Föregående sida

Musikkårer på Gotland

En krönika av Militärmusiken eller Krigsmusiken som den förr kallades har gamla anor. Redan under antiken använde man sig av pukor och trumpeter för signalgivning och för att egga soldaternas mod i striden. Grekerna använde trumpeter för signillgivning och pipor för larmblåsning. Hos romarna fanns tidigt särskilda  musikavdelningar, s k centuriae cornicinum och tubicinum. Instrumenten utgjordes av cornu och tuba, det förra ett horn, varur vår nutida kornett utvecklats, det senare hade formen av ett långt, smalt metallrör .med trattforrnig avslutning. Ur tuban har vår tenortuba (baryton) och vår bastuba utvecklats. Galler och germaner hade trumpeter med egendomligt utseende och rå klang.

På 1500-talet ersattes horn och trumpeter hos de europeiska folkens fotfolk av pipor och trummor. Senare tillkom även oboen. Benämningen "hautboists" kvarstod länge såsom titel på musikunderofficerarna. Rytteriet behöll trumpeterna och fick senare även pukor.

Så småningom fick krigsmusiken även till uppgift att utföra marschmusik och att bereda soldaterna underhållning och därmed tillkom, instrument lämpliga för dessa ändamål.

På 1700-talet organiserades de första militärmusikkårerna. De underhölls först av enskilda, sedan av staten. Den svenska regementsmusiken har särskild sammansättning för infanteriregementena och särskild för kavalleri- och artilleriregementena.

Infanterimusikkårerna har numera följande instrument: flöjt, Ess- och B-klarinett, Ess- och B-kornett, trumpet, valthorn, tenorbasun, baryton bastuba, trummor, pukor, bäcken, ofta även klockspel, triangel och gonggong mm.

Vid kavalierimusikkårerna fanns förr huvudsakligen mässingsinstrument och pukor. Nu torde instrumenteringen för harmonimusiken i stort sett vara densamma som vid infanteriet. För signalgivning användes jägarhorn vid infanteriet och trumpeter vid kavalleriet och artilleriet.

 

I Gotlands militära hävder finnes musikpersonal första gången omtalad i samband med generalmajor Sparrfelts organisation av den s k "äldre beväringen" eller "Defensionsverket på Gotland" år 1710, då han i oktober fick en stamtrupp ur Calmare regemente, bestående av 6 officerare, 10 underofficerare, 3 spel och 200 man med kapten Peter Liljehorn såsom chef. Huruvida spel ingick i defensionsverkets 20 infanterikompanier har icke kunnat utrönas, men sannlikt är att så var fallet.

I kavalleriförbanden däremot veta vi att åtminstone trumslagare fanns upptagna i staten för det s k "Enrollerade kavalleriet" och att trumpetare fanns i de s k "Stånds- och Prestedragonerna. Defensionsverket avvecklades på 1720-talet och därmed försvann även musikpersonalen. I de folkuppbåd, som vid ofred organiserades under återstoden av 1700-talet synes någon musikpersonal icke hava ingått.

 

 

Gotlands National-Bewärings Musik-Corps

Militärmusiken på Gotland fick fast form först i den av amiral Cederström år 1810 organiserade Gotlands Nationalbeväring. Till en början dock endast i form av signalgivare vid kompanierna. Enligt 1812 års stat hade ett spel 4 rd banco i årligt arvode. Från 1815 upptog staten 45 spel och ett årligt arvode av 6 ra banco. Varje kompani fick härigenom 2 spel, 1 hornblåsare och 1 trumslagare. Spelets uppgift var signalering enligt dagordningen på övningsplatserna och vid exercisen, som till stor del skedde på signaler.

Vid uttagningen borde spelen helst vara under 15 år och ej över 18. Spelet fick tidigt sin egen uniform, bestående av blå mössa med läderskärm, svart halsduk, mörkblå uniformsrock med skört och blanka knappar, ljusblå klädesbyxor, sommartid, vita byxor av lärft. I likhet med korpralerna hade spelen nedsänkta siffror i knapparna till skillnad från underofficerarna.

Spelen tjänstgjorde dels vid de årliga kompaniövningarna, dels sammandrogos de till särskilda övningar i Visby i samband med befälsrnötena. Fr o m 1836 synes dessa övningar hava tagit fastare former, dels därigenom att musikdirektör anställts och dels genom att militärbefälhavaren anbefallde att samtliga hornblåsare skulle samlas till gemensamma övningar 8 dagar före befälsmötet.

I maj 1837 fastställdes dagordning vid garnisonen i Visby genom en MB-order, som anbefallde att följande signaler m. m. dagligen skulle givas: "Dagskott kl. 4 om morgonen, nattskott kl. 10 om aftonen, genast efter dagskottet slås "revelj" vid vakten av allt spel, som ej är kommenderat, anfört av tillförordnade regementstrumslagaren, vilken sedan revelj börjat vid Artillerigården (vid Södertorg och Artilleribacken) avmarscherar Adelsgatan till Torget, därifrån förbi kyrkan över Späcksrum samt Strandgatan tillbaka till Artillerigården, där reveljen upphör.

Artilleriets trumpetare förrätta revelj enligt artilleribefälhavarens bestämmande, men åtföljer vid "tapto" det övriga spelet. Kl. 5 om eftermiddagen slås "ställning", kl. 8 "Tropp" och genast därefter "Förgaddring". Kl. 9 på morgonen slås "Ställning" kl. 11 "Tropp" med efterföljande långa virvlar. Kl 4 e m "ställning" vid vakten, kl 1/2 6 "Tropp", kl. 6 återigen "Ställning", kl. 8 "Tropp" och därefter av samtliga spel "Korum". Tapto kl. 10 ges av samtliga spel med samma marschordning som vid reveljen".

 

Fr o m 1843 synes även harmonimusik hava utförts av musikcorpsen, ty MB anbefallde i maj detta år, att "de av spelet, vilka förvärvat sig sådan skicklighet, att de kunna biträda vid Harmoni-Musicen och dessutom ådagalägga ett berömvärt uppförande tilldelas ett Distingtionstecken av mässing föreställande ett walthorn, att bäras på kragen".

 

H. Englund.

Spel vid Nationalbeväringen

Musikpersonalens ekonomiska villkor voro som förut nämnts synnerligen otillfredsställande. Detta i förening med att anslagen till inköp av instrument voro mycket blygsamma gjorde att rekryteringen av musikpersonal gick mycket dåligt. För att upprätta och underhålla en ordentlig musikkår beslöt därför Nationalbeväringens officerskår år 1845 att bilda en musikkassa till vilken 2 % av löner och arvoden skulle anslås såsom bidrag. Ytterligare medel anskaffades genom att den vid varje kompani anställde civile marketentaren ålades att erlägga en arrendesumma av 3 Rd 6 sk B:o till musikkårens underhåll. Härigenom åstadkommos betydligt förbättrade löner för musikpersonalen. 1854 års stat för artilleriet, Visby stads beväring och Landets beväring upptog sålunda: 4 trumpetare a ,25 Rd, 3 spel a 20 Rd, 1 regementstrumslagare och 1 musikdirektör med ett arvode av 200 Rd samt 42 spela 20 Rd, Spelet indelades i fältmusikanter och trumslagare. Vissa fältmusikanter, som avlagt föreskrrvna prov uttogos till harmonister.

 

Till chef för Musik Corpsen utnämndes 1849 musikdirektören Wilhelm Söhrling, vilken innehade befattningen till 1855. Söhrling, som var en synnerligen skicklig musiker och god organisatör och dirigent, var även musiklärare vid stadens skolor samt ledare för Musikaliska Sällskapet i Visby. Efter avskedet uppehöll han sekreterarebefattningen vid Musikaliska Akademien i Stockholm, en befattning som han ännu vid 73 års ålder skötte med heder.

 

Söhrling efterträddes av musikdirektör Carl August Elert vilken skötte taktpinnen under åren 1855-1863. Under Elerts tid utvecklades musikkåren både kvantitativt och kvalitativt. Sålunda fastställdes år 1857 en ny stat bestående av 4 trumpetare vid artilleriet och vid Visby stads beväring 3 spel a 30 Rd, vid Landets beväring 42 spel a 30 Rd samt en musikdirektör a 300 Rd och 10 fältmusikanter a 100 Rd.

Dessutom fingo musikerna rätt att ingå i armens pensionskassa även med rätt till familjepension. Kvalitativt sett utvecklades musikkåren till hög standard under Elerts tid. Den deltog livligt i Musikaliska Sällskapets konserter i Visby och gjorde t o m en framgångsrik konsertturne till Västervik efter en del problem:

"Maktspråk. Direktör Elert, som icke allenast har förtjensten af att Gotlands National-Bewärings Musik-Corps nu befinner sig på en sådan punkt af musikalisk bildning och skicklighet, att man med nöje och intreße åhör deß prestationer wid de tillfällen densamma uppträder, utan äfwen städse warit mån om Corpsens anseende och bästa, dymedelst att han, så mycket som möjligt, sökt bereda extra inkomster åt corpsens medlemmar, hwars små löner äro högst otillräckliga för lefnadskostnaden, berättas hafwa af t. f. Militärbefälhafwaren, Öfw.-Löjtn. Och Riddaren K. Bildt blifwidt nekad permißion, så wäl för sig sjelf som för Musik-Corpsen, för att öfwerresa till Westerwik och der utföra musik wid en, till förliden söndag annonserad, Concert med bal. Ryktet förmäler äfwen, att denna högst besynnerliga åtgärd af t. f. Militärbefälhafwaren, wäckt mycket sensation hos wår, numera oß så nära liggande, grannstads innewånare, som förut till dylika nöjen måst hämta Musik-Corpser från Calmar eller Linköping, men som nu wälwilligt ihogkommo, att Wisby kan för framtiden uppfylla detta behof, och dertill på ett ganska utmärkt sätt. Motiverna, för Tit. Bildts lystnad att på detta sätt wisa sin tillfälliga makt och myndighet, omtalas wißerligen; men då wi anse dem för otroliga, spara wi dermed till en annan gång, då wi säkerligen återkomma till denna obehagliga sak. — Att wi nu omnämnt denna händelse, blir möjligtwis af någon klandradt såsom warande en sak, hwilken icke egentligen tillhör offentligheten, utan endast rör enskilda personer; med det är ej blott idéer, som tidningarne hafwa att befatta sig med; det är äfwen gamla och inrotade fördomar hwars rötter återfinnas uti wißa personers intreßen, som de hafwa att bekämpa, och det är således klart, att personen kan så mycket mindre wara befriad från den allmänna kritiken och offentligheten, som det är personer och blott personerna som utgöra det allmänna i deß olika kretsar i samhället." (Källa: 602)

 

I garnisonslivet i Visby utökades verksamheten även med harrrionirnusik under, musikkårens dagliga marsch genom staden vid revelj kl. 6 fm och vid tapto kl. 9 em. Marschvägen 1860 gick från högvakten vid Söderport Kommendantsbacken till Residenset, där några musikstycken utfördes för militärbefälhavaren, som, tillika var landshövding. Marschen fortsattes sedan till Donners plats, där kåren gjorde halt vid nuvarande Hypoteksbanken, som på den tiden var hotell och officerskvarter. Här utfördes även en stunds konsertmusik. Under general von Vegesacks tid 1873-74 utsträcktes marschen till gamla borgmästaregården vid Transhusgatan. Återvägen gick över Adelsgatan till Södertorg, där musikkåren upplöstes. Musikdirektör Elert, som var en skicklig och energisk musiker, var även en sträng chef. Det omtalas att om någon av musikerna tog sig Iite .för mycket till bästa gjorde han alltid processen kort genom att egenhändigt klå upp syndaren.

 

Rekryteringen var alltjämt ett svårt problem att lösa. Trots de år 1857 höjda lönerna och officerskårens bidrag var personalen ännu 1872 icke fulltalig. Dåvarande militärbefälhavaren, generalmajor Gyllenram påpekade nämnda år i en underdånig skrivelse att det på grund av de låga lönerna icke var möjligt att fylla staten och gjorde framställning att få disponera fyra vakanta fältmusikantlöner om vardera 100 Rd för musikens underhåll. Genom Kungl brev den 20/12 1872 medgavs i nåder, att så länge lämpliga personer tillbesättande av de, lediga fältmusikantbefattningarna icke kunde erhållas högst fyra av de ur staten, upptagna fältmusikantlönerna finge ingå i musikkassan och användas för musikens underhåll. Dessutom beviljade Kungl. Maj:t ett anslag av 1000 Rd till inköp av musikinstrument. Givetvis hälsades detta med stor glädje av musikpersonalen.

 

När musikdirektör Elert år 1863 avgick efterträddes han av en av kårens egna medlemmar, nämligen, musikfanjunkaren Otto Edvard Pettersson, vilken förordnades till musikdirektör och regementstrumslagare. Han kvarstod  till 1871 då han efterträddes av musikfanjunkaren Conrad Valdemar Segrell, även han en av kårens egna.

Härefter är det oklart beträffande musikdirektörsbefattningen. Det synes dock dokumenterat att musikdirektören Carl Oskar Fredrik Kuhlau åtminstone under 1879 tjänstgjort vid Gotlands Nationalbeväring, dock utan att vara mantalskriven i Visby. Kuhlau härstammade från en tysk musikersläkt som under Napoleontiden inflyttade till Sverige. Han föddes i Uddevalla 1849, avlade musikdirektörsexamen i Stockholm 1875 och studerade 1876 i Berlin. Han var en skicklig violinist och tjänstgjorde såsom sådan i hovkapellet under åren 1871-1889. Han verkade även såsom komponist. En liten vacker sak i fyra satser kallad "Herdelek" finns i musikkårens bibliotek. År 1883 utnämndes han till musikdirektör vid Västgöta regemente.

 

 

Gotlands regementes musikkår

Då Gotlands Nationalbeväring år 1887 omorganiserades till Gotlands infanteriregemente fastställdes musikstaten till 1 regementstrumslagare, 8 fältmusikanter (uoff) och 12 trumslagare (tillika hornblåsare). Någon musikdirektör synes till en början icke ha tillsatts. Detta skedde först år 1890, då musikdirektör Carl Fredrik Ringvall utnämndes. Musikkåren utökades under hans tid till 21 harmonister (uoff) och 26 trumslagare (tillika hornblåsare). Ringvall var en framstående komponist. Många marscher och småstycken från hans penna tillfördes det: då ganska bristfälliga musikbiblioteket.

 

Under åren 1905-1910, då musikdirektören Rudolf Wesslen förde taktpinnen, hade musikkåren en av sina glansperioder. Wesslen hade alltsedan 1890 tjänstgjort vid regementet såsom fältmusikant och musikunderofficer. Genom sina framstående egenskaper såsom musikledare och genom nobla och försynta uppträdande tillvann han sig respekt och tillgivenhet hos musikkåren och aktning och uppskattning från officerskåren och det musikintresserade Visby. Under. 1900-talets första decenium var det klent beställt med musiklivte i Visby. Praktiskt taget var det. blott den lilla avdelning på ett fåtal man ur musikkåren, som hade heltidstjänst och en liten artillerimusikkår på sex man som svarade för den offentliga musiken i staden. Genom den musikintresserade general Björlins ingripande utverkades därför att musikkåren i sin helhet fr o m 1909 skulle vara i tjänstgöring året runt. General Björlin som själv var en synnerligen framstående pianist och kompositör, understödde musikkåren på allt sätt. Generalen komponerade och tillägnade regementet dess första paradmarsch, vilken användes under hela hans tjänstetid. Av någon anledning gav han emellertid vid sin avgång 1909 order om att den skulle ersättas med den nuvarande, "In treue fest", av Blankenburg. Hans omtanke om musikkåren tog även andra uttryck. Sålunda förmedlade han ett flertal engagement på fastlandet. Under musikdirektör Wesslens ledning konserterade musikkåren sålunda på Blanchs i Stockholm under åren 1904-10 och på Trädgårdsföreningens restaurant i Göteborg samt vid Ronneby hälsobrunn. Under en av sejourerna på Blanchs fick musikkåren den äran att ute på Kanholmsfjärden mottaga prins Vilhelm då han 1908 hemförde den ryska storfurstinnan Maria Pavlovna såsom sitt gemål.

General Björlings omtanke om sin musikkår tog sig även uttryck i att han grundade Musikkårens Enskilda Pensionskassa, vilken numera är i tillfälle att utbetala ett om ock blygsamt understöd till sina pensionärer.

 

Musikdirektör Wesslen efterträddes 1910 av musikdirektör Carl Augustinus Åkerholm som till 1923 med undantag av åren 1914-19 var ledare för musikkåren.

Åkerholm var bl a en utomordentlig flöjtist. Han lever än och är aktiv musiker ännu vid 70 år i Malmö. Mellantiden 1914-19 förde regementstrumslagaren, musikfanjunkare Fredrik Hjalmar Kuhlau även taktpinnen.

 

Musikdirektör Carl Hugo Myrtelius som åren 1923-27 var musikledare vid regementet, är ett inom militärmusikerkretsar berömt namn. Med sina förnämliga arrangement för militärkår har han liksom gjutit nytt liv i musikkårerna genom sin förmåga att alla blåsinstrumentens klangmöjligheter. De få år musikkåren hade  förmånen att stå under hans ledning, studerades och bearbetades den stora skatt avngotländsk folkmusik, som finns bevard. Fem stora mästerligt behandlade potpurrier samt en gotländsk rapsodi härstamma från hans hand och 'hava vid kårens olika engagement och framträdande väckt stort intresse och bidragit till att föra·denna speciellt got:ländska musik ut till en större allmänhet. Ett festspel komponerat av Myrtelius till H. Maj:t Konungens och H Maj:t Drottningens besök på Gotland på sommaren 1925 vari inflätats gotländska melodier är  ett stycke festmusik av högsta klass.

 

Den genom 1925 års hörordning beslutade Indragningen av vissa, musikkårer samt reduceringen av de kvarvarandes numerär resulterade i tre olika storlekstyper (I ,II och III) om resp. 40 25 och 20 man. Gotland fick tack vare de gotländska riksdagsmännens energiska insatser behålla en kår av typ II vilken ännu är bestående.

Helt säkert kändes det svårt även för många musiker att ännu i sin krafts dagar behöva lämna sitt kära regemente. Även musikdirektörerna hyste stora bekymmer genom att deras instrument försvagades.

 
Utanför gamla marketenteriet. Musikdirektör Wesslén m fl.
 
Musikkåren 1913

Men sårigheter äro till för att övervinnas och då musikdirektör Frank Baltzar Alexius Bäckström år1927 övertog taktpinnen fick han genast tag itu med att nyorganisera musikkåren med den reducerade stambesättning, som stod till buds. En uppgift som han med känd energi och skicklighet på kort tid genomförde.Musikkåren nådde under hans tid en synnerligen hög standard, vilket omvittnas icke bara av de som voro med på den tiden vid regementet utan även av den restaurantpublik som under många år hade förmånen att åhöra vår berömda musikkår på Berns i Stockholm, på Liseberg och på Trädgårdsföreningen i Göteborg.

Även i utlandet fick musikkåren engagement. Sålunda gästspelade kåren 1935 på National Scala och Lorry i Köpenhamn i samband med danske kronprinsens förmälning med vår prinsessa Ingrid.

Musikdirektör Bäckström ägnade sig även mycket åt musiklivet. i Visby i det han bildade en orkester som sedan 1927 ger symfonikonserter på Gotland .Denna orkester erhöll år 1930 medlemskap i Sveriges orkesterföreningars riksförbund och har sedan under namn av Visby Konsertförening fortsatt verksamheten. Även  såsom kompositör gjorde sig direktör Bäckström bemärkt under sin gotlandstid. Sålunda komponerade han till festligherna i samband med att Kungl.Gotlands infanterikår den 1 juli 1937 utökades till regemente en synnerligen förnämlig festmarsch vilken än i dag användes vid festliga tillfällen vid regementet. Dessutom har  musikdirektör Bäckström komponerat tvenne marscher vilka han tillägnat regementscheferna överstarna P. Janse och G. Berggren. Musikdirektör Bäckström utnämndes 1945 till musikdirektör vid Kungl Hälsinge regemente, där han ännu är verksam.

 

Det kan ibland taga lång tid innan en ny musikdirektör utnämnes. Så var även fallet här i det att musikkåren fick vänta ett halvår på sin nye dirigent. Vid dylika tillfällen blir det alltid den äldste musikfanjunkaren som får det nog så hedrande men även betungande arbetet att vara både dirigent, uppbördsman för musikmaterialen och utövande musiker. För musikfanjunkare Ernst Adolf Pettersson finns emellertid inga omöjligheter. Med skicklighet förde han sin musikkår genom hela sommarhalvåret 1945, den mest arbetsamma tiden av året med bl a stora uppgifter i samband med Brömsebrojubileet.

 

Den 1 oktober 1945 besteg musikdirektör Ingvar Evert Sigfrid Mårelius dirigentpallen full av småländsk energi och fast besluten att föra kåren fram till ännu en glansperiod och av det han hittills presterat synes även bli fallet. l Visby musikliv har Mårelius även börjat medverka. Under parollen "Lättillgängliga och trevliga musikprogram utan prutmån på det konstnärliga" har han bildat en underhållningsorkester, som redan spelat sig in i Visbypublikens hjärtan. Helt säkert en lämplig stege upp till de mera svårtillgängliga symfoniska sakerna. (Artikelförfattare: Nils Wadner och Knut Hultberg)

 

Regementstrumslagarna

Detta försök till historik som av förut nämnda skäl icke gör anspråk på fullkomlighet skulle bliva ännu ofullständigare om icke "musikpojkarnas skräck" och ibland även  underofficerarnas nämligen regementstrumslagarna omnämndes.

Regementstrumslagarna vid en militärmusikkår har genom tiderna haft den nog så krävande uppgiften både att lära unga musikadepter militärt vett och vetande och att lära dem alla signaler på jägarhorn och trumma såväl andligt som lekamligt. Enligt uppslagsböckerna är "en regementstrumslagare en musikunderofficer vid infanteriregementena, som framför trupp leder musikkåren och därvid för stav och axelskärp". En tid var han även kompaniadjutant vid musikkompaniet. Vid den tid då musikkåren uppgick till 40 man, varav ett 10-tal elever voro dessa arbetsuppgifter förvisso mycket maktpåliggande, då signalerna på jägarhorn som trumma togo lång  tid att inöva. En övningtid av 6-8 månaders heldagsövning är vanlig och ändå är man långt ifrån mästerskapet. Att slå trumma är ingen lätt konst särskilt vid marschmusik, då 4-5 trumslagare samtidigt skola slå samma stämma. Dessutom skola stämmorna slås så att de kunnas utantill.

Vem som fick äran att vara Gotlands Nationalbevärings förste regementstrumslagare har icke kunnat utrönas. I en namnrulla från 1854 finna vi emellertid att de förut omnämnda musikdirektörerna O. E. Pettersson och C. W. Segrell under sin tid såsom fältmusikanter innehaft befattningen år 1866 resp 1872. Under åren omkring sekelskiftet och fram till 1910 var musikfanjunkare Per Vilhelm Fornell regementstrumslagare. Han avlöstes samma år av musikfanjunkare Fredrik Hjalmar Kuhlau. Denne var son till musikdirektör Kuhlau och kom i tjänst vid regementet redan 1892 endast 12 år gammal. Efter gradpassering genom underbefälsgraderna blev han sergeant 1904 och fanjunkare och regementstrumslagare 1910. Kuhlau var en mycket skicklig pedagog med specialite att driva fram skickliga trumslagare. Därtill var han intresserad av sina elever och mycket mån om dessas förkovran. Han var också sträng och fordrande icke minst mot sig själv. Många äro förvisso de, som ännu minnas den spänstiga "tamburmajoren", när han förde sin musikkår, iklädd regementstrumslagarens stolta insignier, staven och axelskärpet. Att räkna upp allt vad musikfanjunkare Kuhlau uträttade under sin långa och välmeriterade tjänstgöring vid regementet skulle taga för stort utrymme, varför vi inskränka oss till att omnämna hans berömda kompositioner för trummor och då särskilt den sedan 1940 vid regementet ofta och med berättigad beundran framförda "Trommelschläger" en komposition, vari trumslagarna jonglera med trumstockarna mellan slagen. Kuhlau tjänstgjorde så som förut nämnts även såsom musikledare under åren 1914-1919 och dokumenterade sig därvid även som en god dirigent. Även för musikkårens pensionskassa utförde han ett förtjänstfullt arbete.

Efter 1928 blev det på grund av den minskade staten icke längre möjligt att upprätthålla särskild regementstrumslagarebefattning. De fåtaliga beställningarna måste nämligen i första hand besättas med harmonister. Därför förordnades en lämplig underofficer att leda musikkåren vid marschmusik under det att trumslagarnas utbildning anförtroddes åt en annan. Sålunda var från 1928 musikkårens ypperlige 1. tenorbasunist, musikfanjunkare John Reinhold Andersson regementstrumslagare fram till år 1938, då han avlöstes av musikfanjunkare Evert Fritiof Thure Helander, vilken kvarstod till 1943, då han transporterades till Lv 5 i Sundsvall. Helander avled i år på grund av olyckshändelse. Nuvarande regementstrumslagaren musikfanjunkaren Bror Olavus Palm kom i tjänst vid regementet 1926 och är sedan 1939 förordnad såsom regementstrumslagare. (Artikelförfattare: Nils Wadner och Knut Hultberg) (Källa: 603 )

 

 

Tiden 1945 - 2005

Gotlands infanteriregementes musikkår 1955

Baltzar Bäckström ledde regementets musikkår under hela beredskapstiden 1939-1945,men lämnade därefter regementet för att tillträda tjänsten som musikdirektör vid Hälsinge regemente.

Hans efterträdare, Ingvar Mårelius, tillträdde den 1 oktober 1945. I mellantiden leddes musikkåren av musikfanjunkaren Ernst Pettersson, som då fick sköta den ansvarsfyllda uppgiften att svara för musiken under Brömsebrojubileet den 20- 22 juli, då kronprins Gustav Adolf besökte Gotland.

Ingvar Mårelius tog liksom företrädaren aktiv del i musiklivet i Visby. Friluftskonserter genomfördes på olika platser i staden. Han bildade Visby underhållningsorkester och var även dirigent för Visby konsertförening.

Mårelius efterträddes den 1 april 1957 av Åke Dohlin, som närmast varit musikdirektör vid Gotlands kustartillerikår (KA3) i Fårösund. Dohlin tillträdde dock inte som musikdirektör och chef för Gotlands regementes musikkår utan för Armens musikkår i Visby, som musikkåren då hette. Efter många och långa utredningar hade Kungl Maj:t år 1956 fastställt en ny organisation för militärmusiken att gälla fr o m den 1 april 1957. Antalet kårer hade skurits ned med 16 mot dåvarande 44. Stämbesättningen hade förändrats, eftersom den militära stämbesättningen med flöjter, klarinetter, valthorn, kornetter, trumpeter, ventilbasuner, bastubor, solotrumma och bastrumma inte ansågs uppfylla dåtidens krav på klangfärger och dessutom saknade motsvarighet i utlandets militärmusik. Därför infördes oboe, fagotter, saxofoner, tromboner och kontrabas, kornetter utbyttes mot pistonger och ventilbasuner utgick. Militärorkestern kunde genom den nya stämbesättningen ur klanglig synpunkt närma sig symfoniorkesterns kontrastrikedom i långt högre grad än tidigare, och det gavs möjligheter att utöka reportoaren genom inköp av utländska arrangemang. Förändringen sågs därför av många som ett stort steg framåt. Men det finns också de som anser att den särskilda klang och lyster som dittills utmärkt de svenska militärmusikkårerna gått förlorad.

Även om uppgiften som signalgivare i det närmaste utgått och behovet av marschmusik ej längre förefanns för en armé som biltransporterades och cykeltolkade men föga marscherade, så var det dock frågan om att utföra musik på militärens villkor. Försvarsmakten betalade och bestämde över musikens användning. Den nya musikkår, som Dohlin blev chef för var sammansatt av musiker från I 18, KA 3 och A 6 (en man) och uppgick till 30 man. Den hade Gotlands regemente som hemvist och höll där till i de baracker som 1954 flyttades till I 18 från Vamlingbo för musikkårens räkning. Själv fick Åke Dohlin med familj bosätta sig i "förvaltar-bostaden", den lilla villa med mycken snickarglädje, som senare blev Pippi Långstrumps "Villa Villerkulla". Armens musikkår i Visby lovar att bli ett markant inslag i stadsbilden, kunde man strax efter det att Dohlin tagit över dirigentskapet läsa i en gotländsk dagstidning - och så blev det. Dohlin använde sig av den nya scen, som i Palissaderna byggts upp för Visborgsspelen, för att på fasta tider ge konserter med populära musikprogram. Konserterna avslutades med tapto, signalmarsch eller Marcia Carolus Rex med solisterna stående på den höga ringmuren bakom orkestern. Dohlin återupptog en gammal populär tradition från 1837 som varit nedlagd en tid: marsch med musikkåren genom Visby med en kort konsert på torget - dock endast utförd på lördagarna. En annan gammal tradition som Dohlin bibehöll var sommar konserter på Liseberg i Göteborg. Ett antal marscher komponerades av Åke Dohlin: marschen "ordergutarna", som i konkurrens med elva andra marscher - bl a Dohlins egen marsch "Militärparad" - antogs som KA 3:s marsch, "General Backlund" - en signalmarsch tillägnad general Ivar Backlund. militärbefälhavare för VII. militärområdet 1948-1955, och marschen "Dagofficeren" - en marsch till I 18:s subalterner. Åke Dohlin tillträdde tjänsten som musikdirektör vid Marinens musikkår i Karlskrona den 1 oktober 1960.

 

Hans efterträdare som musikdirektör för Armens musikkår i Visby - senare Militärmusikkåren i Visby - blev Robert Sjölin, som i sin tur närmast kom från marinmusiken i Karlskrona. Sjölins verksamhet karakteriserades liksom företrädarens av ett stort utbud, såväl militärt som civilt. Sommarkonserterna på tisdagskvällar i Palissaderna bibehölls, liksom lördagarnas marschparad genom Visby med konsert på Stora torget. De militära uppgifterna var de sedvanliga med bl a musik vid krigsmans erinran och korum, marschmusik och konsertmusik, musik vid högtidligheter av olika slag, vid representations tillfällen och vid kompaniaftnar o dyl samt dansmusik på mässar och andra lokaler. De civila uppgifterna bestod bl a i musik på sjukhus, ålderdomshem och liknande inrättningar samt vid större invigningar, idrottstävlingar och jubileer mm.

Robert Sjölin var en flitig kompositör och arrangör och vann priser i ett antal marschpristävlingar. Sålunda antogs en av Sjölin komponerad marsch, i konkurrens med ett dussintal tävlande, som Kungl Krigsvetenskapsakademiens marsch. Den uruppfördes vid Akademiens 200- årsjubileum den 12 nov 1996. Sjölin lämnade Gotland 1970 för att tillträda som musikdirektör vid Militärmusikkåren i Växjö.

 

Den 1juli 1971 trädde en ny musikorganisation i funktion. Under benämningen Regionmusik fick militärmusiken en helt civil gestaltning, dock med uppdrag att - tillsammans med hemvärnsmusikkårerna - vårda de militärmusikaliska traditionerna. Landet delades in i regioner, varvid Visbyavdelningen inplacerades i Stockholmsregionen. Visbyavdelningen, liksom övriga avdelningar - utom Stockholmsavdelningen - bestod av 24 medlemmar. Stockholmsavdelningen hade 60 medlemmar, varav en del beridna för högvakter. Visbyavdelningen blev kvar i sina lokaler på P 18,men fick nu betala hyra för dessa i väntan på att nya lokaler anskaffades. Till en början bars, liksom tidigare, P 18:s uniform. Det var alltså sig ganska likt, och man spelade fortfarande för de militära förbandens räkning. Övervägande delen av spelningarna (60%) var dock civila uppdrag. Våren 1979 lämnade musikerna P 18 och flyttade in i nya lokaler i Vibble.

Erfarenheterna av den nya organisationen blev inte alltigenom positiva, varför regeringen år 1978 beslöt att låta Kulturrådet utreda regionmusikens ställning och uppgifter. I en rapport 1981,"Musik i försvaret", lämnade Kulturrådet sitt förslag om hur försvarets behov av tjänstemusik skulle tillgodoses i framtiden. Ett på rapporten grundat riksdagsbeslut, som trädde i kraft den 1januari 1988 innebar att den statliga regionmusiken - utom i Stockholm - överfördes till landstingen. Landet delades upp i musikregioner, i vilka de f d regionmusikkårerna i form av musikstiftelser inom landstingen blev huvudansvariga. Chefen för armen bedömde det emellertid nödvändigt att få en militärmusikorganisation återupprättad för att hålla ihop det militära musiklivet och föra de militärmusikaliska traditionerna vidare inom Försvarsmakten. CAs önskemål resulterade 1994 i upprättandet av Försvarsmusikcentrum (FöMusC) i Strängnäs, i vilket Armens musikkår (AMK) - bildad 1982 som Armens musikpluton - Armens trumkår (TRK), Livgardets Dragontrumpetarkår (LDK) samt Marinens musikkår i Karlskrona (MMK) ingår. FöMusC handlägger vidare Flygvapnets musikkårs (FVMK) verksamhet och köper per musik av landets 35 hemvärnsmusikkårer.

 

På Gotland bildade kommunen år 1988 stiftelsen "Gotlandsmusiken". Denna arbetar med ett antal fasta ensembler, bl a Gotlandsmusikens Blåsorkester, som har som ett av sina mål att bevara de militära blåsorkestertraditionerna och därför bibehåller den äldre militära musikexercisen. Den delen av verksamheten leds av regementstrumslagaren Ingvar Sandström, som började vid Militärmusiken i Visby 1964.Ytterligare två medlemmar i ensemblen har ett förflutet i Regionmusiken från 1980, resp 1986. Totalt består blåsorkestern av 17 medlemmar. Orkesterns instrument är flöjt, piccola, oboe, engelskt horn, klarinett, altsax, basklarinett, fagott, altsaxofon, tenorsaxofon, horn, trumpet, trombone, eufonium, tuba, kontrabas, elbas och slagverk. Den spelar både nya och gamla marscher så som de spelades vi 1900-talets början. Gotlandsmusiken har ett ettårigt avtal med Försvarsmusikcentrum som reglerar de ceremoniella uppgifter som blåsorkestern utför för Försvarsmakten. En av uppgifterna är att svara för högvaktsmusiken i Stockholm under en period. I Visby vidmakthåller orkestern den gamla populära traditionen med marsch genom Visbys gator under sommarhalvåret. Som chef för Gotlandsmusiken tillträdde den 1 december 2004 förre chefen för Militärdistrikt Gotland (MDG) generalmajor Bengt Jerkland. Källa: (Text: Gotlands Nationalbeväring och regemente. Band II. Militär Musik av Bo Kjellander)

 
 
 
 
_________________________________________________________________________________________
                            

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper / Sidansvarig Kjell Olsson.

                            
Kontakta sidansvarig