Gutland hitti fyrsti mathr than sum thieluar hit. tha war gutland so eluist at thet daghum sanc Oc natum war uppj. En thann mathr quam fyrsti eldi a land Oc sithan sanc thet aldri.

Thissi thieluar hafthi ann sun sum hit hafthi. En haftha cuna hit huita stierna thaun tu bygthu fyrsti agutlandi fyrstu nat sum thaun saman suafu tha droymdi hennj draumbr. So sum thrir ormar warin slungnir saman j barmj hennar Oc thytti hennj sum thair scrithin yr barmi hennar. thinna draum segthi han firi hastha bonda sinum hann riath dravm thinna so. Alt ir baugum bundit bo land al thitta wartha oc faum thria syni aiga. thaim gaf hann namn allum o fydum. guti al gutland aigha graipr al annar haita Oc gunfiaun thrithi. thair sciptu sithan gutlandi i thria thrithiunga. So at graipr thann elzti laut northasta thrithiung oc guti mithal thrithiung En gunfiaun thann yngsti laut sunnarsta

Gutland fann allra först en man, som hette Tjelvar. Då var Gutland bundet av mörka makter, så att det om dagen sjönk (i havet) och om natten var uppe. Men denne man bar först av alla eld till landet och sedan sjönk det aldrig.

Många kungar stred mot Gutland, medan det var hedniskt. Dock behöll gutarna alltid segern och sin rätt. Sedan sände gutarna upprepade gånger sändebud till svearnas rike, men ingen av dem kunde skaffa fred förrän Avair Strabain från Alva socken. Han slöt först av alla fred med sveakungen. Gotland skulle betala en skatt på 60 mark, som skulle delas mellan kungen, 40 mark, och jarlen 20 mark.

Så gick gutarna av egen fri vilja under svearnas kung, så att de kunde fritt och utan risk fara till alla platser i Svea rike utan tull och andra avgifter. Så äga och svearna fara till Gutland utan kornband och andra förbud.
Skydd och hjälp skulle kungen ge gutarna, när de behövde det och själva begärde det. Sändebud skall kungen och även jarlen sända till gutnaltinget, för att där mottaga skatten. Dessa sändebud skola lysa frid för gutarna att fritt fara till alla platser över Uppsala kungs hav och detsamma gäller för alla dem, som söka sig hit till Gutland.

Emellertid hade gutarna inte mottagit kristendomen utan lite motsträvigheter. År 1028 stod en strid mellan Gutar och Olof den Helige på Laikarhaid. På denna hed förskansade sig Olofs flotta och armé. Gutarna skulle på sedvanligt vis kristnas genom svärdets försorg. Gutarna

Kyrkan vid S:t Olofsholm (Akersgarn)

samlades under ledning av bondehövdingen Dacker för den avgörande bataljen. Då Olof den helige såg hedningahärens antåg och överlägsenhet knäföll han på en stor sten "Sangelstainen" och bad för att kunna besegra och kristna Gutarna.

Olof Haraldsson blev Olof den Helige, Nordens första helgon. Han föddes någon gång i slutet av 900-talet. Han reste, som så många ungdomar gör även idag, ut i världen. Han plundrade byar och gårdar utmed Östersjöns och Danmarks kuster, och han stred om kungatronen i England. I Normandie blev han kristen, och han återvände till Norge för att sprida den kristna läran. Och den spred han, med svärd och fackla i händerna. Brand, stympning och död var effektiva övertalningsmetoder för att vinna själar till kristendomen. År 1030 stupade Olof Haraldsson i ett slag vid Stiklastad.

Minnessten vid Högbro

Inbördeskrig mellan staden och landet. Sveakungen Magnus medlar och ökar sitt politiska inflytande på Gotland.

Visby blev med sina sammanslutningar och möjligen bättre handelsteknik med tiden en farlig konkurrent för landsbygdens storhandel. Konflikter mellan stad och land ledde 1288 till ett öppet krig. Allmogen blev slagen vid Högbro i Roma socken, men under anförande av Peter Harding från Vall och fem andra bondehövdingar (Olof Rangvalds i Tofta, Michel Takstens i Lärbro, Olof Gartarve i Gammelgarn, Thomas Bilder i Lau och Häglef Qvinnegårda i Havdhem) sammandrabbade den åter med Visby borgare i en blodig och oavgjord strid nära Roma kloster.

Peter Hardings gravsten i Vall kyrka pryds med en vapensköld och hjälmprydnad. Den latinska texten lyder: " Här är Harding, kallad Peter, lämnad åt Dig i stenen. Han var en klippa för sitt folk genom sitt sinnes ståndaktighet. Jag beder Kristus, att den förfärliga underjorden inte måtte skada honom i graven. Amen."

Carl Gustaf Hellqvist målning av brandskattningen 1361

Den danske konung Valdemar Atterdag landstiger vid Klintehamn (Kronvalls fiskeläge) för att erövra ön.

Kung Valdemar seglade med sin flotta först mot Öland. Efter att ha intagit Borgholms slott gick flottan till Gotland och Valdemars här landsteg där i juli 1361 vid Kronvalls fiskeläge på Ekstakusten på västra Gotland. Enligt de samtida berättelserna satte sig den i hast uppbådade lantbefolkningen till motvärn och utkämpade flera häftiga strider mot Valdemars välutrustade legoknektar. Bondehärens anfall slogs dock tillbaka bland annat på Fjäle myr. I ett försök att stoppa danskarna rev man Ajmunds bro. Danskarna försökte ta sig över ån men insåg det var dålig taktik då de var branta sluttningar på åns sidor gjorde de svårt för de tungt rustade danskarna att avancera. De drar sig tillbaka och börja skicka ut folk för att hitta en bättre övergång medan trupperna övernattar. Danskarna hittar

en övergång vid Fjäle myr 1 km nordost. Danskarna gå över Fjäle myr. Bönderna hoppades att danskarna som var tungt rustade skulle få svårt att röra sig på myren taktiken var locka ut dem på myren. Men den varma sommaren hade nästan helt torrlagt myren och krigslisten misslyckades och slutade i en massaker av ca 1 500 bönder och bondeuppbåd lyckades inte besegra danskarna.

Den sista av tre stora sammandrabbningar stod utanför Visbys murar där bondehären lätt kunde besegras. En lübsk krönika berättar mer allmänt

om ett blodigt nederlag eftersom bönderna var obeväpnade och ovana vid strid. En Visbyuppteckning säger att 1800 gutar stupade i slaget. De

Minnessten vid Korsbetningen

begravdes i sex massgravar - fortfarande i sina rustningar och utgrävningar har resulterat i mycket välbevarade ringbrynjor och annan krigsmateriel från den tiden. En tid efter slaget restes ett minneskors vid Korsbetningen intill Solberga nunnekloster öster om ringmuren. På korset står det på latin "Herrens år 1361 den 27 juli föll framför Visby portar gutarna i danskarnas händer. Här är de begravna. Bed för dem."

Drottning Margaretha sände en svensk-dansk här och flotta under Abraham Broderson och Algot Magnusson för att återta ön. Fem fasta borgar

uppfördes på landsbygden. Den 25 januari 1404 började man belägra Visby. Drottning Margareta krävde snart att ön skulle överlämnas till unionen

Avtal mellan Tyska orden och Gotland 1399

samtidigt som högmästaren krävde att orden skulle ersättas för de kostnader den tvingats stå för genom sin kontroll av ön. Förhandlingarna drog ut på tiden och drottning Margaretas tålamod tröt varvid hon ställde som ultimatum att ett avtal skulle ha ingåtts innan 11 november 1403, annars skulle hon återta ön med vapenmakt. Således kom danska styrkor att landstiga på ön och kunde påbörja en belägring av Visby i januari 1404. Det lilla antalet trupper som fanns i staden fick starkt stöd från stadens borgare och kunde därför åsamka unionsstyrkorna stora förluster under stormningsförsöket den 25 februari.

De återstående unionsstyrkorna kom därefter att ställas mot den ordensarmé som anlände efterföljande månad. Ulrik von Jungingen, bror till Tyska Ordens högmästare landstiger i Slite med 10.000 man för att undsätta ön. Den Preussiska styrkan på Gotland som nu uppgick till 15.000 stormade och slog den svenska hären och erövrade deras fästen den 16 maj.

Drottning Margaretha utrustade en flotta i Kalmar för att förstärka den svensk-danska hären på ön. Företaget kom dock inte till utförande eftersom flottan förstördes av Tyska Orden, 200 skepp brändes. Stillestånd slöts den 1 juli 1404.

Då unionsstyrkorna uppfört skansar kring staden kom det att följa ett segdraget belägringskrig innan ett stilleståndsavtal kunde slutas i juli samma år. Unionsstyrkorna lämnade då ön som förblev under ordens kontroll ännu några år innan orden år 1408 avträdde ön till unionen i utbyte mot 9000 engelska nobler.

Erik av Pommern (Erik XIII)

Konung Erik av Pommern anlände med en stor här för att ta ön i besittning. Den 22 september 1408 hade Tyska Orden avträtt Gotland till konung Erik XIII mot "Gotlands lösen" som sveriges allmoge fick betala. Erik lade grundstenen till Visborgs slott den 1 august 1411.

Dansk eskader från Köpenhamn under Folmer Mårtensson och Jörgen Laurentsson landstiger i Visby för att träffa avtal med Erik om utbyte av Visborgs slott mot danska län, samt provantera slottet.

Genom diverse intriger lyckas den danske länsmannen Olof Axelsson Tott ta kontroll över Visborgs slott och Gotland. Han innehar Gotland som pantlän (vilket innebär att den danske kungen inte kan avsätta honom utan att betala tillbaka en betydande skuld). Olof Axelsson Tott styr således Gotland nästan som ett självständigt rike.

Seglar konung Kristian I av Danmark till Gotland för att erövra ön. Visby brändes den 28 juli. Sedan de sveanska skeppen fallit i danskarnas händer överlämnades ön till danskarna den 31 juli.

Jacob Mangarde från Lye socken deltog i belägringen och blev där ihjälskjuten. I Lye kyrka finns hans gravsten med en runinskrift.

Gustav Vasa i Sverige sände Berend van Mehlen med 10 svenska och 6 lybska skepp samt 8.000 man för att fördriva Sören Norby och ta kontroll över Gotland. Man landstiger den 16 maj vid Kronvall i Västergarn och vid Hall på norra Gotland samt vid Östergarn. Hela ön utom Visby stad och Visborgs slott intogs. Hela företaget misslyckades genom Berend van Mehlens förräderi och genom att Sören Norby underkastade sig den danske konungen Fredrik I att i utbyte av Gotland erhålla Blekinge som förläning. 1524 slöts även Malmö recess som bland annat innebar att Gotlands rikstillhörighet skulle avgöras av skiljedomare, men detta blev aldrig av och i freden i Stettin 1570 som avslutade det nordiska sjuårskriget avstod Sverige formellt från sina anspråk på ön.

Amiral Ivar Fleming anländer från Stockholm i slutet av juni för att förstärka de svenska belägringsstyrkorna. Anfall från sjösidan mot Visby med brännare misslyckas. Belägringen av staden avbröts den 7 oktober varefter svenskarna seglade hem.

Epitafium i Visby Domkyrka över den lübske amiralen Bartohlomeus Tinnapfel

Dansk-Lübska flottan förliser under en svår storm utanför Visby.

Den 25 juli upptäcktes den förenade dansk-lübska flottan vid Ölands norra udde, på kurs mot Gotland. Den svenske amiralen Horn, som hade motvind, beslöt sig för att undvika strid, men sedan vinden vänt började han striden på morgonen den 26 juli. Några större förluster hann inte drabba någondera flottan, då en plötslig vindkantring gjorde det omöjligt för svenska flottan att fortsätta sitt förföljande av den danska flottan, som ankrade vid Gotlands kust för att i vigd jord begrava den danske viceamiralen Christopher Morgisen vilken hade fått huvudet avskjutet av en kanonkula.

I samma stund bröt en storm ut, som varade i tre dagar. Den svenska flottan, som befann sig till sjöss, klarade sig utan större förluster, annat än att skeppet Hectors stormast måste kapas, och kunde 6 augusti löpa in vid Älvsnabben.

Den 39 skepp stora dansk-lübska eskadern fortsatte till Gotland och till Visby för att begrava amiral Christopher Morgisen. Lübeckarna hade först insisterat på att sätta kurs mot Danzig där man kunde reparera de stridshärjade skeppen. Efter begravning av Akilles förolyckade befälhavare återvände besättningarna till sina skepp. Nästa morgon skulle eskadern lämna Gotland. Då helt plötsligt utbröt en fruktansvärd storm. Skeppens ankare revs lätt loss från den steniga botten, och ankarlinorna slets av. De klumpiga, svårmanövrerade skeppen försökte kryssa iväg från kusten, dock utan större framgång. Morgonen därpå var stränderna fullständigt översållat med vrakdelar och döda kroppar. Tolv danska och tre lübska skepp förliste, stormen tog mellan fem och sju tusen liv. Under stormen omkom två danska amiraler, Hans Lauritzen och Jens Ulfstrand Truidson samt den lübske amiralen Bartholomeus Tinnapfel, som även var Lübecks borgmästare. Två flaggskepp gick till botten, den danska Samson och den lübska Morianen. Övriga skepp som förliste var Hannibal, Merkurius, Akilles, Engelen, Floris, Solen, Køgehøgen, Papegøjen, Gribben, Engelske Fortun, Hertig Adolfs pinke, Josva och Meerweib. De döda kropparna lades i massgravar.

Minnessten vid Landabacken

Fredsförhandlingarna i Brömsebro  inleddes 1643 och avslutades den 13 augusti 1645 mellan Sverige och Danmark-Norge under drottning Kristinas respektive Kristian IV av Danmarks regeringsperioder. I förhandlingarna företräddes Sverige av Axel Oxenstierna och Danmark av Corfitz Ulfeldt.

Det första mötet ägde rum den 8 februari 1645 vid gränsstenen på den lilla holmen i Landabäcken i Brömsebro. Den 13 augusti möttes medlarna åter vid gränsstenen på holmen i Landabacken för att till varandra lämna över det av kungarna godkända och underskrivna traktatet.

I slutet av juni var den svenska flottan under befäl av amiral Erik Ryning på väg sydvart för att påverka fredsförhandlingarna i Brömsebro erövrade Visby den 2 juli.

De militära framgångarna i kriget för Sverige gjorde att de svenska kraven var mycket långtgående. Freden innebar att Danmark-Norge avträdde Jämtland, Härjedalen, Gotland och Ösel till Sverige. Sverige erhöll dessutom Halland under 30 år samt viss tullfrihet i Öresund.

Drottning Kristina utnämnde Åke Hansson Ulfsparre till landshövding på Gotland. Han anser att Visborgs slott är alltför förfallet att bebo så han låter uppföra det s.k. Gamla residentet i Visby.

Den 29 april lämnar amiral Niels Juel med 20 danska skepp och 1.500 man Köpenhamn för att erövra Gotland. Ön gav sig utan motstånd, Visby föll den 1 maj. Gotland blir ockuperat fram till 1679 då danskarna tvingas återlämna ön till Sverige.

Major Ewert Taube med 8 svenska skepp försökte återerövra Gotland men fick ge upp, "Kunde ej landstiga, ty överallt var vakt utsatt".

I april försökte major Ankarstjerna med 5 mindre svenska skepp landstiga vid Klintehamn och återerövra Gotland men förhindrades av 2 danska linjeskepp, understödda av kanonbatterierna på Tyskmerkerskansen i Klinte.

Vid freden i Lund ingicks 26 september 1679 ett fredsfördrag mellan Sverige och Danmark slutet. Freden utgjorde slutet på skånska kriget sat att Danmark återlämnade till Sverige alla områden som ockuperats tidigare.

När danskarna lämnar Gotland spränger man Visborgs slott sönder och samman. Svenskarna försöker inte återuppföra befästningen utan bränner kalk av stenmassorna.

"Flottans batterier och minpositioner i Fårösund". Fårösunds fästning

Våren 1885 igångsattes därför byggandet av tre batterier och två kontrollerbara mineringar. I början av 1886 anlände artillerimaterialen till Fårösund med kanonbåten Astrid. Den 18 april inkallades Gotlands Nationalbeväring och i månadsskiftet april-maj hade minor lagts ut och garnisionen förstärkts med 35 man ur Göta artilleriregemente och 12 örlogsfartyg. Befälet över garnisionen sköttes av amiral Virgin och matroser och beväringar fick bygga och rusta batterierna. Redan i mitten av maj var konflikten mellan Ryssland och Frankrike bilagd och man återgick till fredsförhållanden.

Befälsförhållandena var mycket kuriösa. Anläggningarna benämndes "Flottans batterier och minpositioner i Fårösund".

Flygvapnet på Gotland. Flygfält började byggas i Bunge 1939. Flygstationer förbereddes i Roma (invid Kungsgården), ett reservfält vid Stava (ca 5 km längre norrut) samt en vid Väskinde (ca 8 km nordost om Visby) med basförband ur Östgöta Flygflottilj F 3. 1941 gavs order om att en enhet ur F 3 i Linköping och F 2 i Hägernäs skulle överföras till Gotland. De var grupperade 11-12 juni.

F 13 Bråvalla flygflottilj i Norrköping övertar ansvaret av Gotland (F 13 G) 1956

F 16 Upplands Flygflottilj övertar ansvaret av Gotland (F 16 G) 1994.

F 17 Blekinge flygflottilj övertar ansvaret av Gotland (F 17 G) 2003.