Vintern stoppade postgången till Gotland i omkring sex veckor och så levde gotlänningarna i okunnighet om krigstillståndet till den 28 mars 1808. Med den dagens post kom Kungl brevet av 14 mars om organisation av "lantvärnet". Därtill fick landshövdingen i uppdrag att snarast göra upp en förteckning över användbart manskap och personer lämpliga som befäl, vilken snarast skulle insändas till 'konungen, som skulle besluta om lantvärnets styrka. Den uppgiften inväntades inte utan bestämmelser om lantvärnets organisation utfärdades i en ny skrivelse som kom till Visby 31 mars. Däri bestämdes att på Gotland skulle uppsättas en lantvärnsbataljon om 600 man fördelade på fyra kompanier.

Landshövding Rajalin var nu åter borta, han tjänstgjorde som generaladjutant för flottorna. Den som skulle ansvara för Gotland var vice landshövdingen, amiralitetsöversten Erik af Klint. Han var en 76-årig pensionerad sjöofficer, som till tack för sina förtjänster blivit tilldelad Visborgs kungsladugård som pension. Det var utan tvivel en mycket svår uppgift han nu stod inför. För försvaret av Gotland disponerade han en bataljon, ännu inte inskrivet manskap, som han själv skulle låta utbilda och utrusta utan att ha något kunnigt befäl till förfogande utom möjligen två äldre officerare. Vapenutrustning för lantvärnet fanns - nämligen de förut omtalade 600 gevären med bajonetter, kulor och flintor. De var kanske inte i bästa skick, men det var mer än som vanligen fanns att tillgå för lantvärnet på andra ställen. Han visste säkerligen att det inte fanns krut i förrådet, men han hade fått eller fick av amiral Puke i Karlskrona löfte om ett par kanoner och krut, men när det skulle komma visste han inte. Det fanns, det visade sig sedan, både en del kanoner och krut i enskild ägo. Någon förfrågan om landets resurser i den vägen tycks han inte ha gjort. Men skulle han kunnat upphandla krigsmateriel utan fullmakt av krigskollegium?

Den 4 april utfärdades emellertid kungörelse om utskrivning av lantvärnet på hestämda dagar i mitten av april, med dåtida postgång kunde det kanske inte gå fortare. Det skulle dock dröja länge innan bataljonen var stridsduglig och till dess var ön försvarslös. Överste af Klint hade då endast att lita till allmogeuppbådet. I en kungörelse den 2/4 påpekades i kända ordalag faran av "något oförmodat anfall genom fientlig landstigning - - - varvid landets invånare i massa uppbådade ej lära underlåta att på lika och enahanda sätt som de under förra kriget mot Ryssland och även 180 l sig åtagit, med anskaffande samt i beredskap havande pikar, spjut, klubbor samt liar och andra försvarsmedel söka att frälsa liv och egendom samt förekomma ströverier". Vidare erinrades om "återupprättandet av sådana vårdkasar samt övriga därtill hörande anstalter, som under sista kriget blivit anbefallda och nyttjade", varjämte länsmännen ålades "att genom lotsar och andra vid kusten eller därintill gränsande personer att envar anskaffa tidig och säker kunskap om vad slags främmande fartyg eller större och mindre krigsskepp kunna vid kusten bliva synliga eller i någon hamn till äventyrs söka anlända på det att tillförlitliga rapporter om det ena eller andra ju förr dess hellre genom antagna kurirer eller expresser ju måtte bli mig meddelade". De kronogevär som fanns måste reserveras för lantvärnet och kunde inte lämnas ut nu. Allmogeuppbådet blev således sämre beväpnat än 180 l. Det torde ha funnits minst 600 gevär i enskild ägo på landsbygden, flertalet förmodligen i dåligt skick. Säve berättar om muskedunder från Karl XII:s tid, och det är nog troligt att en hel del musköter från kassationsauktionerna spritts ut på landet. För de egna gevären saknades dock ammunition. Det tycks inte ha förekommit övningar, vapeninspektioner eller organisering i någon form. Länskungörelsen gav inga direkta anvisningar om sådant. Den hänvisade till äldre bestämmelser, när det gällde vårdkasarna till 1788. Allmogen tycks dock ha åtlytt anmaningen beträffande vårdkasarna, ty samtida berättelser talar för detta. Däremot nämns aldrig några andra förberedelser. Det tycks som om befallningsmän och länsmän tagit lätt på sina skyldigheter att organisera allmogen och i Visby gjordes inga anstalter att återupprätta borgarkompanierna. Överhuvud taget tycks man ha levat i stor trygghet och inte gjort sig någon brådska. Det var ännu så tidigt på året att den ryska flottan inte kunde gå till sjöss. Dessutom var man övertygad om att den svenska flottan skulle löpa ut och bevaka farvattnen omkring Gotland. Därvid räknade man emellertid fel. En stark eskader av flottan hade visserligen blivit tidigt färdig, men den fanns i de danska farvattnen för att avvisa ett omedelbart hotande fransk-danskt överskeppnings företag mot Skåne.

Vad man inte visste på Gotland hade ryssarna dess bättre reda på. De kände till den svenska flottans läge och att ingen bevakning fanns i de östra farvattnen. Vidare tycks de ha räknat med att anfallet mot Skåne skulle lyckas och då skulle Sverige inte få möjlighet att vidare tänka på Gotland.

Enligt en instruktion daterad 1 april 1808 organiserade amiral Bodisko i Libau en landstigningskår avsedd för ett överraskande anfall på Gotland. Den bestod av en jägar- och två musketerarbataljoner samt ett halvt artillerikompani med sex 6-pundiga metallkanoner: 5 regoff, 50 kompoff, 119 uoff, 31 spel, 1 470 infanterister, 78 artillerister och 46 icke stridande, tillsammans 1.799 man. För överfarten disponerades några handelsfartyg: ett skepp, sju briggar och en galeas, endast skeppet hade några kanoner. Överraskningsmomentet låg däri att man inte väntade på örlogseskort utan djärvt räknade med att inte möta någon svensk örlogsman på vägen. Den 21 april lättades ankar och kursen sattes under ledning av en dansk lots mot Östergarn. Den 22 på morgonen var det dimma, den ryska flottiljen hade kommit ur kursen och ett par fartyg fick

grundkänning. Den ryske amiralen beslöt då att ankra och landsätta trupperna där han var, i Slesviken vid Grötlingbo. Nu borde vårdkasarna ha spritt budet över hela ön och kallat beväpnad allmoge till samlingsplatserna. Men det skedde inte, och därför dröjde det länge innan överste af Klint, som ensam kunde fatta avgörande beslut, fick reda på den fientliga landstigningen. Han var dock ganska nära. Under denna dag höll han på att skriva in lantvärnsmanskap från Burs och Garde ting vid Ungbåtels i Stånga. När dimman lättade fram emot middagstid såg vakten vid vårdkasen på Faludden otydligt de ryska fartygen. De bedömdes som ofarliga, vårdkasen tändes således inte, men ett bud sändes till länsman Johan Winter i Burgsvik. Denne ville undersöka förhållandet och begav sig mot Öja för att spana från kyrktornet. Under vägen mötte han ett bud från Grötlingbo som talade om att trupp i gröna uniformer landsattes vid Sles. Då tvekade han inte längre utan sände genast bud med gästgivarens kurir med häst till landshövdingen i Stånga - det var drygt tre mil dit. Därpå sände han ridande bud för att uppbåda allmogen i Hoburgs och Grötlinge ting till Barshalder backe på vägen mellan Fide och Grötlingbo. Här samlades på kvällen 70-80 man från de södra socknarna beväpnade med påkar. Manskapet norrifrån kunde förmodligen inte komma dit eftersom samlingsplatsen låg söder om ryssarnas posteringar. Winter syns ha varit den enda myndighetsperson, som helhjärtat försökt att handla efter 1788 års föreskrifter. Inom dessa berörda ting tycks kurirväsendet dock varit ordnat.

Winter kunde inte göra något vidare med sin lilla skara och han väntade hela natten på order, som inte tycks ha nått honom. Fartygen hade också iakttagits f:rån stranden vid Sles. Två bönder från Viges såg att de förde svensk flagg och rodde ut till skeppen, här togs de väl emot men hölls kvar ombord tills landstigningen var verkställd. Ryssarna gick emellertid i land med skeppsbåtarna, sista biten fick de vada och släpa kanonerna i land. Ryssarna samlades efterhand på stranden och bröt sig in i de närmaste gårdarna, befolkningen flydde mot kyrkan och så fick vice pastorn Åkerman reda på landstigningen omkring kl 1500.

Man tycker att han skulle besörjt ett bud till landshövdingen, men han begav sig i stället till stranden där han artigt fördes ombord till amiralen. Denne förklarade att ingenting skulle hända befolkningen bara de beredvilligt lämnade de hästar han behövde för att komma till Visby. Sedan fick pastorn återvända hem, men samtidigt ryckte ryssarna fram. Vid prästgården hade då en del folk samlats, utan vapen och utan ledare, varför pastorn ansåg att han borde uppmana dem att hålla sig lugna. Först tidigt på morgonen den 23 sände han en rapport till landshövdingen. Emellertid hade någon bonde i Grötlingbo på eget initiativ begivit sig till gästgivargården Lingvide i Havdhem med bud om landstigningen. Därifrån begav sig gästgivaren till häst till tingsstället Skogs i Levide där häradshövding von Hausswolff bodde och just hade besök av löjtnant von Schildt från Tyrvalds i Klinte. Budet anlände kl 6 em. Häradshövdingen ville inte tro på budskapet. Han trodde säkert att det var engelska eller svenska skepp som av någon anledning sänt några båtar i land. Och vad skulle för övrigt göras? Han visste inte om landshövdingen vidtagit några åtgärder och "åtminstone var icke något befäl anordnat att handleda en sammanskockad allmoge".

Han beslöt emellertid att sända en kurir på vägen mot Stånga för att möta landshövdingen, som han visste skulle bege sig till Fardhem prästgård på kvällen. Själv reste han dit med löjtnant von Schildt. Dessutom sändes två drängar på spaning mot Grötlingbo, När fick landshövdingen meddelandet? Därom går uppgifterna något i sär. Själv skrev han: "jag var i förrättning med Lantvärnet som slutades den 22 april kl 9 om aftonen". Hausswolff och Schildt säger sig ha sammanträffat med honom i Fardhems prästgård omkring kl 8 em och att han då visade rapporter från länsmännen Duse och Winter som han fått på vägen. Tidpunkten betyder inte så mycket. Visst är att lång tid hade förflutit sedan ryssarna steg i land och ännu var ingenting gjort. Landshövdingen själv kunde knappast hjälpa att så var fallet. Hausswolffs spanare kom emellertid tillbaka och bekräftade att landstigningen ägt rum. Styrkan uppskattades till minst 3000 man och de visste att det fanns sex kanoner. De kunde också berätta att ryssarna samlat ihop hästar och skulle bryta upp mot Visby följande dag. Läget var således tämligen klart. Nu gällde det att ordna försvaret.

Landshövdingen beslöt att Hausswolff skulle uppbåda södra häradets allmoge och föra befälet över den. Huvuddelen skulle samlas vid Ajmunds i Mästerby, där löjtnant von Schildt skulle föra befälet. De södra socknarna kunde inte beräknas komma dit utan skulle samlas på lämpliga ställen, och "raillera" fienden och fördröja hans marsch. Själv skulle landshövdingen bege sig till Visby för att sända ut de där varande gevären och uppbåda Norra häradet och folk från staden som skulle beordras till Ajmunds.

Först då, på kvällen, tändes vårdkasarna och budkavlen gick genom Södra häradet. Landshövdingen såg själv vårdkasen i Stenkumla brinna när han passerade förbi. Olycksbudet hade emellertid nått Visby och oroliga borgare var församlade på Rådhuset när överste af Klint kom dit. Där ansågs allt motstånd lönlöst och man var beredd att sända parlamentörer till fienden. Översten meddelade emellertid sitt beslut att sätta sig till motvärn och att han redan uppbådat vagnar för att köra ut vapnen. Men gevär utan krut var inte till stor nytta. Landshövdingen undrade om det fanns något krut att få i staden och fick nej. Då beslöt han falla undan för borgerskapets önskan och uppge tanken på motstånd. En deputation från staden sändes ut för att underhandla.

Själv hade landshövdingen en del att bestyra innan han själv begav sig av. Först sändes ett hud till Hausswolff att inget motstånd skulle göras och allmogen sändas hem. Vidare skulle en rapport om händelsen sändas till Stockholm och Kronans kontanta medel räddas. Det var bråttom. Två fartyg låg segelfärdiga i hamnen och sändes i väg med brev till

Erik af Klint

Olof Rudolf Cederström

Carl Johan Fleetwodd

Konungen i Stockholm och till amiral Puke i Karlskrona att inte sända de utlovade kanonerna. I ränteriet räknades pengarna noggrannt, 14841 rdr 2 sk och 1 runstyck fick man i väg, det blev omkring 6 000 rdr kva:r. Gevären kom också att stanna i Visby. Så begav han sig i väg för att möta Bodisko. På vägen passerade han Ajmunds. Han säger att han här "fick sakta Allmogens anfallsifver, hvarest väl 900 till 1000 voro samlade, men mindre än hälften endast försedda med något som kunde gagna, såsom liars fästande

på stänger, klubbor, yxor och dylikt" På landshövdingens uppmaning skingrades allmogen, dock bittra i sinnet över att inte ha haft medel att möta fienden. Tidigt på morgonen stod de södra socknarnas folk med ungefär 150 man under länsman Duse vid Havdhem, lika många under löjtnant Sturtzenbecker från Burs vid Hemse och slutligen en styrka direkt till Hausswolffs förfogande vid vägkorset i Levide. Själv uppehöll han sig vid tingsstället Skogs dit rapporter om fiendens anmarsch kom. Hausswolff uppger att beväpningen huvudsakligen bestod av käppar och de få som hade gevär saknade ammunition. Ryssarna som under natten haft sina förposter vid Kauparve bröt på morgonen upp från sitt läger på vägen förbi Kattlunds, som sedan kallats "Rysskvior". Truppen vid Havdhem skingrades när fienden syntes. Löjtnant Sturtzenbecker drog sig tillbaka från Hemse mot Levide. Hausswolff sände det manskap som ännu orkade gå mot Ajmunds men stannade själv kvar för att iaktta fienden till dess att förtruppsbataljonen passerat. Han avsåg därefter att på en omväg ta sig till Ajmunds. Då uppsöktes han av amiral Bodisko själv. Om man får tro Hausswolff avgjordes Gotlands öde här - och det finns ingen anledning att inte göra det. Amiralen ville att Hausswolff skulle lova att de samlade bönderna inte skulle sätta sig till motvärn, vilket Hausswolff förklarade att han inte hade befogenhet att göra. Under detta samtal kom kuriren från landshövdingen med order om att hemförlova allmogen. Hausswolff fortsatte då underhandlingarna utan att berätta detta för att nå en överenskommelse om lämpliga villkor som utsedda ombud skulle kunna anta. Bodisko lovade då, religionsfrihet, att svensk lag skulle gälla, personlig säkerhet, hemfrid och egendomsrätt samt att präster och ämbetsmän skulle bibehållas på sina platser om de så önskade för att säkerställa lugn och ordning. Det var inte så svårt för Bodisko att vara mild i sina villkor, det var anbefallt i hans instruktion. Man kan inte annat än erinra sig major Mannerheims farhågor om fiendens uppträdande i yttrandet 1749. Hausswolff fick nu följa Bodisko till Sandäskes gästgivargård i Sanda, där Landshövdingen och stadens representanter mötte. Det tycks inte ha blivit mycket sagt vid detta tillfälle. Någon skriftlig kapitulationsakt uppsattes inte. Bodisko angav i korthet de löften som han avtalat med Hausswolff. Därefter fick stadens representanter skyndsamt resa hem för att ordna inkvartering för de ryska trupperna, som gjort halt vid Sandäskes.

Den 24 april anlände den ryska förtruppen ur jägarbataljonen till Visby och upprättade högvakt i stadens "corps de garde" vid Stora torget. Nästa dag kom återstoden av den ryska kåren. Samtida ögonvittnen instämma i att de ryska trupperna var i dåligt skick. Både under marschen genom landet och vid ankomsten till staden såg de fullständigt uttröttade ut och många måste transporteras på trossen. Ryssarna hade kommit för att stanna.

Bodisko förklarade den 25 april på rådhuset offentligen, att han övertagit styrelsen på ön som kejserlig generalguvernör och bekräftade de löften som givits vid Sandäskes. Överste av Klint blev sålunda avsatt men fick bo kvar på Kungsladugården. I övrigt fungerade de förutvarande ämbetsmännen i avvaktan på undsättning, men det var inte alltid så lätt att tjäna två herrar. Stadens borgerskap led under inkvarteringen. Till en början fanns det minst en rysk soldat praktiskt taget i varje hus. Senare ordnades en kasern i gamla kronobränneriet. Underhållet av soldaterna kostade också en hel del. Det gick också ut över landsbygden. Där härskade ett dolt missnöje och på många håll upprorsstämning som dock dämpades ned för att inte riskera liv i onödan. Alla hoppades på svensk hjälp. Ryssarna var utan tvivel också rädda för en svensk undsättningsexpedition och spanade från kyrktornet efter misstänkta segel. Alla fartyg förbjöds att gå till sjöss för att inget bud om ockupationen skulle kunna sändas iväg. I Slite och Klintehamn fanns kustposteringar. På infartsvägarna till Visby uppfördes små befästningar. Dessa bestyckades med kanoner och nickor som man funnit i privata magasin, förmodligen skeppskanoner, de flesta tillhörde assessor Dubbe. Givetvis togs också gevärsförrådet i beslag, liksom krut i enskild ägo.

Genast efter besittningstagandet sände Bodisko rapport om den lyckade expeditionen. Därmed sändes också som krigstrofeer två gamla fanor som hittats i landskyrkor samt två fanor och två trummor från Visby jämte stadens nycklar. Bodisko utbad sig nu förstärkning. En ny gotlandskår var också under samling i Riga men hann lyckligtvis inte fram.

Under tiden hade överste af Klints brev gått över Öland och med posten till Stockholm och kom fram den 2 maj. Emellertid hade handlanden J N Donner i Klintehamn sänt ett av sina fartyg direkt till Stockholm, som förde fram budskapet redan den 27 april. Man kan kanske inte under detta olyckliga krig finna ett bättre exempel på raskt beslut och handling från krigsledningens sida än när det gällde Gotlands befriande. Redan följande dag utfärdades generalorder till fältmarskalken Toll vid Södra armen i Skåne, till amiral Puke i Karlskrona om en undsättningskår till Gotland och till dåvarande konteramiralen Rudolf Cederström som skulle föra befälet. Den 2 maj kom ordern till Södra armen. Samma dag utsågs överstelöjtnanten vid ]önköpings regemente C F Fleetwood till chef för landstigningsstyrkan. Till

denna avdelades en bataljon av vardera Konungens eget värvade regemente, Kronobergs regemente, Kalmar regemente och ]önköpings regemente samt ett 6-pundigt batteri ur Vendes artilleriregemente. Trupperna sändes i ilmarsch till Karlskrona. Där hade arbete med utrustande av en eskader påbörjats redan vid ankomsten av överste af Klints brev. Den 2 maj sändes linjeskeppen Tapperheten och Manligheten till Gotland för att avskära ryssarnas förbindelser. Den 11 maj avseglade amiral Cederströms eskader med trupperna ombord. Vapenutrustningen hade ökats med åtta 3-pundiga nickor från flottans förråd. Den 12 maj seglade Tapperheten och Manligheten in mot Slite, där nu de ryska transportfartygen låg. Detta föranledde Bodisko att sända ett kompani dit. Efter att ha tagit ombord ett par gotländska lotsar utanför När ankrade eskadern utanför Sysne i Östergarn den 14 maj kl 1400.

Det behövdes ingen strid för att befria Gotland. Under natten till den 15 maj gick truppen i land. Hästar anskaffades beredvilligt av ortsbefolkningen och kl 5 fm den 15 anträddes marschen till Tule i Ganthem, där styrkan gjorde halt i avvaktan på händelsernas vidare utveckling. Under tiden sände Cederström major von Yhlen som parlamentär till Bodisko. Det svenska förslaget överlämnades till ett ryskt "krigsråd" som bestämde sig för underhandling. Denna fördes på amiralens flaggskepp med Bodiskos adjutant löjtnant Brosin som ryskt ombud. Den 16 maj kl 2,30 fm undertecknade amiral Cederström för sin del kapitulationsvillkoren som innehöll att vapen och ammunition skulle avlämnas, att ryssarna skulle lämna Gotland inom två dagar, att trupperna inom ett år ej fick användas mot Sverige eller dess allierade och att alla rekvisitioner skulle betalas.

Efter 200 år fick båtsmannen sin gravsten Enda dödsfallet i samband med den ryska occupationen var kronobåtsmannen nummer 99 vid 1:a Södermanlands båtsmanskompani. Carl Fredrik Carlström Lindgren som  tjänstgjorde ombord på flaggskeppet Konung Gustaf IV Adolf. Han hade den 9 oktober 1801, vid 22:års ålder, låtit värva sig till tjänsten som ordinarie kronobåtsman. I skeppsmönsterrullan för ” Konung Gustaf IV Adolf” 1808 står det litet lakoniskt angående Carl att ”Spisningen upphörde” den 15 maj. Vidare i samma rulla står det ”Död genom wådelig händelse”. Vad som hade hänt kan man läsa i loggboken, där det för den 15 maj 1808 finns antecknat: ”Kl 10 föll båtsman af 1 Södermanlands Compagnie № 99 Lindgren från toppen ned i däck och slog i hjäl sig”. Den 16 maj kl. 08,30 sändes män i land i Bellonas slup för att begrava Lindgren. (Läs mer)

Sedan Bodisko undertecknat överenskommelsen började ryssarna utrymma staden. De sista ryssarna drog ut därifrån den 17 maj och samma dag intågade ett svenskt jägarkommando med två kanoner och klingande musik genom Söderport, hälsat av en jublande befolkning.

I övrigt hade de svenska trupperna dirigerats mot Slite där ryssarna efter hand nedlade sina vapen och debarkerade. De sista ryska fartygen avseglade den 18 maj. Gotland var befriat!

Befrielsestyrkan fick dock inte mycken vila. Tre bataljoner fick omedelbart anträda marsch till Östergarn för att återgå till Skåne där de inträffade den 24 och 25 maj. Gotland skulle inte längre lämnas värnlöst. Överstelöjtnant Fleetwood hade redan före avfärden fått order att ordna öns försvar och med honom stannade bataljonen ur Jönköpings regemente och Vendesbatteriet. Det betydande krigsbytet lämnades också kvar på Gotland. Det innehöll bl a 1350 musköter med bajonetter, 1216 sablar, 10 kanoner, ammunitionsvagnar och ammunition av olika slag. Däremot återfanns inte de 600 gevär som tagit ur lantvärnets förråd och som räntmästar Ihre inte fått kvitto på. Det är väl troligt att de sänts bort som krigsbyte.

Naturligtvis kunde en så märklig händelse som ett helt landskaps erövring utan strid inte undgå uppmärksamhet och undran. Dessutom talades det om förrädare och fiendens handgångne män. Därför sändes lagman af Klinteberg för att undersöka förhållandena. Trots mycket noggranna förhör kunde dock intet brottsligt eller allvarliga försummelser upptäckas. Assessor Dubbe ställde en del fordringar på handlanden Chasseur för förluster som han gjort då Chasseur av Bodisko fått överta Dubbes befattning som överdykerikommissarie, eftersom Dubbe inte fanns på Gotland. Det blev en privat rättegång. Den ende som fälldes i brottmål var en mystisk löjtnant Lundgren, som gått ryssarna tillhanda och därvid förskingrat amiral Rajalins bohag på Roma kungsgård.

(Text baserad på Söderberg - Gotländskt försvar)