Föregående sida

Ryssarna och utlämningen av flyktingbåtarna sommaren 1945

Ryska marinsoldater marscherar på Slites gator.

 

Chefen på minsveparen T-356

 

Ryska minsveparen T-356 i Slite hamn

 

Flyktingbåtar i Slite

28 juni. Ryska delegationen på inspektion idag! De ryska representanter, som anlänt hit idag för att omhänderta de baltiska fartygen besöker idag de olika uppläggningsplatserna på Gotland för, att besiktiga båtarna och förbereda hemtagandet. Fartygen har beslagtagits enligt beslut av KungL Maj:t jämlikt lagen den 11 maj 1945!

 

10 augusti. Båtutlämning. Slite hamn blir uppsamlingsplats för baltbåtarna - ryssarna sjösätter 96 båtar vid Länna! Den ryska minsveparen T356 kom igår kväll in till hamnen i Slite och förtöjde vid Södra bryggan. En del Slitebor passade på att beskåda den ovanliga gästen, men språksvårigheter gjorde, att det knappast blev något samspråk med främlingarna, som verkade ganska svårtillgängliga. Idag bevakas fartyget av två man med kulsprutepistoler av amerikansk modell - ryssarna är i färd med, att bemanna ett par bogserbåtar, en av dem vid namn "Almaja". Ryssar, som anlänt tidigare är i färd med att sjösätta båtar vid Länna, där de legat upplagda. Antalet båtar uppgår till 96 och arbetet med dem går raskt. En av de ryska matroserna berättade på dålig tyska, att han varit internerad i ett tyskt fångläger vid Niirnberg under ett års tid. Igår kom en av svenska marinens fartyg till Slite från Valleviken med ett släp av 7 flyktingbåtar. Fartyget fördes av kapten Nils Krokstedt och man tror, att Slite skall bli uppsamlingsplats även för övriga baltbåtar. En större rysk båt väntas till Slite för att lasta ett antal mindre sjövärdiga båtar och man kan förutsäga, att det kommer att bli ganska livligt i Slite under den närmaste tiden!

 

14 augusti.  Ilastningen av baltbåtarna har börjat idag - men blåst och sjö försvårar arbetet! Lastningen av baltbåtarna tog sin början vid 1/210-tiden idag men vid Länna, där de flesta båtarna finns, ligger arbetet nere. Lastningsarbetet är ganska besvärligt, då blåsten är rätt kraftig och sjön ligger på. En del av båtarna har man emellertid transporterat till inre hamnen och bogseras sedan ut till det stora ryska fartyg, på vilket de vinschas ombord med hjälp av hamnens stora lyftkran. När ryssarna skall ge sig av, vet man ännu inte bestämt. Igår kväll bjöd ryssarna på sång och de hade många fina sångröster och senare blev det även dans på bryggan.

 

15 augusti.  700 båtar till Sovjet! Omkring 260 farkoster från Estland och Lettland, kommer att överlämnas till representanter för Sovjetunionen från Gotland. Sammanlagt rör det sig om omkring 700 båtar från Östersjökusten,

som skall överlämnas. Ilastningen pågår för fullt överallt och man vet ännu inte när den kan vara avslutad. I Fårösund och Slite kommer huvuddelen av de hit ankomna båtarna, att stuvas. Hur man sedan skall göra med de båtar som finns i Katthammarsvik, Närsviken, Ljugarn, Ronehamn och Valleviken m.fl. hamnplatser, är ännu ej klart. Troligen kommer de att samlas ihop till en plats och sedan lastas där. Likaså kommer båtarna på Sandön och Fårön att föras till Fårösund för lastning. Hur många båtar, som skall överlämnas vet man inte då det förekommer, att båtar ännu beslagtas samt att andra får beslaget upphävt. I Grisslehamn kommer 16baltbåtar och i Västervik 22, att överlämnas. Häromdagen överlämnades 45 båtar i Öregrund till ryssarna!

 

 

Ett beredskapsminne

I samband med att de baltiska staterna annekterades av Sovjet under andra världskriget flydde många av dessa länders invånare till Sverige. Denna flykt försiggick i regel över Östersjön i båtar som ofta var av ganska bräckligt slag. Åtskilliga sådana båtar anlände till Gotland packade med människor, som i all hast fått lämna hus och hem. Dessa flyktingbåtar betraktade det mäktiga sovjetfolket som sin egendom, varför ett antal ryska soldater anlände till Slite, på Gotlands ostkust, eftersommaren 1945, för att samla ihop farkosterna som låg spridda längs hela kusten, och bogsera iväg dem till hemlandet.

Denna verksamhet utlöste vissa kontroll- och bevakningsåtgärder från de militära myndigheternas sida. Bland annat förlades ett förband till Slite med uppgift att hålla ett vaksamt öga på främlingarna från öster.

Efter ankomsten till Slite ordnade vi oss i bivack i utkanten av samhället. Permissionsbestämmelserna var mycket restriktivt utformade, vilket föranledde en del av mannarna att fråga sig, om inte ryssarna hade större rörelsefrihet i samhället än vi.

I hamnen låg en rysk minsvepare av mindre typ. Fartyget och dess besättning utgjorde intressanta studieobjekt åt oss befäl. Vi ägnade särskilt den marinsoldat, som patrullerade på kajen, vår yrkesmässiga uppskattning, för det sätt på vilket ha skötte sin bevakningsuppgift. Hans grepp om kulsprutepistolen, och blicken, som uppmärksamt iakttog allt, som rörde sig i närheten, röjde den välutbildade soldaten.

 

På kvällarna brukade medlemmar av båtens besättning roa sig med cykelåkning på kajen. Vi lånade gärna ut våra cyklar till dem, för det visade sig, att endast ett fåtal behärskade cyklingens ädla konst, och deras tafatta försök att tygla tvåhjulingarna  beredde oss mycket nöje. Den sovjetunderofficer, som förmådde hålla någorlunda rak kurs en kajlängd, inhöstade livliga applåder. Disciplinen föreföll god, ty all verksamhet avbröts ögonblickligen på tecken från högsta närvarande befäl, och alla skyndade ombord utan minsta tecken till missnöje eller tvekan.

Ett antal ryska infanterister var förlagda i baracker inom hamnområdet. De gjorde inte samma intryck av soldatmässig effektivitet som marinsoldaterna men var välnärda och välklädda. Traktens barnungar vistades gärna vid "ryssbarackerna" och det tycktes, som om ryssarna var glada över detta. De skojade med ungarna på sitt svårförståeliga språk och hissade dem under stoj och skratt. En mindre del av dessa ryssar kom att medverka i ett litet intermezzo i samband med en biltransport. Såsom nybliven ägare till ett körkort och på grund av att vårt förband saknade bilförare, hade jag blivit anförtrodd en garnmal gengasbil. Med denna skulle jag forsla ett antal ryssar till Fårösund för vidare befordran till Sovjet. Med en skriftlig order avfattad, på ryska, i nypan, begav jag mig. in i rysslägret vid hamnen. Jag fick tag i en man, som jag tyckte såg förtroendeingivande ut och visade  honom lappen. Inom ett ögonblick var bilen fullastad med pladdrande ryssar klädda i engelsk battledress och med baskermössa på huvudet. På förarhyttens tak placerades dåvarande volontären Ebbe Larsson med sin kulsprutepistol fast förankrad i armvecket. Så bar det iväg. Det gick inte fort, ty bilen var behäftad med åtskilliga ålderskrämpor och fel. Bland annat krånglade både tändningen och bränsletillförseln. Hostande och skramlande samt utstötande moln av rök rullade dock kärran vägen fram genom lärbroskogen, tydligt påverkad av förarens lågmälda svordomar. Då vi avverkat ungefär halva vägen till Fårösund hördes passagerarna på bilflaket upphäva vilda skrän, och kraftiga bultningar i hyttaket omtalade att något ovanligt stod på. Min fantasi, som i allmänhet var ganska livlig, försökte övertyga mig om att ryssarna var i färd med att tillägna sig mitt stolta gengasåk medelst en kupp. Den sunda eftertanken däremot sade att ryssarna näppeligen kunde ha någon nytta av en lastbil inom ett så begränsat område som Gotland. Jag stannade fordonet, och med pistolen i handen steg jag ut på vägen. Det blev tyst på flaket, då ryssarna blev varse min pistol. Såsom före detta krigsfångar hos tyskarna i Norge hade de säkerligen en viss kännedom om likvidering av fångar, och det är inte omöjligt, att något liknande föresvävade dem vid detta tillfälle. Spänningen upplöstes emellertid, då Larsson rapporterade, att en av ryssarna tappat sin mössa och att detta var orsaken till allt oväsen. Det var en mycket munter skock, som befolkade flaket då mössan åter satt på ägarens huvud, och färden kunde fortsätta. Resan avslutades utan vidare intermezzon, och i Fårösund skildes vi från våra ryssar, som embarkerade ett fartyg under det att Larsson och jag återgick till vårt förband. (Källa: 588)

 

-------------------------------------------------------------

 

Nedan återfinns en artikel publicerad i Gotlands Tidningar 2003-06-28. Artikeln handlar om ryssarnas besök i Slite. Som många förstår är det bara en berättelse som gränsar till mytomani.

 

"Skjut dom jävlarna"

 
Skjut dom jävlarna! Skjut dom jävlarna!
-Så skrek han, landsfogden i Visby, när jag ringde honom och talade om att ryssarna ockuperat hamnen i Slite
-Tage Erlander, som ju annars inte brukade tappa fattningen i första hand, blev också upprörd när jag ringde honom, och han skrek något osammanhängande i telefonen.
Det är Allan Sirland, 85, som berättar. Och vilken berättelse, sen! Otrolig - men sann, försäkrar han.
 
Då kom ryssen
-Visst är det helt osannolikt! Hur kunde det vara möjligt att ryssarna fick göra så här i en svensk hamn, säger han.
Allan Sirland, tidigare Slite, numera bosatt i Visby, är en person med ett brokigt förflutet. Allt från frivillig i finska vinterkriget till diamantletare i Afrika och expeditionschef för transporter av bly på Grönland. För att nämna något.
Han genomgick också utbildning till säkerhetsofficer och det var som sådan han kommenderades till Gotland hösten 1944. Han arbetade för en hemlig organisation direkt underställd regeringen och Tage Erlander.
-Nej, det var varken Säpo eller IB eller C-byrån, säger han och kallar dem "ett stort skämt".
-Det var istället en organisation som kan sägas vara både militär och civil, och direkt underställd regeringen. Och regeringens man på den tiden var faktiskt chefen för Slite cement, Arendt de Jounge, eller Aje som han brukade kallas. Han begärde hjälp och då sändes jag till Gotland, berättar Allan Sirland.
Men när den här berättelsen utspelas hade kriget just slutat och Allan Sirland hade tillträtt ett civilt jobb som avdelningschef vid Slite cement.
-En dag i början av juli 1945 kom några anställda vid cementen in till mig och ropade upphetsat att sovjetiska örlogsfartyg seglat in i Slite hamn. Det var en ubåt, en minsvepare och ett förrådsfartyg.
-Chefen, Arendt de Jounge, var bortrest och trots att jag varken hade någon officiell ställning eller andra befogenheter tog jag på mig uppgiften att slå larm. Jag ringde militärbefälhavaren, generalmajor Samuel Åkerhjelm i Visby, som svarade att "vi kommer". Jag ringde också länsstyrelsen och landsfogden som helt tappade fattningen. Han hoppade jämfota och skrek gång på gång "Skjut dom jävlarna, skjut dom jävlarna".
-Jag slog också en signal till Tage Erlander och han blev lika upprörd, minns Allan Sirland.
 
Spärrade av
När Allan Sirland gav sig ned mot hamnen hade ryssarna spärrat av Kronkajen eller den så kallare Krokiga kajen, där Kustbevakningen numera håller till.
-De hade spärrat av hela kajen och området upp mot hotellet och hotellparken, där man placerat ut beväpnade vakter.
-När jag stod uppe vid torget kom en motorcykel med sidvagn farande. Det var två statspoliser, som råkade vara på Gotland och som nu av landsfogden kommenderats till Slite "för att hjälpa mig skjuta dom jävlarna". Jag kände bägge poliserna, de var kända som ganska snälla särlingar, men Olle Risping, som satt i sidvagnen, viftade nu med en osäkrad k-pist innan jag hann lugna ner dem.
 
Biten i bröstet!
Men också generalen själv dök upp tillsammans med en pluton, och han började nu förhandla med det ryska befälet. Efter ett tag drogs de ryska vakterna längre ner, ungefär i höjd med stenhuggeriet, men man fortsatte att ockupera kajen.
-Och det fortsatte de med i fyra, fem veckor. I början släpptes ingen dit, men efter ett tag tilläts i alla fall traktens kvinnor att komma dit. Det blev musik med dragspel och balalajkor, och dans ute på kajen, minns Allan Sirland.
-Vilket spektakel det var. De ryska soldaterna var tydligen populära och jag vet att åtminstone en gift kvinna hörde till dem som sökte sig till kajen. Hon blev nämligen biten i bröstet (!) av en rysk matros så att hon fick föras till lasarettet.
 
Åkte runt i taxi
Matroserna - manskapet - fick dock inte gå ut i samhället annat än att marschera till cementfabrikens bastu som de fått låna. Men de ryska officerarna hade fritt fram.
-De for runt i taxi över hela Gotland och kartlade förmodligen varenda vik, säger Allan Sirland och kallar hela historien osannolik.
-Sammanlagt rörde det sig nog om ett hundratal sovjetiska soldater. Hur kunde det få ske, hur kunde svenska staten tillåta att det gick till så här? frågar sig Allan Sirland och påminner om att det var vid den här tiden som ryssarna grep Raoul Wallenberg.
-Jag har också funderat mycket över hur ryssarna oanmälda kunde ta sig in i Slite hamn där mineringen ännu låg kvar. Någon måste ha lämnat ut nyckeln till mineringarna.
 
Hämtade baltbåtar
Ryssarna hade förstås ett skäl att komma till Slite. De skulle hämta alla de småbåtar som i första hand balterna hade flytt till Gotland i. Den svenska regeringen hade gått med på att ryssarna skulle få tillbaka båtarna - och nu var det dags.
-Det rörde sig om hundratals båtar, som dessutom - på ryssarna begäran - hade reparerats och målats upp av svenska varvsarbetare som kommenderats till Gotland, minns Allan Sirland.
Något som han däremot inte kan vidimera är ryssarnas sätt att handskas med båtarna. Enligt andra vittnesuppgifter vräktes båtarna ned i de ryska lastrummen så att de - nyrustade och fina - slogs i spillror.
Gösta Lundberg, bortgången bokhandlare i Visby som en tid tjänstgjorde i flottan, har berättat för mig hur han var ombord i en patrullbåt som gick mellan Öland och Gotland. De fick syn på en rysk bogserare som på släp hade en lång rad flyktingbåtar som de hämtat i Västervik. När ryssarna kom utom synhåll från land släppte bogserarna båtarna, vände om och slängde en handgranat i varje båt.
Varför skulle båtarna då återlämnas? undrar man. Fanns det nån slags prestige i saken?
 
Gömde undan Una
Men alla båtar blev inte återlämnade. Ännu i dag finns en flyktingbåt liggande på Gotska Sandön och den vårdas nu av öns hembygdsförening. En annan båt hämtades från Fårö av Erik Olsson och fanns en tid på hans fiskerimuseum i Kovik för att senare återlämnas till sjöfartsmuseet i Tallinn.
-Och Arendt de Jounge och jag lyckades - med Tage Erlanders goda minne - gömma undan en av båtarna, "Una", i en vik norr om Slite. Det var en lettländsk bogserbåt i ganska gott skick som kommit till Slite som en av de sista flyktingbåtarna. Den hade då 17 båtar på släp och ombord fanns många döda och skadade flyktingar sedan de överfallits under resan, berättar Allan Sirland.
-"Una" såldes sen till ett svenskt rederi och ägaren, en kapten Albrektsson, fick en ganska bra slant för den. Långt senare råkade jag stöta på honom i Afrika där han startat en ormfarm!
OLA SOLLERMAN

 
 
 

 

 
_________________________________________________________________________________
                            

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper / Sidansvarig Kjell Olsson.

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig