 år gammal, visste man berätta, att han höll på att lära skräddarehantverket i Petersburg. I övrigt kunde de återkomna blott meddela, att de andra trots fredsslutets klara föreskrifter icke frigivits utan kvarhölls i tjänst här och var i landet, och att det var svårt att uppspana dem. Endast om Christina Pedersdotter Kyrkjuves' vistelseort hade man säker kännedom. Hon var i tjänst hos dottern till Generalmajor von Delden.

Vid dessa nedslående underrättelser beslöt de anhöriga att söka Kungl. Maj:ts hjälp för att återfå de sina. De inlämnade därför i augusti 1722 en antagligen av kyrkoherde Erasmus Ahlroot i deras namn författad böneskrift härom till landshövding Psilander i Visby. Den var på de övrigas vägnar undertecknad av Per Ekeskogs och Staffan Hejdeby, de två fäder, som förlorat två barn vardera. Böneskriften, som är väl värd att läsas i sin helhet, hade följande lydelse:

 

Högwälborne H r. Baron; Ammiral och LandzHöfdinge, Nådige Herre etc. Oansedt wij Kongl. Majtz under Östergarnss och Kreklingbo pastoraten sorterande fattige undersåtare hafwe hiertel. fägnat oss öfr. den så nådel. af Gudi återgifne och förlänte freden, och där af giort oss dett hugneliga hopp, at wåre anhörige, hwilke genom fientligit infall åhr 1717. olyckel. råkade i fiendens händer, blefwo oss i bedröfwelig måtto ifråtagne, och i stor eländigheet utj Ryska fångenskapen bortförde, skulle såsom andre i förmågo af fredzSlutet blifwa af fångenskapet frigifne och obehindrade hemförlåfwade; så hafwe wij likwähl emot alt hopp och förmodan, oss icke till ringa anstöt och misströstan af dem, som nyligast uthur fångenskapet hemkomne äro, måst förnimma, huru swårt och olijka där med tillgår, och huru litet Fredzfördraget warder iackttagit, särdeles för dem, som i tienst, el. rättare sagt, under slaweri och träldom tagne, afsides förde och i landet hijt och dijt förströdde äro, och där så fördolde och fastholdne warda, at ingen genom möjeligast anwänd flijt kan få wetta el. uppspana, hwarest de i Landet wistass, ey heller få de fattige fångar dett ringaste wetta af FredzSlutet, mindre där af något sig till hugnad nyttia och betiena, utan holles för dem flijt fördolt, på det de kunna dem i deras händer, tienst och träldom qwarhålla. Och äre wij wisse där på, at alt sådant utan hanss Czariske Maijtz wettenskap och twärt emot hans wilja och ordres med de fattiga fångar företagass: Ty har man af säkra relationer, at så snart freden blef sluten och faststält, har Hanss Czariske Maijtz strax genom bref allestädes i Muscou, Siberien etc. låtit fångarna deras frihet förkunna, ey allenast dem, som under regimenterne woro, utan alla, af hwad condition och namn de wara månde, så att fast de fattige fångar, som hijt och dijt i Landet äro förspridde, af hanss Maijtz nådiga wilja intet få wetta, så lära dock de, som dem fastholla, däraf ingen owetenhet kunna förebära, som sådana obliqve procedeurer för hanss Czariske Maijtz ögon och vid hanss hemkomst skulle förestälte warda. Men såsom dett wille bli för fångarna swårt och fast omöjeligit, at utj warande tilstånd sielfwe komma för Hanss Maijtz ögon, och derass nöf beklaga; Altdy om de skola hulpne warda, finne och wete wij intet annat råd, näst Gud i himmelen, at tilgå, än at wij sökie wår AllerNådigste Konungz Mäcktige hielp och beskydd, at derigenom förmå Ryska Regeringen, at genom tienliga medel tilholla wederbörande, at utlefwerera fångarna, och i synnerheet ibland dem de små omyndiga bortröfwade barnen, som i sin eländighet sielfwe intet skönja kunna, och måste nu "Gud bättre, fast till en besorgelig siälawåda" under derass barbariska skiötzell till ewig träldom upfostrade warda. Denne wår hiertanss stora nöd drifwer oss, at wij tage oss den dristigheeten, med denna wår underdånödmiuka suppliq framkomma, och i djupaste ödmiukheet bönfalla, det Eder Höga Nåd täcktes låta denna wår stora bedröfwelse komma hoss sig uti warkunsamt behiertande, och af ett Christeligit medlidande, för hanss Maijt. Denna wår nöd i djupaste underdånighet föredraga, och till ett för osss hugneligit utslagh förhielpa. Såsom detta är ett högst Christeligit och Gudi behageligit wärk, uti hwilket så många siälars andeliga och timeliga wählfärd beror, så lärer Gud ock wisserl. efter sina löften Eder Höga Nåde med timelig och ewig wählsignelse belöna och bekröna. Eder Höga Nåde med hela Höga Familjen wij härmed i Gudz Trogna beskydd befalle, med stadigt förblifwande Eder Höga Nådess, Hög Wälborne H. Baron, Ammiral och Landzhöfdinge, Underdånigste Tienare På alle anhörigas wägnar Peer Ekeskog Stephan Hejdeby.

 

Landshövdingen vidarebefodrade den 6 sept. 1722. denna skrift och en specifikation på de ännu saknade till Kungl. Maj:t samt hemställde i en särskild skrivelse, att Kungl. Maj:t måtte anbefalla Sveriges minister i Ryssland att söka utverka deras frigivning och hemtransport. Kungl. Maj:t gav också Sveriges e.o. envoye' vid ryska hovet, baron Cedercreutz order härom. Landshövding von Psilander trädde också i direkt korrespondens med denne genom skrivelse den 8 dec. 1722, till vilken fogades nya förteckningar över de saknade med de upplysningar man hade om dem. I skrivelse den 15 febr. 1723 delgav så baron Cedercreutz landshövding von Psilander resultatet av sina efterforskningar. Det var mycket nedslående. Han skulle nog, omtalade han, för länge sedan ha uppspanat de saknade, om de blott hade anmält sig hos honom, men det hade icke skett. På hans föreställningar hade tsar Peter emellertid låtit ånyo utfärda stränga befallningar, att ingen finge understå sig att fortfarande kvarhålla svenskar, som icke frivilligt omdöpts eller själva hade lust att kvarstanna i deras tjänst. Tjänstepigan Christina Persdotter hade baronen vissa förhoppningar om att kunna få fri, då man kunnat uppgiva vem hon var anställd hos. Om de övriga, om vilkas vistelseorter man ej i hemorten kunnat meddela några säkra upplysningar, hade han däremot icke stora förhoppningar. Cedercreutz brev ankom till Visby först den 8 april 1723. En avskrift därav översändes sedan till kyrkoherdarna i Östergarn och Kräklingbo. Man kan ana den förtvivlan, som grep de anhöriga, när dess innehåll blivit dem föreläst. De flesta förstod nog nu, att utsikterna att återfå de saknade efter detta var mycket små eller obefintliga. Ingen av dessa, inte ens Christina Persdotter, återkom heller någonsin till Hembygden.

 

En och annan underrättelse nådde kanske då och då hem till Kräklingbo och Östergarn - sålunda trodde man sig vid bouppteckningen år 1727 efter Melchior Larsson Boters veta, att sonen Lars numera vore död i fångenskapen i Ryssland - men till slut måste all kontakt ha upphört och de bortförda för alltid ha försvunnit i det främmande folkhavet. Vi skola nu till slut sysselsätta oss något med två av de bortfördas familjer. Som vi sett, var Mats Båticke och Lars Ericks män i sina bästa år. De efterlämnade bägge hustru och barn.

 

Mats Hansson Båticke hade varit gift minst två gånger, första gången i Anga år 1701 med Kristina Hansdotter från Hejdeby socken, som dog 35 år gammal år 1707, och andra gången före 28/9 1709 med Pernilla Johansdotter, som med största sannolikhet stammade från Gervides i Sjonhem och enligt mantalsuppgift från år 1740 var född 1675. Antagligen var hon dock född ett eller ett par år senare. I det första äktenskapet hade han tre barn och i det andra fem. Det yngsta, sonen Johan, föddes blott tre veckor, innan Mats bortfördes. Av de åtta barnen dog emellertid fyra i mycket späd ålder och två bortrycktes av pesten 1711, som svårt härjade i Anga församling och även berövade Mats hans moder. Vid makens försvinnande hade Pernilla Johansdotter därför blott kvar den nyfödde Johan och en femårig dotter vid namn Catharina. Sonen blev emellertid ej heller gammal. Han avled nämligen redan år 1723. Det enda av Mats Båtickes barn, som nådde mogen ålder, var dottern Catharina. Hon var född 1712 och gifte sig 1741 med Hans Hansson Vika i Östergarn, och hennes ättlingar bodde ännu år 1860 vid Vika.

 

Lars Hansson Ericks var antagligen yngre än Mats Båticke. Han hade år 1711 gift sig med Margareta Persdotter, född år 1692 i Ala, och hade med henne ett barn, sonen Hans, född 1713.

 

De två hustrurna hade efter männens bortförande själva år efter år måst svara för gårdarnas skötsel. Till en början erhöll de då och då underrättelser från sina män och skrev enligt vad de själva påstod ofta till de orter, där de trodde, att dessa uppehöll sig. Sommaren 1724 hade de emellertid icke på lång tid hört det ringaste från dem och ansåg då allt hopp om deras återkomst vara ute. Med kyrkoherde Erasmus Ahlroots hjälp uppsatte de därför den 16 juli 1724 en skrivelse till domkapitlet i Visby, vari de anhöll om tillstånd att få träda i annat gifte, "om oss i tiden något kunde tillbiudas". Som skäl anfördes, att de nu omöjligen längre ensamma kunde försörja sig och sina små omyndiga barn och utgiva kronoskatterna för gårdarna. Sedan domkapitlet hört kyrkoherde Ahlroot och denne vitsordat framställningen samt ingivit en avskrift av det svenska sändebudets ovan behandlade skrivelse till landshövdingen i Visby den 15 febr. 1723, biföll domkapitlet den 24 sept. 1724 de två kvinnornas begäran.

 

Pernilla Johansdotter hade emellertid tydligen redan innan framställningen gjordes sett sig om efter en ny make, ty hon ingick redan den 26 oktober 1724 nytt gifte med Hans Hansson Stenstugu, enligt uppgift född år 1697 och således omkring 20 år yngre än sin hustru, och fick med honom den 13 februari 1725 en son, som döptes till Hans. Gården kom på detta sätt i en annan släkts händer, ty sedan Pernilla och hennes man avlidit 1756 och 1764, övertogs gårdsbruket av deras son Hans, och efter honom övergick det till hans dotter och måg.

 

Margareta Persdotter Ericks hade icke lika bråttom som Pernilla i Båtickegården. Det dröjde nämligen till den 12/11 1725, innan hon gifte om sig. Den nye maken hette Rasmus Hansson och var från Gothem. Detta äktenskap synes ha blivit barnlöst. Rasmus Hansson avled antagligen år 1743, men Margareta levde ända till år 1771. Husbonde vid Ericks blev efter Rasmus Margaretas son i äktenskapet med den bortförde Lars Ericks, den år 1713 födde Hans Larsson. Denne dog år 1787 och hade några år tidigare överlämnat gårdsbruket till sin måg. På denna gård kom alltså den gamla släkten att sitta kvar. (Källa: Den ryska hemsökelsen på Gotland år 1717. Av Arnold Sandberg. Gotländskt arkiv 1948)

 

 

 

Ryska invasionen på Gotland 1717

Ett skelettfynd i Gammalgarn med en intressant historia

Vid stenkörning från ett mindre stenröse på Sjausterhammar i Gammalgarn påträffades för en tid sedan ett människoskelett. Ägaren till jordområdet, lantbrukaren Oskar Lundborg vid Gartarve, anmälde sakförhållandet till landsfiskalen i distriktet. Det befanns vara skelett av en fullväxt, medelstor mansperson, liggande i riktning norr och söder och torde hava legat där omkring 200 år. Huvudskålen var typisk för den slaviska folkstammen.

Fyndet torde härröra från år 1717 då ryska flottan under generalamiral Aprixin d. 9 juli landsatte 1,000 man i Östergarn och sände skaroro att röva i närliggande socknar. Befolkningen var modfälld av de ständiga krigen, men hatet till ryssarna var starkt, så att om någon av fienderna skilde sig från truppen, hände det, att han icke mera kom tillbaka. Därom går ännu berättelser i bygderna, men om den man, vars skelett återfanns på Sjausterhammar, saknas den muntliga historiens vägledning. Ej ens Johan Norberg, Rommunds i Gammalgarn, som den 1 april detta är fyller 100 år, och ännu har många barndomsminnen och sägner klara för sig, kan påminna sig hava hört något därom.

Efter landstigningen sände ryssarna an stark utpost till Ekeskogsrum i Kräklingbo, varifrån avdelningar utskickades att plundra. Allt av metall, såsom kyrkklockor och kyrkokärl, koppar och järn i Östergarns, Gammalgarns, Kräklingbo, Anga och Norrlanda socknar medtogs. Till att spränga dörrar användes sågade fyrkantsträ, och Anga stora kyrkolås visar ännu spår av våld från detta tillfälle. Mycket bröts sönder och förstördes i gårdarna. Men elden släpptes dock inte lös; de togo med värdeföremål, allt ätbart, kreatur uppsöktes i hagarna och slaktades. Ryssarna grävde två brunnar i Kräklingbo, som ännu finnas. De kallas ryssbrunnar. Den ena ligger 3 km. från Ekeskogsrum.

En trupp besökte Gurpe gård, som plundrades. En patrullkarl sändes åt Syderbys i Anga för att se, om flera gårdar funnos i närheten. Sorlet från Gurpe hördes till Suderbys, och där väntade de samma öde. Kronohemmanet ¼ mantal Suderbys innehades då av Nils Nilsson. han var uttagen till den år 1710 av general-major Anders Sparrfelt upprättade äldre beväringen, som till en början utgjorde 3,300 man, och var en av de få, som hade gevär. Vid vägskälet en km. från gården ställde han sig avvaktande. Ryssen fick känna verkan av det svenska blyet, och hans sista vilorum blev en närliggande forngrav. Denna forngrav ligger i västra kanten av ett större gravfält. Där låg ännu till för omkring 50 år sedan ryssens huvudskalle, ”ryss-skallen”. Av hat kastade mången sten efter det grinande kraniet. Genom Nilssons mod och rådighet blev gården räddad. Sju år senare, den 4 februari, blev Nils Nilsson ägare till denna gård med kvarn och skogar för 40 daler silvermynt. Hans ättlingar äga ännu gården, och det har berättats om dem, att de av ålder varit goda skyttar.

Ryssarna sände en trupp även till Anga och Norrlanda. Folket flydde för övermakten. Då Boters och Hemmungs gårdar blivit hemsökta, sändes en spejare att se, om flera gårdar funnos på vägen mot Ang-galten. Innanför en gärdesgård hade en äldre, men tydligen både modig och ännu kraftig man från Boters gömt sig i sällskap med en minderårig gosse. Den råe ryssen stack geväret genom gärdesgården för att skjuta mannen, men saken tog en för honom oväntad vändning, i det gubben fattade gevärspipan och lyckades draga geväret till sig. Gärdesgården var hans skydd, och av den kula, som var ämnad åt honom, fingo fienden sin bane. Ryssarna togo hämnd, i det två personer från Anga fingo sätta livet till och 25 personer från olika socknar fördes till Ryssland. Även i Norrlanda fick en ryss sätta livet till. Fienderna lades ej i vigd jord utan kastades vanligen i en stenhög. Blott de nu funna resterna efter mannen från Gammalgarn torde efter två århundraden få vila i vigd jord långt från hembygden.

De bägge Angaborna, som föllo offer för ryssarnas vapen, voro en man och en kvinna. I församlingens kyrkböcker från denna tid finnes antecknat, att ”Hans Stenstu den 11 Juli 1717 blev ihjälskjuten av fienden ryssen på Anga kyrkrum och begraven den 21” samt att ”Pigan Girdru på Hemmungs mark begrovs samma dag – blev ock skjuten eller igenomskjuten av fienden ryssen”. Nästa annotation i kyrkboken lyder: ”Salig Hans Stenstu dotter Pernilla begrovs den 4 aug., ålder 5 veckor.” Det säger sig självt, under vilka förhållanden barnets moder fått mottaga underrättelsen om att maken blivit mördad, och det ligger nära till hands att även betrakta den lilla oskyldiga varelsen såsom offer för ryssarnas härjningar.

Anga liksom Kräklingbo plundrades grundligt, men förrän allt medhunnits i Norrlanda kom order om uppbrott. Amiral Gustaf Psilander samlade 1,400 man av allmogen, ty lantvärnet var redan delvis splittrat, och hotade ryssarna, som den 16 juli seglade ut från Östergarn.

K. A. Hall. (Källa: 1218)

 

 
 
 
 
_________________________________________________________________________________________
                            

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper / Sidansvarig Kjell Olsson.

                            
Till huvudsidan                    Kontakta sidansvarig